1 Inledning1

Denna artikel redogör för tolkningen och tillämpningen av artikel 3.1 i insolvensförordningen2 (IF) samt åskådliggör hur insolventa bolag har kunnat utnyttja rekvisitet «huvudsakliga intressen» och sätespresumtionen för att utföra forum shopping till en för dessa bolag lämplig insolvensjurisdiktion. Praxis såväl före som efter EU-domstolens på området mycket betydelsefulla avgörande C-341/04 Eurofood (avkunnat 2006) analyseras i syfte att utröna huruvida Eurofood har påverkat bolagens agerande och försvårat utförandet av forum shopping. Förutom avgörandet Eurofood och nationella domstolsbeslut konsulteras även doktrin på området samt den s.k. Virgós/Schmit-rapporten3 (i doktrinen även benämnd Den Förklarande rapporten), som är en kommentar till förordningstexten.

Enligt insolvensförordningens definition innebär «forum shopping» att «parterna får motiv att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning».4 Denna artikel behandlar två frekventa varianter av forum shopping genom artikel 3.1 IF:

  1. Ett insolvent bolag formellt hemmahörande i stat A söker få till stånd ett insolvensförfarande i stat B genom att i domstol söka leda i bevis att bolagets huvudsakliga intressen är belägna i sistnämnda stat, t.ex. genom att peka på fakta som talar för att bolagets huvudkontorsfunktioner utförs i stat B. Att denna typ av forum shopping är möjlig förklaras av att det råder viss oklarhet kring vad som avses med bolagets huvudsakliga intressen. Denna typ av forum shopping behandlas i avsnitten 4.1 (praxis innan Eurofood) och 6.2 (praxis efter Eurofood).

  2. Ett insolvent bolag formellt hemmahörande i stat A söker få till stånd ett insolvensförfarande i stat B genom företagande av en fysisk flytt av bolagets faktiska säte (dvs. bolagets huvudsakliga intressen) till sistnämnda stat. Denna typ av forum shopping behandlas i avsnitten 4.2 (praxis innan Eurofood) och 6.3 (praxis efter Eurofood).

Det går även att föreställa sig andra scenarion där forum shopping kan bli aktuellt. Exempelvis skulle det kunna ske att ett insolvent bolag formellt hemmahörande i stat A vill få till stånd en insolvensprocess i denna stat samtidigt som bolagets huvudsakliga intressen är belägna i stat B. Denna typ av forum shopping behandlas inte i denna uppsats, främst därför att situationen inte synes vara vanligt förekommande i jämförelse med den rikhaltiga praxis och doktrin som uppkommit kring situationerna som angivits i punkt 1 och 2 ovan.

I insolvensförordningen uttalas uttryckligen att ett viktigt skäl bakom rättsakten är att forum shopping ska undvikas i syfte att unionens inre marknad «skall fungera väl».5 Möjligheten att genomföra forum shopping skapar osäkerhet för borgenärer och undergräver långivares och investerares vilja att finansiera affärsverksamheter vars tillgångar kan vara labila på angivet sätt.6 Viktigt att notera i sammanhanget är att insolvensförordningen enbart syftar till att motverka illojal forum shopping.7

2 Insolvensförordningen ur ett nordiskt perspektiv

Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Från denna dag är den direkt tillämplig i samtliga medlemsstater (däribland Sverige och Finland) förutom i Danmark. Av Ingresspunkt 13 IF framgår nämligen att Danmark inte deltar i antagandet av insolvensförordningen och därför inte är bundet av den eller omfattas av dess tillämpning.8

Norge och Island är inte medlemmar i Europeiska unionen och insolvensförordningen utgör således inte del av norsk respektive isländsk rätt. I dessa stater finns således endast inhemska regler rörande internationell insolvensjurisdiktion. Föreliggande artikel torde dock vara av intresse för jurister i dessa stater, liksom även för jurister i Danmark, eftersom insolvensförordningen kan få betydelse som en del av den generella bakgrundsrätten i dessa rättsordningar.

3 Introduktion till artikel 3.1 insolvensförordningen

3.1 Inledning

Artikel 3.1 IF har följande lydelse:

«Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.»

I artikel 3.1 IF avgörs vilken medlemsstats domstolar som har behörighet att inleda ett huvudförfarande (även benämnt huvudinsolvensförfarande).9 Huvudförfaranden har universell effekt och omfattar alla gäldenärens tillgångar och borgenärer. Enbart ett huvudförfarande åt gången kan pågå gentemot en gäldenär.10 Ett huvudförfarande kan vara såväl ett rekonstruktions- som ett likvidationsförfarande. Ett huvudförfarande som genomförs inom svensk jurisdiktion kan därför antingen vara ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion11 eller enligt konkurslagen12.13

Regeln i artikel 3.1 IF har en dubbel funktion: den avgör direkt vilken medlemsstats domstolar som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande och indirekt vilken lagstiftning som är tillämplig på förfarandet. Effekten av artikel 3.1 IF kan illustreras genom ett exempel: Om ett huvudförfarande avseende ett tyskt bolags tillgångar inleds vid engelsk domstol (artikel 3.1 IF), ska förfarandet genomföras i enlighet med engelsk insolvensrätt (artikel 4.1 IF).14

3.2 Närmare om rekvisitet «huvudsakliga intressen»

3.2.1 Inledning

Gäldenärens huvudsakliga intressen kan enbart finnas på en enda plats. Ett gäldenärsbolag med verksamhet i många medlemsstater kan alltså inte ha sina huvudsakliga intressen i mer än en av medlemsstaterna.15 Insolvensförordningen är inte tillämplig på förfaranden när gäldenärens huvudsakliga intressen är belägna utanför gemenskapen.16

En förklaring till att insolvensförordningen knyter jurisdiktionen till platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är kravet på förutsebarhet inom insolvensrätten. Detta framgår bland annat av Virgós/Schmit-rapporten punkt 75:

«Insolvens är en risk som kan förutses. Det är således viktigt att den internationella behörigheten […] knyts till en plats som är känd av gäldenärens presumtiva borgenärer. Detta gör det möjligt att beräkna de rättsliga risker som en insolvens skulle kunna medföra.»

I Virgós/Schmit-rapporten punkt 75 ges även en redogörelse beträffande ordvalet huvudsakliga intressen:

«[…] Syftet med att använda uttrycket ‘intressen’ var att inte enbart kommersiella, industriella eller professionella aktiviteter skulle omfattas, utan också allmänna ekonomiska aktiviteter, för att privata individers (exempelvis konsumenters) aktiviteter också skulle inkluderas. Uttrycket ‘huvudsakliga’ tjänar som urvalskriterium när intressena omfattar verksamhet av annan art som drivs från olika platser. […]»

Av citatet framgår att insolvensförordningen inte endast omfattar juridiska personer, utan även fysiska personer. Denna artikel är endast inriktad mot juridiska personers rättshandlande.17

3.2.2 Rekvisitets innebörd

Begreppet huvudsakliga intressen är ett autonomt begrepp, vilket innebär att dess innebörd ska vara enhetlig och självständig gentemot medlemsstaternas nationella rättsordningar. Nationell insolvensrätt får således inte modifiera rekvisitets innebörd. I annat fall skulle syftet med insolvensförordningen förfelas, eftersom intentionen är att skapa en enhetlig text som eliminerar nationella olikheter inom förordningens tillämpningsområde.18

Trots att rekvisitet huvudsakliga intressen har en central betydelse och att behovet av förutsebarhet är stort definieras rekvisitet inte i förordningstexten. Det är därför inte märkligt att den allmänna uppfattningen är att rekvisitet har en otydlig innebörd. Därtill är rekvisitet mycket faktakänsligt19 och lämnar utan tvekan ett stort tolkningsutrymme åt domstolarna, vilka på godtycklig grund kan välja ut vissa faktorer som grund för sitt beslut eller framhäva en enda faktor som avgörande. Otydligheten innebär även att gäldenärsbolagets ledning/aktieägare lätt kan påverka och manipulera rekvisitet och därigenom utföra forum shopping nära inpå insolvens till skada för bolagets borgenärer. För att motverka detta söker förordningen skapa klarhet kring rekvisitets innebörd på följande två sätt: 1) det finns en definition i Ingresspunkt 13 IF, 2) det finns en presumtion för juridiska personer i artikel 3.1 IF.20 Som kommer att visas har insolvensförordningens försök att förtydliga rekvisitet huvudsakliga intressen inte lyckats eliminera osäkerheten kring begreppet.

3.2.3 Vägledning av Ingresspunkt 13 IF

I Ingresspunkt 13 IF definieras gäldenärens huvudsakliga intressen på följande sätt:

«Begreppet platsen där de huvudsakliga intressena finns bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man.»

