Inom sjukvården har det, åtminstone i Sverige, skett ett omvälvande systemskifte under senare år. Med hjälp av det som brukar kallas New Public Management, metoder hämtade från näringslivet, har man strävat efter att utveckla och effektivisera verksamheten.

Köp-/säljsystem, ekonomistyrning, vårdval och konkurrensutsättning är några av ingredienserna. Motiven har ofta varit lovvärda – som att våra skattemedel ska användas effektivt. Men att det inte fungerar som det är tänkt har både sjukvårdspersonal, patienter och forskare vittnat om. Kritiken gäller bland annat att resultatstyrningen får som konsekvens att man fokuserar på sådant som är enkelt att mäta, till exempel genomströmningshastigheter och inte behandlingsresultat. Fokus flyttas från att göra rätt i verkligheten till att göra rätt enligt granskningssystemet. Och när verksamheterna styrs av det som ska rapporteras in till överordnade instanser minskar vårdprofessionernas inflytande.

Inom socialtjänsten har resultatstyrning med hjälp av kvantitativa mått kommit att bli vägledande, samtidigt som professionens egna bedömningar förlorat i betydelse. Systemet med beställare respektive utförare tilldelar «utföraren» en viss summa pengar och inom ramen för den gäller det att prioritera bland kostnaderna för verksamheten. Samtidigt ser socialsekreterarna en vardag med allt tyngre ärenden. Men istället för mer pengar får man omfördela resurserna efter egen bedömning. Besluten hamnar i knät på socialsekreterarna. Budgetansvaret flyttats ned till individnivå med allvarliga konsekvenser både för arbetsresultat, det vill säga de hjälpsökande, och psykosocial arbetsmiljö.

Forskare som studerat offentlig sektor fann att socialsekreterarna inte vågade och faktiskt inte heller fick rapportera de verkliga förhållandena till sina överordnade. Återkopplingen till politikerna uteblev. De verklighetsbaserade rapporter som lämnades skrevs om på förvaltningsnivå, reviderades och mildrades innan de viderabefordrades till den politiska ledningen. För de högre tjänstemännen, som sitter med en annan verklighet och agenda än socialsekreterarna, handlar det om strategier och kvantiteter snarare än människor i behov av stöd.

Även inom den svenska missbruksvården har New Public Management införts. Behandlingspersonal vittnar om en byråkratisering av arbetet som inneburit mindre tid för klienterna. Vården är uppbyggd av avgränsade organisatoriska och ekonomiska enheter. Det mesta går ut på konkurrens och inte samverkan. Samarbete och långsiktig behandling blir lidande.

De välfärdsbärande professionerna möts av misstro uppifrån som stör deras yrkesutövning. Marknadslogik och samtidens besatthet av granskning och kontroll likriktar deras yrkesvardag. Det som kallas kvalitetssäkring river istället den kvalitet som bärs av erfarna människor som utvecklat ett gott professionellt omdöme.

Allt granskas i välfärdsarbetet utom en sak, som tas för given, själva granskningssystemet. Det får kosta hur mycket som helst och ingen bevakar det. Vi får skandaler för att personalen inte hinner med sina arbetsuppgifter, men politikernas lösning är nästan alltid ökad kontroll.