“Gud skje takk!” Nej, Roald Amundsen tackade inte staten när han för 100 år sedan hade styrt sig fram till Sydpolen.1

I den episka kampen mellan Norges Roald Amundsen och Storbritanniens Robert Falcon Scott kom Scott fram till målet 31 dagar för sent, “Great-God, this is an awful place.” Sverre Hassel, en av Amundsens fyra medhjälpare, anade besvikelsen i Scotts expedition, “Det vil ikke bli hyggeligt for Scott...at komme opp og få se teltet med det norske flagg..”

Roald Amundsen gjorde sig förtjänt av evig ära, bara för att i nästa moment få sin seger kvalificerad av eftertidens alla «armchairexplorers.» Han hade riktigtnog sina föraningar om kommentarerna: «Seier venter den, som på forhånd har alle sakene i orden, folk kaller det flaks. Nederlag er sikret den, som ikke i tide har truffet de nødvendige forholdsregler, folk kaller det uflaks.”

Må vara, men Scott hade otur med vädret--för vilket han lastats som kverulant. Temperaturen under återfärden från polen föll under -40C, dvs glidegenskaperna när slädans medar möter snö upphör. Snö blir till sand. (Expeditionens undergång har rönt en bok om vädrets inverkan, Solomon, The Coldest March, 2001). Amundsens återfärd från polen till basen vid kusten tog 38 dygn. Av dessa hade gruppen 25 dagar med strålande och 7 med otjänligt väder. Basen för hans expedition, Framheim i Valbukten, finns inte längre. Den följde med ut till havs när isen kalvade någon gång efter 30. januari 1912, kanske 1. februari?

Evigt gåtfullt omkring kapplöpet mellan Amundsen och Scott är givetvis betydelsen av nationalitet och ledarskap för vem som vann. Amundsen var typisk norsk, Scott typisk brittisk, Amundsen utövade egalitärt ledarskap, Scott hierarkiskt. Eller?

Amundsen gick på skidor--allt annat är nyttolöst pladder. Så kunde saken läggas till ro. Men nu var det alltså inte en tur mellan Geilo och Ustaoset, med en Kvikk Lunsj som proviant.

Nationalitet och ledarskap är tyvärr missbrukade begrepp, inte minst i polarhistorien. Eftersom klimax för alla expeditioner är att plantera flaggan vid målet--inte ens Neil Armstrong skrev «I Was Here» på Månen--är nationalitet påträngande stoff. Som en begynnelse gäller då att rensa väck ovidkommande associationer med nationalitet.

Ren rasism är vi tackochlov färdiga med som förklaringsfaktor sedan omkring 1970 (jfr lexikon och sportjournalistik). Men istället har etnicitet blandats med ekologi till grumliga föreställningar om «autentiskt» samspel människa-natur. Amundsen, som Nansen före honom, var (till deras mödrars oerhörda lättnad) inte födda med skidor på bena. «Alla» i Norge gick inte på skidor vid förra sekelskiftet (länge ett diversiment för Kristianias kondisjonerete på söndagstur i Nordmarka). Även om de hade gjorde det, blev inte alla norske polarfarare.

Upptäckternas historia har egentligen ett galleri av personligheter som hellre hamnat på bärtur än i sina sanna habitat: Barents, holländare och spansk undersåte var pionjären i Ishavet, Westermarck, finlandssvensk och rysk undersåte var pionjär i öknen. Var i Norge Heyerdahl och Barth acklimatiserade sig för expeditioner i Söderhavet och djungeln är en egen problemställning.

Både Amundsen och Scott var väl förberedda inför kampen om Sydpolen. Skillnaden--och häri ligger nationalitetens inverkan--var att Amundsen förberedde sig i samsvar med den lilla nationens format, Scott i imperiets format.

Amundsen grundlade bokstavligen sin expedition underifrån, från

skidans, slädens och hundtassarnas beröring med snön och skeppets kontakt med vatten och is. Han var aldrig nödd att observera institutionella förpliktelser. Scott blev i sina förberedelser mentalt fångad uppifrån i det ögonblick han erbjöds och accepterade att använda resurser som Royal Navy kunde undvara eftersom det var fredstid. Som officer förstod han därför nödvändigheten att också rekrytera manskap från försvarets andra vapenslag, att överhuvud taget belasta expeditionen med representanter för det officiella imperiet. Också det vetenskapliga programmet i expeditionen har nyligt uppgraderats av Larson i An Empire of Ice, 2011. Oavsett, om individerna var goda skidåkare blev underordnat, en färdighet förbehållen britter att lära sig efter behov.

