Dette nummeret inneholder følgende:

  1. Bokanmeldelse

    • Karin Cornils og Erling Johannes Husabø: Das norwegische Strafgesetz. Lov om straff

  2. Bokomtaler

  3. Enkelte utenlandske publikasjoner

    1 Bokanmeldelse

    Karin Cornils og Erling Johannes Husabø: Das norwegische Strafgesetz. Lov om straff (straffeloven). Duncker&Humblot – Berlin 2014. ISBN: 9783428145072. 297 sider.

    Anmeldt av dr. juris Kjell V. Andorsen

    Dette er en innføring på tysk i alminnelig norsk strafferett, oversikt over den spesielle del og noe straffeprosessrett, herunder hvordan politi, påtalemyndighet og domstoler er oppbygget og organisert i Norge. Hovedvekten av boken (180 sider) består av oversettelsen til tysk av den norske straffeloven 20. mai 2005 nr. 28. Boken er en del av en serie slike oversettelser av ulike lands straffelover, herunder alle de nordiske, utgitt av Max-Planck Institut für ausländisches und internationales Strafrecht i Freiburg.

    Oversettelsen av loven er teknisk sett redigert på den måten at man finner originalteksten på norsk i venstre spalte på trykksiden mens oversettelsen til tysk følger i høyre spalte. Man kan således følge oversettelsen fortløpende paragraf for paragraf, så å si ord for ord, og iallfall synes jeg det er interessant å se hvordan straffeloven tar seg ut på tysk.

    Boken har en selvstendig og samlet innholdsfortegnelse over straffelovens kapitler med tilhørende overskrifter, i tillegg til en særskilt innholdsfortegnelse over innføringsdelen av boken. Den har også en liste over benyttede forkortelser og et sakregister, det siste med en egen liten brukerveiledning.

    Innføringen utgjør totalt 96 sider av boken, og 65 sider kan man si i det vesentlige omhandler de sentrale deler av den alminnelige strafferett som gjelder ansvarsvilkårene i strafferetten. Samlet sett tror jeg denne boken kan gi tyskspråklige jurister både god innsikt i og oversikt over norsk strafferett.

    Med tanke på et hjemlig, norsk publikum, er det å si at fremstillingen er rimelig lett tilgjengelig, språklig sett, og man trenger langt fra tysk mellomfag for å kunne følge den; de som i noen grad er fortrolig med tysk strafferettslitteratur fra tidligere, vil iallfall ikke ha problemer med å lese og forstå innføringen.

    Jeg har gjort et lite utvalg av spørsmål jeg vil gå noe nærmere inn på i det følgende.

    Allerede tidlig i fremstillingen redegjør forfatterne for forbrytelsesbegrepet. Det følger direkte av forarbeidene til straffeloven 2005 at det er de fire, klassiske vilkårene for straffansvar som fortsatt gjelder: (1) At handlingen rammes av en straffebestemmelse (lovkravet eller det strafferettslige legalitetsprinsippet), (2) at det ikke foreligger noen (objektiv) straffrihetsgrunn, (3) krav om tilregnelighet med hensyn til sinnstilstand og alder og (4) krav om subjektiv skyld (forsett eller uaktsomhet). Noen egentlig behandling av slike grunnlagsspørsmål i forbindelse med en strafferettslig ansvarslære, har vi hos oss (eller i Danmark) ikke beskjeftiget oss med i moderne tid, i motsetning til hva som er tilfellet i Sverige og i Finland (for ikke å tale om i Tyskland!). Overraskende kan det derfor neppe sies å være at forarbeidene kort og godt bare adopterer den ansvarssystematikk som disse fire vilkårene innebærer, uten noe forsøk på å problematisere dette nærmere.

    Med henvisning til en artikkel av Jørn R.T. Jacobsen, og en etterfølgende debatt i Tidsskrift for strafferett, går forfatterne noe inn på en alternativ måte å bygge en ansvarslære opp på.1 Jacobsen lanserer et ganske ekstensivt handlingsbegrep, idet han i straffebudets gjerningsbeskrivelse også inkluderer bl.a. kravet til forsett eller uaktsomhet. En straffbar handling er med en slik systematikk med andre ord per definisjon både noe langt mer og noe annet enn en «handling» i betydningen en ytre og observerbar (og objektiv) gjerningsadferd, slik det siktes til etter den klassiske ansvarsmodellen. Det er etter min mening rimelig å anta at tyskerne kanskje vil få visse assosiasjoner til Hans Weltzel og den såkalte finale handlingslæren når de leser fremstillingen på nettopp dette punktet.

    I fremstillingen av medvirkning bemerkes innledningsvis at strl. 2005 § 15 som en alminnelig medvirkningsbestemmelse er ny og også gjelder i særlovgivningen, altså utenfor straffeloven selv. I dag er man som kjent avhengig av det berømmelige medvirkningstillegget i et straffebud, hvis lovgiveren ønsker å kriminalisere også medvirkning – og det vil han som den store hovedregel. Da er det mer rasjonelt å måtte føye til en negasjon i straffebudet i de unntakstilfellene hvor medvirkning likevel ikke skal rammes – «… når ikke annet er bestemt», som det heter i § 15.

    Forfatterne fremhever at man allerede da straffeloven 1902 ble til, var opptatt av å skulle likestille alle deltagerne i et lovbrudd (les: Bernhard Getz2), og dette er en hovedsak også for straffeloven 2005. Selv om man tankemessig og begrepsmessig skiller mellom en (hoved)gjerningsmann og en medvirker, bygger vår medvirkningslære således fortsatt på dette prinsippet om likebehandling.

    For tyskere er denne innføringen utvilsomt nødvendig fordi den tyske medvirkningslæren er helt annerledes oppbygget og bedre direkte nedfelt i loven selv (Strafgesetzbuch §§ 25-30), bl.a. slik at ansvaret er aksessorisk og at en gjerningsmann («Täter») svarer også hvis han benytter en såkalt middelbar gjerningsmann. Det er således forståelig at forfatterne har fått bruk for begreper som «(Haupt-)Täter», «Mittäter» og «Mitwirkender» når den norske medvirkningslæren skal forklares nærmere på begrenset plass.

    Forfatterne deler medvirkningsformene inn i fysisk, psykisk og passiv medvirkning. Med tanke på det siste er det selvsagt ikke slik at den som er til stede når et lovbrudd begås, uten videre også pådrar seg et medvirkningsansvar. Til det kreves et eller annet tilknytningsforhold til enten gjerningspersonen (subjektsiden) eller fornærmede (objektsiden). Jeg ser her bort fra at den nakne tilstedeværelse i seg selv kan bedømmes som psykisk medvirkning, som i sin tur krever en særskilt bedømmelse av medvirkerens forhold til subjektsiden som jeg lar ligge her.

    For å unngå medvirkningsansvar i disse tilfellene, kreves det at man søker å avverge eller hindre at lovbruddet begås, med andre ord en aktivitetsplikt. Forfatterne refererer uspesifisert til høyesterettspraksis om medvirkningsansvar for ran og flykapring med dødsfølge i den første tilfellegruppen, og det er åpenbart avgjørelsene i Rt. 1995 s. 355 (Knivstikking-saken) og Rt. 1995 s. 1228 (Andrawes-saken) de sikter til.

    Som et eksempel i den andre tilfellegruppen sies det at dersom noen er vitne til at ens barn mishandles av andre uten å forsøke å gripe inn, kan man bli medansvarlig for legemskrenkelse. Nettopp slike tilfelle av vold i nære relasjoner og sviktende omsorg for barn har de senere årene hatt både mediefokus og påtalemyndighetens oppmerksomhet, med den såkalte Christoffer-saken som den mest kjente. Her ble moren dømt for passiv medvirkning til ektefellens grove legemsbeskadigelse med døden til følge overfor hennes sønn, se RG 2013 s. 292.3

    I avsnittet om forsett går forfatterne relativt grundig inn på forsettsdefinisjonen som er ny i strl. 2005 § 22, men som antas å gjengi allerede gjeldende rett etter straffeloven 1902. Det nevnes også at selv om skyldformen forsett formelt sett er hovedregelen, er uaktsomhet så hyppig kriminalisert i spesialstrafferetten at dette i praksis likevel vil fremstå som det vanlige.

    Også det slørede forsett er nevnt («… eine verscleierte – etwas unklare Vorstellung von überwiegender Wahrscheinlichkeit hinsichtlich einer bestimmten Folge hat»). Det slørede forsett er nok i seg selv noe omstridt, og etter min mening ganske løst i kantene og derfor også litt farlig. Fra å nøye seg med at gjerningsmannen iallfall har en slags halvklar bevissthet om et gjerningsmoment, kan det ligge snublende nær å la seg mer eller mindre ubevisst forlede til å slakke av på beviskravet for at gjerningsmannen virkelig har hatt forsett; det slørede forsett er ingen særskilt forsettskategori med lavere beviskrav enn sannsynlighetsovervekt. I lærebøker har det slørede forsett vært litt inn og ut i ulike utgaver gjennom tiden, men det er flere ganger bekreftet i Høyesterett, se f.eks. Rt. 2011 s. 1104, og det er klart nok forutsatt i forarbeidene til straffeloven 2005.4 Etter min mening tyder mye på at en ganske broget gruppe av ulike situasjonstyper og tilfellegrupper som ikke alltid er sammenlignbare, er samlet under merkelappen sløret forsett5. Man trenger nok en nærmere drøftelse i teorien om denne forsettsvariantens nærmere plass i strafferetten. I forarbeidene er det ikke sagt noe som helst bestemt eller avgrensende om dette, det er bare vist til det slørede forsett som en slags gitt størrelse.

    Forfatterne redegjør kort, men treffende, for dolus eventualis (som de benevner «Eventualvorsatz»), og de poengterer Høyesteretts krav om at gjerningsmannen «bewusst entschieden haben muss» å gjennomføre handlingen selv om gjerningsinnholdet i straffebudet derved realiseres. Det er nettopp her den positive innvilgelsesteoris karakter, i motsetning til den hypotetiske, fremtrer: Gjerningsmannen må viljemessig ha tatt den beslutningen å gjennomføre handlingen, med den (i hans hode tenkte) eventualitet at gjerningsinnholdet oppfylles. At dette forsettsresonnementet har et hypotetisk preg, er ingen uenige om, heller ikke Høyesterett, se Rt. 2004 s. 1769 avsnitt 11. Forsettsvarianten dolus eventualis har en slik psykologisk-kognitiv struktur at den nærmest forutsetter en resonnerende gjerningsperson. Den er kort sagt krevende. Derfor er det også enkelt å finne både typer av lovbrudd og typer av handlingssituasjoner hvor den er lite praktisk – og lite troverdig. I verste fall kan et tilsynelatende dolus eventualis-resonnement i virkeligheten vise seg å skjule et fingert forsett. I denne bokanmeldelsen lar jeg imidlertid saken bli med dette.

    Etter behandlingen av forsett (og uaktsomhet), presenterer forfatterne villfarelsesspørsmålene, faktisk villfarelse og rettsvillfarelse. Dette er både systematisk riktig og pedagogisk heldig fordi disse villfarelsesspørsmålene i vår ansvarslære først og fremst gjelder nettopp spørsmålet om hvor langt kravet til forsettsdekning gjelder. Forfatterne går rett på sak: Både strl. 2005 § 26 og ennå gjeldene strl. § 57 om rettsvillfarelse knytter seg til spørsmålet om hvorvidt handlemåten er rettsstridig, ikke om den er straffbar. Er villfarelsen uaktsom, ekskluderer det ikke forsettet og gjerningsmannen er følgelig i ansvar. Det nevnes uttrykkelig at aktsomhetskravet (normen) etter rettspraksis er streng og at bedømmelsen like mye gjelder selve handlemåten som villfarelsen. Denne måten å uttrykke det på, er nok hentet fra Johs. Andenæs’oppsummering og bedømmelse av rettspraksis om rettsvillfarelsestilfelle.6

