Föredöme eller varnande exempel?

Det övergripande målet att skapa en «modernare rättegång» är i sig inte möjligt att utvärdera på ett meningsfullt sätt.

Statskontoret

1 Inledning

Den 1 november 2013 hade den svenska processrättsreformen En modernare rättegång (EMR) varit i kraft i fem år.1 Nyligen har denna reform, som var inriktad på straffprocess, civilprocess och domstolsärenden, utvärderats av EMR-utredningen. Utvärderingen redovisades i dess betänkande En modernare rättegång II – en uppföljning (Statens offentliga utredningar, SOU 2012: 93, del 1-2), som lades fram i januari 2013. I början av april lade Straffprocessutredningen fram sitt betänkande Brottmålsprocessen (SOU 2013: 17, del 1-2) med många förslag till ytterligare reformer. Även betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010: 44), som lades fram av Målutredningen i juni 2010, innehåller överväganden av betydelse för handläggningen av brottmål.

Mycket har alltså hänt i närtid och mer kan vara på väg att hända på straffprocessens område i Sverige. Därför lämnar jag här, därtill ombedd av redaktionen för Tidsskrift for strafferett, en helt kortfattad, kommenterad översikt över de genomförda och föreslagna reformerna. Framställningen är avsedd att utgöra ett lättillgängligt underlag för att besvara frågan om reformerna kan tjäna som föredöme eller varnande exempel för andra länder som, i likhet med Norge, har en ålderstigen straffprocesslag. Med något enda undantag överlämnas det till läsaren att göra jämförelser med, i detta sammanhang, norska förhållanden (några få översättningar i parentes av erfarenhetsmässigt missförstådda ord förekommer dock). Vissa, mer insatta läsare kan möjligen anse att jag har gått för långt i förenkling. Den läsare som blir särskilt intresserad av någon delaspekt uppmanas dock att ta vara på lämnade hänvisningar till källor och litteratur.

Artikeln är uppbyggd så här: Efter en strax följande, mer allmänt inriktad bakgrund (2) fokuserar den följande framställningen på den redan genomförda EMR-reformen (3) och utvärderingen av denna (4); även några av de ändringsförslag som den utvärderande utredningen har lagt fram behandlas. Straffprocessutredningens förslag behandlas därefter kortfattat (5). Det Målutredningen har anfört behandlas däremot inte, i beaktande av att utredningen inte har lagt fram några konkreta lagförslag. Avslutningsvis lämnas några avslutande synpunkter, främst på ett av de behandlade förslagen (6).

2 Bakgrund

Sverige har två huvudsakliga domstolstyper, allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. De sistnämnda hanterar, som framgår av namnet, förvaltningsprocessen, vilken huvudsakligen regleras i förvaltningsprocesslagen (1971: 291, FPL, som gäller rättskipning i Högsta förvaltningsdomstolen, kammarrätt och förvaltningsrätt). I de allmänna domstolarna (Högsta domstolen, hovrätt och tingsrätt) hanteras främst straffprocess, civilprocess och domstolsärenden. För straffprocessen och civilprocessen finns en gemensam processlag, rättegångsbalken (RB), vilken trädde i kraft år 1948 och då ersatte sin föregångare från år 1734. Domstolsärenden regleras i en särskild lag, lagen (1996: 242) om domstolsärenden (ärendelagen), som uppvisar fler likheter med FPL än med RB. Eftersom temat här är straffrätt fokuserar jag i det följande på brottmålsprocessen, som den regleras i RB.

Många regler i RB har ändrats, vissa flera gånger, sedan år 1948.2 Därtill har den praktiska tillämpningen av många regler i RB förändrats, oavsett om reglerna har ändrats eller inte. Likväl kan man konstatera att RB i flera avseenden har behållit sina huvuddrag under de 65 år som denna processlag har varit i kraft. Särskilt gäller det de delar som behandlar straffprocessen.

