Efter 14 valundersökningar under en 60-årsperiod och utifrån egentligen en enkel fråga som: vem röstar på vilket parti och varför kan man tycka att det borde gå att svara på. Så enkelt är det inte. Sedan Rokkan/Lipset skrev om det «nedfrysta partisystemet» 1967 tog det i Sverige fram till 1988 innan det svenska partisystemet begåvades med ytterligare ett parti, Miljöpartiet. Därefter tillkom Kristdemokraterna tre år senare och sedan 2010 finns ett ytterligare tredje nytt parti i riksdagen – Sverigedemokraterna. Från fempartisystem till ett åttapartisystem under loppet av 30 år. Det intressanta är att – trots många profetior innan och vid valrörelser att en eller annat parti skall ramla ur riksdagen – har detta inte skett (med undantag för Ny Demokrati som kom in i riksdagen 1991 och försvann tre år senare från riksdagen och upphörde som parti något senare). Väljarnas preferenser har alltså förvandlat det «nedfrysta partisystemet» till ett högst levande partisystem. Utvecklingen i Norge är delvis likartad med tillkomsten av Fremskrittspartiet i början av 1970-talet. Partier är mycket sega strukturer som inte nödvändigtvis dör av ålder. Teoretiskt och empiriskt har väljarforskningen gått från sociala skiljelinjer – klass – till sakfrågepolitik dvs från den empiriska bilden av ett sjunkande klassröstande till att se den ökande sakfrågepolitiken som det viktigare variabelknippet att förstå väljarnas förändrade beteende.

Vid folkomröstningen om britterna skall gå ur eller stanna i EU redovisade alla opinionsinstitut att britterna kommer att rösta för att stanna i unionen. Istället blev det Brexit. Vid förra höstens presidentval i USA var alla opinionsinstitut på det klara med att Hillary Clinton skulle vinna och vi vet vad som hände – Donald Trump blev president. Har opinionsundersökningar och valundersökningar nått vägs ände? George Gallup baserade sin studie 1948 på 50 000 intervjuer! Och kunde pricka in rätt kandidat som segrare i presidentvalet. Är det kanske mängden intervjuer som gör att undersökningar blir tillförlitliga? Problemen idag är att allt färre vill medverka vid intervjuer och att dessa blir allt dyrare att genomföra. För att motverka dessa tendenser använder opinionsinstituten allt mer av olika tekniska lösningar för att kompensera för bortfallet t ex viktningar av data, men hur långt kan det drivas? Tendensen att det blir svårare och svårare att få folk att ställa upp i opinionsundersökningar och väljarundersökningar är problematisk. Det är dock svårt att se ett reellt alternativ till opinionsundersökningar. Vad är alternativet? Att sluta använda opinionsundersökningar är som att slänga ut barnet med badvattnet. Det skulle innebära att olika former av önsketänkande, spekulationer och gissningar blev utgångspunkten för det politiska samtalet. Om vi skall kunna veta om politiska skiftningar endast är tillfälliga eller inte så måste dessa följas över tid. Det finns kanske ett en liten motsättning mellan att bevara samma frågor över tid och därmed skapa en tidslinje och se väljarnas förflyttning över tid och att ställa nya frågor beroende på den dagsaktuella politiska situationen. Att ha en öppen teoretisk diskussion och empirisk testning av olika perspektiv och modeller är en god inställning, men viktigt är också att nyfiket ställa nya frågor utifrån det vi vet. 60 år är en respektabel tidsserie för att följa väljarbeteendet vid val efter val. Med tanke på att det firas en annan 60-åring i år – Romfördraget – så tror jag inte man kan säga att valundersökningar/opinionsundersökningar har så stora problem som den förstnämnde.