Varför går det så trögt, varför har jämställdheten inte kommit längre? Frågan har ekat genom 2000-talets debatter, politiska såväl som vetenskapliga, och dess spetsiga udd riktas mot de nordiska länderna, där välfärdsstaten tycktes ha lagt allt till rätta.

Frågan anas också i anslaget till forskarantologin Ulik likestilling i arbeidslivet, framtagen vid Kjernemiljø for likestillingsforskning, CORE. I inledningskapitlet slår redaktörerna Sigtona Halrynjo och Mari Teigen fast att jämställdheten nått «en fase der utviklingen er preget av paradokser och dilemmer» (sid 20). I bokens 15 kapitel, författade av forskare vid tio olika institutioner, presenteras aktuella rön om allt ifrån könskvotering och likalön till deltidsarbete, segregering, mödrars karriärer och fäders föräldraledighet. Den ämnesmässiga bredden, och en ovanlig balans mellan studier av karriäryrken å ena sidan och arbetaryrken å den andra, ger en kalejdoskopisk upplevelse av att ständigt få syn på nya mönster – paradoxer och dilemman men också ljusglimtar och öppningar. Metodmässigt har boken dock en tydlig slagsida mot kvalitativa intervju- och dokumentstudier.

Boken kan inplaceras i forskningsfältet arbete–familj, som vuxit exponentiellt till följd av kvinnors utmarsch på arbetsmarknaden. Anne-Lise Ellingsæter visar i en historisk tillbakablick hur denna utmarsch under 1970-talet kom att utmana forskningens föreställning om arbete och familj som två separata sfärer. Betoningen av kvinnors familjeroll har samtidigt gjort den yrkesarbetande kvinnan till en evigt problematiserad kategori. På 1970-talet uppfattades kvinnor som en av flera marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. Tesen om kvinnor som en reservarmé som vid lågkonjunktur skulle tvingas tillbaka till hemmen spökade vidare i 1980-talets teorier om flexibla företag, där kvinnors tillskrevs ’atypiska’ jobb och ’perifera’ positioner och de senaste decennierna har kvinnors lönearbete knutits hårt till moderskapet, då nya diskurser om barns behov kopplats till mödrars tidskonflikter och slitningar mellan arbete och familj. Det kan verka paradoxalt att sådana diskurser fått genomslag också i de nordiska länderna med utbyggd, välfungerande barnomsorg och Ellingsæters anmärkning om att forskningens fokus på konflikten arbete–familj har en «understrøm av kritikk av mødres lønnsarbeid» (sid 48) är tänkvärd. Samtidigt tycks övergången från 1,5- till 2-försörjarsamhälle ha skapat ett strukturellt «omsorgsgap» som inte tydligt lyfts fram i boken. Kvinnors ökade arbetstider – i alltmer kvalificerade jobb – diskuteras inte som ett dilemma annat än i karriäryrken med extrema arbetstider. Det är förvånande med tanke på att utvecklingen i Norge tycks likna den i Sverige, där det så kallade livspusslet är hett tema i debatten. Deltidsarbetet må vara mer utbrett i Norge men trenden är som i Sverige fallande. Som framgår i Ragni Kitterød och Marit Rønsens kapitel, baserat på norska tidsanvändningsstudier från 1990, 2000 och 2010, har andelen par där båda jobbar heltid ökat påtagligt och detta tar omsorgsproblemen till en ny nivå.

De norska tidsanvändningsstudierna visar – som de svenska – att kvinnor ökat sitt yrkesarbete medan män tenderar att lägga något mer tid på hushållsarbete. Kitterød och Rønsen visar att den totala tiden i betalt och obetalt arbete är lika lång för män och kvinnor, medan män i par där kvinnan arbetar deltid har den längsta sammantagna arbetstiden. Fördelningen mellan obetalt och betalt arbete – ett centralt mått på samhällets jämställdhet – blir alltså jämnare men denna övergripande trend rymmer en rad utmaningar. Kitterød och Rønsen ställer sig frågan om nya ideal om mer omsorgstagande fäder gjort att kvinnors «andra skift» (också) blivit männens. Fynden är komplexa och ropar på mer forskning. Kvinnors deltidsarbete tycks t ex få olika effekter för män och kvinnor, beroende på om man fokuserar på hushållsarbete eller total arbetsinsats. Resultaten understryker också vikten av att studera mäns upplevelser av stress och konflikt.

Även om tidskonflikten mellan arbete och familj inte diskuteras på strukturell nivå får den sin belysning i flera fördjupande kapitel. Selma Lyng och Kari Stefansen visar i en tankeväckande studie hur samtida föräldraskapsideal upplevs och hanteras i par där båda gör karriär. Arbetets krav på extrema tidsinsatser framtvingar en rad strategier. Här ser vi traditionella lösningar där kvinnan gör avkall på sin egen karriär, men också exempel på hur grundläggande budord för det moderna moderskapet – tid, tillgänglighet, närvaro – omförhandlas med hjälp av au-pairer. Ingen strategi är oproblematisk och studien illustrerar varför konflikter arbete–familj förblir ett viktigt tema. Ann Nilsens intervjuer med föräldrar i arbetaryrken visar på ett dynamiskt samspel mellan arbete och familj genom olika livsfaser. Här framträder jämställdhet inte som ett strategiskt mål, men ofta som ett resultat av praktiska lösningar på vardagens problem. Dessa kapitel med olika klassperspektiv och olika metodologiska angreppssätt – mitt-i-allt-perspektivet kontra retrospektiva reflektioner – erbjuder en rad nya infallsvinklar på ett ämne som ibland kan tyckas uttjatat.

Att problematisera det välbekanta och ’uttjatade’ ger också perspektiv på samtiden, som i Cathrine Egeland och Ida Dranges studie av vårdanställda kvinnors motiv till deltidsarbete. Deltid blir i kvinnornas berättelser, något tillspetsat, ett sätt att undvika sjukfrånvaro eller skilsmässa, det senare genom att ta ansvar för både barnen och hemmets harmoni. Det som främst sticker ut är ändå det som inte sägs; det icke-problematiserade förhållningssättet till deltid. Familjeroller framstår som självklara, ekonomiskt oberoende – ett viktigt jämställdhetsmål på samhällsnivå – är överhuvudtaget inte ett tema och frågor om framtida pension avfärdas som kyligt beräknade. Är dessa berättelser ett uttryck för de dilemman som uppstår i mötet mellan makromål om jämställdhet och mikronivåns annorlunda logiker? Eller vittnar de om en paradoxal situation, där välfärdsstatens individualiserade stöd gett kvinnor en «reträttposition» som gjort frågan om egen försörjning mindre brännande? Ekonomisk självständighet är heller inte ett tema när Marjan Nadim granskar synen på försörjning bland andra generationens invandrare. Hon finner att kvinnors arbete diskuteras som medförsörjning och ekonomisk nödvändighet, men också i termer av fritidssysselsättning och inre belöning. Nadims slutsats – att kvinnors arbete inte automatiskt utmanar ett manligt försörjarideal så länge dess ekonomiska värde tonas ned – formuleras i relation till intervjupersonernas pakistanska bakgrund, men ger en intressant inramning också åt deltidskapitlet.

Det stabilt traditionella problematiseras på ett nytt sätt också i Kristoffer Chelsom Vogts kapitel om synen på kvinnor i mansdominerade manuella yrken. Här har könssegregeringen varit som mest seglivad och de attityder som uttrycks ekar också 1970-tal. Här betonas inte bara fysisk styrka utan också vikten av att kvinnor ska «tåla jargongen», «ha humor» och på andra sätt passa in i en manligt kodad kontext. Stereotypa föreställningar om kvinnor uttrycks i mindre grad av män som haft kvinnliga kollegor, men kön åberopas ändå som en förklaring när dessa lämnat yrket. Här finns paralleller till Siri Gerrards kapitel som visar hur kvinnors roll i det norska kustfisket förblivit symbolisk och hur deras arbetsinsatser undervärderats genom att definitionen av fiske avgränsats till att gälla männens arbete till havs.

