Victor D. Norman:

Blue Notes. Politikkens paradokser

Bergen: Vigmostad & Bjørke 2004, 274 sider

Selv om Victor Norman (iallfall foreløpig) har forlatt den politiske slagmark, har han tydeligvis ikke til hensikt helt å oppgi den offentlige arena. Iallfall har han på imponerende kort tid etter sin statsrådsperiode begått en interessant og viktig bok. Det er mye i Blue Notes. Politikkens paradokser som innbyr til debatt, deriblant hvilken sjanger man skal tilskrive den. I bokens innledning sier nemlig forfatteren: «Noen vil si at det er for tidlig å skrive og utgi en bok om politikk bare et drøyt halvår etter at man selv var politiker. De vil kanskje også synes det er upassende å gjøre det så lenge den regjeringen jeg var med i, fortsatt sitter ved makten. Hadde boken vært en politisk erindringsbok eller en partipolitisk debattbok, ville jeg vært enig. Den er imidlertid ingen av delene.»

Norman har rett i halvparten av denne påstanden. Dette er ingen partipolitisk debattbok. Forfatteren fremstår ikke som noen bastant forsvarer av Høyres politikk, og han er i det store og hele sjenerøs i sin omtale av andre partiers politikere og politikk. Derimot er det ikke like uproblematisk å benekte at dette er en politisk erindringsbok. Jo lenger ut i boken leseren kommer, desto sterkere blir inntrykket av at Norman definitivt har noe på hjertet som har å gjøre med hans innsats som administrasjonsminister. Det skal man ikke nødvendigvis beklage, siden mange av bokens mest interessante kapitler er de der han klarer å bruke sin politiske erfaring til å utdype og eksemplifisere mange av de mer teoretiske resonnementer han ellers fremfører. Likevel er ikke det selvopplevde livet i politikken denne bokens hovedtema.

Blue Notes er heller ingen lærebok i politisk økonomi. I formen er boken heller essayistisk. Den er kompakt, elegant og utpreget tilgjengelig. Boken er inndelt i fire deler og seksten kapitler, pluss for- og etterord. De fire delene bærer titlene Arenaen, Aktørene, Spillet og Systemet. Disse bærende begrepene antyder flere ting. For det første er Normans innfallsvinkel sosialøkonomisk og nærmere bestemt spillteoretisk, noe leseren også lett kan slutte seg til ved å se på titlene på de to midterste delene av boken. For det annet er dette en bok som begynner som en relativt bredt anlagt og populær fremstilling og så blir atskillig mer teknisk og presis i midtkapitlene, for senere å returnere til en løsere og mindre stringent stil.

Noen av kapitlene er svært analytisk strukturert. Dette gjelder spesielt kapitlene i del 3 og også kapittel 12. I andre kapitler, som f.eks. kapittel 4, drives fremstillingen i langt større grad av et behov for å forklare norske politiske særtrekk og tilsynelatende også av et behov for å forklare og forsvare Bondevik II-regjeringens politikk. Kildehenvisningene er ganske beskjedne og spenner fra Alf Prøysen og Evert Taube til A.J.P. Taylor. Her kunne nok Norman med fordel ha tatt seg litt mer bry med arbeidet. Det er ikke klart hvorfor han inkluderer nettopp disse referansene og ikke andre arbeider som han refererer til gjentatte ganger i kapittelteksten, f.eks. Barbara Tuchmans The Guns of August (hvor han for øvrig verken gjengir tittelen eller forfatternavnet helt korrekt).

Forfatteren åpner med noen refleksjoner som dels uttrykker en viss resignasjon i forhold til den politiske prosess, dels refererer til en tematikk vi kanskje best kjenner fra TV-serien «Javel, statsråd», nemlig politikkens iboende treghet og problemene forbundet med enhver ambisjon om politisk reform. Bokens hovedbudskap, som Norman ganske raskt kommer frem til, er derimot at politikkens rolle i samfunnet er å dra grenser og skape samspill mellom de tre fundamentale mekanismene for sosial koordinering: sosiale normer, offentlige reguleringer og markedsmekanismer. Forfatteren er ingen svoren forkjemper for en enkelt av disse mekanismene. Tvert imot er bokens sterkeste punkt hans klargjørende og nyanserte drøfting av hver av disse mekanismenes funksjon og dynamikk, og av de fordeler og ulemper de medfører. Her må det vel tilføyes at den leser som eventuelt primært interesserer seg for de sosiale normenes rolle, vel vil være minst fornøyd med drøftingen. Norman er helt klart mer opptatt av markedets og de politiske reguleringers logikk. Dette reflekteres klart i den oppmerksomhet han vier til sentrale teoretiske bidrag og forfattere på disse respektive områdene. Adam Smith og Anthony Downs står nok forfatterens hjerte nærmere enn Max Weber.

