En svensk paradox?

Under år 2015 har flyktingsituationen i Europa och det tryck mot de europeiska gränserna som den ökade flyktingströmmen skapat givit den svenska regeringen anledning att meddela att de avser öka restriktiviteten i den svenska flyktingpolitiken. Syftet är att anpassa den svenska politiken till övriga europeiska länders och avsikten är att Sverige fortfarande skall uppfylla de villkor som ställs i internationella konventioner men bara just de kraven. Sådana krav är rätten för den enskilde att söka asyl och få skydd om vissa kriterier uppfylls. Sverige är inte ensamt om att förändra flykting- och invandringspolitiken under år 2015, våra nordiska grannländer har, från en redan mer restriktiv hållning än Sverige, ytterligare minskat möjligheterna att ta emot flyktingar. Den europeiska unionen har trots beslut om motsatsen i dagsläget inte lyckats fördela asylsökande mellan de 28 länderna utan Tyskland och Sverige har varit de länder som tagit emot flest. Trots en sedan decennier profilerat välkomnande flyktingpolitik har den svenska befolkningens attityder långsiktigt inte blivit mer restriktiva. Opinionen kan tolkas som ett stöd för den förda politiken som den minst restriktiva inom EU.

Generellt har Sverige blivit ett allt mer välkomnande land för invandrare, sett till befolkningens attityder. Trenden i opinionens attityd till att ta emot flyktingar är i Sverige parallell med trenden i attityden till religionsfrihet för invandrare, villigheten att ta emot invandrare som familjemedlemmar och en generell uppfattning om invandrares plats i Sverige. (Demker 2014) Och den trenden är, sedan åtminstone 20 år, att den svenska opinionen uttrycker en allt större allt större acceptans för invandrare och för invandring. Sverige är också det land i Europa där befolkningen i störst utsträckning välkomnar invandring.1 Ändå har sedan ett decennium år ett främlingsfientligt parti med rötter i vit makt-miljö och nynazism kunnat mobilisera väljarstöd och etablera sig som riksdagsparti och har också under 2015 mobiliserat ett kraftigt ökat opinionsstöd. Hur skall vi förstå en sådan paradoxal utveckling?

Svensk flyktingopinion

Svensk flykting- och invandringspolitik har generellt sett alltså varit en av de minst restriktiva i Europa. Med några undantag har de politiska besluten lett till att flyktingar, arbetskraftsinvandrare och anhöriga fått permanenta uppehållstillstånd i Sverige under i stort sett hela efterkrigstiden. Två tydliga avsteg från den så kallade generösa linjen kan nämnas, år 1967 reglerades arbetskraftsinvandringen och år 1989 fattades ett tillfälligt beslut om att endast ge kvotflytingar uppehållstillstånd, ofta kallat Luciabeslutet. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare. Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

För att förstå och förklara den svenska paradoxen bör vi börja i begreppen. Attityden till invandring och invandrare är komplex, den är sammansatt av flera värderingskomponenter som inte bildar likartade mönster hos alla individer eller i alla grupper. (Haddock och Zanna 1998) Attityder är bara delvis påverkbara; de influeras av vad som sägs i det egna samhället och den egna gruppen, men också av såväl den egna gruppens som den «andra» gruppens status i samhället. (Hainmueller och Hopkins 2012). Attityder infogas medvetet eller omedvetet i ett större värderingsmönster (ideologi) vars uppgift är att hålla samman och stödja individens beteende, men vilar också på grundläggande personlighetsdrag och karaktär. (Jost, Federico och Napier 2009)

När vi pratar om invandringsmotstånd, främlingsfientlighet och rasism bör vi dock ha klart för oss att dessa termer också har en teoretiskt olikartat innehåll. (Bizumic och Duckit 2012). Enkelt uttryck kan man säga att invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en negativ attityd till invandrare och rasism är en ideologisk föreställning om över- och underordning. Termen främlingsfientlighet (xenofobi) anses oftast beteckna den attityd som befinner sig mellan å ena sidan en restriktiv syn på invandring och å den andra en rasistisk föreställning. Främlingsfientlighet är en negativ attityd – fientlighet, rädsla eller ovilja - gentemot människor eller grupper av människor som upplevs som främmande från den egna gruppen. (Hjerm 2000) Fördomsfullhet är inte tillräckligt för att tala om främlingsfientlighet eftersom ett visst mått av fördomar kännetecknar nästan alla mellanmänskliga relationer och de behöver inte alls ha några negativa förtecken. (Wells 1970) Motstånd mot invandring sammanfaller dock empiriskt i mycket stor utsträckning med främlingsfientliga attityder. (Se dock Spruyt och Elchardus 2012).