    Så kommer det som er nytt med den nye straffelovens regulering av rettsvillfarelsen, nemlig at § 26 gjelder alle typer rettsvillfarelse, således også «… andere Rechtsvorschriften, die für die Rechtswidrigkeit der Handlung von Bedeutung sind». Den betydningen en slik uegentlig («uneigentlich») rettsvillfarelse har etter strl. 1902, er at den bedømmes etter villfarelsesregelen om faktisk villfarelse, med krav om forsettsdekning. Etter strl. 2005 § 26 nøyer man seg med andre ord med et uaktsomhetskrav også i disse tilfellene av uegentlig rettsvillfarelse. Av forarbeidene fremgår det imidlertid at jo sterkere karakter rettsvillfarelsen har av å være uegentlig, desto større grunn vil det kunne være til straffbortfall etter § 61 i slike tilfeller, riktignok slik at det da uttrykkelig skal med i domsslutningen at skyldspørsmålet er avgjort til gjerningsmannens ugunst. Forarbeidene åpner også for at rettsvillfarelsen i slike tilfeller lettere enn ellers kan bedømmes som aktsom, noe som i tilfelle fører til en blank frifinnelse, med skyldspørsmålet avgjort til gjerningsmannens gunst.7 Det nye systemet åpner med andre ord for en temmelig relativisert aktsomhetsnorm, og jeg er for egen del skeptisk til hele nyordningen.8

    Jeg har tidligere kritisert uttrykksmåten «straffutmålingsfrafall» i strl. 2005 § 61.9 Den inviterer til misforståelser og sammenblanding med andre termer, f.eks. straffutmålingsutsettelse etter strl. § 60. I tillegg er termen saklig villedende. Straffutmålingsfrafall etter § 61 innebærer at saken er opp og avgjort, i prinsippet som en frifinnende dom med hensyn til rettskraftsvirkning. Det er ikke tale om utmåling av en straff som skal utsettes; straffen frafalles med endelig virkning; det er ingen straff å utmåle. Bare gjenopptagelse av hele straffesaken kan endre på dette straff-frafallet. Det er straffereaksjonen som frafalles og dette burde etter min mening derfor også kalles straff-frafall.

    Overskriften til strl. 2005 § 61 om straffutmålingsfrafall er i boken oversatt til «Absehen von Strafe», noe jeg på norsk ville kalt å frafalle (eller mer direkte: se bort fra) straff. Forfatterne har neppe tenkt på at denne oversettelsen også imøtekommer mine innsigelser, men slik ble det nå! Jeg skal ikke gi meg inn på noe jeg ikke kan, men jeg tror ikke det ville være vanskelig med et langt, flerleddet substantiv på tysk for å oversette ordet «straffutmålingsfrafall», f.eks. «Strafaufspruchabsehen».

    Strl. 2005 § 411 om ikraftsettelse av loven er naturlig nok ikke oversatt, men forfatterne omtaler likevel dette spørsmålet innledningsvis under den historiske oversikten og reformarbeidet frem til den etappevise vedtagelsen, den siste delen ved lov 7. mars 2008 nr. 4. Tidsforløpet er forklart med at man har manglet effektive datasystemer for registrering av lovbrudd, og at ikraftsettelse av loven er ventet sommeren 2014.

    Jeg har i årenes løp hørt mange slike forlydender om forventet ikraftsettelse, i Prop. 64 L (2014-2015) om lov om i kraftsetting av straffeloven 2005 har regjeringen nylig foreslått at loven skal tre i kraft 1. oktober 2015. Uansett hva årsaken er, kan det ikke sies å tjene myndighetene til ære at det har tatt syv eller åtte år fra loven var endelig vedtatt til den trer i kraft.

    Det er naturlig nok ikke nevnt i boken, men for en norsk leser iallfall hører det med til historien at påtalemyndigheten, i påvente av denne langdryge prosessen med ikraftsettelse, forsøkte å få domstolene med på å praktisere de føringene i forarbeidene som lovgiverne har gitt anvisning på om økt straffenivå i bl.a. volds- og seksuallovsaker. I plenumsavgjørelsen i Rt. 2009 s. 1412 avviste Høyesterett å gjøre dette med tilbakevirkende kraft for lovbrudd begått før vedtagelsestidspunktet for loven, og bare med en gradvis implementering over tid av nytt straffenivå for lovbrudd begått etter dette tidspunktet.10 Dette svarte lovgiverne på ved en særskilt lov 25. juni 2010 nr. 46 om straffskjerpelse i draps-, volds- og seksuallovsaker, og i forarbeidene til denne loven er føringene fra de opprinnelige forarbeidene gjentatt. For den etterfølgende rettspraksis om straffutmåling i slike saker, er således tidspunktet for vedtagelse av denne særskilte loven, 25. juni 2010, et slags tidsskille.

    2 Bokomtaler

    Tore Bjørgo: Forebygging av kriminalitet. Universitetsforlaget 2015. ISBN: 9788215019956. 304 sider.

    Om boken:

    «Forfatteren har utviklet en ny helhetlig modell for forebygging av kriminalitet, basert på ni mekanismer.

    Han viser hvordan modellen kan anvendes på fem helt forskjellige former for kriminalitet: Innbrudd i bolig, kriminelle ungdomsgjenger, bilkjøring i rus, terrorisme og organisert kriminalitet med utspring i 1 % MC-klubber. De forebyggende mekanismene er de samme for alle kriminalitetsformer, men virkemidlene som kreves for å aktivere dem er ulike.

    Boken demonstrerer på en lett forståelig måte at ingenting er så praktisk som en god teori. Den vil appellere både til forskere, studenter og praktikere.»

    Terje Emil Fredwall: Murer og moral – En bok om straff, verdier og fengselsbetjenter. Cappelen Damm 2015. ISBN: 9788202415655. 466 sider.

    Om boken:

    «Dette er en bok om fengsel. Om hvorfor vi straffer, om virkningene av fengselsstraffen, og om kriminalomsorgens utfordrende samfunnsoppdrag. Men mest av alt er det en tekst om menneskene som arbeider der.

    I nærmere to år intervjuet Terje Emil Fredwall fengselsbetjenter i norske høysikkerhetsfengsler. De snakket om gode arbeidsøyeblikk og kjipe avdelingsdager, tidspress og sikkerhet, skjønn og regler, humor, grensesetting og menneskelig forandring. Han intervjuet også Kriminalomsorgens aspirantnemnd om hva de ser etter i utvelgelsen av hvem som skal få jobbe som fengselsbetjent. Og han har analysert dokumenter som er styrende for fengslenes arbeid. Resultatet er blitt en bok om motstridende verdier, forskjellige idealer for betjentrollen, og det komplekse samspillet mellom vokteren og de som er fengslet.