Derimot er det slett ikke slik at Normans drøfting av markedet nødvendigvis er mer inngående enn den av offentlige reguleringstiltak, eller at han i avveiningen mellom markedsløsninger og offentlig regulering ensidig faller ned på førstnevnte side. Tvert imot er hans drøfting av begge disse emnene prisverdig klar, nyansert og instruktiv. På en fortrinnlig måte drøfter Norman slike sentrale begreper og resultater innenfor politisk økonomi som Nash-likevekt, Pareto-optimalitet, Coase-teoremet, Downs medianvelgerresultat og Arrows umulighetsteorem. Likeledes drøfter han i kapittel 2 på en utmerket måte spenningen mellom strukturelle krefter og politisk handling som pådrivere i den historiske utviklingsprosessen.

Det er flust av kvaliteter i Blue Notes, og mange grunner til at selv de som ikke støttet Norman som politiker bør ta seg tid til å lese den. Det er få bøker av noe slag som så instruktivt drøfter så mange sentrale samfunnsmessige spørsmål, og knapt noen som på en så eminent måte makter å anvende fagets analytiske redskaper på aktuelle politiske stridsspørsmål. I alle deler av boken bruker Norman rikelig med enkle og lettfattelige illustrasjoner, både fra faktiske saker i norsk politikk og fra fiktive personer og partier (som det for øvrig er lett å gjenkjenne). Derimot er ikke dette noen utpreget velkomponert bok. Dertil er den i for stor grad to forskjellige prosjekter kombinert i en felles innpakning. Det er i sin uttrykte målsetting at Norman lykkes best. Med andre ord fungerer denne boken bedre som innføring i politikkens mekanismer og merkverdigheter enn som politisk kommentar- eller memoarlitteratur. Likevel er Blue Notes. Politikkens paradokser en forbilledlig elegant og tankevekkende bok som bør leses både av dem som er interessert i demokratiets generelle dynamikk og særegenheter, og av dem som er opptatt av den aktuelle debatt i Norge.

Åse Røthing

Parforhold – idealer, forhandlinger, -strategier

Oslo: Gyldendal Akademisk 2004, 208 sider

Åse Røthings bok er en bearbeidelse av doktorgradsavhandlingen hennes, som hadde som tema betydninger av trostilhørighet og trosforskjeller i parforhold. Datamaterialet er intervjuer med ni heteroseksuelle par mellom 18 og 30 år der partene har ulikt forhold til tro. I boken er dette nedtonet for å gi plass til en analyse av mer allmenne tema: hvordan likheter og forskjeller håndteres i parforhold, og hvilke strategier unge menn og kvinner velger for å skape et langvarig forhold.

De to første kapitlene i boken presenterer problemstillinger, datamaterialet og forfatterens teoretiske ståsted. Røthing gjør leseren oppmerksom på etiske utfordringer knyttet både til forskning på parforhold og til presentasjon av data. Hun drøfter dette ved å se på forholdet mellom etisk ansvarlighet og analytisk frihet. Sagt med hennes egne ord: «Hvor fritt kan en forsker anvende sitt empiriske materiale og presentere sine analyser, og fortsatt opptre etisk ansvarlig overfor informantene?» (s. 37). Noen ferdige løsninger på dilemmaer om å ivareta både forskningens krav om å utvikle ny kunnskap og de forskningsetiske kravene om at informantene ikke skal komme til skade finnes selvfølgelig ikke, men forfatterens refleksjoner om disse dilemmaer har relevans for forskning generelt. Teoretisk plasserer forfatteren seg selv innenfor kjønnsforskningen, som hun betrakter som et mangfoldig og sammensatt felt. Ifølge Røthing har «feministisk kjønnsforskning [som] mål å endre forhold som skaper forskjellige livsbetingelser for mennesker på grunn av deres kjønn og/eller seksualitet» (s. 16). Å ta hensyn til kjønnsforskningens uttalte politiske mål er krevende, på den måten at det kan være styrende i forhold til tolkning av datamaterialet. Særlig forskning som fokuserer på mannlig dominans og kvinnelig underordning har blitt kritisert for å nettopp reprodusere dominans og underordning framfor å endre eller bevege maktforhold mellom kjønnene. Forfatterens svar på kritikken er «å utfordre og destabilisere ulike bilder og kategorier som skaper vår tids forståelser av kjønn og seksualitet» (s. 20). Blant annet lar hun informantene beskrive inngående hva de oppfatter som tilhørende mannekjønnet og kvinnekjønnet.

De neste to kapitlene (3 og 4) gir et innblikk i variasjoner i forståelser av kategorien kjønn i senmoderne parforhold og i hvordan likestilling diskuteres i parforhold. Makt og likestilling utgjør et sentralt begrepspar i forfatterens forståelse av hvordan menn og kvinner innretter sine liv sammen. Også innledningsvis i boken drøfter forfatteren likestilling som en sentral norm for parforhold i Norge. På tross av at likestilling i parforhold er langt fra realisert i praksis, utgjør den ifølge Røthing den kulturelle ramme for å forstå senmoderne parforhold. Kvinner og menn i parforhold vil streve etter å fremstille parforhold som vellykket, i betydningen likestilt. Likestillingens mål kan kort beskrives som å fremheve og å beskytte partenes likeverd og individualitet. Nederlag i parforhold dreier seg om å ikke innfri kravene som likestilling setter. Makt blir ikke behandlet for seg i kapitlene, men knyttes til likestillingsprosjektet, og maktforståelsen bærer preg av det. Forfatteren blir opptatt av mannlig dominans og kvinnelig underordning, og hvordan disse kommer til uttrykk i forhandlingssituasjoner gjennom informantenes forståelse av kjønn.

Kapittel 5 handler om informantenes diskurs om forskjeller og hvordan disse håndteres i parforhold. Kapitlet byr på spennende lesning og refleksjoner. Forfatteren analyserer materialet ved å se på strategier informantene bruker for å etablere og opprettholde parforholdene sine. Hvordan velger man en partner? Hvordan organiserer kjærester et parforhold? Hvordan vektlegges likheter og forskjeller i disse prosessene? På bakgrunn av empirien har forfatteren skilt ut fire strategier informantene bruker for å håndtere utfordringer forbundet med likheter og forskjeller. Den første – positiv likhet – handler om å fremheve likheter framfor forskjeller. På tross av tydelige og uttalte ulikheter finnes det mange arenaer hvor partnere oppfatter seg selv som lik hverandre. I deres øyne er positiv likhet med på å skape samhold i parforhold. Den andre strategien – positiv forskjellighet – er med på å definere det som er forskjellig som noe bra for forholdet. Det som er ulikt, fremstilles som berikende for parforhold. Men forskjellene må tjene parforholdet. Når de ikke gjør det, slår paret sprekker. Den tredje strategien – å atskille ulike arenaer – handler om å etablere et tydelig skille mellom hjemmet og andre arenaer. Ifølge informantene er hjemmet stedet hvor likhet og samhold blir dyrket. I hjemmet blir likhet fremstilt som en nødvendighet, fordi den kulturelle forståelse av et hjem sier at hjemmet er et sted som forbindes med fravær av konflikter. Forskjeller kan skape uro, og informantene anser det som viktig å dempe uenigheter slik at fred og ro kan bevares. Ulikheter blir derfor henvist til å utspille seg i arenaer utenfor hjemmet. Den fjerde strategien – å atskille tidsperioder – handler om å -tidfeste hva som er viktig til enhver tid, likheter eller forskjeller. For noen informanter var likhet en grunn til at de traff hverandre og at det gikk bra med parforhold i nåtid. Andre opplevde at forskjeller hadde vært mer fremtredende i begynnelsen av parforholdet, mens de opplevde seg som samkjørte og som mer like på intervjuets tidspunkt. For de aller fleste hørte forskjeller fortiden til. Likevel var usikkerheten der, at forskjellene igjen ville kunne spille en rolle, særlig når de fikk barn. Forskjellige syn på barneoppdragelse ble sett på som en mulig kilde til konflikter i fremtiden.

Boken er både krevende og utfordrende å lese. Boken er en forkortet utgave av et omfattende doktorgrads-arbeid. Det betyr bl.a. at forfatteren har måttet gjøre en del valg underveis. Blant annet har hun dempet betydninger av trostilhørighet og trospraksis i parforhold. Hun har valgt å legge vekt på «hvordan unge kvinner og menn gjør heteroseksuelle parforhold i Norge i dag» (s. 190). I det siste kapitlet forteller Røthing dog at «informantenes prosjekter i intervjuene var i stor grad å forklare hvorfor de mente at de passet sammen med partneren selv om de ikke delte tro» (s. 191). I den sammenheng fremhever hun hvordan den norske kristne kontekst var viktig for informantene. De ønsket å fremstå som annerledes enn andre kristne som de sammenlignet seg med. Ved å hente fram den opprinnelige konteksten for både prosjektet og intervjuene, gir hun en nøkkel til å forstå hva jeg opplever som problematisk ved boken, og som kan knyttes til det hun tok opp innledningsvis om analytisk frihet og etisk ansvar. Det kan formuleres på denne måten: Har forfatteren ved å utelate en for informantene viktig kontekst ytt informantene rettferdighet i sin analyse slik den fremtrer i boken?

Åpenhet om forskningsprosessen og om begrensninger ved tolkninger som Røthing viser, kan virke avvæpnende for enhver som kunne ha lyst til å problematisere hennes tolkninger av datamaterialet, for eksempel ved å stille spørsmål ved konteksten hun legger til grunn for analysen. Denne konteksten er mangetydig. Den innebærer både likhet og likestilling som normer – uten at disse problematiseres. Ved ikke å ha et kritisk og spørrende blikk på konteksten hun selv har valgt, er hun med på å stadfeste kulturelle bilder av kjønn som hun faktisk ønsker å bevege. For leserne som er kjent med kjønnsforskning og likestilling, blir det ikke noe nytt å lese at par strever etter å få likestilling i hjemmet, at menn er de som ikke innser at de er dominante og at kvinner stritter mot å bli underordnet. Et annet eksempel er når forfatteren ikke problematiserer et syn om at likhet er et avgjørende utgangspunkt for en vellykket pardannelse. Hva om noen menn og kvinner ikke ønsker likhet mellom kjønn i parforhold? Hva om de ønsker å bevare forskjeller mellom kjønn framfor å etablere likheter? Hvordan skal det komme til uttrykk når de på forhånd møter sosial fordømmelse i en kontekst hvor likhet etableres som rådende? Hvordan fremme disse historier uten å stigmatisere dem? Kanskje kan det være grunn til at fortellingene i informantenes beretninger ser ut til å stoppe opp, som om informantene mangler ord eller bilder, slik som Røthing nevner. Informantene som ikke er enige i de ideologiske normene om likhet og likestilling, vil bli enten tause eller kan komme til kort i fortellingen sin om likestilling, likhet, idealer osv. når de ideologiske føringene er så sterke. Informantene som blir belønnet – i form av positiv fremstilling – er de som overskrider den etablerte kjønnsorden, ikke de som konserverer den. En kan spørre om Røthing ikke bare burde ha forholdt intervjuene til konteksten, men også konteksten til intervjuene: Hva kunne den gruppen informanter som Røthing har intervjuet, lært oss om likestilling og likhet som kontekst?

Forfatteren har posisjonert seg selv innenfor en akademisk tradisjon som krever dyktighet for å kunne mestres fullt ut. Hun mestrer sjangeren både analytisk og skriftlig. Hun dekonstruerer kjønn og re-konstruerer det ved å gi mange alternative tolkninger. Det er lett å følge hennes intellektuelle arbeid. Hun tydeliggjør uten å forenkle. Det som er problematisk ved sjangeren hun har brukt, er at informantene forsvinner underveis. Det er hun som forfatter og analytiker som blir mest fremtredende. Informantene mister stemme. En måte dette skjer på er gjennom dekontekstualisering av informantenes utsagn, for deretter å feste dem til kontekster valgt av forskeren selv. Det å velge kontekster for en analyse vil alltid være en utfordring for en forsker. Vi strever alle med dette. I skiftet mellom ulike kontekster ligger den analytiske frihetens sårbarhet. Det kan derfor være betimelig å spørre: Har en forsker så stor analytisk og faglig frihet at han/hun kan dekonstruere og re-konstruere informantenes liv og utsagn til det for dem ugjenkjennelige?