Hänsyftningen till bolagets förvaltning är avsett att innebära skötseln och kontrollen («the management and control») av de huvudsakliga intressena. Det viktiga är således inte platsen där dessa konkreta intressen är lokaliserade (t.ex. var tillgångarna, produktionsfaktorerna, marknaden etc. finns). Ordet «intressen» är en mycket generell term, men det måste, som nyss indikerats, förstås som gäldenärens ekonomiska angelägenheter. Förvaltningen av ett gäldenärsbolags intressen är således liktydigt med skötseln och kontrollen av bolagets affärsverksamhet eller egendom.21

Ordet «vanligtvis» antyder att närvaron måste präglas av en viss grad av kontinuitet samt utgöra ett normaltillstånd. Det torde således vara nödvändigt att en stabil anknytning till den aktuella jurisdiktionen föreligger.22

I Ingresspunkt 13 IF stadgas ett synbarhetskriterium («fastställbar för tredje man») som är avgörande när de huvudsakliga intressena ska lokaliseras. Gäldenärens utåt sett synbara organisation (dvs. hur gäldenären regelbundet manifesterar sig själv gentemot omvärlden eller, med andra ord, marknaden) är således en central faktor. Synbarhetskriteriet innebär att bolagets yttre manifestation ges primat över dess inre organisation. Om t.ex. ett bolag har kontor som tillhandahåller i stort sett samma service i tio stater är det betydelselöst att ett av dessa kontor har ställning som huvudkontor, så länge detta inte framgår för någon utomstående. Interna bestämmelser om uppdelningar av befogenheter och funktioner med mera saknar i sammanhanget betydelse.23 Synbarhetskriteriet är viktigt på grund av att det möjliggör för borgenärerna att kalkylera kommersiella eller finansiella risker.24

Sammanfattningsvis innebär Ingresspunkt 13 IF att objektiv fastställbarhet och transparens ska utgöra de dominerande faktorerna vid lokaliseringen av de huvudsakliga intressena. Detta innebär att en gäldenär inte gentemot borgenärer kan vinna fördelar genom att dölja den plats från vilken gäldenärens huvudsakliga intressena systematiskt förvaltas.25

Anledningen till att definitionen återfinns i ingressen är att man där har velat lyfta fram de aspekter av Virgós/Schmit-rapporten som ansetts vara särskilt relevanta för den korrekta förståelsen av att insolvensförordningens regler. Definitionens placering i ingressen syftar således på intet sätt till att «degradera» dess betydelse i förhållande till sådana definitioner som återfinns i själva förordningstexten. Mot bakgrund härav menar Virgós och Garcimartín att Ingresspunkt 13 IF är en legaldefinition. Som ytterligare skäl härför anförs att ingresspunkter visserligen varken är normativa eller har bindande verkan, men att de utgör en del av förordningen och är av betydelse för dess tolkning i och med att de anger skälen till och syftena med rättsakten. Dessutom har EU-domstolen fastslagit att man kan söka råd i ingressen, om förordningstexten är oprecis.26

Det faktum att ingresspunkt 13 IF använder lokutionen «bör motsvara» (eng. «should correspond») innebär enligt Virgós och Garcimartín inte att styrkan i definitionen försvagas. Det bör nämligen inte läggas någon rättslig relevans vid ordvalet. Lokutionen bör i synnerhet inte tolkas på det sättet att definitionen utgör en huvudregel för tolkningen av begreppet huvudsakliga intressen och att det därför finns möjlighet att göra andra tolkningar av begreppet. Anledningen till att den konditionala verbformen «should» används har helt enkelt stilistiska orsaker. «Should» används i ett flertal andra ingresspunkter27 i insolvensförordningen i syfte att i förväg upplysa om vad som i enlighet med förordningens normativa del «shall be». Virgós och Garcimartín hänvisar även till Virgós/Schmit-rapporten punkt 75 som anger att huvudsakliga intressen «skall tolkas» («must be interpreted») på angivet sätt:28

«The concept of ‘centre of main interests’ must be interpreted as the place where the debtor conducts the administration of his interests on a regular basis and is therefore ascertainable by third parties. […]» (författarens kursivering)

3.3 Närmare om sätespresumtionen

3.3.1 Inledning

I syfte att förenkla tillämpningen av rekvisitet huvudsakliga intressen stadgas i artikel 3.1 andra meningen IF en presumtion för de fall som har ansetts mest problematiska, nämligen insolvensförfaranden avseende juridiska personer: för bolag och andra juridiska personer föreligger en motbevisbar presumtion för att sätet är platsen där de huvudsakliga intressena finns.

Då bolag bedriver sin verksamhet i den stat där sätet är beläget, är det oproblematiskt att fastställa platsen för de huvudsakliga intressena. Sätet och platsen för de huvudsakliga intressena sammanfaller då i praktiken och presumtionen bryts inte. Sätespresumtionen blir enbart problematisk i de fall där staten för sätets lokalisering inte synes sammanfalla med staten för de huvudsakliga intressenas lokalisering.

3.3.2 Formellt eller faktiskt säte?

Av den svenskspråkiga versionen av insolvensförordningen framgår inte om det är det registrerade eller det faktiska sätet som avses i artikel 3.1 andra meningen IF.29 Av den engelskspråkiga versionen framgår dock att det är det registrerade sätet (dvs. det formella sätet) som avses:30

«In the case of a company or legal person, the place of the registered office shall be presumed to be the centre of its main interests in the absence of proof to the contrary.» (författarens kursivering)

Att det inte uttryckligen framgår av den svenska översättningen att det är det formella sätet som avses framstår som olyckligt, eftersom detta kan leda till en osäkerhet bland svenska jurister huruvida det är det formella eller det faktiska sätet som avses. Det tycks som att denna oklarhet är en egenhet just för den svenska versionen av insolvensförordningen. Vid granskning av några andra språkliga versioner kan nämligen konstateras att de, liksom den engelska versionen, är mer specifika och utpekar det «stadgeenliga sätet» (vilket är ett bredare begrepp än den engelska versionens «registered office», se dock nästa stycke). I den franska versionen talas sålunda om siège statutaire, i den italienska om sede statutaria, i den portugisiska om sede estatutária, i den spanska om domicilio social, i den danska om det vedtægtsmæssige hjemsted och i den tyska om satzungsmäßigen Sitzes. Med stadgeenligt säte avses den plats som av bolagets grundare eller ägare har angetts som bolagets officiella adress. Det stadgeenliga sätet är beläget på den plats som har utpekats i stiftelseurkunden, i bolagsordningen eller, om den aktuella medlemsstaten har regler om offentliggörande, i ett separat dokument utformat i enlighet med dessa regler.31

Anledningen till att den engelska versionen använder uttrycket «registered office» och de kontinentala versionerna «stadgeenligt säte» är att sistnämnda term är okänd i rättsordningarna på de brittiska öarna. I insolvensförordningen måste dock de två begreppen anses som synonyma för att det inte ska uppstå skillnader med avseende på de rättigheter och skyldigheter som omfattas av artikel 3 IF. Att uppnå detta är dock inte helt oproblematiskt, eftersom insolvensförordningens regler måste tillämpas på bolag som regleras av nationella regelverk. För att lösa ett liknande problem innehåller förordningen om domstols behörighet m.m.32 en regel (artikel 60.2) som underlättar tillämpningen av begreppet stadgeenligt säte i Storbritannien och Irland. Regeln kan analogivis tillämpas på presumtionen i artikel 3.1 IF. I artikel 60.2 förordningen om domstols behörighet m.m. anges följande:33

«Med stadgeenligt säte avses i Förenade kungariket och i Irland registered office, eller om sådant saknas, orten för stiftandet (place of incorporation) eller, om sådan ort saknas, den ort enligt vars lagstiftning bildandet (formation) ägde rum.»

3.3.3 Skälen till en presumtion för det registrerade sätet

Det finns två skäl till presumtionen för att det formella sätet är platsen för bolagets huvudsakliga intressen. Sannolikhetsberäkningar pekar på att den vanligaste situationen är att bolagets formella säte är beläget inom samma stat som bolagets huvudkontor (dvs. bolagets centrala förvaltning). Dessutom är det ur processuell synvinkel lättare att föra bevisning kring formella anknytningskriterier, såsom det formella sätet, än anknytningsfaktorer baserade på faktiska anknytningskriterier.34

Gångbarheten av förstnämnda skäl torde numera starkt kunna ifrågasättas. Alltsedan EU-domstolen avkunnade det bolagsrättsliga fallet Centros35 (avkunnat 1999) (bekräftat i Überseering36 och Inspire Art37 ) får medlemsstaterna inte vägra att registrera en filial till ett bolag som har bildats i överensstämmelse med en annan medlemsstats lagstiftning. Det är således möjligt att bilda ett bolag i en medlemsstat och sedan upprätta en filial och bedriva hela verksamheten i en annan stat.38 Tusentals bolag över hela Europa har utnyttjat denna möjlighet till bolagsrättslig forum shopping. Framför allt har det blivit vanligt att bolag bildas i England, men sedan bedrivs i någon annan medlemsstat. Enligt en beräkning publicerad i The Economist hade 17000 tyska företag redan år 2004 emigrerat till England där de transformerats till engelska aktiebolag.39 En studie som publicerades år 2006 visade att andelen utländska företag som registrerat sig som engelska aktiebolag hade ökat med nästan 500% efter Centros; siffran gick från 3360 företag innan Centros till 19860 företag efter Centros.40

3.3.4 Ingen särregel för koncerner

Gränsöverskridande insolvensförfaranden blir ofta aktuella vid insolvens i koncerner. Trots detta innehåller insolvensförordningen inte någon särskild regel för lokaliseringen av koncernbolags säten. Varje enskilt bolag i koncernen måste därför bedömas utifrån artikel 3.1 andra meningen IF. Det går således inte att vid tillämpning av detta stadgande komma till slutsatsen att koncernen som helhet har sina huvudsakliga intressen på en viss plats.41 Ett enhetligt koncernförfarande kan enbart genomföras i det fall samtliga bolag befinns ha sina huvudsakliga intressen inom samma medlemsstat.42 Det faktum att varje enskilt koncernbolag ska bedömas för sig innebär att bolagen kan komma att genomgå insolvensförfaranden i olika stater.43 Anledningen till att någon särregel för koncerner inte har införts i insolvensförordningen är att medlemsstaterna har mycket olika synsätt på de rättsliga konsekvenserna av relationen moderbolag-dotterbolag.44 I insolvensförordningen stadgas inte någon skyldighet för t.ex. konkursförvaltare att samarbeta för det fall det pågår flera insolvensförfaranden samtidigt beträffande bolag i samma koncern.45

4 Nationella domstolars praxis innan Eurofood

4.1 Vilka omständigheter kan bryta sätespresumtionen?

4.1.1 Inledning

Sätespresumtionen gäller såvitt inte annat visas (artikel 3.1 andra meningen IF). Praxis visar att nationella domstolar generellt sett har varit benägna att bryta sätespresumtionen. Detta gäller både beträffande såväl självständiga bolag som koncernbolag. Någon enhetlig praxis angående vilka omständigheter som krävs för att bryta sätespresumtionen har dock inte utbildats, vilket beror på oklarheten kring innebörden av rekvisitet huvudsakliga intressen.46 I det följande illustreras, genom ett axplock av den stora mängden rättspraxis på området, de divergerande slutsatser som utbildades innan EU-domstolens avgörande Eurofood.