Sedan 25 år har alltså den svenska attityden till att ta emot flyktingar blivit mindre restriktiv trots en ökad invandring. Genom samarbete med de återkommande vetenskapliga undersökningarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet har vi etablerat unika tidsserier kring svenskarnas attityder avseende flyktingar och invandring.2 År 2014 är det 43 procent av svenskarna som säger sig tycka att det vore ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar. Tjugo år tidigare (1993) var den andelen 65 procent.3

Figur 1 Andel som anser det vara ett mycket bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2015

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till löd: «Ta emot färre flyktingar i Sverige» och svarsalternativen var mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat hela frågan är medtagna i procentbasen.

I tidigare studier har jag visat att det finns det ett empiriskt samband mellan å ena sidan en negativ eller fientlig attityd till invandrare i allmänhet och till att ta emot flyktingar i Sverige. (Demker 2012). Men motståndet mot flyktinginvandring är inte jämnt fördelat i befolkningen. Sedan länge vet vi att utbildning och flyktingattityd har starkt samband, ju längre utbildning desto mer generös attityd till att ta emot flyktingar. Bland dem med eftergymnasial utbildning eller högskoleexamen ansåg t ex 34 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, samma uppfattning hade 56 procent bland dem med endast grundskola.4 I viss mån kan denna skillnad förklaras av ålder, kön och urbanitet men utbildning är den faktor – av traditionella socioekonomiska förhållanden – som har den helt avgörande statistiska förklaringskraften avseende attityd till flyktingmottagning.

Politisk mobilisering av invandringsmotstånd

I Sverige anser alltså 40 procent av befolkningen att det vore bra att inte ta emot så många flyktingar. Samtidigt har de traditionella flyktingskälen i FN:s konventioner snarast har stärkt sin legitimitet över tid. (Sandberg och Demker 2013). Uppfattningen att den svenska integrationspolitiken skall inriktas på att göra invandrarna «svenska» är också djupt rotad, 82 procent anser att det är ett bra eller mycket bra förslag. Stödet för att bevara den ursprungliga traditionen och kulturen är avsevärt lägre, bara 32 procent.5 Men de kritiska attityderna mot invandring och invandrare har över tid minskat i Sverige och stödet i befolkningen för att ta emot och integrera människor från andra delar av världen är generellt sett starkt. Och förändringarna sker över hela spektret; rasistiska såväl som främlingsfientliga attityder minskar, liksom också den kritiska attityden till flykting- och invandringspolitiken, under de senaste två decennierna i Sverige. (Demker 2014)

För de grupper av medborgare för vilka den negativa synen på invandring och flyktingmottagning - samt fokus på invandringens problem - utgör den viktigaste politiska referensramen är Sverigedemokraterna ett politiskt alternativ som svarar mot deras världsbild.6 Med Sverigedemokraterna tydligt på den politiska kartan har frågorna om invandring och integration genomgått en partipolitisk polarisering som ökat möjligheten för mobilisering av vissa ideologiska segment i det svenska samhället. Sverigedemokraternas förmåga att utnyttja det manöverutrymme som givits dem har skapat en plattform för mobilisering, de har blivit vad som ibland kallas «moraliska entreprenörer». Huruvida detta leder till varaktig framgång är en annan sak. (Ramalingam 2011). Förändringarna över tid pekar på att de föreställningar och idéer som ligger till grund för attityder till invandring och mångkultur fortfarande är möjliga att kombinera i olika mönster. Det politiska klimatet idag leder dock till att både väljare och politiska företrädare tydligare än tidigare tar ställning kring migration och integration och därmed skapas också goda förutsättningar för mobilisering av både motstånd och stöd. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet visserligen andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Men samtidigt är det även bland dem som i Riks-SOM-undersökningen 2014 spontant nämner immigration som viktigt samhällsproblem en lägre andel (ca 60 procent) som är negativa till flyktingmottagning än till exempel bland Sverigedemokraternas sympatisörer (ca 90 procent). Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning. (Demker 2015)

Särlingen Sverige?