    Boka Murer og moral er skrevet for studenter, fagfolk og andre som er opptatt av straff, profesjonsetikk og fengselets rolle i samfunnet.»

    Merete Havre: Varetektsfengsling og proporsjonalitetsprinsippet – en balansetest. Cappelen Damm 2015. ISBN: 9788202303846.

    Om boken:

    «Norsk varetektspraksis har vært under kritikk i lang tid. Den er kritisert for at vi fengsler for mange, for lenge og for hardt. Forfatteren slår fast at det gjelder et proporsjonalitetskrav etter EMK art. 5, nr. 3, en begrensing som hittil ikke er fanget opp i norsk praksis. For å bringe norsk praksis i samsvar med praksis fra Den europeiske menneskerettsdomstolen, må straffeprosesslovens § 170a anvendes på samme måte. Forfatterens siktemål er å gi avveiingen en struktur, slik at vurderingen blir mer rettssikker.

    Forfatteren redegjør for de generelle og spesielle fengslingsvilkårene i bokens annen del, mens hun i bokens tredje del redegjør for den konkrete proporsjonalitetsvurderingen som skal foretas. Hun viser her hvilke momenter som er relevante og hvilken vekt disse skal tillegges når man skal ta stilling til om en siktet kan varetektsfengsles eller må løslates i påvente av hovedforhandlingen. Boken inneholder rikholdig praksis fra Den Europeiske menneskerettsdomstolen, samt ankeutvalgets kjennelser fra 1999 og frem til i dag.

    Boken er viktig for alle som jobber med straffeprosess; politi, påtalemyndighet, forsvarere og dommere. Også studenter vil ha nytte av boken.

    Proporsjonalitetsprinsippet gjelder ved alle menneskerettslige inngrepssituasjoner og ved alle frihetsberøvelser – også de administrative. Andre som jobber med tvang, i barnevern, psykisk helsevern og utlendingssaker, vil derfor også ha glede av de generelle kapitlene i boken.

    Boken bygger på forfatterens doktoravhandling som ble forsvart 19. mai 2014 for graden ph.d. i rettsvitenskap ved Det juridiske fakultet, Universitetet i Oslo.»

    Tor Langbach: Forsvareren. 2. utgave. Gyldendal Norsk Forlag 2015. ISBN: 9788205476714. Finnes også som e-bok.

    Om boken:

    «Jobber du med strafferett? Eller opptrer du bare sjelden i straffesaker? Er du nyutdannet straffesaksadvokat og trenger en innføring i forsvareryrkets praktiske del? Boken Forsvareren gir en nyttig oversikt over hva forsvarere gjør, må tenke over og være forberedt på.

    Etter en lang karriere i rettssalen og som leder for Domstoladministrasjonen er Tor Langbach tilbake med en etterlengtet revisjon av boken Forsvareren. Den gir uvurderlig hjelp til den ferske forsvareren og til advokater som bare sjelden opptrer i straffesaker. Boken er spekket med tips og refleksjoner som ikke bare enhver straffesaksadvokat og advokatfullmektig vil ha nytte av, men også aktorer, dommere og bistandsadvokater.

    I boken gjennomgår forfatteren arbeidet fra saken mottas til den er avsluttet, og er levende og underholdende skrevet, uten å miste det praktiske formålet for øye.»

    Elisabeth Myhre Lie: I forkant. Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. 2. utgave. Gyldendal Norsk Forlag 2015. ISBN: 9788205476776. 336 sider.

    Om boken:

    «Boken tar opp ulike temaer knyttet til politiets kriminalitetsforebyggende arbeid.

    Forebygging av kriminalitet er et spennende, mangfoldig og utfordrende arbeid, som handler om å skape færre ofre, færre gjerningspersoner og færre pårørende. Det handler om å skape trygghet og redusere lidelse. Målet med denne boken er å inspirere både nåværende og fremtidige politibetjenter til å gå på jobben med en motivasjon om å forebygge kriminalitet.

    Hva er god forebyggende kommunikasjon?

    Hvordan skape motivasjon for endring hos de som begår kriminalitet?

    Hvordan trygge lokalsamfunnene?

    Hvilke straffereaksjoner forebygger kriminalitet?

    Hvordan samarbeide for å forebygge kriminalitet?

    Hvordan arbeide systematisk og kunnskapsbasert i det forebyggende arbeidet?»

    Magnus Matningsdal: Nytt i ny straffelov. Universitetsforlaget 2015. ISBN: 9788215023939. 264 sider.

    «Den 20. mai 2005 ble det vedtatt ny straffelov som erstatter Almindelig borgerlig Straffelov fra 1902. «Nytt i ny straffelov» gir en oversikt over de endringene som er foretatt i forhold til straffeloven fra 1902.

    Bokens del I omhandler arbeidet med den nye loven, lovgivers signaler med hensyn til straffenivå, de viktigste materielle endringene, skadefølgeprinsippet som utgjør det grunnleggende prinsippet for kriminalisering og virkningstidspunktet for den nye loven. I del II og del III sammenlignes henholdsvis de alminnelige bestemmelsene og de spesielle straffebudene i de to lovene. Boken inneholder også et lovspeil.»

    3 Enkelte utenlandske publikasjoner

    Hyman Gross: Crime and Punishment. A Concise Moral Critique. Oxford University Press 2015. ISBN: 9780198738091. 240 sider.

    Christian Häthén: Stat och straff. Rättshistoriska perspektiv. 2. utgave. Studentlitteratur 2014. ISBN: 9789144094908. 286 sider.

    Jørgen Joachimsen: Grundlovsforhøret. 2. utgave. Karnov Group 2015. ISBN: 9788761936370. 435 sider.

    Lars Krunderup: Farlig kørsel – frakendelse av førerretten. Djøf Forlag 2015. ISBN: 9788757433111. 275 sider. Finnes også som e-bok.

    Hannah Maslen: Remorse Penal Theory and Sentencing. Hart Publishing 2015. ISBN: 9781849465434. 224 sider.