Bjørn Erik Rasch:

Kampen om regjeringsmakten. Norsk parlamentarisme i europeisk -perspektiv

Bergen: Fagbokforlaget 2004, 200 sider

En gren av statsvetenskapen som haft stadig tillväxt i ungefär fyrtio år, både i termer av antalet bidrag och genom teoretiska framsteg, är studiet av koalitioner ur ett Rational Choice perspektiv. Bjørn Erik Raschs bok om norsk parlamentarism, Kampen om regjeringsmakten, ger en förstklassig inblick i huvuddragen hos denna litteratur. Särskilt är det den gren av litteraturen som inriktat sig på att förklara utfallet av regeringsbildningar i Västeuropas parlamentariska demokratier som Rasch presenterar och analyserar. Men inte nog med det, Raschs bok ger också en utmärkt inblick i norsk politisk historia.

Som lärobok i norsk politisk historia ger boken bakgrunden till utvecklingen av parlamentarismen, dess genomslag 1884 och den stabila parlamentarismens seger efter unionsupplösningen 1905. Likheterna med Sverige (och Danmark) är slående i det mesta. Möjligen kan man säga att den ursprungliga norska parlamentarismen var tidigare och mer stabil än den svenska men också att bägge mötte motstånd hos den kvardröjande kungamakten (Norge dock bara till 1905). Parlamentarismens svåra år runt 1920-talet och den dominans som socialdemokrater i bägge länder kom att få runt mitten av förra seklet är också iögonfallande såväl som senare tids ökning av antalet partier och socialdemokraternas minskade dominans, även om utvecklingen i det senare avseendet gått längre i Norge än i Sverige.

Efter att ha introducerat de huvudsakliga utvecklingslinjerna i norsk politik ägnar sig Rasch åt två huvudsakliga frågeställningar: varför bildas det så ofta minoritetsregeringar, och kan man genom att ändra de politiska spelreglerna organisera sig bort från minoritetsparlamentarismen? För att ge en teoretisk bakgrund till dessa frågor introducerar Rasch de tidiga (office--seeking) teorierna om politiker som strävar efter makt. Han visar också hur de sedan kom att kompletteras med teorier om att också partipolitiska skiljelinjer (policy-seeking) har stor betydelse för utfallet av regeringsbildningsprocessen. Dessutom relaterar han detta till betydelsen av att partiledningar är angelägna om att försöka öka sin andel av rösterna i nästkommande val (vote-seeking). Det är i detta sammanhang kanske något ironiskt att den hett eftertraktade regeringsmakten allt som oftast leder till att partier som får sådana positioner faktiskt förlorar röster i nästkommande val.

Som fortsatt introduktion till den teoretiska ansatsen utrustas bokens läsare med den «verktygslåda» av begrepp och indikatorer som utvecklats inom forskningen. De centrala analytiska begreppen och indikatorerna förklaras på ett lättillgängligt sätt. Betydelsen av partisystemets fraktionalisering, maktindex, medianparti, ett stort parti nära mitten av det politiska spektrat, oppositionens möjligheter till inflytande över politiken genom utskotten i parlamentet, allt finns med. Diskussionerna om användbarheten av dessa mått är också nyanserad och såväl fördelar och nackdelar med dessa mått lyfts fram. Tillsamman bidrar dessa variabler till att förklara varför minoritetsparlamentarismen är regel snarare än undantag i Norge såväl som i Danmark och Sverige.

I sammanhanget analyseras också systemet med konstitutionell sedvanerätt som grundlag för parlamentarismens huvudprincip att parlamentet kan avsätta regeringen. Det norska begreppet «negativt flertal» gör att regeringens skyldighet att avgå ibland diskuteras även om inget enskilt förslag om att avsätta regeringen samlat en majoritet. Rasch visar dock att detta bara är ett reellt hot mot regeringens politiska överlevnad om denna först hänvisat att den avgår om den får ett sådant flertal mot sig. En annat norskt särdrag i jämförelse med övriga Västeuropa är avsaknaden av en möjlighet att överhuvudtaget utlysa ett val inom den ordinarie valperioden.

