Historiska minoriteter kan lära oss någonting, inte anbart om “den andras” position inom nationalstaten, men också om det historiskt förankrade nationalstatliga projektet och dess medborgarskapsregim. De historiska minoriteternas berättelser kan delvis påminna om, men är också alltid an- norlunda än, nyanlända migranters. Med det här bidraget vill jag lyfta fram de finländska romerna och på så sätt belysa mera mångbottnade aspekter av det finländska, och samtidigt nordiska, medborgarskapet. Jag diskuterar också medborgarskapsbegreppets analytiska potential inom forskningen, särskilt för att lyfta fram medborgarnas egen röst.

Romernas utanförskap har en lång historia. Under vissa perioder och på vissa platser har romernas bemötande tagit närmast barbariska uttryck. Det har betalats skottpeng för romer och man har hängt avrättade romer vid gränserna för att avskräcka andra från att resa in i landet. Romerna har hållits som slavar och deras barn har sålts på aktioner.

Under andra världskriget drabbades romerna hårt av Tysklands anti-zigenska och judiska politik (Fraser 1995; Hancock 1987; Kovats 2000; Marsh 2003; Stewart 1997). Till Finland kom romerna i slutet av 1500-talet från Sverige. Också i Finland har politiken gentemot romerna varit sträng och assimilationssträvandena systematiska (se t.ex. Grönfors 1977; Huttunen 1997; Pulma 2006; Vehmas 1961). Ända in på 1960-talet ansågs lösningen på romernas sociala problem vara att utrota den romska kulturen, bl.a. genom att aktivt placera romska barn på barnhem. I dag utgör de omkring 10 000 finländska romerna en minoritetsetnisk grupp med fullständiga medborgerliga rättigheter, men med en fortsatt marginaliserad position i termer av fullvärdigt deltagande.

Historien skall tolkas i ljuset av samhällets och mänsklighetens utveckling. De politiska medel som använts för att upprätthålla och forma gränser gentemot främlingen, icke-medborgaren eller den ovärdiga och omoraliska medborgaren, har präglats av tidens och platsens anda. Nationalstatens behov av att definiera medborgarskapets gränser har dock varit bestående. Romernas position på medborgarskapets marginaler, oberoende om vi avser det formella eller det levda medborgarskapet, har också varit bestående.

Det är ändå en myt och ett delvis förenklat narrativ att utgå ifrån att romerna skulle ha levt i total isolering från det övriga samhället. Socialhistoriker påpekar allt oftare att åtminstone en viss grad av tillit måste ha funnits mellan romerna och majoritetsbe- folkningen i de länder dit romerna kom (Lucassen, Willems & Cottaar 1998). Så verkar det också ha varit i Finland, trots den negativa stigma som omgett romerna. Miika Tervonen (2005) konstaterar att även forskningen har bidragit till att reproducera bilden av romerna som en mycket sluten och konservativ grupp. Jämfört med situationen i till exempel Storbritannien har den nordiska forskningen påverkats av intelligentians beroende av statligt stöd, en bindning som har bidragit till ett starkt fokus på forskning om romernas anpassning till majoritetssamhället (Montesino Parra 2002, 71). Därmed uppfattades romerna aldrig som aktiva medborgare i de samhällen där de levde. Enligt Tervonen (2005, 266) har romerna i dubbel mening varit ett folk utan historia: de har befunnit sig på historieskrivningens marginaler och de har uppfattats som ett statiskt, kulturellt isolat.

Med den här texten vill jag argumentera för medborgarskapsbegreppet som ett värdefullt analytiskt redskap för att belysa romernas mångbottnade och rörliga position. Artikeln utgår från den empiriska forskning som jag har genomfört inom ramen för min doktorsavhandling i socialpolitik (Nordberg 2007).