4.1.2 Avgörande kriterium är platsen för huvudkontorsuppgifternas utförande

4.1.2.1 Daisytek-ISA Ltd

Det finns en mängd beslut av nationella domstolar som ger uttryck för att de huvudsakliga intressena är belägna på den plats varifrån dotterbolagen huvudsakligen förvaltas. Det mest kända fallet är Daisytek-ISA Ltd.

Daisytek-koncernen var USA-baserad. Koncernen hade europeiska dotterbolag, vilka sköttes från det i England registrerade holdingbolaget Daisytek-ISA Ltd. Dess dotterbolags verksamhet bestod till 50% av distribution av elektroniskt kontorsmateriel till återförsäljare och till 50% av försäljning av sådant materiel till slutanvändare. Tio av dotterbolagen låg i Storbritannien, tre47 i Tyskland och ett48 i Frankrike. De tyska och franska bolagen hade sina tillgångar, bedrev sin verksamhet och hade sina registrerade säten i Tyskland respektive Frankrike. Efter att det amerikanska moderbolaget Daisytek International Corporation den 7 maj 2003 ansökte om rekonstruktion i USA, lämnades ansökningar om rekonstruktion (s.k. «administration orders») in till engelsk domstol avseende Daisytek-ISA Ltd och de flesta av dess europeiska dotterbolag. Detta innebar att engelsk domstol hade att ta ställning till huruvida den hade behörighet att inleda huvudförfaranden enligt artikel 3.1 IF med avseende på holdingbolaget och dess dotterbolag. Den brännande frågan var huruvida det franska och de tyska dotterbolagens huvudsakliga intressen kunde anses vara belägna vid holdingbolagets säte.49

Den engelska domstolen kom till slutsatsen att de franska och tyska dotterbolagen hade sina huvudsakliga intressen i England. Sätespresumtionen bröts således med avseende på dessa bolag. Den engelska domstolen resonerade på följande sätt:50

«1. Although the German companies have separate bank accounts in Germany, the finance function is operated from Bradford, UK, their business is funded by local subsidiaries of an English subsidiary of the Royal bank of Scotland and by a factoring agreement through an English subsidiary of the Royal Bank of Scotland, and their financial information is compiled in accordance with English accountancy principles and reviewed and approved by International in Bradford;

2. The German companies require the approval of International51 to buy anything in excess of 5000 euros;

3. All senior employees of the German companies are recruited in consultation with International;

4. All information technology and support are run from Bradford

5. All pan-European customers are serviced by International in Bradford; contracts with such customers are negotiated by and entered into by International. These account for 15% of sales of the German companies;

6. 70% of purchases are under contracts negotiated and dealt with from Bradford. Purchases for major suppliers are made under contracts between the supplier and International;

7. All corporate identity and branding are run by International;

8. The German companies are required to carry out their business in accordance with a management strategy plan drawn up by the Chief Executive Officer of Daisytek-ISA Limited. He visits the German companies two days per month and spends 30% of his time (mainly in Bradford) on the management of the German companies.»

Den engelska domstolen konkluderade att:52

«Bradford is the place where each of the German companies conducts the administration of its interests on a regular basis.»

Angående de tyska dotterbolagens borgenärer uttalades följande:53

«It appears that a large majority of potential creditors by value (which I regard as the relevant criterion) know that Bradford is where many important functions of the German companies are carried out. It is clear that the functions carried out in Bradford are important and that the scale of those functions is very significant. By comparison the local functions of the German companies in Germany is limited. They require approval from Bradford to buy anything more than 5,000 euros. Only 30% of stock purchases are negotiated locally. These activities are the most relevant because they involve dealings with potential creditors. 85% of sales are negotiated by the German companies but those activities carry less weight as customers are normally debtors rather than creditors.»

Den engelska domstolen lade således stor vikt vid att det stora flertalet potentiella borgenärer kände till att moderbolagets huvudsakliga uppgifter utfördes i England.54

Domstolen fann att det engelska holdingbolaget Daisytek-ISA Ltd hade samma relation till det franska dotterbolaget som till de tyska dotterbolagen. Vissa skillnader fanns dock: det franska dotterbolaget var beroende av ekonomiskt stöd från ISA International Plc och den verkställande direktören spenderade 40% av sin tid på att leda det franska dotterbolaget.55

Besluten att inleda huvudförfaranden i England med avseende på de tyska och franska dotterbolagen måste erkännas av övriga medlemsstater (artikel 16.1 IF). Daisytek-ISA Ltd ledde dock till en livlig debatt i såväl Tyskland som Frankrike där konkurrerande ansökningar om inledande av insolvensförfaranden inlämnades. Ett flertal kommentatorer, mestadels från kontinenten reagerade med förvåning och ilska över den, enligt deras åsikt, subjektiva och expansiva inställning som den engelska domstolen haft vid tillämpningen av rekvisitet huvudsakliga intressen. Enligt dessa kommentatorer visade fallet att engelska domstolar var villiga att medvetet locka insolventa gäldenärer till engelsk jurisdiktion och att detta undergrävde systemet med ömsesidigt förtroende som ligger till grund för insolvensförordningen.56 Andra, mestadels engelska kommentatorer, lovordade avgörandet och såg det som en hörnsten i byggandet av en europeisk insolvensrätt för koncernbolag.57

Daisytek-ISA Ltd är bara ett av många exempel på avgöranden där platsen för huvudkontorsuppgifternas utförande har spelat en avgörande roll.58 Exempel på andra fall är de engelska fallen Enron Directo SL59, BRAC Rent-A-Car International Inc60, MG Rover I61 , Crisscross Telecommunications Group62, Automold GmbH63 och Collins & Aikman Europe SA (Collins & Aikman I) 64; de tyska fallen Hettlage AG & Co KG65, Hukla-Werke Matratzen und Polstermöbelfabriken GmbH 66 och Zenith-Maschinenfabrik Austria GmbH67 ; de italienska fallen Cirio del Monte68, Parmalat Netherlands BV69 och Eurofood 70; de franska fallen EMTEC71 och Energoteck SARL 72; samt det ungerska fallet PARMALAT Slovakia sro73.

Den redovisade praxisen underlättar utförandet av forum shopping. Exempelvis kan ett huvudförfarande avseende ett tyskt bolag genomföras i England och med tillämpning av engelsk rätt, trots att bolaget varken har tillgångar, borgenärer, anställda eller för tredje man fastställbara ekonomiska aktiviteter där.74

4.1.3 Avgörande kriterium är fastställbarheten för tredje man

4.1.3.1 EMBIC

Det finns från tiden innan Eurofood exempel på domstolsbeslut där den avgörande faktorn har varit fastställbarheten för tredje man. Exempel är det tyska fallet EMBIC (som nedan refereras), det irländska fallet Eurofood 75, det tyska fallet AvCraft International Ltd76 och det engelska fallet Parkside Flexibles SA77 .

Avgörandet EMBIC78 avsåg ett tyskt bolag som var helägt av ett engelskt holdingbolag. Det tyska dotterbolaget var registrerat i Mönchengladbach. Det engelska holdingbolaget fattade samtliga strategiska ledningsbeslut med avseende på det tyska bolaget och måste godkänna alla dotterbolagets utbetalningar som överskred 750 brittiska pund. Däremot sköttes personaladministrationen, affärsverksamhetens bankkonton och kundrelationerna i Tyskland. En ansökan om ett insolvensförfarande avseende det tyska bolaget inlämnades vid tysk domstol. Domstolen kom fram till att det vid tillämpningen av artikel 3.1 IF inte hade någon betydelse att samtliga strategiska beslut fattades i England. Domstolen ansåg nämligen att sådana omständigheter inte var synbara för tredje man, utan enbart rörde det interna förhållandet mellan dotterbolaget och dess holdingbolag. De strategiska besluten påverkade enligt domstolens mening inte de externa relationerna mellan det tyska bolaget och dess affärspartners, som var bolagets potentiella borgenärer vid insolvens. Domstolen ansåg att de huvudsakliga intressena ska anses ligga där gäldenärsbolaget manifesterar var det utför sin allmänna affärsverksamhet på ett sätt som är fastställbart för tredje man. Vid sin bedömning av lokaliseringen av det tyska dotterbolagets huvudsakliga intressen mot bakgrund härav kom den tyska domstolen fram till att ett huvudförfarande kunde inledas i Tyskland. Mer specifikt hänvisade domstolen till följande skäl: 1) Bolaget hade enbart kundrelationer i Tyskland; 2) Bolaget hade till syfte att sälja försäkringar för secondhandbilar i Tyskland; 3) Bolagets samtliga anställda fanns i Tyskland; 4) Personaladministrationen sköttes i Mönchengladbach; och 5) Bolaget hade ett affärskonto i Mönchengladbach.79

4.1.4 Olika slutsatser i doktrinen

Inom doktrinen kom man innan Eurofood till en mängd olika slutsatser beträffande vilka omständigheter som krävs för att bryta sätespresumtionen och hur omständigheterna ska värderas och avvägas mot varandra.80 I det följande återges en sammanställning av de omständigheter som framfördes i diskussionen:81

  1. Den plats varifrån gäldenärsbolagets verksamhet vardagligen styrs på ett utåt synligt sätt.

  2. Den plats där gäldenärsbolaget regelmässigt har mycket täta kontakter.

  3. Den plats till vilken de flesta av gäldenärsbolagets kommersiella intressen är koncentrerade.

  4. Den plats där huvuddelen av gäldenärsbolagets tillgångar oftast befinner sig.

  5. Den plats där alla verkställande, strategiska och administrativa beslut i relation till ekonomisk och annan verksamhet fattas.