Vad gäller den utveckling som beskrivs nedan är det av betydelse att notera att en proposition (1996/97:131) med förslag till ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt3 år 1997 återkallades, när det visade sig att den inte skulle få tillräckligt stöd i riksdagen.4 Som kommer att framgå kan flera av de reformer som därefter faktiskt genomförts, åtminstone delvis, betraktas som steg på vägen till att uppnå detta mål. I och med Straffprocessutredningens nu framlagda förslag, som innefattar generellt krav på prövningstillstånd är detta återigen aktuellt (se U under 5 nedan).5 Överlag har flera av de hittills genomförda reformerna varit inriktade på hovrättsprocessen. En bidragande orsak är att ett mål handlagt enligt RB kan överprövas ordinärt i hela sin vidd, dvs. avseende både rättsfrågor och sakfrågor. Därmed kan bevisupptagning aktualiseras även i överrätt. Denna ordning ger upphov till svårfrånkomliga och svårlösta problem.

3 En modernare rättegång

Lagstiftarens övergripande syfte med reformen En modernare rättegång var «att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden.»6 Som så ofta är fallet säger ett så kondenserat syfte väldigt lite.7 Mer konkret skulle «förfarandet i allmän domstol ytterligare […] förbättras» genom «att göra processen [där] så effektiv och ändamålsenlig som möjligt» med utgångspunkt i att domstolshandläggningen skall anpassas till behoven i de enskilda fallen, att kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet inte får sättas åt sidan samt att reglerna skall ge förutsättningar för en prövning så snabbt som möjligt.8 Bland sådant som skulle beaktas vid reformarbetet fanns att «ta till vara den tekniska utveckling som skett i samhället», att särskilt uppmärksamma situationen för brottsoffer och vittnen samt att rättegångsreglerna bör utformas så att parterna i möjligaste mån kan tillvarata sin rätt utan juridiskt ombud. Som synes handlade det om att finna en balans mellan delvis motstridiga intressen, en balansakt som knappast är unik för vår tid.9

När det gällde de viktiga delar av reformen som angick rättegången i överrätt, särskilt hovrätt (se främst littera A-B och I nedan), uttalades i propositionen bland annat:10 «Tyngdpunkten i rättskipningen bör ligga i första instans. Hovrättens främsta uppgift bör vara att kontrollera att de tingsrättsavgöranden som överklagas är riktiga och rätta till eventuella felaktigheter.» Vidare uttalades att «hovrättens prövning är mer omfattande än vad som motiveras av hovrättens uppgifter». Bristande snabbhet och effektivitet ansågs ha följt av det dåvarande systemet. Förfarandet i hovrätten skulle «därför inriktas på en granskande överprövning av tingsrättens avgörande, inte på en omprövning.»

Namnet på lagstiftningsprojektet – En modernare rättegång – innefattar något av en övertalningsdefinition.11 Det gör det svårt att propagera för motsatsen (en omodernare rättegång) eller något som alls avviker från den inslagna vägen och som därför leder till något annat än en modernare rättegång, så som den definieras genom de genomförda reformerna. Likväl skulle man väl ganska enkelt – ja, kanske alltför lättköpt – kunna raljera över tillkomsten av något modernare i en sen- eller postmodern rättslig era som vår. Vi avhåller oss från det och går genast vidare från lagstiftningsprojektets benämning till det benämnda.

I vilka förändringar resulterade då reformen? Jo, fördelade på olika teman (som här, för överskådlighetens skull, littera-betecknas A-I) och med betoning av förändringar som berörde straffprocessen (med undantag för enskilt åtal, alltså private straffesaker), främst följande:

  1. Förhörsutsagor dokumenteras nu genom ljud- och bildupptagning (en mer teknikneutral benämning på det som tidigare kallades videoupptagning) och kan läggas fram genom uppspelning av en sådan upptagning. Tidigare skedde endast ljudinspelning och -uppspelning.

  2. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset nu tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.12 Förhöret skall dock inledas med en uppspelning, om det inte är olämpligt (exempelvis för att det tidigare förhöret helt har förlorat sin aktualitet). Tidigare krävdes som huvudregel omförhör för att hovrätten skulle få frångå tingsrättens tilltro till bevisningen ifråga.

  3. En tidigare försöksordning med deltagande i sammanträde inför rätten genom videoöverföring (videokonferens) gjordes permanent (under det mer teknikneutrala namnet ljud- och bildöverföring). Regler om telefonanvändning (ljudöverföring) för samma ändamål sammanfördes med reglerna om videokonferens (ljud- och bildöverföring).