Det mångbottnade medborgarskapet

Jag förstår medborgarskapet i bred mening som relationen mellan romerna och nationalstaten. Medborgarskapet visar på den status vi har som medlemmar i ett visst politiskt samfund, inte enbart i form av manifesterade rättigheter och skyldigheter, utan

även i form av deltagandemönster och identitet och makt – kanske främst att medborgarna inte enbart är objekt utan aktörer (se t.ex. Delanty 2000; Fraser 1997; Hvinden & Johansson 2007; Lister 2003; Turner 1993; Yuval-Davis 2002).

Eftersom medborgarskapet är en exklusiv kategori, giltigt för en bestämd grupp, medför det också olika former av exklusion och gränssättande gentemot icke-med-borgare. I gränslandet mellan de som avvisas vid gränserna och de som är fullt inkluderade på samhällets alla arenor finns också individer med vissa rättigheter, de som är partiellt inkluderade med begränsade sociala och politiska rättigheter. Men också medborgare med fullvärdig status kan uppleva utanförskap och icke-delaktighet. Romernas position har bestämts utgående från den rådande nationella regimen, från det samhällskontrakt som reglerar relationen mellan medborgarna och nationalstaten, men också utgående från hur samhället har löst dilemmat mellan alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter och erkännandet av mångfalden av partikulära identiteter.

Av medborgarskapets olika dimensioner har jag alltså särskilt fokuserat den etniska mångfaldens utmaning för nationalstatens medborgarskap. Det finns i dag en större medvetenhet om att ett icke-erkännande av kultur och identitet kan skada människors självrespekt och känsla av handlingsutrymme, även om deras civila, politiska och sociala rättigheter respekteras (Honneth 2003; Parekh 2004; Young 1998).

Den etniska eller kulturella utmaningen uppfattas ofta som särskilt krävande i en välfärdstatskontext så som den nordiska, eftersom den bygger på egalitära och universella principer och därmed en hög grad av solidaritet mellan medborgarna (se t.ex. Borevi 2002; Brochmann & Hagelund 2005). Skillnader baserade på social klass skulle minska med de sociala rättigheterna, och T.H. Marshall menade att sociala rättigheter skulle bidra till en starkare känsla av tillhörighet, sammanhang och integration (Marshall 2000; Jones & Gaventa 2002; Turner 1993). Ett av medborgarskapets dilemman har varit hur en jämlikhets-, solidaritets- och kohensionspolitik – en förutsättning för olika omfördelande mekanismer – skall kombineras med de behov en allt mera hete- rogen befolkning har.

Den grundläggande frågan blir då vad som utmärker det ”lim” som håller ihop medborgarskapet – är välfärdsstaten beroende av en känsla av solidaritet som bygger på gemensamma värderingar och en gemensam kultur eller finns det ett ”gemensamt gott” som utgår från delade och instrumentella intressen? Kan nyinflyttade invandrare och historiska minoritetsetniska grupper inkluderas i välfärdsstaten genom en utvidgad syn på solidaritet? Bhikhu Parekh gör följande uttalande om social rättvisa:

The argument being that the welfare state is only possible if we all have a sense of solidarity. Well historically there is very little evidence for this. Welfare state arises for a variety of reasons. We share certain common interests. We don’t have to share common values beyond a certain point … It’s a collective insurance (Parekh 2003: 5).

Som analytisk kategori är medborgarskapet spännande framför allt därför att det belyser, inte enbart de exkluderande mekanismer som ofta påvisats när det gäller olika minoritetsetniska gruppers position, utan även olika former av inkluderande mekanismer som stärker delaktigheten och tillhörigheten. Det är dessa två dimensioners samverkan som tillsammans konstituerar medborgarskapet. Den samtida forskningen om invandring och etniska relationer har varit viktig för att lyfta fram olika former av socialt, politiskt och kulturellt utanförskap. Vi vet i dag att nationalstaten är exkluderande, men vi vet mindre om det mångbottnade medborgarskapet.

