Appel, Monika och Bergenheim, Åsa (2005), Ref lekterande forskarhandledning. Om samarbetet mellan handledare och doktorand. Lund: Studentlitteratur. Bergenheim, Åsa och Ågren, Karin (red.) (2008), Forskarhandledarens robusta råd. Lund: Studentlitteratur.

Vi har läst och diskuterat Åsa Bergenheim och Karin Ågrens Forskarhandledarens robusta råd samt Monika Appel och Åsa Bergenheims Ref lekterande forskarhandledning i syfte att reflektera över hur och av vem de kan användas i forskarhandledningssituationer. Det ska redan inledningsvis sägas att även om Bergenheim är medförfattare till båda titlarna, har böckerna skilda fokus och kan därför även komma till användning på olika vis. Forskarhandledarens robusta råd är en antologi, där de skilda bidragen har ambitionen att fokusera på konkreta råd. I Ref lekterande forskarhandledning ger författarna en elementär bakgrund och ram till forskarhandledningssituationen. Böckerna kompletterar därmed varandra väl. Vi ska också se att de kanske används bäst av olika aktörer i handledningssituationen.

I Reflekterande forskarhandledning inleder författarna med att understryka att boken inte är en instruktion i konsten att handleda. Boken är skriven utifrån Appel och Bergenheims egna erfarenheter med tanken att den kan användas som underlag för, i första hand, handledares diskussion och reflektion samt som kursmaterial för handledarutbildningar. Boken är uppdelad i tre delar: (1) en inledande historik samt de formella och informella förutsättningarna för forskarhandledning, (2) roller och relationer samt aspekter av samarbete mellan handledare och doktorand samt (3) processen och centrala element i handledningsverksamheten.

Den första delen i boken, om förutsättningarna, delas in i kapitlen «I historiens backspegel», «Vad är forskarutbildning?», «Livet i akademin» samt «Den heterogena akademin». Författarna ger bland annat en tillbakablick på hur forskningsstudier har förändrats över århundradena, med tydlig avslutning i hur man som forskarhandledare och doktorand idag ser på forskarutbildningens mål och vad forskarhandledning egentligen skall innefatta. I vår diskussion ska vi senare se att det främst är den här delen om förutsättningarna, med vårt tilllägg «de dolda förutsättningar», som vi vill lyfta fram om den här delen av Ref lekterande forskarhandledning.

Den andra delen, som handlar om samarbetet mellan handledare och doktorand, delas in i följande kapitel: «Vad är forskningshandledning?», «Relationen», «Samverkan och kompetens» samt «Problemlösning och konflikthantering». Författarna lyfter bland annat relationsproblematik handledare och doktorand emellan. Man definierar också begreppen ‘professionell’ och ‘privat’ samt menar att en professio-nell handledare måste vara personlig, men nödvändigtvis inte privat. Författarna exemplifierar med läraren, terapeuten och handledaren som professionella och föräldern, vännen och arbetskollegan som privata. De menar också att en god handledare måste vara empatisk – dock inte sympatisk. I den tredje delen i boken tar man upp själva forskarutbildningsprocessen i kapitlen «Forskarhandledarens uppgifter», «Det handledande samtalet», «Skrivandet», «Seminariet som lärandeform», «Doktorandens olika stadier» och «När det inte ‘går som på räls’».

Författarna summerar avslutningsvis med att lyfta fram några nyckelord för det lyckade forskarhandledningsmötet – samtal, lyhördhet, förväntningar och reflektion – och menar att handledning visserligen ger «arbete och ibland bekymmer, men lika ofta skratt och glädje. Forskarhandledning är ett spännande äventyr som kan vara ytterst givande för båda parter – om vi vill» (s. 220). Vi ska återkomma till den här boken nedan.