    Valsamis Mitsilegas, Peter Alldridge, Leonidas Cheliotis: Globalisation Criminal Law and Criminal Justice. Hart Publishing 2015. ISBN: 9781849464741. 242 sider. Finnes også som e-bok.

    Valsamis Mitsilegas: The Criminalisation of Migration in Europe. Springer 2015. ISBN: 9783319126579. 110 sider. Finnes også som e-bok.

    David L. Shapiro, Angela M. Noe: Risk Assessment. Origins, Evolution and Implications for Practice. Springer 2015. ISBN: 9783319170572. 61 sider. Finnes også som e-bok.

    Niels Waage: Spirituskørsel mv. 7. utgave. Karnov Group 2014. ISBN: 9788761935915. 573 sider.

    Bent Waning-Rasmussen, Maria Bloch Christensen og Rikke Holmslykke Kristensen: Revisors opklaring av besvigelser – Læren af praksis. 2. utgave. Karnov Group 2015. ISBN: 9788761936172. 158 sider.

    4 Disputaser

    Sverre Flaaten disputerte 24. mars 2015 for Ph.D-graden ved Universitetet i Oslo, med avhandlingen «Straffeutmåling i etterkrigstiden: en fortolkning med utgangspunkt i vinningslovbrudd».

    Fra nettsiden:

    «Etterkrigstiden er preget av endringer i kriminalitetsbilde og synet på straffens funksjon. Endringene er så store at toneangivende sosiologer og kriminologer beskriver utviklingen som en legitimitetskrise. For å forstå denne utviklingen har samfunnsvitere tradisjonelt studert lovbrytere og det registrerte kriminalitetsbilde, eller studert fengsler og fangetall. Mindre oppmerksomhet har blitt viet domstolen. Det manglende fokus på domstolen er uheldig, da domstolen er en sentral sosial bærer av straffens begrunnelser.

    I avhandlingen «Høyesteretts lenker» analyseres Høyesteretts straffeutmålingsbegrunnelser over tid i et sosiologisk perspektiv. Utgangspunktet for fortolkningen er dommer som omhandler vinningskriminalitet i perioden 1955-1960 og 2009 fram til 2013. Avhandlingen presenterer fortolkning av endringer i Høyesteretts straffebegrunnelser i nyere tid, og hvordan domstolens bruk av straffebegrunnelser kan forstås sosiologisk. Særlig oppmerksomhet vies Høyesteretts samfunnsforståelse, ulike former for interesseavveininger i begrunnelsene for straffeutmålingen, og hvordan og hvilken måte disse avveiningene har endret seg over tid.

    Avhandlingen er skrevet inn i en klassisk sosiologisk teoritradisjon. Av særlig betydning er forfatterskapene til Max Weber, Niklas Luhmann og Jürgen Habermas, hvis begrepsbruk oversettes til norsk sosial- og samtidshistorie.»

    Linnea Wegerstad disputerte 20. mars 2015 for Ph.D-graden ved Lunds universitet, med avhandlingen «Skyddsvärda intressen och straffvärda kränkningar. Om sexualbrotten i det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i brottet sexuellt ofredande», ISBN 9789176232477 (trykk), ISBN 9789176232484 (pdf).

    Sammendrag:

    Avhandlingens syfte är att beskriva hur sexualbrotten (kapitel 6 brottsbalken) skapas som en specifik brottskategori. Vad som är en sexuell handling i sexualbrottens mening är ofta underförstått. Dock har gränsdragningsproblem formulerats i rättsfall och i förarbeten rörande brottet sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken). Problemet består i om det för straffansvar krävs att gärningspersonen har en viss sexuell avsikt med handlingen, såsom att gärningen «syftat till att reta eller tillfredsställa dennes sexualdrift».

    I avhandlingen sätter jag in denna fråga i ett större sammanhang för att förstå varför problemet uppstått och hur det har kommit att formuleras som just en fråga om gärningspersonens avsikt. Brottet sexuellt ofredande är något av en uppsamlingsparagraf för handlingar som inte kan bestraffas som andra sexualbrott. Hur detta brott avgränsas ger uttryck för vad som tas för givet vad gäller allvarligare sexualbrott.

    Min undersökning av hur sexualbrotten skapas som brottskategori tar utgångspunkt i feministisk teoribildning kring sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, och olika positioner i denna forskning kring hur sexualitet, våld, kön och makt är relaterade till varandra.

    Avhandlingens frågeställning är utformad som en fråga om hur det skyddsvärda och det straffvärda konstrueras gällande sexualbrotten mot person och särskilt vad gäller sexuellt ofredande. Tillvägagångssättet är tvådelat. Dels undersöker jag hur sexualbrotten har skapats i ett historiskt perspektiv, när den moderna strafflagstiftningen tar form. Dels undersöker jag hur straffvärt sexuellt ofredande skapas i den dömande praktiken.

    I avhandlingen använder jag begreppsparet skyddsvärdhet och straffvärdhet för att beskriva hur sexualbrotten skapas på ett sätt som beaktar att det straffrättsliga systemet både är öppet och slutet i förhållande till sin miljö, och därmed ständigt i rörelse. Detta utvecklas i kapitel 2. Analysstrategin har främst inspirerats av Niklas Luhmanns teori om rätten som ett autopoietiskt system. Hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras betraktar jag som strukturerande för vad som är möjligt att kommunicera i exempelvis den lagstiftande praktiken och för vad som bestraffas som sexualbrott i den dömande praktiken. Samtidigt framhåller jag att denna struktur skapas genom varje kommunikation i det straffrättsliga systemet.

    I de senaste lagstiftningsreformerna uttrycks lagens egen berättelse av hur sexualbrottslagstiftningen har förändrats över tiden. Den beskrivningen framhåller hur sexualbrottsregleringen successivt har förbättrats sedan 1864 års strafflag på så sätt att skyddet för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten har blivit allt mer heltäckande.

    Den första delen av avhandlingen (kapitel 3-5) tar utgångspunkt i den berättelsen och ägnas åt hur det specifikt skyddsvärda och straffvärda skapas ifråga om sexualbrotten från 1864 års strafflag till 2013 års reform. Jag beskriver således hur sexualbrotten – det specifikt skyddsvärda och straffvärda med denna brottskategori – blir till i det straffrättsliga systemet.

    Det gör jag genom att studera hur sexualbrotten formuleras som kriminalpolitiskt problem i lagreformer och hur sexualhandlingen i våldtäktsstadgandet, rekvisitet sexuell handling, samt brottet sexuellt ofredande definieras under perioden. Materialet i kapitel 3 (perioden 1864-1965) utgörs av förarbeten och rättsvetenskapliga texter samt avgöranden från Högsta domstolen. För de efterföljande perioderna (1976-2013), som jag behandlar i kapitel 4 och 5, är det främst förarbeten – propositioner och statens offentliga utredningar – som studeras, men även rättsvetenskapliga texter.

    I början av 1900-talet gäller 1864 års strafflag som stadgar om sedlighetsbrotten i 18 kapitlet. Jag visar att det skyddsvärda främst är den allmänna samhällsmoralen, men att individens sedlighet också framhålls som skyddsvärd. Det straffvärda är en avvikande, främst manlig, sexualdrift. Straffvärda handlingar skapas genom hänvisning till det handlande subjektets kropp, dennes könsorgan, erektion och sädesuttömning. Sexualdriften framstår som förkroppsligad i manslemmen. Utmärkande i förhållande till perioden efter brottsbalkens tillkomst är att det skyddsvärda inte är sexualdriften i sig, utan den skyddsvärda sedligheten är snarare frånvaron av könsdrift.

    Detta förändras vid mitten av 1900-talet. Då brottsbalken träder i kraft år 1965 formuleras sexuallivet som skyddsvärt och den sexuella integriteten skapas som skyddsintresse. Dock skapas sexualbrotten även i brottsbalksreformen genom hänvisningar till sexualdriften. Den avvikande sexualdriften är straffvärd, men samtidigt är sexualdriften också något skyddsvärt som ska frigöras från repressiv lagstiftning. Detta framkommer än tydligare då brotten byter rubrik från sedlighetsbrott till sexualbrott genom 1984 års reform. Sexualiteten skapas som något skyddsvärt i sig.

    Jag visar i avhandlingen att parallellt med lagens egen berättelse om sexualbrotten skrivs en berättelse som innebär att en viss typ av brott – sexualbrotten – blir till i relation till lustfylld och ömsesidig sexualitet, vilket jag i avhandlingen benämner som den erotiska sexualiteten. Det betyder att sexualitet formuleras som något positivt och i sig skyddsvärt, och något som hör till individens personlighet. Men det betyder också att de straffvärda handlingarna begripliggörs genom erotisk sexualitet. Härmed skapas en strikt åtskillnad mellan å ena sidan våld (misshandel, fridskränkningar) och å andra sidan sexuella övergrepp.

    I lagstiftningsreformer under perioden 1976 till 2013 visar jag på konflikter. En konflikt rör beskrivningen av vad sexualbrotten är för sorts problem i samhället. Å ena sidan skapas sexualbrotten som en fråga om könat våld, där sexualbrotten beskrivs som mäns våld mot kvinnor och utgör ett jämställdhetsproblem. Å andra sidan skapas sexualbrotten som en fråga om sexualitet, vari sexualbrotten är ett universellt problem, det vill säga könsneutralt, och ett individuellt problem, det vill säga inte del av en strukturell ojämlikhet mellan män och kvinnor. Det är den sistnämnda formuleringen som får genomslag i reformen 2005, och i reformen 2013 kommer jämställdhetsformuleringen inte alls till uttryck.

    En annan konflikt rör hur straffvärda handlingar mer i detalj ska definieras. Jag visar att gemensamt för reformförslagen och de genomförda reformerna i perioden efter att brottsbalken trätt i kraft är att det skyddsvärda subjektets kropp och integritet ges betydelse för hur straffvärda handlingar avgränsas. Kränkningen av den utsattes integritet betonas både som skyddsintresse och som utgångspunkt för att beskriva straffvärda handlingar.

    Men vad det innebär, och hur straffvärda handlingar närmare ska definieras – såsom hur sexualhandlingen i våldtäktsstadgandet ska utformas – råder det stridigheter om över perioden. Vad gäller brottet sexuellt ofredande framkommer en position som betonar kränkningen av den som utsatts, och som anför att det inte ska ha någon betydelse huruvida gärningspersonen haft en viss sexuell avsikt. En annan position betonar att då sexualbrotten är brott som rör sexuallivet, kan inte handlingar som har ett mer allmänt kränkande syfte bestraffas som sexualbrott. Som avgränsande princip ställs då upp ett krav på att handlingen, för att kunna bestraffas som sexuellt ofredande, ska ha en tydlig sexuell inriktning. I reformen 2013 beskrivs det som att det hos gärningsmannen ska ha funnits ett sexuellt intresse med handlandet.

    Kroppen är utgångspunkten för hur det specifika med sexualbrotten skapas. Kroppsliga handlingar som involverar könsorgan, exempelvis samlag eller penetrationshandlingar, är underförstått sexuella i sexualbrottens mening. Dock framkommer att sådana handlingar inte alltid är sexualhandlingar, utan beroende av gärningspersonens syfte med gärningen (exempelvis tortyr). Vid handlingar som inte innefattar könsorgan, eller inte alls är kroppsliga handlingar, ges gärningspersonens avsikt betydelse i större utsträckning. Det straffvärda skapas som en interaktion mellan kroppen, med vilka kroppsdelar handlingen har utförts och det handlande subjektets avsikt. Motsvarande skapas det skyddsvärda som kroppslig integritet, men också som en integritet i vidare mening.

    De olika kriminalpolitiska problemformuleringarna speglas i olika uppfattningar om hur brottet sexuellt ofredande bör avgränsas. Något tillspetsat tolkar jag det som att å ena sidan skapas det skyddsvärda som en kvinnligt könad integritet och som en frihet från att sexualiseras och objektifieras. Det straffvärda subjektet könas som manligt och straffvärdhet motiveras med hänvisning till könsojämlikhet som ett samhällsproblem. Å andra sidan, skapas det skyddsvärda som en frihet från att utsättas för annans sexuella begär. Straffvärdhet konstrueras med hänvisning till det handlande subjektets sexuella avsikt. Det är den sistnämna konstruktionen som kommer att dominera i den lagstiftande praktiken under 2000-talet.