Det största intresset och utrymmet ägnar författaren åt analysen av det institutionella regelsystemet (spelreglernas) betydelse för regeringsbildningar. Rasch menar, som också undertecknad hävdat i andra sammanhang, att, allt annat lika, om de politiska spelreglerna ställer krav på att en ny regering måste stödjas av en majoritet i parlamentet (positiv parlamentarism) så tenderar detta att öka antalet majoritetsregeringar jämfört med det nuvarande norska (och skandinaviska) systemet med negativ parlamentarism. Spelregler av den senare typen ställer inte krav på att en ny regering måste visa att den har stöd av en majoritet av parlamentsledamöterna. Rasch hävdar, efter noggrann genomgång av komparativa empiriska data, att en övergång till positiv parlamentarism dock inte är någon garant för att en majoritetsregering kommer att bildas. Troligen innebär dock en sådan övergång att man därmed undviker de regeringar som ibland bildas på ett mycket bräckligt parlamentariskt underlag i system med negativ parlamentarism. I bägge slutsatser kan jag inte annat än instämma.

Vad Rasch dock möjligen förbiser är en distinktion mellan relativ och absolut majoritet. Om man i stället för att ställa kravet att en majoritet av de röstande måste ställa sig bakom en ny regering kräver att en absolut majoritet (mer än hälften av alla parlamentsledamöter) måste rösta för en ny regering, går det förmodligen att nästan helt organisera sig bort från minoritetsparlamentarism (om nu detta är en målsättning?). Det senare kravet (absolut majoritet) är en del av den tyska parlamentarismen. Om man som tänkt konstitutionell ingenjör väljer att införa det tyska systemet och kräver att ett absolut flertal av alla parlamentsledamöter måste rösta för en ny regering, bedömer jag möjligheten att minoritetsparlamentarismen försvagas eller i det närmaste överges som mycket stor. Det finns inga absoluta garantier, här har Rasch säkert rätt, men en tysk lösning där majoritetsregeringarna avlöser varandra skulle bli det troligaste utfallet. Möjligen kan detta innebära andra nackdelar, men med sådana spelregler för regeringsbildning som de tyska bildas det inte många minoritetsregeringar. Om man också, som i Tyskland, inför konstruktivt misstroendevotum med innebörden att en alternativ statsminister måste ha stöd av en absolut majoritet för att bli vald, blir det än mindre troligt att utfallet av en regeringsbildningsprocess skulle bli en minoritets-regering. Om alternativet positiv parlamentarism däremot begränsas till vanlig (relativ) majoritet, drar jag som sagt samma slutsats som Rasch. Positiv parlamentarism i denna skepnad är ingen garant mot minoritetsparlamentarism, även om tendensen är att det bildas fler majoritetsregeringar.

Men som Rasch visar i bokens avslutande kapitel, där också sådant som effekterna av olika typer av regeringar beaktas, är majoritetsregeringar ingen absolut garanti för handlingskraft, och minoritetsregeringar leder inte med nödvändighet till kris och instabilitet. Precis som majoritetsregeringar kan minoritetsregeringar vara starka eller svaga i förhållande till övriga partier i parlamentet och i visad handlingskraft. Regeringstyp (majoritet och minoritet) bör alltså inte likställas med de yviga begreppen starka och svaga regeringar – något som dock ofta också görs i den svenska debatten.

Endast på en punkt har jag någon egentlig invändning mot sakframställningen. I kapitel 3, Tabell 3.1, rapporteras att Sverige skulle ha haft över 104 regeringar i perioden 1917–2003. Enligt mina egna beräkningar med de kriterier som Rasch anger hamnar jag på 45 regeringar för Sverige. (Antalet danska regeringar i Tabell 3.1 är också förvånansvärt stort.) Möjligen har jag inte riktigt förstått hur Rasch räknar antalet regeringar även om kriterierna verkar vara klart angivna i boken (sidorna 41–43). Denna randanmärkning drar dock inte ned helhetsintrycket.

Raschs bok utgör utmärkt läsning för alla som är intresserad av hur en analytisk ansats kan öka förståelsen för modern politik. Den kan också rekommenderas för dem som söker en lättillgänglig och träffsäker introduktion till koalitionsteori applicerad på parlamentariska demokratier. Det är inte alltid lätt att kombinera lättillgänglighet och översikt med specialisering och analytisk skärpa, men Bjørn Erik Rasch har lyckats mycket bra.