De flesta undersökningar av opinionsläget avseende invandring och invandrare har under en längre tid visat att svensk opinion är mindre negativ och restriktiv i relation till invandrare och invandring än andra europeiska länder.7

I en Eurobarometer8 – en opinionsundersökning som genomförs samtidigt i alla EU-länder – under hösten 2011 visar sig Sverige ha den befolkning som är mest villig att öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU (60 procent anser det), lägst andel som tror att invandrare inte vill integreras i det nya landet (52 procent) men istället störst andel som anser att bristande integration beror på diskriminering (80 procent). Svenskarna är också de i EU som i störst utsträckning anser att invandrare och infödda skall ha samma rättigheter (93 procent) samt att invandring berikar deras land (81 procent). Även asylrätten har starkast stöd inom EU i Sverige (95 procent).

Det finns inga lika långa och kontinuerliga tidsserier i övriga europeiska länder avseende attityderna till invandring så det går inte att säga om det minskande motståndet har sin motsvarighet i andra länder. Dock visar en jämförelse under perioden 2002/2003-2006/2007 att det sker en minskning av negativa hållningar gentemot invandring i flera länder i Europa, däribland särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning av motsvarande negativa hållningar i till exempel Ungern och Österrike. Det finns ingen konvergens mellan Europas stater avseende synen på invandring. Tvärtom tycks både länder med en mer positiv hållning (däribland Sverige) och mer negativ hållning (däribland Ungern) avlägsna sig från genomsnittet inom EU. (Meuleman, Davidov och Billiet 2009). De flesta trovärdiga resultat och undersökningar visar således på att attityden till att ta emot och inkludera invandrare och flyktingar inte bara blivit generösare över tid utan också fortsätter att vara mer generös i Sverige än i andra motsvarande europeiska länder.

Att Sverige är mer välkomnande emot flyktingar och invandrare än andra länder i Europa kan förstås utifrån tre grundläggande aspekter: historia, politik och nationell identitet.

För det första har Sverige tagit emot fler och större grupper invandrare per capita under efterkrigstiden än något annat europeiskt icke-kolonialt land. Största delen av den invandringen har utgjorts av arbetskraft och har integrerats väl i det svenska samhället.

För det andra har de politiska partierna i Sverige egentligen aldrig gjort invandringsmotstånd till en politisk tvistefråga mellan sig. Istället har uppslutningen kring vad som bedömts som en «generös invandringspolitik» varit enhällig. Sveriges första invandringsfientliga parti – Ny demokrati – föll sönder efter inträde i Riksdagen 1991 och övriga partier tog inte upp den kastade handsken. (Dahlström och Esaiasson 2013). Därefter har Sverige inte haft något främlingsfientligt eller invandringsnegativt parti av rang förrän i samband med valet 2010.

För det tredje är den svenska nationalismen av en sådan karaktär att den först och främst hyllar inkluderande värden som jämlikhet, jämställdhet och rättvisa. Svenskhet uppfattas bara i undantagsfall som grundat i historia, ras eller språk. Istället är det stolthet över politisk jämlikhet och demokrati samt värnande om liberala rättigheter som uppfattas som nationella. Grogrunden för exkluderande etnisk nationalism är således mycket liten. (Hjerm 2000, Arielya 2011. Se dock Pedersen 2011)

En förklaring som ofta framförs till främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens. Samtida forskning ifrågasätter dock starkt hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för ekonomisk konkurrens från invandrare som tar arbetstillfällen eller är en ekonomisk belastning. Inte heller finns det stöd för att fler invandrare skapar större motstånd. Istället tycks möjligheterna till kontakt öka när gruppen invandrare ökar, vilket i sin tur leder till lägre misstänksamhet. Andelen invandrare av befolkningen tycks kunna nå en nivå där möjligheten till kontakt blir viktigare än känslan av främlingskap. De grupper som upplever invandring som ett hot är i allmänhet lägre utbildade och är mer utsatta på arbetsmarknaden än andra, men ingenting tyder på att det finns någon realism i upplevelsen av hot. Istället är misstänksamheten grundad i att invandringen helt enkelt förutsätts hota den egna statusen, på individuell nivå finns inga rimliga ekonomiska förklaringar till det upplevda hotet.(Schneider 2008, Lucassen och Lubbers 2012).