I utbildningsyrken med tydligt meritokratiska principer kan könskodade kompetensideal att bli mer osynliga och kanske en del av det berömda glastaket. I ett kapitel om forskarkarriärer noterar Agnete Vabø, Cathrine E Tømte och Hebe Gunnes att Norge bara nått europagenomsnittet ifråga om andelen kvinnliga professorer och listar en rad tänkbara hinder för kvinnor, inklusive nya meriteringskrav. De lyfter också fram den interna könssegregeringen – ett tema som förtjänar ytterligare uppmärksamhet, då linjerna skär både mellan och inom discipliner och kan kopplas till både status och kön. Situationen kan illustreras av bokens egen författarlista som med 21 kvinnor och en man speglar fältet arbete–familj där män bidrar främst med en talande tystnad.

Genom de flesta av bokens kapitel kan en svensk läsare nicka igenkännande och annat är inte att vänta då Sverige och Norge så ofta hänförs till samma nordiska «modell». Berit Brandth och Elin Kvandes kapitel om fedrekvoten, på svenska pappamånader, i föräldraförsäkringen blev därför något av en överraskning. Kvotens konstruktion är likartad i de båda länderna, om något tycks Sverige ha släpat efter då bara en månad var vikt för fäder fram till år 2002. Ändå tycks fäderna förhålla sig på olika sätt. En slutsats i kapitlet är att norska fäder betraktar den delbara föräldrapermissionen som en «morspermisjon» vars fördelning knappast är uppe till förhandling. Svensk forskning visar tvärtom att fördelning av ledigheten regelmässigt diskuteras mellan föräldrarna och spridningen i mäns föräldraledighet är större än i Norge. Pappakvotens pådrivande effekter har framhållits även i Sverige (och nyligen motiverat en utökning från två till tre månader) men Brandth och Kvandes notering att «permisjon for fedre ikke helt har satt seg som en selvsagt praksis» (sid 94) tycks ändå bättre beskriva en norsk verklighet. Frågan uppstår om, när och hur policy övergår i normer, så att pappakvoter blir en botten snarare än ett tak. Här kunde jämförande studier mellan de nordiska länderna ge en fördjupad kunskap om mekanismer.

Den mest omdiskuterade jämställdhetsparadoxen i internationell forskning är tesen om att nordisk familjepolitik underlättat mödrars lönearbete men samtidigt hämmat kvinnors karriärer genom att erbjuda föräldraledigheter och deltid. En relaterad fråga är om förvärvsavbrott är mer av ett problem för högutbildade kvinnor. Astrid Kunze jämför effekten av barn på kvinnors karriärer i privat sektor och finner ett gap, men ett begränsat sådant, mellan mödrar och andra kvinnor och bland högutbildade förklaras det i hög grad av erfarenhet, senioritet och deltid. Tolkningarna blir dock något oklara, då resultaten inte relateras varken till ovan nämnda diskussion eller internationell forskning om «motherhood penalties».

Ett mer iögonfallande exempel på paradoxala effekter av jämställdhetspolitik framträder i Trude Helle Eide och Tonje Lauritzens studie av om könskvotering i försvaret. Kapitlet visar hur redan det faktum att kvotering (i moderat form) tillåts vid tjänstetillsättningar leder till ett ifrågasättande av anställda kvinnor, som «misstänks» ha kvoterats in utan att riktigt uppfylla kraven på meriter.

Den nordiska modellen med starka och inflytelserika fackförbund har anses allmänt ha bidragit till att hålla könslöneskillnader nere. När det gäller lika lön för likvärdigt arbete – en av kvinnorörelsens huvudparoller – har dock denna modell, som Catherine Holsts kapitel visar, åberopats som argument både för och emot arbetsvärdering. Kapitlet är det enda som fokuserar på arbetslivets reglering och trots bokens titel förblir arbetslivet lite av en svart låda. Könssegregeringen är en genomgående röd tråd men hur den präglar kvinnors och mäns villkor i det moderna arbetslivet ifråga om krav, inflytande, trygghet och annat diskuteras inte närmare.

Det finns förstås en gräns för vad som ryms och bredden i denna antologi är trots allt imponerande. Det kvardröjande intrycket är att den kvinnliga lönearbetaren minst av allt utgör en enhetlig kategori. Att formulera en politik som fungerar för olika kvinnor utan att öka polariseringar efter klass och etnicitet är en utmaning, men böcker som denna, där forskning synliggörs för en bredare publik, kan bidra till den reflektion och debatt som tar oss från låsningar till lösningar.