Analytisk ram: medborgarskap som claims-making

Forskningen om förvaltningen av de politiska, civila och sociala rättigheterna och deras avtryck i medborgarnas vardag har varit avgörande för att belysa den ojämlika resursfördelningen. Forskningen har dock i allt större utsträckning börjat intressera sig för den process där anspråk för olika rättigheter görs, inte enbart för de grundläggande rättigheterna som sådana (Isin & Turner 2002; Young 2001). Jones och Gaventa (2002) menar att det till och med har funnits ett empiriskt vakuum eller en tendens att undvika analyser av ”de faktiska rum där medborgarskapet artikuleras” (2002, 19). Grundläggande rättigheter är en förutsättning för möjligheten att agera som medborgare. I allt högre grad betonas dock vikten av att förstå medborgarskapet såväl som en uppsättning rättigheter och skyldigheter som en aktiv praktik (se t.ex. Lister 2003).

För att synliggöra det mångbottnade medborgarskapet i det samtida Finland bygger avhandlingen på fyra studier av claims-making. Jag vill lyfta fram en position inom medborgarskapsstudier som betonar den medborgerliga agensens betydelse för att utforma medborgarskapets innehåll, men i samverkan med den nationella medborgarskapsregimen. Koopmans definierar claims-making som en process av ”kollektivt och offentligt artikulerade politiska anspråk, uppfordran till handlande, förslag och kritik, som faktiskt eller potentiellt inverkar på specifika anspråksformerares eller andra kollektiva aktörers intressen eller integritet” (2004, 454).

Genom att studera olika aktörers claims-making kan vi lära oss något inte enbart om minoritetens position, utan också om den nationella kulturen och medborgarskapsregimen (Siim 2000; Tambini 2001: 208; Turner 1992). Å ena sidan bidrar claims-making-praktiker på ett avgörande sätt till att definiera medborgarskapets innehåll: rättigheternas och skyldigheternas karaktär och den sociala konstruktionen av den föreställda gemenskapen.1 Å andra sidan är claims-making-processer i sig själva uttryck för medborgarskap, särskilt i en republikansk eller kommunitaristisk anda.

Material

De fyra fallstudier som ingår i avhandlingen fokuserar olika aktörer och olika arenor för claims-making. Fallstudierna bygger på riksdagsdebatter om romska frågor (topdown), intervjuer med romska aktivister (bottom-up) och dagstidningsartiklar (topdown

och bottom-up). Distinktionen mellan top-down- och bottom-up-perspektiv är inte entydig. Dagstidningarnas aktörer inbegriper såväl eliter som gräsrötter. Budskapet filtreras sedan av pressen som är en egen elitinstitution. Trots att intervjuerna med romska aktivister förstås som bottom-up-agens och claims-making inom civilsamhället av en traditionellt förtryckt grupp, handlar det ändå om en elit av romerna i Finland. Alla aktörer är dock i vid mening politiska och de deltar i debatter i det offentliga rummet. Tre av studierna utgår från claims-making-praktiker i relation till finländska romer, medan den fjärde studien analyserar medborgarskapets externa gränssättande i en studie av pressdebatten om romska asylsökande.2

De empiriska studiernas syfte var alltså att nå en mångfald claims-making-aktivite-ter relaterade till potentiella materiella och symboliska gränser för finländskt medborgarskap. Dessa aktiviteter inkluderade formell politisk agens liksom mera informella, diskursiva former, vilka kan bidra till en omvärdering av medborgarskapets innehåll, till en kontestering av rådande sociala, politiska, kulturella och moraliska gränser. Alla studier har präglats av ett sammanlänkande av det kontextuella och det empiriska. Forskningen utgår från ett konstruktionistiskt perspektiv på materialet (Best 1989; Silverman 2001; Spector & Kitsuse 1977). Delstudierna har i högre grad fokuserat en analytisk mikronivå, olika aktörers artikulering av medborgarskapsdilemman. Inom ramen för den här texten kommer jag att fästa uppmärksamhet vid hur denna claims-making på mikronivå är sammanlänkad med en bredare kontext, vad vi möjligen kan lära oss om den nationella medborgarskapsregimen och de sätt på vilka den begränsar och möjliggör medborgerlig agens och fullvärdigt deltagande och inklusion av alla medborgare.3

Kommunitaristiska berättelser om nationalstaten

Vilken bild av den finländska nationalstaten målas då upp av de olika aktörerna och på vilket sätt har den nationella kulturen möjliggjort eller begränsat vissa krav?