Även om hoten inte är reella kan ju upplevelsen av hot ändå skapa misstänksamhet mot invandring.Generellt har Sverige haft en jämnare inkomstfördelning än andra jämförbara länder, en stark arbetsmarknadslagstiftning som skyddar arbetstagarna mot uppsägning, hög organiseringsgrad i fackförbunden, en effektiv omställningsförsäkring i termer av arbetslöshetskassa. Sverige har också en ovanligt hög utbildningsnivå i alla sociala skikt.9 Alla dessa faktorer bidrar till att skapa ett klimat där realismen i hoten från invandringen mot dem som är ekonomiskt mest utsatta tenderar att vara mindre övertygande än i andra länder med starka klassbaserade skiljelinjer (Halikiopoulou och Vlandas 2015).10

De politiska partierna i Sverige har tidigare mobiliserat väljarna genom fördelningspolitiska frågor, inte i frågor identitet, kultur eller livsstil. Därför har inte heller frågor om nationalism eller främlingskap utgjort någon central politisk stridsfråga i Sverige. Denna utveckling skiljer Sverige från till exempel Danmark där politiken sedan 1990-talet varit mer inriktad på kulturell identitet och avvärjande av hot mot grundläggande nationella värden. (Rydgren 2004, se dock även Dahlström och Sundell 2012). Nya skiljelinjer kring kultur och livsstil ger större möjligheter till mobilisering av motstånd mot invandring genom fokus på nationalism, tradition och samhälleliga auktoriteter. Men en förskjutning mot sådana frågor skapar också mobilisering kring den motsatta polen; gröna, feministiska och anti-auktoritära förhållningssätt i samhället. Sverigedemokraternas inträde i parlamentet har möjliggjort en mobilisering på en ny skiljelinje, auktoritär-libertär, som i sin tur också förändrar det partipolitiska landskapet i Sverige. Från en partikonkurrens kring fördelningspolitiska frågor (höger-vänster) har det svenska partisystemet idag kompletterats med en skiljelinje som politiserar religion, kultur, livsstil, nationalism och tradition. En sådan förändring öppnar också nya möjligheter för andra partier att långsiktigt mobilisera inom nya fält.

De politiska partierna har inte tidigare fört upp invandringspolitiken på agendan genom att använda den i valkampanjer. Restriktiviteten i den nya svenska politiken bryter med en tidigare tradition av internationell solidaritet där flyktingmottagande varit centralt. (Demker och Malmström 1999) Samtidigt har svensk invandring alltid varit starkt reglerad särskilt avseende arbetsmarknaden och de två stora partierna moderaterna och socialdemokraterna har gemensam satt tonen för politiken, precis som de gör nu.

Situationen är ny för Sverige – ett stort främlingsfientligt parti i riksdagen som tungan på vågen, invandringspolitik som en politiserad agenda både för medborgare och partier men samtidigt inga tecken på en generellt mer exkluderande eller restriktiv attityd i opinionen. Den svenska paradoxen bör förstås som en ökad mobilisering av en grupp för vilka invandring är den centrala politiska frågan, en mobilisering som underlättats genom en förskjutning från höger-vänster-frågor till identitets-livstils-frågor. Invandringspolitiken har blivit en toppfråga under 2015, något som Sverigedemokraterna skickligt använt sig av, och mobiliseringen har underlättats. Huruvida Sverigedemokraterna eller flyktingströmmen får långsiktig påverkan också på det svenska opinionsläget är för tidigt att uttala sig om. Mer säkert är att partisystemets tillväxt och skiljelinjernas förskjutning kommer att få betydelse för svensk politik genom ökad fragmentisering och allt starkare behov av kompromisser. Den utmaningen är kanske den viktigaste för svensk politik just nu.

Referenser:

Arielya, Gal (2011) Constitutional patriotism, liberal nationalism and membership in the nation: An empirical assessment. Acta Politica, vol 46 s 294–319.

Bizumic Boris och John Duckit (2012) «What is and is not ethnocentrism? A conceptual analysis and political implications. Political Psychology vol 33, no 6 s 887-909.

Dahlström Carl och Peter Esaiasson (2013) «The immigration issue and anti-immigrant party success in Sweden 1970-2006: A deviant case analysis» Party Politics vol 19 no 2 s 343–364.

Dahlström, Carl och Anders Sundell (2012) «A losing gamble. How mainstream parties facilitate anti-immigration party success» Electoral Studies vol 31 no 2 s 353-363.

Demker, Marie och Cecilia Malmström (1999) Ingenmansland. Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning. Studentlitteratur, Lund.

Demker, Marie (2012) «Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd» i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson och Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Demker, Marie (2013) «Racism, xenophobia and Opposition to Immigration in Sweden» in Dahlberg et al (red) Stepping Stones. Research on political representation, voting behavior and Quality of Government, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg.

Demker, Marie (2014) Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Atlas Akademi, Stockholm.

