Ingrid Lønrusten Rogstad

Politisk kommunikasjon i et nytt medielandskap

Oslo: Cappelen Damm 2016. 160 sider

Digitaliseringen och framväxten av sociala medier har skapat ett växande intresse för politisk kommunikation. En viktig fråga är om sociala medier har någon påverkan på demokratins funktionssätt och i så fall på vilket sätt samt vilka konsekvenser det får. Den huvudfråga som undersöks i boken är hur sociala medier bidrar till att forma den politiska offentligheten och påverkar formerna för politisk kommunikation. I vilken utsträckning och på vilket sätt sociala medier ändrar normer, innehåll och röster i politisk kommunikation undersöks i bokens tre empiriska studier, med Norge som fall. Boken vänder sig i huvudsak till studenter och yrkesverksamma.

De kännetecken för sociala medier som lyfts fram inledningsvis är framförallt sättet de möjliggör kommunikation och interaktion. Sociala medier utgör också en form av mediekonvergens i det att teknologier blandas utöver själva medieförbrukningen vilket har lett till att det inte längre går att särskilja kommunikationsmedier från massmedier. En viktig aspekt som utmärker sociala medier är användarskapat innehåll och användardriven kommunikation. I dagligt tal används sociala medier synonymt med sociala nätverkssidor som Facebook, Twitter och Instagram. I boken är det framförallt Facebook och Twitter som undersöks och det är också dessa två sociala medier som är de mest primära arenorna för politisk kommunikation i relation till övriga. I bokens inledande kapitel följer en diskussion av politisk kommunikation och hur den kan definieras idag. Den politiska kommunikationen har blivit mer komplex men potentiellt sett också än viktigare och central i ett nytt medielanskap, menar författaren. Sociala medier bidrar till ett mer komplext medielandskap där skillnaden mellan media producenter och media konsumenter har blivit otydlig. Allt fler aktörer och plattformar har kommit att ingå i definitionen av politisk kommunikation vilket kan skapa svårigheter att avgränsa den politiska kommunikationens element. En bred definition som tar hänsyn till kommunikation som används både mellan och om politiska aktörer, media aktörer och mediebrukare tillämpas i boken.

I kapitel två och tre diskuteras teoretiska perspektiv och tidigare forskning på sociala medier. I fokus står politisk kommunikation, demokrati, medier generellt och sociala medier speciellt. Boken ger en lättillgänglig och översiktlig sammanfatt-ning av forskningsläget och dagsaktuella frågor inom forskningsfältet. Genom att författaren återknyter till bredare teoretiska perspektiv och begrepp sätts sociala medier in i ett större sammanhang och den historiska tillbakablicken som ges på medie- och samhällsutvecklingen är hjälpsam då det är lätt att stirra sig blind på det som sker på sociala medier för ögonblicket. De perspektiv som framförallt lyfts fram är medialiseringen och personifieringen av politiken, ett alltmer komplext medielandskap, ny medielogik och hur sociala medier kan förstås mot bakgrund av dessa utvecklingstendenser. Utvecklingsdrag som blir särskilt centrala för senare kapitel är framförallt förändringen av mediernas portvaktsfunktion, som handlar om den filtrering och selekteringsprocess som sker i bland annat nyhetsproduktion. I avsnittet diskuteras på vilka sätt den funktionen ändras och försvagas när allt fler kanaler blir tillgängliga och där enskilda individer, politiker och journalister kan producera och distribuera eget innehåll utan att gå via redaktionella medier. I förlängningen av detta argumenteras det för att vi ser en ny form för personifiering. Nya medier såsom televisionen har tidigare bidragit till förändringar i medielandskapet men även fått återverkningar på samhället i stort. En central fråga att ställa vid studier av nya medier är om de också leder till en ny medielogik. En viktig aspekt är att nya medielogiker först och främst vill gynna de aktörer som bäst kan anpassa sig och därmed tillgodogöra sig den nya «kommunikationskoden» som uppstår (s. 41).

I kapitel tre förs en diskussion om demokrati och offentlighet där tre demokratiska idealtyper lyfts fram: konkurrensdemokrati, deltagardemokrati och deliberativ demokrati. Författaren menar att det är viktigt att ta hänsyn till dessa olika sätt att definiera demokrati på för att kunna förstå vilken roll och funktion sociala medier kan fylla. I en bred bemärkelse handlar det till syvende och sist trots allt om i vilken utsträckning sociala medier bidrar till att ge resurssvaga aktörer eller nya röster en plats i offentligheten eller om de gör redan inflytelserika aktörer starkare på bekostnad av svagare aktörer. De två motstridande hypoteserna inom forskningsfältet handlar i huvudsak om medieutvecklingen skapar nya typer av mobiliseringsmöjligheter eller om den resulterar i ökande skillnader. Författaren tar utgångspunkt i att sociala mediers demokratiseringspotential kan ha motstridande effekter: å ena sidan kan nya digitala hierarkier bidra till att reprodusera existerande eliters makt och inflytande men å andra sidan har flertalet potential att uppnå stort genomslag i och med att information kan sprida sig i så kallade kaskader genom nätverken (s. 53).