Forskarhandledarens robusta råd vänder sig – till skillnad från Ref lekterande forskarhandledning – till doktoranderna. Det intressanta här är att bokens tolv kapitel är skrivna av handledare från olika akademiska discipliner och miljöer. Redaktörerna Bergenheim och Ågren bidrar också själva med en ganska omfattande inledning till boken – en introduktion om dagsläget vad gäller forskarutbildningen i Sverige – där de ger ett tydligt bekräftande uttryck vad gäller högskolereformerna från 1969 och 1998, det vill säga förordningarna som bl.a. understryker vikten av genomströmning och doktorandernas ekonomiska trygghet. Bergenheim och Ågren menar – till skillnad mot vad som uttrycks i vissa av bokens antologitexter – att «goda ekonomiska ramar för doktoranden inte står i motsättning till kreativitet» (s. 18). Vidare lyfter redaktörerna synen på akademisk verksamhet och presenterar olika syn på (1) doktorsavhandlingen: ett livsverk eller ett körkort och (2) bilden av forskaridentitet: ett kall eller ett yrke. Förhållningssättet till det egna arbetet – därmed också till handledningssituationen – blir exempelvis annorlunda, beroende på vilket av dessa bildpar som doktoranden och/eller handledaren har outtalat i bakhuvudet.

Antologins bidrag kommer ifrån skilda vetenskapsområden och lärosäten. Därmed ges ett gott prov på olika erfarenheter och perspektiv på forskarhandledning. Inom många områden är skribenterna samstämmiga: Vikten av att de blivande doktoranderna förbereder sig, reflektion och medvetenhet under hela utbildningen, handledningens betydelse, att handledare och doktorand passar för varandra, båda parters ansvar för handledningen, att omedelbart agera när något går snett, att sträva efter öppenhet och ett så maktfritt förhållande som möjligt är några områden som skribenterna gemensamt framhåller som viktiga. Det finns naturligtvis även skilda uppfattningar i vissa frågor; redaktörerna menar dock att dessa kan ge läsaren möjlighet att reflektera och diskutera.

Bergenheim och Ågrens urval av handledarröster visar på en mångfald av perspektiv – att det florerar olika traditioner och synsätt inom den svenska forskarutbildningen. Därmed utgör bokens upplägg i sig ett belägg för påståendet att det är viktigt att medvetandegöra och tala om handledarsituationen. Av särskilt intresse, med tanke på resultaten vad gäller kvinnliga doktorander i Doktorandspegeln (Rapport 2008: 23R) utgiven av Svenska högskoleverket, är att boken innehåller två bidrag som fokuserar på den kvinnliga doktorandens situation, bl.a. Margaretha Fahlgrens text «Kvinna i akademien – några råd till en doktorand». Eva Lund-grens bidrag är också intressant, men mer specifikt fokuserat på handledning av en kvinnlig doktorand med genusinriktning i sitt avhandlingsprojekt.

Vid läsningen av de båda böckerna har vi bland annat sett till hur de kan vara behjälpliga vad gäller att lyfta fram dolda förutsättningar i relationen mellan handledare och doktorand. En ambition av att medvetandegöra och föra en kontinuerlig diskussion om dessa förutsättningar tror vi kan eliminera en mängd missförstånd i relationen mellan handledare och doktorand. I Appel och Bergenheims Ref lekterande forskarhandledning skriver de att det för den nyantagne doktoranden dels handlar om att förhålla sig till de uttalade formella reglerna, dels om att förhålla sig till det som sitter i institutionsväggarna (s. 49). Det senare kan handla om outtalade konflikter och oskrivna regler. I inledning till Forskarhandledarens robusta råd skriver också Bergenheim och Ågren att «[d]e bilder som reproduceras i en viss miljö, till exempel en institution, bidrar starkt till att skapa och vidmakthålla vad man skulle kunna kalla institutionskultur» (s. 11). Dessa bilder är viktiga att tydliggöra, medvetandegöra – som just bilder – eftersom de därmed blir relativa och möjliga att ifrågasätta samt förändra, exempelvis bilden av avhandlingsarbetet som ett livsverk. Även i Ref lekterande forskarhandledning tar Appel och Bergenheim upp bilder av forskaren, exempelvis som «kuf» eller som socialt inkompetent. Även om bilderna inte alltid är så uttalat drastiska, kan olika bilder många gånger likväl vara svåra att förena. Forskare ska exempelvis både kunna samarbeta och konkurrera, doktoranden ska både vara en del i ett forskarkollektiv och vara en självständig individ (s. 50f). Sådana föreställningar och bilder menar vi också vara av vikt att lyfta fram för att diskutera i handledningssituationen. Båda böckerna kan med andra ord användas för att medvetandegöra dolda förutsättningar i handledningssituationen.