Eurobarometer 380.»Awareness of home affairs.» Genomförd december 2011, publicerad juni 2012. Wave EB76.4. Genomförd av TNS Opinion & Social på begäran av the European Commission, Directorate-General Home Affairs Survey co-ordinated by the European Commission, Directorate-General for Communication (DG COMM «Research and Speechwriting» Unit) Bryssel.

Green, Donald P., Peter M. Aronow, Daniel E. Bergan, Pamela Greene, Celia Paris och Beth I. Weinburger (2011) «Does Knowledge of Constitutional Principles Increase Support for Civil Liberties? Results from a Randomized Field Experiment» The Journal of Politics, vol 73, no 2 s. 463-476.

Haddock, Geoffrey and Mark P. Zanna (1998) «On the use of open-ended measures to asses attitudinal components» British Journal of Social Psychology vol 37 s 129-149.

Hainmueller, Jens och Daniel J Hopkins (2012) «The hidden American immigration consensus: A conjoint analysis of attitudes towards immigrants» August 30, 2012 MIT Political Science Department Research Paper No. 2012-22.

Halikiopoulou, Daphne, Steven Mock och Sofia Vasilopoulou (2013) «The civic zeitgeist: nationalism and liberal values in the European radical right.» Nations and Nationalism vol 19 no 1 s 1-21.

Halikiopoulou, Dahpne och Tim Vlandas (2015) Risks, Costs and Labour Markets: Explaining Cross-National Patterns of Far Right Party Success in European Parliament Elections. Journal om Common Market Studies 2015 pp. 1–20 DOI: 10.1111/jcms.12310 (digital publicering)

Hjerm, Mikael (2000) My people right or wrong? A comparative analysis of national sentiments and their meaning. Sociologiska instititutionen, Umeå universitet (akad avh).

Horgby, Björn (1996) Dom där. Främlingsfientligheten och arbetarkulturen i Norrköping 1890-1960. Carlssons, Stockholm.

Ivarsflaten Elisabeth, Scott Blinder och Robert Ford (2010) «The Anti-Racism Norm inWestern European Immigration Politics: Why we Need to Consider it and How to Measure it» Journal of Election, Public Opinion & Parties Vol 20 no 4 s 421-445.

Ivarsflaten, Elisabeth och Rune Stubager (2012) Voting for the populist radical right in Western Europe: the role of education ur Rydgren, Jens (red) Class Politics and the Radical Right, Routledge, London.

Jost, T. John, Christopher M. Federico och Jaime L. Napier (2009) Political Ideology: Its structure, Functions, and Elective Affinities, Annual Review of Psychology vol 60 s 307-337.

Lucassen, Geertje och Marcel Lubbers (2012) «Who Fears What? Explaining Far-Right-Wing Preference in Europe by Distinguishing Perceived Cultural and Economic Ethnic Threats» Comparative Political Studies, vol 45, nr 5, s 547-574.

Meuleman, Bart, Eldad Davidov och Jaak Billiet (2009) Changing attitudes toward immigration in Europe, 2002–2007: A dynamic group conflict theory approach. Social Science Research vol 38, s 352-365.

Oskarson, Maria och Marie Demker (2015) Room for Realignment: The Working-Class Sympathy for Sweden Democrats. Government & Opposition, vol 50 no 4 s 629-651.

Pedersen, Mette (2011) Not one of us: National identity versus Islam. A comparative discourse analysis of the Danish People’s party, The party of Freedom and the Sweden Democrats. Master thesis in studies of Culture, Communication and Globalization, Aalborg University, Danmark.

Ramalingam, Vidhya (2011) The Sweden Democrats: Anti-immigration Politics under the Stigma of Racism. Master thesis in Migration Studies, University of Oxford, GB.

Rydgren, Jens (2004) Explaining the Emergence of Radical Right-Wing Populist Parties: The Case of Denmark West European Politics vol 27, no 3, s 474-502.

Sandberg, Linn och Marie Demker (2013)

Schneider, Silke L. (2008) «Anti-Immigrant Attitudes in Europe: Outgroup Size and Perceived Ethnic Threat» European Sociological Review vol 24 no 1 s 53–67.

Spruyt, Bram och Mark Elchardus (2012) Are anti-muslim feelings more widespread than anti-foreigner feelings? Evidence from two split-sample experiments, Ethnicities vol 12, no 6, s 800-820.

Wells, Alan (1970) «Towards a Non-Pathological View of Judgemental Attitudes: A Conceptual Analysis of Ethnocentrism, Xenophobia and Prejudice» Race & Class Vol 12 s 219-228.