De olika empiriska material som ingår i delstudierna visar i högre grad på likheter, inte enbart mellan arenor, utan även mellan majoritetseliten och den romska eliten. Den gemensamma berättelsen blir den om en finländsk nationalstat som fortfarande präglas av en kommunitaristisk diskurs, om än med vissa socioliberala influenser. Så- väl majoritetseliterna som romerna talar inom ramen för en enhetskultur som betonar det gemensamma goda och vars grund lades redan under 1800-talets senare hälft i samband med nationalstatsbygget och folkbildningen (Satka 1995; Stenius 1983).

Det var också i denna anda den kristna organisationen Romanilähetys r.y. grundades år 1906 av Oskari Jalkio, som menade att romerna varken hade traditioner, historia, hemland, litteratur, religion eller modersmål, att de inte har några patriotiska känslor och själva vill upplösas som folk (Grönfors 1977). Staten bidrog ekonomiskt till organisationens barnhemsverksamhet som aktiverades på 1950-talet. Först på 1960-talet blev social och ekonomisk jämlikhet klara mål för Finlands socialpolitik

och den moraliska dimensionen av medborgarskapet började tappa sin betydelse (se även Anttonen 1998, Pulma 2006).

Jag konstaterade inledningsvis att historien skall tolkas i ljuset av samhällets och mänsklighetens utveckling. I de samtida delstudier som ingår i den här avhandlingen har det kommunitaristiska tänkandet tagit andra former. I debatten om asylsökande romer legitimeras behovet av att ändra asyllagstiftningen för att kunna snabbavvisa romerna med ett skydd av finländska skattebetalares gemensamma intressen och man tar avstånd från invandring av individer som är omoraliska och utnyttjar systemet på bekostad av de oskyldiga. Det uttrycks också en nödvändighet att positionera Finland som en stark aktör inom den Europeiska Unionen (Nordberg 2004). Majoritetseliternas debatt om finländska romers position bygger långt på en integrationsdiskurs där också kulturella rättigheter legitimeras med att de har en integrerande funktion snarare än ett egenvärde (Nordberg 2005). I de romska eliternas berättelser blir det viktigt att uttrycka den finländska tillhörigheten, att sätta gränser gentemot nyanlända invandrare för att söka erkännande för rätten att vara en del av nationalstatens historia. Gemensamma krig, ett gemensamt språk och framför allt en gemensam religion är viktiga markörer i anspråken på erkännande (Nordberg 2006b).

Den nationella kulturen som möjliggörande och hindrande

Forskningen om invandring och etniska relationer har ofta i negativ anda diskuterat förhållandet mellan välfärdsstatens egalitära ambitioner och minoritetsetniska gruppers position. Trots att avhandlingen visar på romernas mångdimensionella utanförskap, innehållande såväl en socioekonomisk, symbolisk och känslomässig dimension, framstår också välfärdsstaten som en inkluderande faktor. Romernas narrativ bekräftar Marshalls idé om sociala rättigheter som i huvudsak integrerande (Marshall 2000).

Välfärdssystemet har, trots allt, möjliggjort deltagande och autonomi för individen, en möjlighet att förflytta sig mellan olika positioner. Staten blir ”god” i den romska elitens berättelser. De exkluderande mekanismerna finns inte i staten, vars lagstiftning och policy anses fungerande, utan i institutionell praktik och inom det privata näringslivet. Staten har också möjliggjort en politisk mobilisering bland den romska medelklassen som i dag ofta är anställd inom stats- och kommunalförvaltningen. Till skillnad från många andra minoritetsetniska grupper har de finländska romerna inte utformat sina anspråk gentemot staten utan i samarbete med staten.