Ytterligare dolda förutsättningar gäller förväntningarna på skrivandet. Dessa förväntningar menar vi vara nödvändiga att adressera inom forskarhandledningen, eftersom skrivandet inte kan lösgöras från «forskningen» i kunskapsskapandet; skrivandet är inte en «förpackning» av tankarna (se exempelvis Wolff, 2010). Båda böckerna tar tyvärr mycket kortfattat upp skrivandet, det vill säga handledarens sätt att hantera doktorandens texter; om att ha en plan, ge feedback, språkkorrigering o.s.v. (se Appel och Bergenheim, 2005, s. 175–187; se också Westman i Forskarhandledarens robusta råd, 2008, s. 75). Inte i någon av böckerna tar författarna upp de dolda förväntningarna på de initiala texterna som doktoranden skriver. Sofia Ask talar i Vägar till akademiskt skriftspråk (2007) om s.k. «interimtexter» (s. 25), det vill säga texter som studenter skriver i början av sina högskolestudier, där de uppvisar stora likheter vad gäller misstagen de gör i den nya akademiska textkulturen. Asks undersökning visar att detta beror på dolda förväntningar (se till exempel s. 87). Även om den forskarstuderande inte klivit in i en helt ny textkultur (doktoranderna har redan producerat examensarbeten och uppsatser på grundutbildningsnivå), kan man kanske tala om att en nyantagen doktorand ändå kliver in i en ny förväntningshorisont vad gäller sina vetenskapliga texter. Det är dessa förväntningar, inom institutionskulturen, som vi menar vara viktiga att medvetandegöra och att diskutera inom ramen för forskarhandledningen. Ingen av författarna beaktar på något djuplodat sätt synen på akademisk skrivkunnighet.

För att i samband med tankarna om dolda förutsättningar i handledningssituationen återkoppla till vad vi tidigare skrivit om den kvinnliga doktorandens förhållande, kan vi med stöd i Bergenheim och Ågrens Forskarhandledarens robusta råd understryka att ytterligare något som är viktigt för handledaren är att främja ett medvetandegörande av förutsättningarna för att den kvinnliga doktoranden ska integreras väl i forskarutbildningen. Det ter sig märkligt att behöva skriva detta år 2011, men Doktorandspegeln (2008) visar att det fortfarande finns en skillnad mellan män och kvinnors upplevelse inom forskarkollektivet: «Totalt upplevde 25 procent av kvinnorna och 6 procent av männen att de blivit negativt särbehandlade på grund av könstillhörighet […]» (2008, s. 9). Fahlgren skriver i Forskarhandledarens robusta råd att det «finns en grundläggande tvetydighet i akademins förhållande till kvinnor som kan förklaras av att den så länge varit totalt mansdominerad» (s. 85). Det finns en patriarkal struktur, där «[i]genkänning och gemenskap» är viktiga delar. Den kvinnliga doktoranden bröt detta mönster vid sitt inträde i universitetsvärlden, eftersom identifikation inte längre var möjlig (s. 86). Fahlgren förordar en handledningsmodell där fler personer är delaktiga för att öka förutsättningarna för bl.a. identifikation. Vikten av förebilder tas även upp av andra författare i antologin Forskarhandledarens robusta råd (exempelvis av Einhorn, s. 61f). Att diskutera genusrelaterade frågor i samband med handledningsträffar menar vi kan vara ett sätt att medvetandegöra dolda förutsättningar.

En annan aspekt vi beaktat när vi läst böckerna är hur väl de kan användas för att lyfta fram förändringar i relationen mellan handledare och doktorand. Här är det främst Ref lekterande forskarhandledning som vi menar kommer till hjälp. Appel och Bergenheim skriver om vikten av att man som handledare reflekterar över strategierna: «Gör så här!», «Bli som jag!» och «Finn din väg!» (s. 160). Även om det kan finns faser i arbetet när handledaren behöver använda sig av olika strategier, förespråkar författarna «Finn din väg!». Därmed blir också balansen mellan styrning och frihet extra viktig. Doktoranderna ska bli allt mer självständiga (s. 161), men utvecklingen måste kanske ske successivt och handledaren bör därmed ge allt mer utrymme åt studentens egna val.