  6. Den plats där gäldenärsbolagets verksamhet har finansierats.

  7. Den plats där flertalet avtal avseende gäldenärsbolagets varor har förhandlats fram och slutits.

  8. Den plats där den verkställande ledningen, administrationen, revisionen och andra funktioner finns.

  9. Den plats där gäldenärsbolagets anställda vardagligen utför sina arbetsuppgifter (normalt där de har sina kontor).

  10. Den plats där det övervägande antalet avtal med leverantörer har gjorts upp, oavsett var de formellt har slutits eller hur faktureringen har skett.

  11. Den plats där flertalet av gäldenärsbolagets banktransaktioner genomförs.

  12. Den plats där ett gäldenärsbolags kommersiella verksamhet finns ska ha företräde framför den plats där den tekniska verksamheten finns.

  1. Den plats där företagsledarna har sitt hemvist, om gäldenärsbolaget saknar fast kontor.

  2. Den plats där någon som rent faktiskt representerar gäldenärsbolaget bedriver sin verksamhet, även om denne saknar formell behörighet att företräda gäldenärsbolaget.

Det ska anmärkas att Wessels anser att det synes vara gäldenärsbolagets ekonomiska intressen som först och främst är av betydelse när det ska avgöras var en juridisk persons huvudsakliga intressen är belägna82. Mellqvist menar däremot det inte är särskilt särskiljande att betona «ekonomiska intressen». Under begreppet faller nämligen en mängd olika omständigheter som kan vara av relevans i sammanhanget. «Intressen» bortsett från «ekonomiska» sådana, som det skulle kunna finnas anledning att beakta torde vara såväl svårfunna, som ändock hittade, lättviktiga83. (Mellqvist, M., a.a. i SvJT 2005 s. 461 och 465)

4.2 Flytt av bolagets faktiska säte

4.2.1 Inledning

Detta avsnitt rör det fall då bolag flyttar sina huvudsakliga intressen från en medlemsstat till en annan medlemsstat före det att en ansökan om inledande av ett huvudförfarande inlämnas till nationell domstol (i sistnämnda medlemsstat). Frågan om forum shopping blir särskilt brännande om denna flytt av de huvudsakliga intressena har genomförts omedelbart före det att ansökan inlämnas.84

Insolvensförordningen kräver inte (uttryckligen) att ett bolags huvudsakliga intressen måste ha varit lokaliserade inom en stat under en viss tidsperiod för att ett huvudförfarande ska kunna inledas i staten. Skrivningen «den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen» i Ingresspunkt 13 IF implicerar dock ett krav på en viss grad av tidsmässig stabilitet på den plats dit bolaget har flyttat sina huvudsakliga intressen. Eftersom någon uttrycklig tidsgräns inte anges måste domstolen göra en bedömning av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall. Enligt Virgós och Garcimartín bör en period om sex månader vara tillräcklig för att uppfylla kravet på tidsmässig stabilitet. Om ett bolag flyttar från en medlemsstat till en annan medlemsstat och omedelbart därefter ansöker om att få inleda ett insolvensförfarande i sistnämnda stat, synes det däremot som att bolaget inte vanligtvis förvaltar sina intressen i denna stat vid den relevanta tidpunkten (dvs. tidpunkten för inlämnandet av ansökan).85

4.2.2 Omständigheter som försvårar forum shopping genom flytt av faktiskt säte

Av Ingresspunkt 13 IF följer att bolaget måste förvalta sina intressen på den plats dit bolaget flyttat. Härav följer att det krävs en förändring av faktiska omständigheter för att en flytt ska vara genomförd. Detta innebär att det är svårt att manipulera anknytningskriteriet «förvalta» i Ingresspunkt 13 IF. Möjligheterna till forum shopping försvåras även på grund av det faktum att en gränsöverskridande flytt av det formella sätet normalt kräver att särskilda skyddsåtgärder för bolagets borgenärer vidtas, såsom att bolaget ställer tillfredsställande garantier för deras fordringar.86 Dessutom är en flytt av huvudkontoret eller den centrala administrationen relativt kostsam. Vidare kan möjligheten att inleda sekundärförfaranden förhindra de fördelar som bolaget annars skulle ha fått genom att utföra forum shopping. I särskilda fall skulle även allmänna regler om bedrägeri kunna aktualiseras.87

4.2.3 Konkurrens mellan medlemsstaterna?

Möjligheten för bolag att utföra flytt av faktiskt säte behöver inte nödvändigtvis utgöra ett problem för medlemsstaterna. Medlemsstaterna kan nämligen söka attrahera insolventa bolag till sina respektive jurisdiktioner genom att utforma en för dessa bolag förmånlig insolvenslagstiftning. Det kan således uppstå konkurrens mellan medlemsstaterna om att locka till sig insolventa bolag. Det synes finnas vissa incitament för att en sådan konkurrens ska uppkomma. Om en stat lyckas locka till sig insolventa bolag skulle det innebära ökade intäkter för konkursförvaltare, advokater, revisorer med flera inom den egna jurisdiktionen. LoPucki har sammanfattat detta träffande:88

«with billions of dollars at stake for bankruptcy professionals competing courts cannot be counted on to determine fairly and in good faith whether they are the home court of multinationals».

Det bör i sammanhanget inte förglömmas att i vissa stater, såsom i Storbritannien, utgör sektorn för finansiella tjänster och sektorn för rättslig rådgivning en viktig del av ekonomin. Dessa sektorer har resurser att genom lobbying påverka utformningen av insolvenslagstiftningen. Flera bedömare påstår att det redan har uppstått en konkurrens mellan medlemsstater om att attrahera insolventa bolag och att Storbritannien89 har blivit Europas rekonstruktionscentrum. Som stöd härför kan pekas på ett flertal fall då kontinentala bolag, framförallt tyska, har valt att söka flytta sina huvudsakliga intressen till engelsk jurisdiktion i syfte att genomgå en rekonstruktion under engelsk lagstiftning. Exempel är fallen Deutsche Nickel och Hans Brochier, som refereras i denna artikel. Det ska dock understrykas att den engelska domstolen i sistnämnda fall inte ansåg sig ha behörighet att inleda ett huvudförfarande. I det fallet kom förfarandet i stället att genomföras vid tysk domstol.90

4.2.4 Deutsche Nickel AG

Det tyskregistrerade bolaget Deutsche Nickel AG91 drabbades år 2004 av allvarliga ekonomiska problem. Aktieägarna till Deutsche Nickel AG försökte rekonstruera bolaget i enlighet med tysk rätt92, men detta misslyckades p.g.a. att rekonstruktionen inte tillstyrktes av ett tillräckligt stort antal borgenärer. Enligt tysk lagstiftning krävs att 95% av borgenärerna samtycker till rekonstruktionen. Detta kan jämföras med engelsk insolvensrätt93, som enbart kräver samtycke av 75% av borgenärerna för att en rekonstruktion genom ett s.k. «Company Voluntary Arrangement»94 ska kunna genomföras.95

Mot bakgrund av det lägre majoritetskravet i engelsk rätt jämfört med i tysk rätt valde aktieägarna i Deutsche Nickel AG att överföra bolaget till engelsk jurisdiktion för att där kunna nå en uppgörelse om rekonstruktion med en erforderlig majoritet av borgenärerna. Bolaget använde sig av tysk rätt för att överföra det tyska bolagets tillgångar och skulder på ett nybildat engelskt bolag (DNick Ltd).96

Efter det att bolaget hade överförts till England lämnade man in en insolvensansökan till engelsk domstol. Domstolen biföll ansökan. Bolagets huvudsakliga intressen ansågs således ha överförts till engelsk jurisdiktion.97

När insolvensförfarandet hade inletts beslutade 75% av borgenärerna på en bolagsstämma att genomföra en Company Voluntary Arrangement med DNick Ltd. Därmed kunde rekonstruktionen av bolaget påbörjas.98 Det ska påpekas att majoriteten av borgenärerna hade tillstyrkt transformeringen av bolaget till ett engelskt bolag från första början, vilket är en viktig förklaring till att transformeringen kunde genomföras framgångsrikt.99

Utöver Deutsche Nickel finns det ett antal andra avgöranden som kan vara av intresse i sammanhanget, såsom Shierson v Vlieland-Boddy100, Ci4net.com Inc101 och Official Receiver v Eichler102 .

5 Eurofood

5.1 Bakgrund

Den Italienbaserade Parmalat-koncernen, som bedrev verksamhet i cirka trettio länder, hamnade i en djup finansiell kris år 2003. Moderbolaget Parmalat SpA lämnade in en konkursansökan till den lokala domstolen i Parma. Snart började även konkursansökningar avseende dotterbolagen att inlämnas till domstolar i olika länder. Ett av dessa dotterbolag var det på Irland registrerade Eurofood IFSC Ltd (fortsättningsvis benämt Eurofood), som var helägt av Parmalat SpA. Eurofood var ett finansieringsbolag och dess primära syfte var att tillhandahålla finansieringstjänster till koncernens venezuelanska och brasilianska dotterbolag genom de gynnsamma skatteregler som gällde för bolag belägna i Dublins hamn. Eurofood hade inte några egna affärslokaler utan dess registrerade säte var en advokatbyrå i Dublin. Eurofood hade inte några egna anställda, utan den dagliga förvaltningen av bolaget sköttes av Bank of America på Irland, som även var Eurofoods största borgenär. Eurofood löd under irländska bokföringsregler och dess bokföring sköttes i Dublin. Bolaget hade ursprungligen fyra styrelseledamöter, två irländska och två italienska, men de två italienska styrelseledamöterna avgick den 20 januari 2004.103

För Eurofoods del inlämnades insolvensansökningar i två medlemsstater: en ansökan inkom till The Dublin High Court den 27 januari 2004 och en ansökan inkom till Tribunale civile e penale di Parma den 9 februari 2004. Eurofood var insolvent beroende på att Parmalat SpA saknade möjlighet att infria sitt ställda borgensåtagande avseende Eurofoods skulder. Den 19 februari 2004 beslutade104 Tribunale civile e penale di Parma att inleda ett huvudförfarande. Domstolen ansåg således att Eurofoods huvudsakliga intressena var belägna i Italien. Det huvudsakliga skälet för domstolens bedömning var att den faktiska förvaltningen av Eurofood utfördes från det italienska moderbolaget.105 Den italienska domstolens bedömning delades inte av The Dublin High Court, som den 23 mars 2004 beslutade106 att inleda ett huvudförfarande avseende Eurofood. Enligt domstolen var Eurofoods huvudsakliga intressen belägna på Irland. Till stöd härför anfördes huvudsakligen följande. Domstolen hänvisade till sätespresumtionen och det faktum att Eurofoods registrerade säte var beläget på Irland. Även synbarhetskriteriet pekade mot att irländska domstolar var behöriga att inleda ett huvudförfarande; Eurofoods borgenärer hade nämligen uppgivit sig vara av uppfattningen att bolagets huvudsakliga intressen var belägna på Irland.107

Både den italienska och den irländska domstolens beslut överklagades till respektive lands appellationsdomstolar. The Irish Supreme Court förde frågan vidare till EU-domstolen genom att begära ett förhandsavgörande.

5.2 EU-domstolens förhandsavgörande

5.2.1 EU-domstolens uttalanden

I sin begäran om förhandsavgörande ställde den irländska högsta domstolen fyra frågor till EU-domstolen. I EU-domstolens avgörande C-341/04 Eurofood108 av den 2 maj 2006 är det den fjärde av dessa frågor som är relevant för denna uppsats vidkommande:109

«När

a) moderbolagets och dotterbolagets säten110 är belägna i två olika medlemsstater,

b) dotterbolaget vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som är fastställbart för tredje man och dessutom kontinuerligt och helt i överensstämmelse med dess egen företagsidentitet i den medlemsstat där den har sitt säte, och

c) moderbolaget intar en ställning som, på grund av sitt aktieinnehav och sin befogenhet att utse företagsledningen, gör att det kan utöva och faktiskt också utövar kontroll över verksamheten vid dotterbolaget,»

vad är då avgörande för att bestämma ’platsen där de huvudsakliga intressena finns’ – är det omständigheterna under b ovan eller tvärtom omständigheterna under c?

EU-domstolen besvarade frågan på följande sätt:

«Punkt 33 Det framgår av denna definition att platsen där de huvudsakliga intressena finns skall bestämmas utifrån kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man. Denna objektivitet och denna fastställbarhet för tredje man är nödvändiga för att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten när det bestäms vilken domstol som är behörig att handlägga ett huvudförfarande. Rättssäkerheten och förutsebarheten är desto viktigare i detta sammanhang då jurisdiktionsfrågan enligt artikel 4.1 även styr lagvalet.» [författarens kursivering]

«Punkt 34 Av detta följer att när det skall fastställas var platsen där ett gäldenärsbolags huvudsakliga intressen finns, går det bara att avvika från den grundläggande presumtionen till förmån för bolagets säte som gemenskapslagstiftaren föreskrivit om det framgår av omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man att det föreligger en annan faktisk situation än den som platsen för sätet antas återspegla.» [författarens kursivering]

«Punkt 35 Så skulle bland annat kunna vara fallet med ett «brevlådeföretag» som inte bedriver någon verksamhet i den medlemsstat där bolagets säte är beläget.»

«Punkt 36 När ett bolag däremot bedriver verksamhet i den medlemsstat där sätet är beläget, är den omständigheten att dess ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat inte i sig tillräckligt för att presumtionen i förordningen skall kullkastas.»

Följderna av EU-domstolens förhandsavgörande är tydliga. Enligt sätespresumtionen var Eurofoods huvudsakliga intressen belägna på Irland, eftersom bolaget hade sitt formella (registrerade) säte där. Sätespresumtionen kunde inte brytas, eftersom synbarhetskriteriet talade för att de huvudsakliga intressena låg inom irländsk jurisdiktion. Mer specifikt ansåg Eurofoods större borgenärer att de huvudsakliga intressena låg på Irland. De italienska domstolarna hade gjort en felaktig tillämpning av insolvensförordningen när de fastslagit att de huvudsakliga intressena låg i Italien på grund av att de större ekonomiska besluten avseende Eurofood fattades där.111

5.2.2 Kommentar till EU-domstolens uttalanden

5.2.2.1 Kravet på för tredje man objektiva och fastställbara omständigheter

Eurofood innebär att det blir svårare att på ett enkelt sätt flytta de huvudsakliga intressena inom en koncern samt att argumentera för inledandet av ett enda huvudförfarande för hela koncernen i den medlemsstat där moderbolaget har sina huvudsakliga intressen. Detta beror på att EU-domstolen betonar vikten av sätespresumtionen och att denna enbart kan frångås med hänvisning till för tredje man «objektiva och fastställbara» omständigheter (punkt 34 Eurofood). En sådan objektiv standard ligger väl i linje med insolvensförordningens syften. Standarden är att föredra ur borgenärssynpunkt, eftersom den skapar bästa möjliga borgenärsskydd. Ett test som utgår från en objektiv tredje man skapar inte enbart rättssäkerhet, utan gör fastställandet av behörig jurisdiktion och tillämplig lagstiftning transparent och förutsebart för alla utomstående. Fastän EU-domstolen således klargör att begreppet huvudsakliga intressen är byggt på faktorer som är både objektiva och fastställbara utvecklar EU-domstolen inte närmare dessa faktorers respektive relevans. EU-domstolen illustrerar enbart sitt resonemang med två ytterlighetssituationer (angivna i punkterna 35 och 36 Eurofood). I punkt 35 hänvisas till ett «brevlådeföretag» som inte bedriver någon verksamhet i den medlemsstat där bolagets registrerade säte är beläget. Uttalandet i punkt 35 skulle kunna tolkas som att EU-domstolen vill göra det mycket svårt att motbevisa sätespresumtionen i de fall ett brevlådeföretag bedriver någon form av verksamhet i den stat där dess registrerade säte ligger. I punkt 36 kontrasteras punkt 35 med den situationen att ett bolag bedriver verksamhet i den medlemsstat där dess registrerade säte är beläget. EU-domstolen anger dock inte hur stor del av affärsverksamheten som måste utföras i medlemsstaten i fråga för att sätespresumtionen ska kullkastas. Om vad som avses är all eller nästan all verksamhet i ett bolag erbjuder Eurofood föga ledning för det otal situationer som ligger mellan de två ytterlighetssituationerna. Eurofood ger således inte någon uttrycklig vägledning angående huruvida presumtionen är bruten i det fall bolaget bedriver viss verksamhet i den stat där det är registrerat, men utför sina huvudsakliga ekonomiska aktiviteter i en annan stat.112

Av punkt 36 framgår att det faktum att bolagets ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat inte i sig är tillräckligt för att sätespresumtionen ska brytas. Moderbolagets kontroll måste således kombineras med andra objektiva och fastställbara faktorer för att sätespresumtionen ska kunna brytas. Faktorer som kan vara aktuella är att dotterbolagets tillgångar eller huvudkontor finns i en annan stat, eftersom dessa faktorer till och med torde vara lättare att fastställa för tredje man än var bolagets ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras.113 Andra objektiva faktorer av avgörande vikt är platsen för kundrelationer, anställda, bokföring och bankkonton.114

5.2.2.2 Praxis avseende huvudkontorsfunktionerna avfärdad

Eurofood ger uttryck för att de huvudsakliga intressena ska fastställas för varje koncernbolag för sig (punkterna 30115 och 36 Eurofood).116 Av punkt 36 i Eurofood framgår att sätespresumtionen inte bryts beträffande ett dotterbolag enbart på grund av den anledningen att dess ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat. Detta innebär att den rikhaltiga praxisen avseende lokaliseringen av huvudkontorsfunktionerna såsom avgörande omständighet vid brytande av sätespresumtionen (Daisytek-ISA Ltd m.fl.) har förkastats av EU-domstolen. Domstolen har i stället valt att betona vikten av förutsebarhet.117

6 Nationella domstolars praxis efter Eurofood

6.1 Inledning

Inledningsvis bör konstateras att intensiteten i bolags forum shopping inte synes ha minskat efter avkunnandet av Eurofood.118 Ehuru det måhända inte finns belägg för att intensiteten i forum shopping har minskat, synes Eurofood åtminstone ha försvårat genomförandet därav. EU-domstolens betoning av objektiva och fastställbara kriterier visar att det har blivit svårare att flytta de huvudsakliga intressena från en medlemsstat till en annan. Detta beror på att dessa anknytningskriterier i praktiken innebär att det snarast är faktiska – och inte bara rättsliga – omständigheter som måste flyttas över gränsen. Ett illustrativt rättsfall i detta hänseende är Hans Brochier.119

6.2 Vilka omständigheter kan bryta sätespresumtionen?

6.2.1 Inledning

Den nationella domstolspraxisen uppvisar en något splittrad bild efter Eurofood. Vissa domstolar tycks inte ha tagit till sig att EU-domstolen har förkastat principen om att platsen för de huvudsakliga intressenas utförande ska tillmätas avgörande betydelse. Så är fallet i bl.a. de franska besluten Eurotunnel och Belvédère SA 120 samt det engelska beslutet Lennox Holdings Plc121 . Det finns dock även exempel på domstolsbeslut där EU-domstolens uttalanden har hörsammats. Exempel på detta är det engelska fallet Stanford International Bank Ltd samt det nederländska fallet BenQ BV122 .