Anspråk på tillhörighet i den gemensamma nationalstaten och välfärdsstatens positiva understrykande kan ses som en följd av att romernas anspråk handlar mera om ett erkännandets politik än en olikhetens politik. Grupprättigheter anses vara viktiga under en övergångsperiod eller för att främja politisk mobilisering, men i huvudsak ställer sig romerna negativa till den potentiellt stigmatiserande inverkan särskilda rättigheter kan ha. Dessa faktorer, i kombination med att romska aktivister tröttnat på att

romerna i huvudsak konstrueras som en ”social-problem-kategori” har lett till att inte enbart anspråk på gruppspecifika rättigheter utan även på stärkta sociala rättigheter är relativt sällsynta. Trots den retoriska tyngdpunkten på integration och jämlikhet, är krav på sociala rättigheter – andra än rätt till utbildning – relativt sällsynta i det offentliga rummet.

Ett sådant “politiskt korrekt” avståndstagande från en sociala-problem-diskurs blir speciellt tydligt i mitten av 1990-talet med ett ökat utrymme för medborgarskapets kulturella dimension. En sådan trend kan också identifieras mera generellt (Isin & Turner 2002; se även Brubaker 2001). Inom forskningen har välfärsstatens kris och vad som ansetts vara statens krympande roll (rollig back the state) lyfts fram som push-fak-torer bakom rättighetsanspråkens nya riktning mot kulturella snarare än socioekonomiska rättigheter (Pakulski 1997). Mina empiriska studier antyder att romernas krav på kulturella snarare än socioekonomiska rättigheter, framför allt är en medveten och logisk strävan efter att motverka tidigare sociala-problem-baserade konstruktioner av romsk identitet. En lång historia på marginalen av det finländska samhället har up- penbarligen bidragit till en rädsla för att förlora nybruten mark av ömsesidig acceptans. På så sätt blir historien av förtryck ett hinder för mångbottnad medborgaragens; mera sensitiva frågor lämnas gärna utanför debatten.

I stället görs anspråk på en kulturell demokratisering i bred mening - på mångfaldiga representationer i det offentliga rummet samt erkännandet av olika livsberättelser och identiteter inom samhällets institutioner. En av delstudierna, som analyserat pressdebatten under ett drygt decennium fr.o.m. 1990-talets början, visar hur en ökad bevakning av romska frågor samtidigt följts åt av en mindre mångfald teman och ett återskapande av existerande stereotypier av romer som offer, kriminella eller underhållare (Nordberg 2006a).

En lösning på minoritetsetniska gruppers utanförskap är kanske inte att lösgöra kulturbegreppet från medborgarskapet, utan att främja en mera demokratisk och inkluderande nationell kultur med en större variation röster och perspektiv (jfr Pakulski 1997). Den kommunitaristiska tyngdpunkten på tillhörighet i det gemensamma handlar då mindre om ett gemensamt homogent folk, etnos, och mera om staten som den samlande enheten - med betoning på enhet - något som skulle öppna upp för en inklusion också av nyare minoriteter som inte delar det historiska arvet. Statens starka inflytande på romernas civilsamhälle, framför allt inom ramen för ”Delegationen för romska ärenden”,4 har i grunden varit positivt, men har samtidigt potentiellt förhindrat mera radikala anspråk eftersom man varit beroende statens ”goodwill” i romska ärenden. Förhållandet mellan staten och romerna är betydligt mera mångbottnat än vad som ofta antas inom den internationella romforskningen. Så som Will Kymlicka (2001: 32) konstaterat i sina senare arbeten är romerna en grupp som ”inte passar in på kategorin nationella minoriteter eller invandrare”.