I följande tre kapitel presenteras de studier som undersöker hur sociala medier påverkar politisk kommunikation. Den första studien fokuserar på hur politiker, närmare bestämt partiledare använder sociala medier. I sociala medier kan politikerna kommunicera direkt med väljare, undgå massmedias filtrering av budskap och forma sin egen image. Frågan som ställs är huruvida politiker använder sociala medier som en plattform för personifierad politik. Innehållet i partiledarnas Facebook inlägg har analyserats under och efter valet 2013. Med utgångspunkt i forskning om personifiering av politiken studeras inläggen utifrån två dimensioner: i vilken grad politiker använder en offentlig eller privat stil samt om de postar inlägg utifrån en personlig eller politisk position. Analysen visar att partiledare i huvudsak kommunicerar utifrån sina roller som offentliga politiker men det förekommer samtidigt distinkta skillnader mellan de individuella politikerna. Ett intressant resultat var också att utrycksformerna varierade före och efter valet. Eventuellt kan det vara svårare att avgöra vad skillnaden består i mellan en personlig eller politisk uttrycksstil på sociala medier på grund av själva plattformen, varför det skulle vara intressant med exempel på dessa uttrycksformer på andra plattformar för möjligheten till jämförelse. Lønrusten Rogstad lyfter själv fram ett exempel där skillnaden mellan personlig och politisk är svårtolkad då hon skriver att Knut Arild Hareide hade den mest personliga kommunikationsstilen men att detta inte nödvändigtvis rör sig om en kommunikationsstil som är anpassad till sociala medier eftersom en viktig fråga för KrF i valkampanjen var familjepolitik och hans roll som nybliven far kan ha varit en viktig del av partiets överordnade kampanj (s. 82). I slutänden påverkar detta vilka slutsatser som kan dras av sociala mediers inverkan på den politiska kommunikationsformen och stilen samt hur sociala medier samspelar med en så kallad personifiering och medialisering av politiken.

Det femte kapitlet studerar journalistiska normer och sociala medier, närmare bestämt om de politiska journalisternas användning av sociala medier är förenligt med ideal om professionell distans och objektivitet. Resultaten bygger på en survey genomförd med 241 medlemmar av Stortingets presselosje i fråga om hur journalisterna själva ser på sitt användande av sociala medier. Gruppen inkluderar både journalister och redaktörer (alltså även opinionsbildare). I en klusteranalys framkommer fem grupperingar av journalister med olika inställning till sociala medier, från «skeptikerne» till «superbrukerne» (s. 94). Analysen visar att synen på hur man som journalist använder sociala medier hänger ihop med vilken position som journalist man innehar, det vill säga om man är rapporterande journalist eller kommentator. Studiens huvudslutsats och ett angeläget resultat är att politiska reportrar i stor utsträckning värnar om sin politiska neutralitet och att detta gäller oavsett hur aktiva de är på sociala medier.

Den tredje studien har utifrån ett agenda sättande perspektiv i en intermedial sättning undersökt huruvida Twitter reproducerar innehåll från mainstream media (nyhetsmedier) eller om Twitter kan fungera som en plattform för alternativt nyhetsinnehåll och alternativa röster. Analysen ger en fördjupande insikt i förhållandet mellan agendan i massmedia och på Twitter med avseende på var olika saker blev omtalat först, vilka röster som utmärker sig och huruvida den ena agendan påverkat den andra. Empirin består av nyheter från nätupplagorna av Aftenposten och VG samt 1500 av de mest delade inläggen (retweets) i en treveckors period 2011. Analysen visar att Twitter i stor utsträckning består av innehåll från nyhetsmedia (det var tvärtemot få omtalanden i nyhetsmedierna med hänvisning till sociala medier). Det var ett relativt stort överlapp i tematiken (som författaren identifierat) men också indikationer på att det som delades på Twitter var ganska olikt det som prioriterades i de två mediernas uppslag under samma period. Det verkar alltså som att det är vissa typer av teman och/eller vinklar som lämpar sig bättre på sociala medier. Analysen ger också indikation på att det inte nödvändigtvis är de traditionellt sett inflytelserika eller kända personer som får inflytande på Twitter.

Sammantaget så ger Lønrusten Rogstad genom det här bidraget en betydelsefull insikt till de motstridande tendenser sociala mediers påverkansmöjlighet kan ta sig. Nyhetsmediernas roll som gatekeeper försvagas av framväxten av sociala medier men samtidigt förhindrar inte den utvecklingen att medierna spelar en central roll för vad som diskuteras i sociala medier. Eventuellt så stärks traditionell media på vissa sätt på grund av editeringsfunktionen. Nya teknologiska möjligheter, såsom ges via sociala medier, innebär inte nödvändigtvis att traditionell medielogik inte strukturerar förhållandet mellan journalistik och politik. Som boken ger exempel på så står de journalistiska normerna sig starkt också när sociala medier används som ett verktyg av journalister.

Sociala medier bidrar förmodligen till en utvidgad offentlighet men hur det kommer samhället till dels är mer osäkert. Ingen av de förändringar som tas upp i boken är särskilt dramatiska och med tanke på, en inom forskningen, hittills tydlig uppdelning i fråga om demokratin stärks eller försvagas ger boken en nyanserad bild av hur den politiska offentligheten utvidgas när medielandskapet förändras och visar på utvecklingstendenser då sociala medier i större grad tar plats som en del i våra dagliga rutiner. Det ligger en svårighet i att studera sociala medier då de är i ständig förändring. Bokens styrka ligger i att ge en nyanserad bild av hur vi kan förstå sociala mediers roll inom politisk kommunikation så som den ter sig i nuläget och de potentiella skiften inom politisk kommunikation som kan komma. Sociala medier innebär inte i sig självt en informations- och kommunikationsrevolution utan som Lønrusten Rogstad skriver: «Det ser altså ut til at den nye teknologien har fått fotfeste, men at etablerte praksiser fungerer som motkrefter» (s. 129). Sammanfattningsvis är boken pedagogisk och lättförståelig och kan med fördel läsas av en bredare läsekrets som är intresserad av politisk kommunikation i stort och hur sociala medier ingår som en del i kommunikationen mellan väljare, politiker och journalister idag.