    Den andra delen av avhandlingen ägnar jag åt vilka problem som formuleras i vägledande avgöranden rörande sexualbrotten (kapitel 6) samt hur straffvärda handlingar skapas i underrättsavgöranden rörande sexuellt ofredande och ofredande (kapitel 7). Med vägledande avgöranden avses avgöranden från Högsta domstolen och publicerade hovrättsavgöranden (RH-fall).

    I likhet med vad jag konstaterar utifrån lagstiftande praktiker, framkommer av Högsta domstolens avgöranden rörande sexualbrotten att sexualhandlingen är underförstådd. Det är huvudsakligen andra spörsmål än handlingens sexuella karaktär som Högsta domstolen tagit ställning till. Sammantaget visar jag att skyddsvärdhet och straffvärdhet förankras i det kroppsliga, framför allt könsorgan, men att både det straffvärda subjektets avsikt och det skyddsvärda subjektets integritet ges betydelse.

    I kapitel 6 studerar jag Högsta domstolens avgöranden och publicerade hovrättsfall rörande sexuellt ofredande och ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken). Jag inkluderar brottet ofredande då sexuellt ofredande har ställts i förhållande till ofredande i den dömande praktiken. Här framkommer att olika typer av integritetskränkningar som inte utgör kroppsliga angrepp, men som relaterar till sexualitet, har prövats både som sexuellt ofredande och som ofredande. Att gärningspersonens avsikt ges betydelse främst då det inte är fråga om kroppsliga handlingar förstärks av vad som framkommer i publicerade hovrättsavgöranden.

    Vägledande avgöranden ger framför allt en uppfattning om vilka spörsmål som uppkommit i det straffrättsliga systemet. Eftersom det ofta är underförstått vad som är en sexualhandling i sexualbrottens mening, analyserar jag underrättsavgöranden rörande sexuellt ofredande och ofredande avgjorda under år 2008 i samtliga hovrätter i Sverige. Totalt utgörs materialet av 47 domar rörande sexuellt ofredande och 22 domar rörande ofredande. Härigenom undersöker jag vilka handlingar som känns igen som självklart straffvärda som sexuellt ofredande i den dömande praktiken.

    Jag konstaterar att i flertalet avgöranden framställs och framstår straffansvar som självklart. Domskälen består av en kort subsumtion, vari det konstateras att den tilltalade gjort sig skyldig till sexuellt ofredande. Det som känns igen som straffvärt sexuellt ofredande är främst kroppsliga angrepp: den tilltalade trycker sin penis mot målsäganden, tar på målsägandens kön utanpå eller innanför kläderna, tar på målsägandens bröst, eller trycker sina läppar mot målsäganden. Jag visar, i likhet med vad jag framhållit angående sexualbrotten generellt, att det specifikt skyddsvärda konstrueras som den kroppsliga integriteten. Straffvärda handlingar skapas i dessa avgöranden genom referens till sedlighetsnormer, det vill säga vad som kan antas vara anständigt eller normalt beteende i den aktuella relationen och situationen.

    I andra avgöranden är straffansvar inte självklart. Integriteten villkoras genom att ett krav aktualiseras på att målsäganden ska ha uttryckt sin motvilja, och att den tilltalade ska insett detta. Integriteten villkoras också genom att kravet på att gärningen ska ha en sexuell inriktning aktualiseras. Gemensamt för flera av de avgöranden där kravet på sexuell inriktning aktualiseras är att handlingen inte är ett kroppsligt angrepp. I avgörandena ges kravet på sexuell inriktning en innebörd genom hänvisning till att den tilltalade hade ett annat motiv eller avsikt med handlingen än ett sexuellt sådant.

    Att straffvärda handlingar skapas på detta sätt betraktar jag som karakteriserande för det straffrättsliga systemet utifrån Luhmanns teori. Krav för straffansvar som formuleras i den lagstiftande praktiken – såsom kravet på att gärningen ska ha en sexuell inriktning – och som upprepas i den dömande praktiken har inte någon innebörd som låter sig beskrivas bortom det enskilda fallet. Straffvärda handlingar skapas genom hänvisning, självreferens, till sådana krav som systemet ställer upp, såsom att gärningen ska ha en sexuell inriktning. Men kravet blir begripligt först genom extern referens, det vill säga genom omständigheterna i det enskilda fallet.

    Det innebär inte att varje avgörande är godtyckligt. Hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras betraktar jag som strukturerande för vad som är möjligt att kommunicera. Genom att jämföra de icke självklara fallen med de självklara, genom att söka efter gemensamma nämnare mellan de olika typerna av avgöranden framkommer i min tolkning en struktur av igenkänning, det villkorliga program som strukturerar, men inte determinerar, vad som bestraffas.

    I likhet med vad jag framhåller angående sexualbrotten generellt, tolkar jag det som att det specifikt skyddsvärda konstrueras som den kroppsliga integriteten. Men samtidigt gör också själva handlingarna att domstolen kan, som den också gör i flera av dessa självklara fall, konstatera att gärningen hade till syfte att reta eller tillfredsställa den tilltalades sexualdrift. Straffvärdhet konstrueras genom referens både till handlingen och till avsikten. Det skyddsvärda är kroppslig integritet men också en integritet som går utöver kroppen. Oftast är det straffvärda och det skyddsvärda vad gäller sexualbrotten underförstått. Men sexualbrottens yttersta gräns artikuleras som en fråga om det handlande subjektets motiv och avsikt. På så sätt skapas sexuell integritet i relation till det straffvärda subjektets sexuella begär.

    Det är min tolkning av hur kommunikationer rörande sexualbrotten struktureras. Denna struktur är i konstant förändring genom varje ny kommunikation i det straffrättsliga systemet. Det får till följd att vad som bestraffas som sexualbrott inte kan bestämmas på förhand, men att det inte heller är godtyckligt. På så sätt är förändring av sexualbrotten en komplex fråga, vilket jag diskuterar i avhandlingens avslutande kapitel.

    Joanna Nicholsen disputerte 5. mars for Ph.D-graden ved Universitetet i Oslo, med avhandlingen «Fighters as Victims in International Criminal Law»

    Fra nettsiden:

    «Soldater som ofre innen internasjonal strafferettsjustis

    Fjoråret markerte hundreårsjubileet for Første Verdenskrig.

