BRU 500 m: Trafikanter görs uppmärksamma, att bärkraften i bron är kalkylerad av kvinna med ingenjörsexamen från NTNU. Nästa avfart 200 m. Nej, den skylten sätter Veivesendet i Hordaland inte upp inom överskådlig tid.

Vad—annat än att kvotera in kvinnor—ska stolta institutioner som NTNU och andra tekniska högskolor i Norden göra i hopplöshetens tid? Andelen kvinnor bland deras lärare och studenter är förtvivlat låg. Mot bakgrund av att tekniska och naturvetenskapliga studier snart är lika sällsynta som latinet blev i 1960-talets gymnasier, är det vanskligt att förutskicka snar utjämning mellan könen vid tekniska högskolor. «Valgfagene ‘teknologi i praksis’, og ‘forskning i praksis’ blir trukket fram som en del av regjeringens satsing for å øke realfagsinteressen blant elevene. De mest utbredte valgfagene er i stedet ‘fysisk aktivitet og helse’, ‘sal og scene’ og ‘design og redesign’» (NRK 28.10.12.).

Positiv särbehandling, kvotering, är oftast harmlös trots larmande debatter. Humaniora och samhällsvetenskap må vidta åtgärder för att öka andelen kvinnor i forskning och undervisning, öka genomströmning av nya doktorer bland kvinnor, ge post-doc stipendier och tilldela mentor för kvinnor för att vinna professorskompetens och ge extra anslag till kvinnoforskning. (Om tio-tolv år är problemet det omvända.) Oavsett, genusbalansen i discipliner som «sal og scene» är ingenting som får medborgarna att förlora nattsömnen. Universitetens icke-laborativa,«mjuka», discipliner är inte omedelbart hasardiösa för samhällets funktioner. Men infrastruktur som inte baseras på exakta kalkyler, en bro av och för bägge kön som objekt för estetisk diskurs hellre än trafiklösning, är oacceptabelt.

Dålig samhällsvetenskap och humaniora är som dålig teater: outhärdlig och mellanakten en befrielse. I takt med ökad produktion vid gymnasier och universitet har också mellanakterna blivit fler, längre och kommer tidigare än förr.

Även fler vackra broar är välkomna, men dålig ingenjörsvetenskap får inte finnas i broars konstruktion. Därför är tekniska högskolor tvingade att underkänna studenter som inte kan räkna. Att en och annan klarar examensprov i matematik med en «halv-volley» är oundvikligt. Men smärtgränsen är alltid nära och nådelös. Skanska, Veidekke, YIT, m fl är nordiska entreprenörer verksamma i internationell konkurrens. De tvekar inte att agera «whistleblower» om civilingenjörerna inte kan räkna. Nordiska kommunförbund kan blåsa hur mycket de vill i pipan om att nyanställda funktionärer i kommunerna inte kan skriva rapporter på gott modersmål. Få har brytt sig, ännu färre kommer att bry sig i kränkthetens tid.

Larm om bristande kunskap i matematik tvingar inemellan nordiska högskolor att inkalla till krismöte, pressade inte minst av de egna studenterna och nyligt utexaminerade civilingenjörerna. De är oroliga att gå miste om chans till äventyrligt avlönade jobb i Dubai, Oyu Tolgoi och liknande «boom-towns». Använd matematik och teknologi har gränser för hur långt de kan kvalificeras (kompromissas) av kultur, nationalitet och anslutande ideologier. Kinesiska och indiska lärare och studenter—i respektive hemländer, som gästforskare och stipendiater i Västvärlden—har begränsad förståelse för kolleger som anser att man lika gärna kan ha diskurs om genusprägling i broar som att räkna om de håller. (Omvänt har våra egna massmedia, förment med respekt uteslutande för ren vetenskap, begränsad förståelse för läkare som rekryterats utanför

Norden. För NRK är redan «Svenske jordmødre på sykehusene» i sig själv nyhetvärdigt.)