  4. Ett åberopat bevis kan nu – i undantagsfall, då alla rimliga försök att göra bevisningen tillgänglig har visat sig fruktlösa – avvisas, om det trots sådana ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. Det är enligt RB domstolen som normalt ansvarar för att förhörspersoner, t.ex. vittnen, delges kallelse till huvudförhandlingen. Tidigare förekom att fruktlösa försök att delge ett åberopat vittne kallelse eller att få ett delgivet vittne att inställa sig, ledde till att mål inte kunde avgöras eller att avgörandet fördröjdes kraftigt.

  5. Bevisning som har tagits upp vid tidigare handläggning (främst i dispositiva tvistemål, där partsinflytandet på flera sätt stärktes) behöver inte längre tas upp på nytt.

  6. Möjligheterna att avgöra tvistemål utan huvudförhandling utökades och infördes som möjlighet i vissa brottmål (jfr F under 4 nedan). Tidigare hade en tingsrätt inga möjligheter att vid allmänt åtal avgöra ett brottmål «på handlingarna», alltså skriftligt, efter en prövning av den tilltalades skuld.

  7. Sammanträde för förberedelse i brottmål skall nu hållas om det behövs; det tidigare kravet på särskilda skäl togs bort.

  8. Vid förhandling får uppgifter nu i ökad utsträckning läggas fram genom hänvisning till handlingar. Det kan noteras att denna möjlighet inte endast omfattar skriftlig bevisning, utan även tidigare upptagen muntlig bevisning genom hänvisning till en ljud- eller videoupptagning enligt A-B ovan.

  9. Kraven på prövningstillstånd utvidgades och reglerna om tillståndsprövningen förändrades, vilket bland annat innebar införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd för att en hovrätt skall pröva tingsrätts avgörande i tvistemål. De flesta av de anslutande ändringarna i andra lagar än RB hade med just prövningstillstånd att göra.

4 Utvärderingen av EMR

Att en utvärdering av EMR-reformen skulle ske föreslogs redan i propositionen och mindre än ett år efter ikraftträdandet hemställde Sveriges advokatsamfund om en sådan utvärdering «så snart som möjligt», på grund av missnöje med olika delar av EMR.13 Regeringen beslutade dock först den 15 september 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera reformen. Denna utvärderande utredning, som antog namnet EMR-utredningen, överlämnade den 24 januari 2013 betänkandet En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012: 93, del 1-2) till justitieministern.14

Utredningens uppdrag var, som utredningen själv sammanfattade det,15 i första hand att utvärdera EMR-reformen i syfte att, utifrån kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden i allmän domstol, undersöka hur de nya reglerna har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts. Mot bakgrund av utvärderingen skulle utredningen överväga om det behövdes förändringar i regelverket eller andra åtgärder, för att syftet med reformen fullt ut skall uppfyllas.

Som man frågar får man svar brukar det heta. Hur man frågar hör ihop med vem man frågar. Till särskild EMR-utvärderingsutredare förordnades en på många sätt utmärkt pensionerad domare, som är bättre insatt i tankarna bakom EMR än kanske någon annan nu levande jurist – eftersom det i flera delar var han som först formulerade dem. Han var nämligen den som ledde 1999 års rättegångsutredning, vars slutbetänkande SOU 2001: 103 – som framgått ovan – tillsammans med Ds 2001: 36 utgjorde EMR-reformens två utredningsben. Även med beaktande av att utredaren, sett till sina insikter och erfarenheter,16 varit mycket väl lämpad för uppdraget riskerar förtroendet till särskilt hans öppenhet för att uppmärksamma negativa sidor av EMR-reformen att rubbas av hans tidigare befattning med densamma.

Vad kom utredningen då fram till? Jo, i sammanfattningen av EMR-utredningens betänkande uttalas bland annat följande:17

«Utredningen har […] funnit att reformen har fallit mycket väl ut, såväl på ett övergripande plan som i de enskilda delarna. Reformen har medfört en modernisering av rättegången i allmän domstol. Handläggningen har blivit mer effektiv och mer ändamålsenlig. Kvaliteten har förbättrats i olika hänseenden. Kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet i handläggningen har inte satts åt sidan.»

Så kan det kanske förhålla sig. Tilltron till ett övergripande omdöme som detta och det utvärderingsarbete som omdömet vilar på skulle nog ha varit större om man till särskild EMR-utvärderingsutredare hade utsett någon som inte hade tagit direkt befattning med tillkomsten av det utvärderade. Det är beklagligt, eftersom uppföljande utredningar av det här slaget är viktiga men tyvärr sällsynt förekommande i Sverige (det sistnämnda kan möjligen förklara det mindre lyckliga utredarvalet).18 Kritik inriktad på hur utredningen har bedrivits har också förekommit.

Statskontoret har enligt sin instruktion (SFS 2007: 827) till uppgift att på regeringens uppdrag genomföra utredningar, utvärderingar och uppföljningar av statlig och statligt finansierad verksamhet och av övergripande frågor om den offentliga förvaltningens funktionssätt. Uppdraget att utvärdera EMR-reformen fick man inte, men med tanke på att det handlar om en myndighet specialiserad på utvärdering och liknande finns det skäl att uppmärksamma något av det Statskontoret anförde i sitt skarpt formulerade svar när man fick En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012: 93, del 1-2) på remiss:19

«Statskontorets övergripande bedömning är att [betänkandet] inte tillräckligt analyserar viktiga aspekter av reformen [- – -]. Utredaren har inte genomfört den utvärdering av reformen i kostnads-, kvalitets-, effektivitets- och förtroendehänseende som efterfrågas i direktivet utan begränsat sig till att genomföra en uppföljning av vissa aspekter av reformen.

Statskontoret finner att betänkandet saknar en underbyggd analys av reformens konsekvenser i kostnadshänseende, vilket gör betänkandet mindre användbart som underlag för beslut om fortsatta insatser. [- – -]

Statskontoret saknar även en analys ur rättssäkerhetshänseende av orsakerna till och konsekvenserna av att tillämpningen av EMR-reformen i så hög grad varierar mellan domstolarna. Statskontoret ser det som angeläget att uppnå en mer ensad tillämpning av reformens regler.»

Låt oss med det sagt se närmare på vad EMR-utredningen ändå redovisade. Fördelade på olika teman betecknade med samma littera som ovan uttalade utredningen i huvudsak och sammanfattningsvis följande i sitt betänkande:

  1. Tekniken för ljud- och bildupptagning har fungerat mycket bra. Den tekniska utrustningen är ändamålsenlig. Kvaliteten på upptagningarna är mycket god.20 Förhören dokumenteras i allt väsentligt genom ljud- och bildupptagningar och dessa används i mycket stor utsträckning i överklagade mål.

  2. Den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt har fungerat bra. Omförhör förekommer mycket sällan och tilläggsförhör sällan. Tillämpningen av reglerna har blivit generösare och enhetligare. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör kunna ske i större utsträckning än vad som hittills skett i praktiken (jfr H nedan); förtydligande regler föreslås därför. – Man kan här notera att det funnits problem med tillämpningen av reglerna, vilket var en del av den kritik Sveriges Advokatsamfund tidigt framförde och som har berörts ovan.

  3. Videokonferensmöjligheten har bidragit till att öka tillgängligheten och har minskat risken för inställda förhandlingar, vilket har inneburit mer flexibel och effektiv handläggning. Tekniken har särskilt underlättat handläggningen i mycket omfattande mål, exempelvis genom användandet av så kallad sidosal och videokonferens. Tillgången till utrustning på domstolarna bör förbättras och kvaliteten på överföringarna kan förbättras ytterligare.

  4. De utökade möjligheterna att avvisa vittnen har tillämpats som avsett; några särskilda tillämpningsproblem har inte noterats. Bestämmelserna har endast kommit till användning i begränsad utsträckning men anses ha haft en preventiv effekt. – Av det sistnämnda antyds att man med regeln bland annat har kunnat ta bort en möjlighet att medvetet förhala ett måls avgörande, genom att exempelvis åberopa ett svåråtkomligt vittne.

  5. Genom möjligheten att dokumentera och återanvända förhörspersoners spontana berättelser vid det första förhörstillfället inför rätta har de grundläggande begreppen det bästa bevismedlet och bevisomedelbarhet fått en förändrad innebörd och nya möjligheter öppnats. Möjligheten att lägga fram muntlig bevisning vid ny huvudförhandling genom tidigare ljud- och bildupptagning har inte utnyttjats i den utsträckning som EMR-reformen medger. I denna del föreslår utredningen förtydligande regler.