    I løpet av de 100 årene som har gått, har krigens karakter endret seg drastisk. Under Første Verdenskrig var majoriteten av de som ble drept eller såret aktive i kamp, altså stridende, mens det i dag ofte er sivile som utsettes for mest vold.

    Når grusomheter forekommer i væpnede konflikter er det mishandlingen av sivile som oftest skaper det sterkeste engasjementet og de sterkeste fordømmelsene fra verdenssamfunnet. De stridende er på den annen side oftest oppfattet som synderne, de ansvarlige for grusomhetene. Denne måten å oppfatte ting på blir gjerne synlig når sakene bringes frem for internasjonale straffedomstoler eller tribunaler.

    Når man ser bort fra saker som dreier seg om overgrep mot barnesoldater eller fredsbevarende styrker, er det gjennomgående slik at internasjonale kriminalsaker i hovedsak konsentreres om sivile ofre for militære overgrep. Dette har også utviklet seg gjennom de siste hundre årene: De stridende var ofte blant ofrene i saker som fulgte både Første og Andre Verdenskrig.

    Det overordnede målet for denne PhD-avhandlingen er nok engang å påvise at stridende kan være ofre for internasjonale forbrytelser. Avhandlingens sentrale problemstilling er hvilken forskjell det innebærer dersom et antatt offer for en internasjonal forbrytelse er stridende, snarere enn sivil: Med andre ord, kan stridende være ofre for den samme type internasjonale forbrytelser som sivile?

    Avhandlingen tar også opp andre spørsmål:

    Hvilke forbrytelser eller overgrep kan utøves mot dem som kjemper, mens slaget pågår?

    Hvilke våpen er forbudt når man skal bekjempe stridskrefter?

    Hvilke forbrytelser kan stridende som er tatt til fange utsettes for?

    Hva slags forskjell utgjør statusen som krigsfange?

    Og er det slik at krigsfangestatusen har noen betydning, og påvirkning, på internasjonal strafferettsjustis?

    Kan de som er stridende være ofre for forbrytelser mot menneskeheten?

    Kan en stridende være offer for folkemord?

    Avhandlingen undersøker også rettspraksis i tilknytning til de to spesielle kategoriene barnesoldater og fredsbevarende styrker.»

    Avhandlingen konkluderer med at det så absolutt er ulikheter innen internasjonal rettspraksis, avhengig av om det antatte offer er stridende eller sivil.

    Videre: disse ulikhetene har ikke alltid vært fullt ut anerkjent av internasjonale straffedomstoler og/eller tribunaler.

    Avhandlingen fremholder at selv om stridende kan være i en egen kategori innen internasjonal strafferettskontekst, så er det like fullt mennesker som kan være ofre for mishandling og overgrep – et faktum vi ikke må glemme.»

    Andreas Anderberg disputerte 27. februar 2015 for Ph.D-graden ved Örebro Universitetet med avhandlingen «Straffbar oaktsomhet».

    Synnøve Ugelvik disputerte 5. desember for Ph.D-graden ved Universitetet i Oslo med avhandlingen «Innenfor på utsiden: Norge og politisamarbeidet i EU».

    Fra nettsiden:

    «Norge er ikke medlem av EU. Eller? Denne avhandlingen viser at Norge, gjennom en rekke forskjellige former og kanaler for politisamarbeid, er tett knyttet opp mot EU-samarbeidet. Tradisjonelt er politiet og staten intimt sammenknyttede fenomener: man snakker ofte om at politiet er statens eller lovens forlengede arm.

    Avhandlingen viser at ikke bare kan utenlandsk politi i økende grad operere på norsk territorium og vice versa, men i tillegg importeres en rekke regelverk og samarbeidstyper fra EU-nivå inn i norsk rett og samfunn. På den bakgrunnen spør avhandlingen: Hva innebærer det å være en suveren stat i dagens Europa, og hvilke implikasjoner har det for Norge formelt å være utenfor EU-samarbeidet? Er norsk politi blitt noe grunnleggende annet etter at Norge ble medlem i Schengensamarbeidet, som kan anses som en skillelinje for politisamarbeidsintensiteten?

    Avhandlingen er delt inn i tre deler for å svare på disse spørsmålene. Den første delen har et historisk perspektiv. Den søker å belyse hva politiet i Norge er ved å gi innblikk i hvordan norsk politi har utviklet seg fra en lokal, dels frivillig funksjon fra vikingtid og tidlig middelalder, via økende sentralisering sammen med utviklingen av Norge som stat i union med Danmark og/eller Sverige, til den selvstendige, statlige styrken som første gang ble regulert nasjonalt i 1927.

    Den andre delen gir grundig og detaljert innsikt i internasjonalt politisamarbeid gjennom EU-reguleringer, og konkret hvilke muligheter og begrensninger som gjelder for samarbeidet mellom EU-landenes politi og norsk politi. Utviklingen av EU som aktør på justisområdet og Norges relasjon til EU, f.eks. i forhold til påvirkningsmuligheter på politisamarbeidsområdet, blir også redegjort for.

    Den siste delen diskuterer de forskjellige effektene og konsekvensene av det avhandlingen hevder er en ny politisituasjon. Den nye situasjonen har både positive og negative sider. Men et helt påfallende aspekt er at Norge som stat synes å være så lite opptatt av at mye av det som kan hevdes å være statens kjerneoppgave, nemlig å passe på og kontrollere territoriet sitt, blir bestemt på EU-nivå. Dette skjer uten at Norge er kritisk til eller bruker sitt utenfor-ståsted til å forbli utenfor EU-utviklinger som reiser store debatter i EU-medlemsland.

    Spissformulert hevder avhandlingen at Norge bare har vært en fullstendig suveren stat mellom 1905 og 2001, da Schengen-samarbeidet trådte i kraft for Norges del.»

    Jussi Erik Pedersen disputerte 5. desember for Ph.D-graden ved Universitetet i Tromsø, med avhandlingen «Begrunnelse ved ankenektelse i lagmannsretten – prosessrettsutvikling i samvirke mellom internasjonale håndhevingsorganer, Norges Høyesterett og Stortinget».