Appel och Bergenheim (s. 195f) hänvisar, i avsnittet «Doktorandens olika stadier», till socionomen Sven Hessles «Legitimitetstrappa», där forskningsprocessen är indelad i fem stadier:

  • Förvirring, ensamhet, inkompetenskänsla

  • Spränglärd teoretiker, fullfjädrad forskare

  • Att bli eller inte bli forskare

  • Självkritiskt granska och slutföra det självständiga arbetet

  • Förmedla forskningsresultat. Teori- och metodutveckla. Igångsätta nya projekt. Handleda blivande forskare.

Vi är emellertid litet fundersamma till både generaliseringen och relevansen av alla steg i Hessles trappa. I ett tidigt skede har handledaren en igångsättande och introducerande roll, och detta kan motverka en eventuell negativ förvirring i den första fasen av Hessles trappa. Fas två är dock litet väl tillspetsad för att gälla som generell fas. Någon gång under processens gång blir troligtvis doktoranden överlägsen i kunskap om sitt specifika område, och handledaren måste därmed inta en ämnesmässigt mer underlägsen roll. Det är en viktig fas, men den ska inte förväxlas med fas två i Hessles «Legitimitetstrappa», det vill säga «Spränglärd teoretiker, fullfjädrad forskare», som handlar om att doktoranden gått från «överdriven respekt för forskningsauktoriteter» till att nu själv «identifiera blottor i andras arbeten» (s. 199). I det senare fallet rör det sig (vad vi förstår från Appel och Bergenheim) ofta om en fas baserad på ett skört självförtroende (s. 200), medan det förra fallet, som vi skulle vilja lyfta fram, är en viktig fas som handlar om att doktoranden verkligen äger en ökad kunskap om sitt eget fält. Vi menar att självständigheten, som man ofta talar om som målet med doktorandens utbildning, är en så pass viktig del i utveckling att den borde tydliggöras ännu mer. Detta också för att den kan innebära en stor förändring i handledarens roll. Genom att hänvisa till Hessles trappa, lyckas man inte riktigt förmedla detta. Betoningen av steg två i trappan, «Spränglärd teoretiker, fullfjädrad forskare» (som vi menar är en långtifrån generaliserbar fas), fungerar snarare som ett felfokuserande och misstänkliggörande av självständighetsmålet.

Som vi påpekade inledningsvis, kompletterar böckerna varandra. De kan med fördel läsas av blivande handledare samt av handledare med erfarenhet. Man kan även tänka sig att handledare (både huvudhandledare och eventuella biträdande handledare) och doktorand läser böckerna samtidigt för att tillsammans, genom diskussion, skapa sig en handledarsituation som passar för konstellationen. Den största behållningen tror vi emellertid att doktoranden kan erhålla genom läsningen av Bergenheim och Ågrens Forskarhandledarens robusta råd, eftersom den visar upp en mångfald av perspektiv och därmed relativiserar just den handledning som doktoranden själv känner till. Handledningssituationen blir därmed möjlig att påverka.

Litteratur

Appel, M. & Bergenheim, Å. (2005). Reflekterande forskarhandledning. Om samarbetet mellan handledare och doktorand. Lund: Studentlitteratur.

Ask, S. (2007). Vägar till akademiskt skriftspråk. Acta Wexionesia Nr. 115. Humaniora. Växjö: Växjö University Press.

Bergenheim, Å. & Ågren, K. (red.) (2008). Forskarhandledarens robusta råd. Lund: Studentlitteratur.

Doktorandspegeln (2008). Rapport 2008: 23R. Högskoleverket.

Wolff, L. (2010). Learning through writing. Reconceptualising the Research Supervision Process. International Journal of Teaching and Learning in Higher Education, 22 (3), 229–237.