  6. Möjligheten att avgöra bötesbrottmål på handlingarna, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, tillämpas i mycket stor utsträckning och har fallit mycket väl ut.

  7. Domstolarna kallar till förberedelsesammanträde i brottmål i viss ökad utsträckning, främst i omfattande brottmål. Utredningen rekommenderar en ökad tillämpning.

  8. De utökade möjligheterna att presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar har bidragit till att effektivisera processen och göra den mer flexibel. I brottmål tillämpas bestämmelserna ofta i fråga om skriftlig bevisning samt i mindre eller ringa omfattning i fråga om personalia och gärningsbeskrivningar. På sina håll används i hovrättsprocessen hänvisning till ljud- och bildupptagningar. Hänvisningsmetoden bör kunna användas i större utsträckning. – Utredningen föreslår förtydligande av vissa bestämmelser, så att det uttryckligen framgår att bevisning även får läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar. Här ifrågasätter jag om det vore klokt att i någon större utsträckning ersätta uppspelning med hänvisning. En av de fördelar systemet med uppspelning har visat sig ha är att de som förhört en förhörsperson vid tingsrätten, ostörda av tankar på vad de skall fråga härnäst, kan koncentrera sig på vad personen sade vid tingsrätten och argumentera med utgångspunkt från detta. Är alla aktörer samtidigt närvarande vid uppspelningen kan man dessutom enklare klara av eventuella oklarheter som uppstår, förutom det större förtroende särskilt en tilltalad kan få till att hovrätten verkligen tar del av processmaterialet, om den tilltalade med egna ögon får se att så sker.

  9. Andelen meddelade prövningstillstånd i hovrätt var inledningsvis för låg. Tillämpningen har blivit mer generös men varierar fortfarande mellan hovrätterna. Tillämpningen bedöms ännu inte motsvara den generösa inställning som förutsattes vid reformen. Regleringen av vilka typer av avgöranden som kräver prövningstillstånd är tillräckligt tydlig. Överklagandena innehåller skäl för att prövningstillstånd skall meddelas i samma utsträckning som före reformen. Beslut att meddela prövningstillstånd motiveras som regel inte. Beslut att inte meddela prövningstillstånd ges med tämligen standardiserade skäl. Möjligheten till partiellt prövningstillstånd i hovrätt tillämpas i begränsad utsträckning; bestämmelsen om det bör i annat sammanhang ses över. Högsta domstolens prejudikatbildande roll har påverkats av reformen. Hovrätterna bör på ett mer systematiskt sätt se till att prövningstillstånd beviljas i mål med prejudikatintresse.

Vid sidan om de nya formerna för att dokumentera och lägga fram muntlig bevisning (enligt främst B ovan) är det de nya reglerna om prövningstillstånd (enligt I ovan) som inneburit de mest genomgripande förändringarna. I anslutning till det som uttalades i den delen föreslog EMR-utredningen att hovrätterna skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen och att Högsta domstolen skall kunna meddela prejudikatdispens för prövning direkt där utan att först meddela tillstånd till prövning i hovrätt, i fall då hovrättens beslut att neka prövningstillstånd har överklagats till Högsta domstolen. Dessa förslag bör enligt min mening genomföras men man skall nog inte göra sig några illusioner om att de, annat än på marginalen, löser de problem EMR-utredningen har identifierat när det gäller systemet med pt i hovrätt.21

EMR-utredningen lade även fram några ytterligare förslag, utöver de som hittills har berörts, vilka inte har bedömts vara av sådant intresse i detta sammanhang att de uppmärksammas särskilt här.

5 Straffprocessutredningens förslag i SOU 2013: 17

Regeringen beslutade den 15 juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. Som sagt lade denna utredning, som antog namnet Straffprocessutredningen, fram sitt betänkande Brottmålsprocessen (SOU 2013: 17, del 1-2) i början av april 2013. När det gällde reformbehovet uttalade utredningen i betänkandet:22

«Sammanfattningsvis är rättegångsbalkens regler utformade för att uppfylla andra krav på handläggningen av brottmål än de som ställs i dag. Det innebär att målen i princip hanteras på ett och samma sätt oberoende av vad saken rör och parternas inställning. Reglerna bygger på en föråldrad syn på ansvarsfördelningen mellan parterna och rätten, som inte överensstämmer med den enskildes syn och samhällets uppfattning. Bestämmelserna ger domstolen stor självständighet att agera självmant i processen och parterna ett mer begränsat inflytande. Vi anser att det är betänkligt av principiella skäl men att det också medför praktiska svårigheter att effektivt handlägga brottmål. Reglerna för brottmålsprocessen behöver ses över så att varje mål får den hantering det kräver och processen kan avgränsas utifrån den prövning som parterna efterfrågar.»