Redan att det sätts i verket program för önskad balans i student-populationen (klass, kön, etnicitet) väcker misstanken att det, trots rektors idoga försäkran om det motsatta, ackorderas om examenskraven. Det kostar år av arbete, pengar och interna konflikter för högskolor att återvinna ett gott rykte i internationella rankingar. Under de senaste 35 åren har det i Norden etablerats och uppgraderats ca 75 högskolor och universitet i regionerna. Av de har har kanske fem tilldelats rätt att utfärda doktorsexamen i teknologi (och medicin). Inför de laborativa vetenskaperna hjälper således inte lobbying i regeringskorridorerna av regionalpolitiska toppar från näringsliv, politik, kultur, intresse-organisationer, media, osv. Däremot har 75 av de 75 nya institutionerna erkännts rätt att utfärda doktorsexamen i humaniora och samhällsvetenskap. Krav på innehåll och kvalitet i verksamheten är alltså lokalt förhandlingsbar.

«Mjuka» discipliner får lida när de regionalpolitiska koalitionerna—för vilka erövring av en teknisk högskola är av en egen dignitet—måste kompensera misslyckanden, förlorad prestige, motivera sina utgifter för utredningar, studieresor, konsulthonorar, osv. «Det blev i alla fall sociologi och reselivs-ekonomi,» är inte särskilt uppmuntrande att höra gång på gång ens för luttrade sociologer. För samhällsvetenskapliga och humanistiska fakultet är och förblir inne-håll och kvalitet svårbestämbar materia. Statsvetare som våndas över «post-det-ena, post-det-andra» bör minnas att professorerna med kunskap i statsrätt som ‘enda äkta statsvetenskapen’ var skeptiska till femtitalets nytänkande som t ex behavioralism, valundersökningar och studier av intresseorganisationer.

«Jag tror vi måste vara öpnna för möjligheten att detta förhållande [inom matematiken, där det går fiorton manliga studenter på varje kvinnlig student] inte enbart är resultat av kulturell betingning eller brist på förebilder.» Det säger Simon Baron-Cohen, världsberömd hjärnforskare (Axess, 2-2012). Intill leda renderar inspel med denna innebörd gensvar från motföreställningen som i ideologisk anda och avsikt hämtar förebild hos kommissarier från två snarlika tyska regimer: “absolut omöjligt, får inte accepteras, här måste kraften skärpas i kampen mot avvikarna.” Om hjärnforskning är det vanskligt att som lekperson ha meningar om, men jag var också på tur till DDR.

Använd matematik och teknologi har gränser för hur långt de kan kvalifceras (kompromissas) av kultur, nationalitet och anslutande ideo-logier. Foto: Nordhordalandsbroen, wwwmeld.no.

Vad göra? Det finns fem alternativ. Det första är politiskt omöjligt: ingenting.

  • Om kalkyler inom teknik och naturvetenskap beräknas av män eller kvinnor—och de oändliga attribut som kan sättas på dem— är ointressant bara räkneoperationerna är riktiga, att broarna håller, rör och ledningar för vatten och elektricitet är dimensionerade för ändamålet.

  • Det andra är lika bra. Nordiska institutioner tar rygg på ledarna, bevakar och kopierar eventuella framgångar i genusbalansen vid MIT, Cal Tech, Max Planck och motsvarande prestigeinstitutioner.Vid felslaget utfall finns en bekväm ursäkt för skolans styrelse.

  • Det tredje alternativet är att importera arbetskraft oavsett nationalitet och annat ovidkommande för använd naturvetenskap och teknologi. Bieffekten är dock att det öppnar för förfall vid de egna tekniska högskolorna. Att resignera inför kraven på inhämtad kunskap i kärndisciplinerna innebär att den stipulerade studietiden för examina måste fyllas av, ackurat, diskurs och utan att staten till slut törs stänga skolorna. Varje land med självrespekt måste naturligtvis ha minst en institution som kallar sig ‘teknisk högskola’ och som jämför sig just i den kategorin med andra länder.

  • Det fiärde alternativet är att fortsätta med möten, kommittéer och rapporter om vällovliga insatser för jämställdhet. Om än ett sisyfosarbete fnns hoppet att, förr eller senare, naturvetenskap och teknologi genomgår en inom-vetenskaplig transformation som är särskilt attraktiv för unga kvinnor.

  • Det sista alternativet är att förfalla till simpelhet: ge kvinnor som bedriver högre studier i naturvetenskap och teknik full återbetalning av studielån vid avlagd examen (inom normerad studietid), allt annat och särskilt kraven på deras insatser och resultat vid prov oförändrade. Ekonomiskt är alternativet överlägset jämfört med att förspilla naturvetarnas och teknologernas tid i ändlösa möten istället för att föreläsa och forska.