6.2.2 Eurotunnel

I fallet Eurotunnel123 beslutade fransk domstol den 2 augusti 2006 att inleda huvudförfaranden avseende sjutton bolag i Eurotunnelkoncernen. Domstolen ansåg således att samtliga bolag hade sina huvudsakliga intressen i Frankrike. Vissa av dotterbolagen var registrerade i England, Tyskland, Spanien, Nederländerna och Belgien. Till stöd för sitt beslut hänvisade domstolen till EU-domstolens uttalanden i Eurofood. Den franska domstolen hänvisade således till en rad omständigheter, som domstolen ansåg vara fastställbara för tredje man. Framförallt pekades på följande omständigheter: 1) Den strategiska och operativa ledningen över koncernbolagen utövades av ett sammansatt utskott i Paris. Ledningen satt där bolaget Eurotunnel SA, ett av de större franska koncernbolagen, hade sitt säte och ett antal av ledningspersonerna var franska medborgare; 2) Eurotunnel SA och France Manche Paris SA, två stora franska koncernbolag, hade sina registrerade säten i Paris; 3) Den finansiella ledningen, som var ansvarig för koncernbolagens bokföring och fattade ekonomiska beslut rörande koncernen, satt i Frankrike (närmare bestämt 56 av 63 anställda på det finansiella området); 4) Den största delen av verksamheten, av de anställda och av koncernens tillgångar var lokaliserade i Frankrike; 5) Rekonstruktionsförhandlingarna, som var avgörande för varje koncernbolags fortsatta existens, genomfördes huvudsakligen i Paris under direkt överinseende av en fransk medborgare som var ordförande i flertalet av koncernbolagen.124

Till ytterligare stöd för sitt beslut pekade domstolen på att det fanns fördelar med ett koncernförfarande:125

«[E]ven if the European Regulation does not specifically deal with the situation whereby French companies of a group are located in several Member States, many of which are now within the unified European market, the Regulation aims at an efficient and homogenous administration of justice in all countries in which it is applied.

Considering that it is a good practice to find a unique solution to the same financial difficulty threatening the 70 applicant entities guarantors of a debt which exceeds their assets.»

Den franska domstolen valde således att tolka insolvensförordningen på ett sätt som möjliggjorde ett koncernförfarande. Denna tolkning framstår som oförenlig med de principer som EU-domstolen fastslagit i Eurofood. Den franska domstolens tolkning samstämmer bättre med nationella domstolars praxis innan Eurofood (se Daisytek-ISA Ltd m.fl.).126

6.2.3 Stanford International Bank Ltd

Avgörandet Stanford International Bank Ltd127 rörde ett bolag med sina huvudsakliga intressen belägna utanför EU. Insolvensförordningen aktualiserades således inte. Domstolen resonerade i stället utifrån FN:s modellag128 för gränsöverskridande förfaranden. Att fallet ändå behandlas i denna framställning beror på att rekvisitet huvudsakliga intressen i modellagen ska ges samma innebörd som motsvarande rekvisit i insolvensförordningen. Den engelska domstolen i Stanford tillämpade således rekvisitet mot bakgrund av Eurofood. 129

Fallet Stanford International Bank Ltd handlade om vilka konkursförvaltare som skulle erkännas kontroll över bankens tillgångar i England. Två konkurrerande ansökningar om erkännande av konkursförvaltare hade inlämnats till engelsk domstol. Den ena ansökan var inlämnad av de av staten Antigua utsedda konkursförvaltarna över Stanford International Bank Ltd. Konkursförvaltarna hävdade att bankens huvudsakliga intressen var belägna på Antigua. Den andra ansökan var inlämnad av en konkursförvaltare utsedd av «The United States Securities and Exchange Commission», som ansåg att bankens huvudsakliga intressen var belägna i USA.130

Den engelska domstolen resonerade enligt följande. Eftersom bankens registrerade säte var beläget på Antigua förelåg det en presumtion för att de huvudsakliga intressena var belägna där. Domstolen hänvisade till Eurofood och konstaterade att presumtionen enbart kan motbevisas av kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man och att bevisbördan ligger på den som vill motbevisa presumtionen. Därefter uttalade domstolen att vad som är fastställbart för tredje man beror på vad som finns till allmän kännedom och vad en typisk tredje man kan fastställa under sin vanliga affärsverksamhet med banken («what was in the public domain and what a typical third party could ascertain as a result of dealing with the debtor»). Vid sin granskning av omständigheterna i målet konstaterade domstolen följande. Bankens fysiska huvudkontor låg på Antigua och merparten av dess anställda fanns där. Bankens avtal med såväl investerare som finansiella rådgivare löd under antiguansk lagstiftning och i bankens marknadsföringsmaterial lades stor vikt vid det faktum att banken fanns på Antigua. Domstolen noterade även att banken styrdes från Antigua samt att bankens räkenskaper granskades av revisorer på Antigua. Dessa omständigheter visade att banken utåt, på ett sätt som var fastställbart för tredje man, var ett antiguanskt bolag. Omständigheterna i målet förstärkte därmed sätespresumtionen snarare än motbevisade den. Domstolen kom därmed till slutsatsen att bankens huvudsakliga intressen fanns på Antigua, varför de antiguanska konkursförvaltarna erkändes som bankens förvaltare.131

Den engelska domstolen menade att det faktum att bankens tjänster främst marknadsfördes i USA och att dess tillgångar förvaltades av icke-antiguanska bolag var otillräckligt för att bryta sätespresumtionen. De verkställande direktörernas nationalitet ansågs inte ha någon betydelse. Den plats där styrelsens telefonsammanträden ägde rum saknade också betydelse, eftersom telefonsammanträden inte är något som kan fastställas av tredje man.132

Beslutet har överklagats till Englands högsta domstol, som har medgett prövningstillstånd.133

6.3 Flytt av bolagets faktiska säte

Fallet Hans Brochier134 rör ett tyskregistrerat bolag specialiserat inom byggbranschen (Hans Brochier GmbH & Co KG). Bolaget bedrev huvudsakligen sin verksamhet från Nürnberg. När Hans Brochier GmbH & Co KG drabbades av ekonomiska problem sökte aktieägarna genomföra forum shopping till engelsk jurisdiktion på samma sätt som i det ovan redovisade fallet Deutsche Nickel. Följaktligen överfördes bolagets tillgångar och skulder till ett nybildat engelskt bolag (Hans Brochier Holdings Ltd).135

Efter att Hans Brochier Holdings Ltd hade övertagit det tyska bolagets tillgångar och skulder tillsattes engelska konkursförvaltare den 4 augusti 2006.136 Tillsättningen grundades på att det nybildade bolaget ansågs ha sina huvudsakliga intressen i England, eftersom bolagets säte fanns där. Samma dag, men ca 45 minuter senare, vände sig tyska anställda i bolaget till den lokala domstolen i Nürnberg. Den tyska domstolen kände inte till att engelsk domstol redan hade beslutat att inleda ett insolvensförfarande. På grundval av de omständigheter som framlades för den tyska domstolen beslutade den att bolagets huvudsakliga intressen återfanns inom tysk jurisdiktion. Domstolen utsåg följaktligen en tysk konkursförvaltare. När den tyska domstolen blev medveten om att ett huvudförfarande redan hade inletts i England vägrade den att erkänna det engelska förfarandet med hänvisning till ordre public (artikel 26 IF).137

Retrospektivt kan konstateras att det, särskilt mot bakgrund av Eurofood, var den tyska domstolen som hade gjort den korrekta bedömningen avseende lokaliseringen av bolagets huvudsakliga intressen. Anledningen till att engelsk domstol hade nått en annan slutsats var att bolagsledningen hade förvanskat och undanhållit fakta i syfte att ge intryck av att bolagets huvudkontor var beläget i London. Bolaget hade bl.a. uppgett att det hade sitt bankkonto i England samt att bolagets redovisningshandlingar sköttes från England. För den tyska domstolen, som kunde ta del av samtliga omständigheter utan förvanskning, var det dock uppenbart att bolagets huvudsakliga intressen återfanns inom tysk jurisdiktion. Bolagets driftställe i Nürnberg var nämligen den plats varifrån bolaget normalt förvaltades och bedrev sin affärsverksamhet. Huvudkontoret låg med andra ord i Tyskland. Detta framgick för tredje man av objektiva och fastställbara omständigheter.138

Mer specifikt förelades bl.a. följande omständigheter för den tyska domstolen. Hans Brochier Holdings Ltd hade visserligen ett engelskt bankkonto, men bolaget hade även tyska bankkonton. I själva verket hade de flesta transaktioner, särskilt de mest sentida, effektuerats från de tyska kontona. Dessutom sköttes inte alltid bolagets redovisningshandlingar från England.139 Vidare sköttes hela bolagets affärsverksamhet från dess huvudkontor i Nürnberg. Bolagets säte låg visserligen i London, men det fanns inga filialer i England och bolaget hade heller aldrig gjort några affärer i England. Dessutom administrerades bolaget normalt från Nürnberg där alla de funktioner som krävdes för att driva bolaget fanns, såsom affärs-, ekonomi- och personaladministrationen. Vidare framgick det direkt av bolagets webbsida att bolagets faktiska säte och centrala administration var belägna i Nürnberg.140 Utöver det nu sagda ska tilläggas att bolagets största borgenärer fanns i Tyskland. Dessa ansåg att bolaget bedrev sin verksamhet från Tyskland och den största borgenären förväntade sig helt och hållet att eventuella insolvensförfaranden skulle ske i Tyskland. Slutligen hade bolaget över 700 anställda i Tyskland, medan det i England enbart fanns ett fåtal anställda.141

Efter att ha tagit del av de korrekta omständigheterna ogiltigförklarade den engelska domstolen sitt tidigare beslut att inleda ett huvudförfarande i England:142

«In my judgment, the only possible conclusion to reach from the totality of the evidence […] is that the centre of main interest is in Germany and has, at all material times, and particularly on 4 August 2006, been so. The objective and ascertainable facts point inevitably to that conclusion.»

Som ytterligare stöd för sin bedömning att de huvudsakliga intressena var belägna i Tyskland resonerade den engelska domstolen kring de fördelar som skulle uppkomma om insolvensförfarandet genomfördes inom tysk jurisdiktion. För det första konstaterades att insolvensförfarandet lämpligen borde handhas av en erfaren tysk konkursförvaltare, eftersom majoriteten av bolagets handlingar var författade på det tyska språket samt att bolagets rättsliga relationer (t.ex. anställningsavtalen) till största delen lydde under tysk lag. Dessutom ansågs tysk socialförsäkringsrätt ha väsentliga fördelar för bolagets anställda jämfört med motsvarande engelsk lagstiftning.143

Sammanfattningsvis kan konstateras att sätespresumtionen bröts i Hans Brochier. Det registrerade sätet låg visserligen i London, men bolaget förvaltades från huvudkontoret i Nürnberg, vilket framgick för tredje man av objektiva och fastställbara omständigheter. De nationella domstolarnas bedömning i Hans Brochier ligger således i linje med EU-domstolens uttalanden i Eurofood.144

Utöver Hans Brochier finns det ett antal andra avgöranden som kan vara av intresse i sammanhanget, såsom Schefenacker AG145 och Pin Group AG SA146 .

7 Avslutande anmärkningar

7.1 Vilka omständigheter kan bryta sätespresumtionen?

7.1.1 Översikt över praxisutvecklingen

Innan Eurofood var det en utbredd praxis (fallen Daisytek-ISA Ltd m.fl.) att bryta sätespresumtionen med hänvisning, såsom primärt och avgörande skäl, till att det insolventa bolagets huvudkontorsuppgifter utförs i medlemsstat A trots att bolagets (hela) verksamhet utförs i medlemsstat B där bolaget även har sitt säte. I Eurofood uttalade EU-domstolen inte något tydligt stöd för denna tolkning av artikel 3.1 IF, utan förkastade snarare praxisen i fråga. EU-domstolen lade i stället uttryckligen mycket stor vikt vid fastställbarheten för tredje man («platsen där de huvudsakliga intressena finns skall bestämmas utifrån kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man», Eurofood punkt 33). Ett flertal domstolar synes som en följd härav ha lagt stor (om än inte alltid avgörande) vikt vid kravet på objektiva och fastställbara omständigheter för tredje man (se t.ex. Stanford, BenQ, Pin Group och Hans Brochier). Det finns dock även exempel på fall där Eurofood inte tycks ha hörsammats och avgörande vikt har lagts vid platsen för huvudkontorsfunktionernas utförande (se t.ex. Eurotunnel, Lennox och Belvédère).

7.1.2 Angående fallen Eurotunnel, Belvédère, Lennox

Avseende de fall (Eurotunnel, Belvédère och Lennox) där nationella domstolar synes ha kvarhållit vid platsen för huvudkontorsuppgifterna såsom avgörande faktor vid brytande av sätespresumtionen, trots att bolagen bedrivit verksamhet och haft sina registrerade säten i en annan stat, måste följande noteras. Punkt 34 och punkt 36 i Eurofood lyder:

«34 […] när det skall fastställas var platsen där ett gäldenärsbolags huvudsakliga intressen finns, går det bara att avvika från den grundläggande presumtionen till förmån för bolagets säte som gemenskapslagstiftaren föreskrivit om det framgår av omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man att det föreligger en annan faktisk situation än den som platsen för sätet antas återspegla.» [författarens kursivering]

«36 När ett bolag […] driver verksamhet i den medlemsstat där sätet är beläget, är den omständigheten att dess ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat inte i sig tillräckligt för att presumtionen i förordningen skall kullkastas.»

En omständighet som aldrig ensam är tillräcklig för att kullkasta sätespresumtionen är att ett bolag, som bedriver verksamhet i den medlemsstat där det har sitt registrerade säte, kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat. För att sätespresumtionen ska kunna brytas krävs att det föreligger ytterligare omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man och som indikerar att de huvudsakliga intressena är belägna i den stat där moderbolaget är beläget. Rättsläget efter Eurofood är m.a.o. sålunda att sätespresumtionen avseende ett bolag kan brytas med hänvisning till att huvudkontorsuppgifterna utförs av ett moderbolag i medlemsstat A (trots att bolaget bedriver verksamhet i medlemsstat B där bolaget även har sitt registrerade säte), om det utöver denna omständighet finns ytterligare objektiva och fastställbara omständigheter som pekar mot att de huvudsakliga intressena är belägna i denna stat. Skillnaden jämfört med rättsläget innan Eurofood är att sätespresumtionen då kunde brytas med hänvisning till platsen för huvudkontorsuppgifterna såsom det primära och avgörande kriteriet.

Vilka är då de för tredje man objektiva och fastställbara omständigheterna? I Eurofood definieras rekvisitet enbart genom två ytterlighetssituationer (punkterna 35 och 36). Utöver detta har i doktrinen147 följande omständigheter framhållits som objektiva och fastställbara för tredje man:

  1. Dotterbolagets (huvudsakliga) tillgångar finns i en annan stat

  2. Dotterbolagets huvudkontor finns i en annan stat

  3. Platsen för dotterbolagets kundrelationer finns i en annan stat

  4. Dotterbolagets anställda finns i en annan stat

  5. Dotterbolagets bokföring finns i en annan stat

  6. Dotterbolagets bankkonton finns i en annan stat

Om dessa punkter tillämpas på fallet Eurotunnel förefaller det som att fransk domstol ändå kan ha gjort en korrekt tillämpning av Eurofood. Utöver att moderbolaget i Frankrike utövade kontroll över de utländska dotterbolagens ekonomiska val fanns nämligen ytterligare två omständigheter som, i varje fall enligt doktrinen, bör tillerkännas status som objektiva och fastställbara omständigheter: 1) Den franska domstolen konstaterade att den största delen av koncernens tillgångar var belägna i Frankrike (punkt 1 i listan ovan); 2) Den finansiella ledningen, som var ansvarig för koncernens bokföring satt i Frankrike (punkt 5 i listan ovan). Dessa två omständigheter tillsammans med den omständigheten att huvudkontorsuppgifterna avseende dotterbolagen utfördes i Frankrike torde kunna utgöra tillräcklig grund för att bryta sätespresumtionen.

7.2 Har möjligheten till flytt av bolagets faktiska säte påverkatsavEurofood?

Att flytta ett bolags faktiska säte (dvs. dess faktiska huvudkontor) är ett betydligt omständligare företag än att enbart konstruera en argumentation till stöd för att artikel 3.1 andra meningen IF ska tolkas på ett visst sätt. Eurofood och efterföljande nationell domstolspraxis har inte förenklat flytt av faktiskt säte. Av Eurofood framgår att det inte räcker att enbart flytta sitt formella (registrerade) säte till en önskad jurisdiktion. Vid en «brevlådesituation» kommer presumtionen att motbevisas (Eurofood punkt 35). Det bör starkt ifrågasättas om ett bolag verkligen är berett att göra sig det stora omaket att inte bara på papperet utan även i realiteten flytta sitt huvudkontor, eller i varje fall dess väsentliga funktioner, till en annan medlemsstat. Särskilt tveksamt måste ett sådant företag te sig ur ett insolvent bolags perspektiv. En flytt av nämnda slag torde nämligen normalt föranleda stora kostnader för bolaget.148 Exempelvis kan kostnader uppkomma beträffande anskaffande av lokaler i den önskade jurisdiktionen, uppsägning av personal på det gamla huvudkontoret och anställning av personal på det nya huvudkontoret. Ett insolvent bolag kan därför i många fall knappast förväntas ha förmåga att i full utsträckning finansiera alla de kostnader som en flytt av dess huvudkontor medför. Det blir därmed sannolikt upp till bolagets borgenärer att tillskjuta än mer medel till det insolventa gäldenärsbolaget för att en flytt ska kunna genomföras. Detta innebär enligt min mening att enbart lojal flytt av faktiskt säte kan utföras: om borgenärerna uppfattar insolvensrätten i medlemsstat A, vari huvudkontoret är lokaliserat, som så pass inadekvat för deras vidkommanden att de, trots de kostnader som en flytt av huvudkontoret innebär för dem, skulle dra ekonomisk vinning av ett huvudförfarande under medlemsstat B:s insolvensrätt, kommer de att finansiera forum shopping till medlemsstat B. Det insolventa bolagets förmåga att utföra forum shopping kommer således normalt att vara betingad av borgenärernas tillskjutande av erforderliga medel.