Diskussion

Sammanfattningsvis uppmärksammar ett kulturellt inkluderande medborgarskap be- tydelsen av olika individers och gruppers erkännande, respekt och röst. Grupper som upplever både socioekonomiskt och kulturellt utanförskap behöver såväl en omfördelning av resurser som ett erkännande av sin etniska identitet som en integrerad del av den nationella kulturen (Fraser 1997; Parekh 2004). För att forskningen skall närma sig de processer där medborgarskapet ges sitt innehåll krävs en granskning och analys av olika aktörers claims-making. Forskningen om medborgarskap har främst fokuserat olika regimer och varit teoretiskt inspirerad men vi vet lite om hur medborgarskapet konstitueras i interaktion mellan olika aktörer och medborgarskapsregimen.

Inte enbart inom politiken, utan också inom ramen för forskningen, är en central fråga hur man kan stärka medborgarnas egen röst. Hela tanken om ett inkluderande medborgarskap handlar om människors och gruppers möjlighet att till fullo delta i det offentliga rummets verksamheter. Det finns ett inneboende forskningsetiskt dilemma i diskussionen om ett ökat inflytande av de människor vars livsvillkor forskningen intresserar sig för. Å ena sidan är det viktigt att lyfta fram enskilda människors berättelser. Å andra sidan, så som bl.a. Anna Johansson (2004) och Catherine Kohler Riessman (1993) framhållit, riskerar forskarens anspråk på att ”ge röst” åt marginaliserade grupper, dölja inneboende maktstrukturer och bidra till att manifestera dikotomin mellan forskaren som ett aktivt, handlande subjekt och deltagarna som passiva objekt vilka räddas från sin underordnade position. Medan deltagarna kan ha ett visst inflytande under själva intervjun, går inflytandet ofta förlorat under själva tolknings- och rapporteringsprocessen.

Det är därmed inte nog att forskningen lyfter fram marginaliserade grupper och individer som respondenter och informanter utan en deliberativ syn på medborgarskap och deltagande förutsätter också en metodologisk diskussion om vilka perspektiv och metoder som ger mest rättvisa åt dessa gruppers egna perspektiv. Trots att forskaren inte kan ge ifrån sig den egna rösten och tolkningsföreträdet, har forskare i förvå- nansvärt liten utsträckning involverat deltagarna i transkriberings- och analysskedet. Aktiva intervjuer som erkänner maktrelationen mellan forskare och deltagare och ett socialkonstruktionistiskt perspektiv med tyngdpunkt på den situerade konstruktionen av den sociala verkligheten, utan att förneka kontexten och maktförhållandet mellan forskaren och deltagaren, öppnar upp för ett forskarperspektiv i medborgarskapets anda, bortom det traditionella respondent-tänkandet.

Ja, analytiskt och teoretiskt innebär medborgarskapet en position inte enbart som objekt för samhällets politik utan även som aktörer. I praktiken begränsas ett deliberativt deltagande av olika sammanlänkade dimensioner av utanförskap. Utöver de mera makroorienterade faktorer som påverkar romernas strategier för att göra olika politiska anspråk i det offentliga rummet, har den stigmatiserade identiteten försvå- rat ett aktivt medborgarskap för många romer i det vardagliga livet. En stigmatiserad

identitet upprätthåller utanförskapet genom att den motverkar en aktivering av sådana strategier som kunde förändra den sociala ordningen. Bhikhu Parekh (2004) har konstaterat att: ”Grupper som länge varit förtryckta och marginaliserade inte kan undfly sitt ekonomiska predikament så länge de inte är övertygade om att det inte är deras öde eller ett naturligt tillstånd eller allt de är värda, och att det står inom deras makt att förändra det”. Utanförskapet förstärks ytterligare av det faktum att kulturella resurser har fått allt större betydelse i samhället.

