Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Djävulen som kvinnans befriare: Om en drastisk feministisk strategi, ca 1880-1930

är fil. dr. i religionshistoria och vikarierande lektor vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Han har precis påbörjat ett postdok-projekt om receptionen av Lilith-gestalten i icke-judiska miljöer från 1800-tal till nutid. perfaxneld@gmail.com

  • Side: 111-129
  • Publisert på Idunn: 2015-07-28
  • Publisert: 2015-07-28

Artikeln diskuterar hur feminister, främst under perioden 1880-1930, nyttjade satanism (i bemärkelsen positiva framställningar av Djävulen) som en strategi i sina strävanden. Det centrala temat i denna kontext var konstruerandet av en motmyt till den hegemoniska kristna myten om Evas samröre med ormen/Satan i Edens lustgård. Detta narrativ har traditionellt använts av konservativa kristna för att legitimera underordnandet av kvinnor. Genom att omstöpa Eva såväl som ormen till heroiska rebeller mot en förtryckande patriarkal Gud, så angreps den ursprungliga mytens sociala implikationer. En viktig bakgrund till en stor del av denna upproriska retorik var den esoteriska och pro-sataniska motmyt som satts samman av Helena Petrovna Blavatsky, chefsideolog i det inflytelserika Teosofiska Sällskapet. Likaledes viktigt var det faktum att satanism, som artikeln påvisar, redan var ett väletablerat motståndets språk, som hade brukats av dissidenter som Percy Shelley och ett antal socialister för att provocera borgerligheten och fullständigt ta avstånd från hegemoniska diskurser. Artikeln avslutas med en diskussion av de paradoxer som finns inbyggda i skapandet av en motdiskurs, exempelvis förstärkandet och vidareförandet av befintliga mytologier.

The Devil as woman’s liberator: About a drastic feminist strategy, circa 1880–1930

The article discusses how feminists, in particular in the period circa 1880–1930, have employed Satanism (i.e., a positive portrayal of the Devil) as a strategy in their endeavors. The central theme in this context is the construction of a counter-myth to the hegemonic Christian myth of Eve’s interaction with the Serpent/Satan in the Garden of Eden. This narrative has traditionally been used by conservative Christians to legitimate the subjugation of women. By making Eve and the Serpent heroic rebels against an oppressive patriarchal God, the social implications of the original myth are attacked. An important background for much of this insurrectionist rhetoric was the esoteric and pro-Satanic counter-myth constructed by Helena Petrovna Blavatsky, chief ideologist of the influential Theosophical Society. Equally crucial was the fact that Satanism, as the article demonstrates, was well-established as a language of resistance, and had been employed by dissidents like Shelley and various socialists to provoke the bourgeoisie and display a complete rejection of hegemonic discourses. Concluding the article is a discussion of the paradoxes inherent when a counter-discourse is created, such as the reification and perpetuation of existent mythologies.

Keywords: Feminism, satanism, christianity, Eve (biblical character), theosophy, Percy Bysshe Shelley, Jules Michelet, Matilda Joslyn Gage, Elizabeth Cady Stanton, Renée Vivien, Sylvia Townsend Warner, Aino Kallas.
Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon