Hatland, Aksel (red.)

Veivalg i velferdspolitikken

Bergen: Fagbokforlaget 2011. 191 sider

De skandinaviska välfärdsstaterna tycks ha ett outtömligt behov av att bearbeta sig själva och sina egna problem. Vad är det som sker? Blir det sämre, i så fall hur mycket och varför? Eller blir det bara annorlunda, i så fall på vilket sätt? Så den grundläggande – eller storvulna om man så vill – frågan, som går till djupet av vår identitet: har vi förlorat vår särart? Om inte, kan vi göra det i fram-tiden?

Det är en allmänt verkande process vars krafter slumrar olycks-digert i folkdjupen och är en ständig påfrestning för det politiska etablissemanget. De förändringar som lanseras måste förankras i det förflutna samtidigt som de förmår parera de hotfulla scenarier som uppenbaras i forskarnas analyser av internationalisering, åldrande och kulturell fragmentarisering.

Symptomatiskt är också att välfärdsforskningen på senare år i sådan grad kommit att kretsa kring klyftan mellan folket, väljarna, opinionen, klienterna etc. som bevakar sina tillkämpade rättigheter och politikerna, experterna, ekonomerna osv. vilka «administrerar den globala nödvändighetens lokala effekter», för att tala med den franske filosofen Jacques Rancière.

I glappet mellan grupperna frodas en ömsesidig misstänksamhet som visat sig vara en utmärkt grogrund för populism och xenofobi, men också för det demokratiförakt som i finanskrisens spår svept in över Europas transnationella eliter. Någon varaktig fred är inte i sikte. På bägge sidor odlas fördomar och myter: å ena sidan om det omättliga folket som med grekiskt lättsinne vägrar inse att vi lever i en värld av knapphet, å andra sidan om den svekfulla eliten som kringskär folkstyret och offrar välfärden på finanskapitalets altare.

Det är i detta bjärta ljus som man bör läsa boken Veivalg i velferdspolitikken, en nyutkommen antologi som under Aksel Hatlands redaktörskap sammanfattar resultaten från forskningsprojektet Velferdssamfunnets utfordringer; som ett försök att bryta dödläget och hitta en framkomlig medelväg. Syftet är inte lansera ännu en djärv tes om välfärdens fördärvlighet respektive förfall, utan att sänka temperaturen och vrida perspektiven rätt.

På det hela taget är det en utmärkt bok, som ger en sensationsbefriad beskrivning av den norska välfärdsstatens utveckling över de senaste decennierna. Var slutar kunskapen, när tar politiken och de lösa spekulationerna vid? Författarna ställer sig inte större frågor än att de kan besvaras i tillgänglig forskning. Ett flertal kapitel ägnas hur socialpolitiken griper in i livets olika faser: barn-domen, ungdomen, ålderdomen. Andra tar sikte på socialpolitikens kärngrupper, de fattiga, de arbetslösa, liksom de obönhörliga samhällsprocesser som skaver mot dess övergripande ambitioner: åldrande, globalisering, individualisering och migration.

Slutsatserna betryggar: «den norske velferdsstaten er ikke under nedbygging», «en økende andel av befolkningen har egen inntekt», «internasjonaliseringen av økonomien har ikke ført til en overnasjonal harmonisering av velferdspolitikken», «sammenlignet med andre land har Norge lyktes ganske godt med viktige sider av inkluderingen av den store innvandrergruppen de siste tiårene», «oppslutningen om offentlige velferdsordninger og en omfordelende velferdsstat er fortsatt høy», «det er ingen dokumentasjon på at nasjonale prosesser samlet har ført til en faktisk maktforskyvning fra folkevalgte organer til rettslige organer».

Visst finns problem och skäl till oro. På sina håll, inom familjepolitiken, äldreomsorgen och i relation till invandringen, går det till och med att urskilja embryon till reella värderingskonflikter och politiska motsättningar, men på det hela taget kan överorden läggas på hyllan. Välfärdsstaten står stark i Norge, några avgörande normskiften är inte i sikte.

En del av felslutet, konstaterar Aksel Hatland i bokens avslutande kapitel, är att välfärdsstaten allt som oftast ses som fix och färdig, när det i själva verket hamras och spikas för fullt i alla dess otaliga dimensioner. De aktuella tvistepunkter som författarna identifierar – mellan kontantstöd vs service, mellan individuell valfrihet vs kollektiva beslut, mellan offentlig vs privat tjänsteproduktion – sammanfattas också på ett mestadels klargörande sätt. Man kan tycka olika, det finns fördelar och nackdelar med alla arrangemang. Resultatet av de förändringar som bevisligen skett är inte entydigt. Omläggningen «har nok ført til at noen grupper er kommet dårligere ut enn før, mens andre har fått bedre tilbud.»

Bättre kan man inte hoppas på. Det centrala, så tolkar jag bokens credo, är att arbetet med att utveckla och anpassa välfärdspolitiken tillåts fortgå, inte nödvändigtvis i riktning mot mera generösa och standardiserade lösningar; än viktigare är att utforma flexibla offentliga system som beaktar värderingsförändringar och förmår härbärgera en föränderlig samhällsstruktur.

Mot detta finns inte mycket att invända. Samtidigt kunde man som läsare önska ett fastare grepp om den pågående förändringen. Välfärdsstaten är och förblir en politisk företeelse, ett slagfält för olika intressen. Även om det kan vara svårt att, som det heter, «se linjene av en ny arkitektur», borde det vara möjligt att tydligare synliggöra styrkeförhållandena mellan de aktörer som deltar i själva byggandet, och mera öppet resonera kring vilka grupper som gynnas på bekostnad av andra. Det svenska exemplet, som ligger nära till hands, inbjuder till eftertanke. Där har new public management-strategierna öppnat dörren för privata intressen som ser mindre till välfärdens solidariska dimension och mer till dess karaktär av marknad med utmärkta möjligheter till avkastning på investerat kapital.

En annan central fråga är för vem man bygger. Vem känner sig hemma i den ökade betoningen på valfrihet, ekonomiska incitament och marknadsorientering?

Det är självfallet en empirisk fråga. En kvalificerad gissning kunde dock vara våra dagars medelklass, det vill säga det resursstarka, högt belånade och därför räntekänsliga samhällssegment som breder ut sig i Europas storstadsregioner. För denna grupp representerar valfrihet, rättsliggörelse och marknadskonkurrens inget förskräckande steg ut i det okända, utan snarare en försäkran mot långa vårdköer och undermålig barn- och äldreomsorg, och som ett sätt att stärka -individen i mötet med stelbenta byråkratier och självsvåldiga väl-färds-professi-oner. Dess bosättningsmönster antyder också att den har råd med ett storsint och generöst förhållningssätt till det mångkulturella samhällets eventuella avigsidor.

Det torde också vara denna grupp som det politiska etablissemanget stödjer sig på i kampen för att värna den nationella konkurrenskraften i det globala sammanhanget. Här blir välfärdsstaten helt central. Som konstateras i bokens sjunde kapitel är den ingen belastning i sig, snarare tvärt om. Å andra sidan kan den inte se ut hur som helst, eller tillåtas fastna i sina historiska uppträdelseformer. Dess institutioner skall framskapa en produktiv, välutbildad, lyhörd, flexibel, arbetssam, hälsosam, riskbenägen, vidsynt, lagom fertil och helst flerspråkig befolkning som är beredd att ta på sig ständigt fler uppgifter.

Sociologen Nikolas Rose, som förvisso arbetar i en kritisk tradition, talar om «responsibilization» – ansvariggörande. Hans grundtanke är att staten i stigande grad och på alltfler områden flyttar över sitt tidigare styrningsansvar på den enskilda individen. Uppgiften är inte längre att realisera sociala målsättningar. Den begränsar sig till att tillhandahålla de redskap och regelverk som den enskilde behöver för att själv kunna planera sitt livslopp, för att som Rose säger, kunna inta ett alltigenom entreprenörsmässigt förhållningssätt till jordelivet. Något radikalt brott är det inte fråga om, men en tydlig knuff i en ny riktning, som kastar om det välfärdspolitiska landskapet och skär befolkningen efter nya breddar.

Bland förlorarna märks alla de för vilka välfärdsstaten rymmer en visionär dimension. De som av ideologiska eller andra skäl ser den som ett verktyg för att realisera ett eller annat politiskt projekt: att skapa social jämlikhet, befrämja ekonomisk utjämning, fördjupa demokratin eller realisera den sociala tryggheten. Ju längre in i Veivalg i velferdspolitikken man kommer desto tydligare blir det hur omodern denna hållning blivit, hur svårt den har att hävda sig i offentligheten. Allt färre, knappt ens de fåtaliga utövarna av socialdemokratins traditionella liturgi, tycks längre se den som ett trovärdigt riktmärke för framtiden.

Men det är alltid lätt att önska mer av en bra bok. Den största förtjänsten med Veivalg i velferdspolitikken är just att den är vad den utger sig för att vara − en kunskapsbaserad redovisning av ett fält som lånar sig till medial alarmism, nationell chauvinism och politiska förpostfäktningar. Som sådan ger den också nycklar och verktyg för en fortsatt diskussion kring en mängd viktiga frågor som i bästa fall kommer att vara aktuella för lång tid framöver.