[We] can only promote dialogue in conditions where we have begun to realise the cultural complexity of different positions and viewpoints. This requires not only that we empower ‘minorities’ within public conversations, but that we also seek to understand the social processes that have historically promoted some views over others. The recovery of the ‘other’ and wider questions of justice remain essential to inclusive forms of citizenship. The key word here is respect, not tolerance. To respect ‘the other’ supposes a level of enga- gement that goes beyond mutual indifference.

Nick Stevenson (2003, 152-153), om kulturellt medborgarskap.

Endnotes

1 Medborgarskapets betydelse och normer utformas också inom ramen för den akademiska verksamhetens kontinuerliga definitionsprocesser.

2 För en detaljerad introduktion till forsknings- materialen hänvisas till de enskilda studierna (Nordberg 2004; Nordberg 2005; Nordberg 2006a; Nordberg 2006b).

3 Jag ser inklusion som ett mera fruktbart begrepp än integration. Inklusion förstås här som de aktiva sociala processer genom vilka romerna får möjlighet att förverkliga sin potential och fullvärdigt delta i samhällets alla sfärer. Exklusion förstås som en brist på sådana möjligheter och som en påföljande avsaknad av fullvärdigt medborgarskap.

4 Delegationen för romska ärenden är ett konsultativt organ där representanter för romerna och staten möts inom en numera permanent institution. Hälften av medlemmarna representerar olika romska organisationer och hälften olika ministerier.

Referenser

Anttonen, A. (1998) Vocabularities of citizenship and gender: Finland, Critical Social Policy, 18(3), 355-373.

Best, J. (1989) Images of Issues: Typifying contemporary social problems, New York: Aldine de Gruyter.

Borevi, K. (2002) Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala: Uppsala University Library (distr.)

Brochmann, G., Hagelund, A. (2005) Innvandrin- gens velferdspolitiske konsekvenser: nordisk kunnskapsstatus, Oslo: Nordisk ministerråd.

Brubaker, R. (2001) The return of assimilation? Changing perspectives on immigration and its sequels in France, Germany and the United States, Ethnic and Racial Studies, 24(4), 531-548.

Delanty, G. (2000) Citizenship in a Global Age, Buckingham: Open University Press.

Fraser, A. (1995) The Gypsies, Oxford: Blackwell Publishers (2nd edition).

Fraser, N. (1997) Justice Interruptus, London: Routledge.

Grönfors, M. (1977) Blood Feuding among Finnish Gypsies, Helsinki: Department of Sociology, University of Helsinki.

Hancock, I. (1987) The Pariah Syndrome: An Account of Gypsy Slavery and Persecution, Ann Arbor: Michigan University Press.

Honneth, A. (2003) Redistribution as recognition: A response to Nancy Fraser, i: Fraser, N., Honneth, A. (red.) Redistribution or Recognition? A Political-Philosophical Exchange, London: Verso, 110-198.

Huttunen, L. (1997) Romanit suomalaisina ja vähemmistöidentiteettinsä rakentajina, Nuorisotutkimus, 15(4), 4-14.

Hvinden, B., Johansson, H. (2007) Citizenship in Nordic Welfare States: Dynamics of Choice, Duties and Participation in a Changing Europe, New York: Routledge.

Isin, E.F., Turner, B.S. (2002) Citizenship studies: an introduction, i: Isin E.F., Turner B.S. (eds) Handbook of Citizenship Studies, London: Sage, 1-10.

Johansson, A. (2004) Narrativ teori och metod, Lund: Studentlitteratur.

Jones, E., Gaventa, J. (2002) Concepts of Citizenship: A Review, University of Sussex: Institute for Developmental Studies.

Koopmans, R. (2004) Migrant mobilisation and political opportunities: Variation among German cities and a comparison with the United Kingdom and the Netherlands, Journal of Ethnic and Migration Studies, 30(3), 449-470.

Kovats, M. (2000) Romani migrations: Strangers in anybody’s land, Cambridge Review of International Affairs, 13(2), 15-16.