Amundsen och Scott (och framför allt Shackelton) är nu «role models» vid ledarskapseminar, där deltagarna vid endags-kurser för 2.000euro får höra sensationer som:

«Håll ett öga på horisonten och var redo att fånga möjligheter.» «Var vågad i planerna, men iaktag försiktighet att genomföra dom, med uppmärksamhet på detaljer.» «Sätt medarbetarnas välmåga först.» «Minimera statusskillnader och insistera på hövlighet och ömsesidig respekt.»

«Omvärdera och omforma målsättningarna efter att omgivningen förändras.» (Barczewski, Antarctic Destinies, 2007) Amundsen har alltså tillfört ledarskapslitteraturen anekdoter från två incidenter, hans snuoperation på Madeira från att gå mot Nordpolen till Sydpolen och hans uteslutning av Hjalmar Johansen från polargruppen efter Johansens kritik av chefen. Vad som är särskilt «norskt» i de två besluten är outgrundligt.

Amundsens ledarskap utgick av en för hänsikten perfekt blandning av personlig arrogans och social lyhördhet. Han var, på gott norsk, en «drittsekk.» Lika fullt, som förberedelse inför sin expedition hade han lärt sig av Arktis eskimåer hur man överlevde i polarområden. Särskilt bruket av hundar både som transportmedel och hundfoder och färskt kött som humanbränsle (C-vitamin) gav Amundsens grupp det avgörande försprånget.

Men eftertidens förföljelse av Scott (främst representerad av Roland Huntford) är orättvis och ovärdig Scott likväl som hans kritiker. Scotts expedition har förlöjligats på alla sätt: den hade victoriansk styv överläpp, vårdade brittisk känsla för gentlemannaskap, amatörskap och ärofullt misslyckande.

Det Scott med rätta ska anklagas för, det allvarligaste förbiseendet, var hans nonchalans gentemot skidåkning. Innan avfärden mot polen lät han manskapet bekanta sig med skidåkning enbart som förströelse. Mansdragna slädar till fots ansåg han vara mest ärorikt. Helt missriktat har Scotts två nymodigheter i polartransporter nedgjorts: snövessla och hästar. Detta är enfaldigt, typiskt för krönikor om segrarnas historia och förlorarnas vanära.

Den tidens snövessla var den bandvagn som armén än idag använder i fält. Att Scott›s maskiner inte fungerade längre än några dagar på isen är en annan sak. De första flygmaskinerna havererade också.

Hästar var transportdjur i Sibirien och Manchuriet, ingenting märkvärdigt med det, bortsett från ödets ironi. Väl på polarisen noterade man att hästarna kunde beslås med en slags tennisracket som hindrade att de sjönk ned i snön till knän och hasar. Tyvärr hade expeditionen inte nog med material för att bygga tennisracketar till fler än en häst. Den andra goda idén med hästar var att de var självgående skafferier. När de uträttat sin sista marsch slaktades de och naturen själv blev frysbox för proviant under återfärden från Sydpolen.

Undergången för Scott›s grupp på återfärden är en krönika som eftertiden mottagit som bidrag till imperiets pantheon. Av de fem dog den förste av utmattning. Den andre, kapten Oates, offrade sig för gruppen, lämnade tältet en morgon: «I›m just going outside and may be some time.» Scott›s sista dagboksanteckning, två månader in på återfärden, 18 km från nästa proviantdepå, är fullbordande «For God>s sake look after our people.»

Tältet med kropparna efter Scott, Wilson och Edgar Evans finns nu under ca 23 meter is, ungefär 48 km nord om den punkt där de dog. Det kommer att nå havet om ca 265 år.

Endnotes

1 15 december enligt Amundsens egen logg. Datumet är ofta korrigerat till 14 december 1911 i källorna. Vid polpunkterna är dagen och gårdagen blott ett steg till sidan.