Utredningen uttalade också att dess övergripande mål hade varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av den och att utredningen hade haft följande utgångspunkter:23

  • Tydligare roller i processen

  • En behovsanpassad handläggning

  • En förutsebar process med tidiga åtgärder

  • Ett ökat ansvar för parterna

  • En helhetssyn i rättskedjan

  • Ett genomtänkt och konsekvent genomförande

Sedda för sig kan dessa utgångspunkter möjligen framstå som något intetsägande, men utredningen utvecklade deras innebörd och de förslag som utredningen lade fram anknöt också till dem. Förslagen var talrika. Här nämner jag endast ett urval (här, för överskådlighetens skull, littera-betecknade J-U) och kommenterar jag slutligen endast ett, som anknyter starkt till det som redan har behandlats ovan, det som behandlade prövningstillstånd i hovrätt (U). Det underförstås att förslagen innebär en förändring i förhållande till vad som nu gäller.

  1. Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar ett strängare straff (eller annan påföljd) än böter skall ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Detta förslag påverkar inte de bestämmelser som redan finns om offentlig försvarare.

  2. Rätten skall inte av egen kraft kunna inhämta bevisning i skuldfrågan (skyldspørsmålet) eller meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen, utan sådana åtgärder skall kräva yrkande av part. Däremot skall rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns ett tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan (straffespørsmålet).

  3. Åklagaren skall redan inledningsvis framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. Rätten skall inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff än vad åklagaren slutligen har yrkat vid tingsrätten; detsamma gäller exempelvis utvisning.

  4. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar skall åklagaren ensam ansvara för den talan. Målsäganden (den fornærmede) kommer inte längre ha rätt att biträda åklagarens åtal.

  5. Målen i tingsrätt skall kunna handläggas på olika sätt beroende på dels hur ingripande påföljd åklagaren yrkar, dels den tilltalades inställning till åtalet. Olika regler skall gälla för de olika kategorier av mål som kallas bötesmål, erkända mål respektive huvudförhandlingsmål.

  6. I mål där åklagaren inte utfärdat strafföreläggande skall åtal väckas genom att åtalet ges in till rätten. Den tilltalade skall tillställas åtalet av åklagaren och föreläggas att svara till rätten senast inom viss tid.

  7. Det införs en möjlighet för tingsrätten att, med parternas samtycke, hänskjuta en prejudikatfråga i ett brottmål till Högsta domstolen. – Tillgång till sådant så kallat språngöverklagande (eller «hissprövning») finns idag endast avseende tvistemål.

  8. Rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds så att de kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras uttryckligt i lag.

  9. Möjligheterna utökas att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse.

  10. Tingsrätten skall kunna avgöra fler mål vid huvudförhandling med endast en lagfaren domare (juristdomare), alltså utan nämndemän (lekmannadomare), och i vissa fall med tre lagfarna domare utan nämndemän. Idag avgörs brottmål vid tingsrätten i normalfallet av en lagfaren domare tillsammans med tre nämndemän.

  11. I hovrätten skall brottmålen i normalfallet avgöras av tre lagfarna domare. Nämndemannasystemet skall alltså inte, som det gjort sedan början av 1980-talet, längre tillämpas vid brottmålshandläggning i hovrätten. Idag avgörs brottmål i hovrätten i normalfallet av tre juristdomare tillsammans med två nämndemän.

  12. Systemet med prövningstillstånd i hovrätt utvidgas till att omfatta alla brottmål. Därmed kommer det inte att finnas några undantag från kravet på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

6 Avslutande synpunkter

Straffprocessutredningens sistnämnda förslag innebär ett återupplivande av det förslag till ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt som för 16 år sedan återkallades från riksdagen av regeringen. Situationen nu är förvisso annorlunda, genom tillkomsten av några av de reformer som EMR har inneburit, vilka har beskrivits ovan.24 Bland remissinstanserna, som har yttrat sig över EMR-utredningens och Straffprocessutredningens betänkanden råder dock oenighet om inverkan av den nya situationen och möjligen hur denna situation är beskaffad.25 Jag begränsar mig här till exemplet prövningstillstånd.