Jag vill understryka att mina nu redovisade slutsatser rimligen enbart har bärkraft med avseende på medelstora och stora bolag. Att flytta sådana bolags reella huvudkontor torde normalt vara förenat med väsentliga kostnader för dessa bolag. För småföretag (härmed avser jag enmans- eller fåmansbolag med maximalt ett mindre antal anställda utöver bolagets ägare), däremot, torde kostnaderna vanligen vara betydligt mindre. Ett sådant bolag har normalt inte något huvudkontor i ordets egentliga bemärkelse. Bolagets relevanta handlingar ryms sannolikt i ett mindre antal pärmar som utan större kostnader kan flyttas från en jurisdiktion till en annan. Bolaget har sannolikt heller inte någon personal anställd på «huvudkontoret», vilket innebär att bolaget inte ådrar sig eventuella kostnader beträffande uppsägning och nyanställning av personal. Det nu anförda innebär dessutom att bolaget kan inrymma sitt «huvudkontor» i mycket oansenliga lokaler, varför kostnaderna för anskaffande av lokal torde bli liten. Slutsatsen härav är att småbolag har goda möjligheter att genomföra illojal forum shopping. Detta behöver dock inte i praktiken innebära att insolventa småbolag i stor skala kommer att utföra illojal forum shopping. För det första kan det ifrågasättas om sådana bolag normalt har tillgång till den rättsliga kompetens som är erforderlig för att de ens ska vara identifiera möjligheten till forum shopping. För det andra förefaller det rimligt att tänka sig att många småbolag skulle ha moraliska betänkligheter med att genomföra illojal forum shopping. Det antas härvidlag att de flesta företagare vill «göra rätt för sig». Vidare kan hänsyn till lokala borgenärer, som det insolventa småföretagets aktieägare/bolagsledning kan behöva ha goda relationer till försåvitt de avser att starta ett nytt företag, också verka hämmande på incitamenten att utföra forum shopping.

Mina slutsatser gör sig heller inte gällande med samma styrka beträffande flytt av ett koncernbolags faktiska säte. Detta gäller de fall då det koncernbolag som önskar flytta sina huvudsakliga intressen har möjlighet att i inte ringa grad utnyttja de lokaler och/eller de faciliteter och/eller den personal som ett i den önskade jurisdiktionen redan existerande moderbolag eller systerbolag förfogar över. I ett sådant fall förefaller det finnas goda förutsättningar för att det insolventa bolagets kostnader för utförandet av illojal forum shopping kan hållas förhållandevis begränsade.

Litteraturlista

Dotevall, R., Bolagsledningens skadeståndsansvar, 2:a uppl., Norstedts Juridik (2008).

Israël, J., European Cross-Border Insolvency Regulation, 1:a uppl., Intersentia Publishers (2005).

LoPucki, L., Courting Failure: How Competition for Big Cases is Corrupting the Bankruptcy Courts, 1:a uppl., University of Michigan Press (2005).

Martinez Ferber, M., European Insolvency Regulation. Substantive Consolidation, the threat of Forum Shopping and a German point of view., 1:a uppl., Ditmar Weiss (2004).

Mellqvist, M., EU:s insolvensförordning m.m.: En kommentar, 1:a uppl., Norstedts Juridik (2002).

Mellqvist, M., Den praktiska tillämpningen av EU:s insolvensförordning i Möller, M., & Jönzén, J. (Red.), Insolvensrättsligt forum 2005, 1:a uppl., Iustus förlag, 2006.

Mellqvist, M., & Persson, Annina H., EU:s insolvensförordning – aktuella tillämpningsfrågor i Möller, M., Jönzén, J. (Red.), Insolvensrättsligt forum 2007, 1:a uppl., Iustus förlag (2009).

Moss (Q.C.), G., Fletcher, F., & Isaacs (Q.C.), S., The EC Regulation on Insolvency Proceedings: A Commentary and Annotated Guide, 2:a uppl., Oxford University Press (2009).

Omar, P. J., European Insolvency Law, 1:a uppl., Ashgate (2004).

Pannen, K. (Ed.), European Insolvency Regulation, 1:a uppl., De Gruyter Recht (2007).

Virgós, M., & Garcimartín, F., The European Insolvency Regulation: Law and Practice, 1:a uppl., Kluwer Law International (2004).

Lista över periodiskt tryck

Armour, J., European Cross-Border Insolvencies: The Race Goes to the Swiftest?, The Cambridge Law Journal (Vol.65 Part 3) 2006.

Bachner, T., The Battle over Jurisdiction in European Insolvency Law, European Company and Financial Law Review (3) 2006.

Bariatti, S., Recent Case-Law Concerning Jurisdiction and the Recognition of Judgments under the European Insolvency Regulation, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht (73) 2009 s. 635.

Becht, M., Mayer, C., & Wagner, F. H., Corporate Mobility and the Costs of Regulation, European Corporate Governance Institute, Law Working Paper No 70 [2006] s. 29 f, tillgänglig på www.econ.upf.edu/docs/seminars/mayer.pdf, läst den 1 oktober 2010.

Berends, A. J., The Eurofood Case: One Company, Two Main Insolvency Proceedings: Which One is the Real One?, Netherlands International Law Review (2006) LIII.

Bufford, S. L., Center of Main Interests, International Insolvency Case Venue, and Equality of Arms: The Eurofood Decision of the European Court of Justice, Northwestern Journal of International Law and Business (27) (2007).

Dawson, K., The Jurisdiction of the English Courts under the EC Regulation on Insolvency Proceedings, Insolvency Lawyer (2003).

Dawson, S., Divided By A Common Language? English Court Goes In Different Direction To U.S On «COMI», Mondaq Business Briefing 23 september 2009.

Diedrichsen, A., & Kömpf, N., European Insolvency Regulation and Its Application in the Member States, Comparative Law Yearbook of International Business (Vol 27) (2005).

Doyle, L., Commercial & Chancery: Brook of Rules, The Lawyer 38, 21 september 2009.

Eidenmüller, H., Abuse of Law in the Context of European Insolvency Law, European Company and Financial Law Review (1) 2009.

Eidenmüller, H., Free Choice in International Company Insolvency Law in Europe, European Business Organization Law Review (6) 2005.

Enriques, L., & Gelter, M., Regulatory Competition in European Company Law and Creditor Protection, European Business Organization Law Review (7) 2006.

Franken, S. M., Three Principles of Transnational Corporate Bankruptcy Law: A Review, European Law Journal (Vol 11 No 2) March 2005.

Geva, E. Z., National Policy Objectives from an EU Perspective: UK Corporate Rescue and the European Insolvency Regulation – A Note on Hans Brochier Holdings Ltd v. Exner) and Re Collins & Aikman Europe SA, European Business Organization Law Review (8) 2007 s. 613 f.

Haravon, M., & Moss (Q.C.), G., «Building Europe» – The French Case Law on COMI, Insolvency Intelligence (2007).

Hickmott, R., Allen Stanford and Cross-Border Insolvency: Court of Appeal Decision, Mondaq Business Briefing 2 mars 2010.

Ho, L. C., Cross-border fraud and cross-border insolvency: Proving COMI and seeking recognition under the UK Model Law, Journal of International Banking and Financial Law Vol 24 No 9 (2009).

Inside Track Law & Business: Breach made in Frontiers of Debt, Financial Times (27 maj 2002).

Klempka, E., The Centre of Main Interest and the Administration of Daisytek, International Corporate Rescue 1 (2004).

LoPucki, L., The Case for Cooperative Territoriality in International Bankruptcy, Michigan Law Review 98 (2000).

Lopucki, L., Universalism Unravels, American Bankruptcy Law Journal 79 (2005).

Mankowski, P., Kurzkommentar, Entscheidungen zum Wirtschaftsrecht 14 (2003).

McCormack, G., Jurisdictional Competition and Forum Shopping in Insolvency Proceedings, Cambridge Law Journal (Vol 68 No 1), 2009.

Mellqvist, M., Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, Svensk Juristtidning (SvJT) 2005 s. 453.

Mucciarelli, F. M., The Transfer of the Registered Office and Forum-Shopping in International Insolvency Cases: an Important Decision from Italy – Case Note on the Decision «B & C» of the Italian Corte di Cassazione, European Company and Financial Law Review (4) 2005.

Ringe, W.-G., Forum Shopping under the EU Insolvency Regulation, European Business Organization Law Review (9) 2008.

Paulus, C., rättsfallsreferat i Entscheidungen zum Wirtschaftsrecht (14) 2003.

Sjåfjell, B., & Bugge Reinersen, H., NUF-kaoset i norsk rett – et bidrag til oppklaring, Tidsskrift for rettsvitenskap, 3 (2010), s.423–463

Tilley, A., European Restructuring Clarifying Trans-Atlantic Misconceptions, Journal of Private Equity (Vol 8 No 2) 2005.

Wessels, B., The Ongoing Struggle of Multinational Groups of Companies under the EC Insolvency Regulation, European Company Law 6 No.4 [2009].

Wautelet, P., Some Considerations on the Center of Main Interests as Jurisdictional Test under the European Insolvency Regulation s. 1, tillgänglig på http://orbi.ulg.ac.be/handle/2268/5912, läst den 22 september 2010.

Wessels, B., International Jurisdiction to Open Insolvency Proceedings in Europe, in Particular Against (Groups of) Companies, tillgänglig på www.ilf-frankfurt.de, läst den 25 september 2010.

Wessels, B., International Jurisdiction to Open Insolvency Proceedings in Europe, in Particular Against (Groups of) Companies, tillgänglig på www.ilf-frankfurt.de, läst den 25 september 2010.