Av remissvaren framgår tydligt att många domare har höga tankar om sin och sina kollegers förmåga att vid en inledande prövning avgöra vilka mål som skall respektive inte skall beredas en mer ingående prövning. Bland mer skeptiska remissinstanser finns de juridiska fakulteterna och Sveriges advokatsamfund. Juridiska fakulteten i Uppsala avstyrker förslaget att systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta tingsrättens avgöranden i alla brottmål med hänvisning till sina synpunkter på EMR-utredningens betänkande, där fakulteten (fakultetsnämnden) uttalade:26

«Av de många regeländringar som EMR-reformen innebar är det, enligt Juridiska fakultetsnämndens mening, de nya reglerna om prövningstillstånd i hovrätt som har medfört de allvarligaste tillämpningssvårigheterna. Inledningsvis får man räkna med en tillämpning av de nya prövningstillståndsreglerna som inte når upp till de avsedda rättssäkerhetsgarantierna. Men på sikt lär allt fler hovrättsdomare inta en mer generös inställning. Enligt Juridiska fakultetsnämnden är det tveksamt om förslaget om utvidgad tillämpning av prövningstillståndsreglerna skulle ha blivit antaget av riksdagen, om sådana skrivningar – som nu i retrospektiv skulle ha visat sig ha goda skäl för sig – hade förekommit i EMR-motiven. Juridiska fakultetsnämnden ställer sig också tveksam till om riksdagen då skulle ha delat EMR-utredningens förstående inställning, som den kommer till uttryck i dess betänkande (bet. del 1, s. 222): ‘Reformen har inneburit stora och genomgripande förändringar i hovrättsprocessen. Det är därför enligt utredningen förståeligt att det kan ta viss tid innan tillämpningen helt faller på plats beträffande tolkningen av de nya prövningstillståndsbestämmelserna.’

Efter mer än fyra års daglig tillämpning i hovrätterna och en samlad insats för ledning av rättstillämpningen från Högsta domstolens sida, vars omfattning torde sakna motstycke, dras EMR-reformens prövningstillståndsdel fortfarande med problem. Enligt Juridiska fakultetsnämndens uppfattning tar EMR-utredningen alltför lätt på dessa problem, liksom på betydelsen av de än större problem som förekommit tidigare under EMR-reformens ikraftträdandetid.

Juridiska fakultetsnämnden anser att systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål förskräcker och att det vore att allvarligt underskatta värdet av förtroende för straffrättskipningen att införa motsvarande system generellt för brottmålens del. Särlösningar krävs för brottmålens del. Påståendet att ett system med prövningstillstånd i andra domstolsinstans inte innebär större risker för materiellt felaktiga domar än ett system utan ett sådant tillståndskrav är obevisat.

Vad som enligt Juridiska fakultetsnämndens mening möjligen skulle kunna övervägas är att i stället ha ett annat system för brottmålens del med en presumtion för att prövning skall ske men med möjlighet att inte släppa fram vissa överklaganden till fullständig prövning. Positivt stöd för icke-prövning skulle alltså krävas. Ett bedömningskriterium i ett sådant system borde vara vad saken rör, så att mer skall till för att ett mål med utdömande av en mer ingripande påföljd inte skall överprövas.»

Flera andra enskilda förslag skulle kunna förtjäna en mer ingående behandling, men det skulle åsidosätta syftet att lämna en helt kortfattad, kommenterad översikt över de genomförda och föreslagna reformerna. Därför får vi här också nöja oss med att påpeka att det inte räcker att ta ställning till de olika ingående delarna en och en för att bli på det klara med deras konsekvenser. När så många ändringar genomförs och föreslås nära varandra i tiden blir deras interaktion och samlade verkan särskilt viktig att uppmärksamma, samtidigt som prognoser kring sådant är mycket svåra att göra. Något som med större säkerhet låter sig sägas är att Sveriges allt modernare straffprocess i genomförda och föreslagna delar består av så många enskildheter att den bör kunna tjäna som både föredöme och varnande exempel.