Kymlicka, W. (2001) Politics in the Vernacular, Oxford: Oxford University Press.

Lister, R. (2003) Citizenship: Feminist Perspectives, 2nd edition, Basingstoke: Palgrave.

Lucassen, L., Willems, W., Cottaar, A. (1998) Gypsies and Other Itinerant Groups: A Socio-Historical Approach, Basingstoke: MacMillan.

Marshall, T. H. (2000) Citizenship and Social Class, i: Pierson, C., Castles, F.G. (red.), The Welfare State reader, Cambridge: Polity Press, 32-41

Marsh, A. (2003) The origins of the Gypsy people: Identity and influence in Romani history, KURI Journal of the Dom Research Center, 1(9). Online: (hämtad 14.9.2007): http://www. domresearchcenter.com/journal/19/marsh9. html

Montesino Parra, N. (2002) Zigenarfrågan: Intervention och romantik, Lund: Lunds universitet.

Nordberg, C. (2004) Legitimising immigration control: Romani asylum-seekers in the Finnish debate, Journal of Ethnic and Migration Studies, 30(4), 717-735.

Nordberg, C. (2005) Integrating a traditional minority into a Nordic society: Elite discourse on the Finnish Roma, Social Work and Society, 3(2), 158-173.

Nordberg, C. (2006a) Beyond representation: Newspapers and citizenship participation in the case of a minority ethnic group, Nordicom Review, 27(2), 87-104.

Nordberg, C. (2006b) Claiming citizenship: Marginalised voices on identity and belonging, Citizenship Studies, 10(5), 523-539.

Nordberg, C. (2007) Boundaries of Citizenship: The Case of the Roma and the Finnish Nation-State, SSKH Skrifter 23, Swedish School of Social Science, University of Helsinki, Helsinki: University Press.

Pakulski, J. (1997) Cultural Citizenship, Citizenship Studies, 1(1), 73-86.

Parekh, B. (2003) Diversity versus Solidarity. RSA Lectures: A RSA/Prospect Political Debate. 28th January 2003. Online: (hämtad 14.9.2007): http://www.thersa.org/acrobat/diversity280103. pdf

Parekh, B. (2004) Redistribution or Recognition? i: May, S., Modood, T., Squires, J (red.), Ethnicity, Nationalism and Minority Rights, Cambridge: University Press, 199-213,

Pulma, P. (2006) Suljetut ovet: Pohjoismaiden romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan, Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Riessman, C. K. (1993) Narrative Analysis, Newbury Park: Sage.

Satka, M. (1995) Making Social Citizenship: Conceptual Practices from the Finnish Poor Law to Professional Social Work, Jyväskylä: University of Jyväskylä.

Siim, B. (2000) Gender and Citizenship: Politics and Agency in France, Britain and Denmark. Cambridge: Cambridge University Press.

Silverman, D. (2001) Interpreting Qualitative Data: Methods for Analysing Text, Talk and Interaction, London: Sage.

Spector, M., Kitsuse, J.I. (1977) Constructing Social Problems, New York: Aldine.

Stenius, H. (1983) Massorganisation och nationell sammanhållning, Sosiologia, 2, 112–124.

Stevenson, N. (2003) Cultural Citizenship: Cosmopolitan Questions, Maidenhead: Open University Press.

Stewart, M. (1997) The Time of the Gypsies, Boulder, CO: Westview Press.

Tambini, D. (2001) Post-national citizenship, Ethnic and Racial Studies, 24(2), 195-217.

Tervonen, M. (2005) Elämää veitsen terällä: Kiertävien romaneiden ja maanviljelijöiden väliset suhteet muistelukerronnassa 1920-1960, i: Häkkinen, A. (red.) Vieraat kulkijat – tutut talot, Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura, 263-295.

Turner, B. (1992) Outline of a theory of citizenship, i: Mouffe, C. (red.) Dimensions of Radical Democracy, London: Verso, 33-62.

Turner, B. (1993) Citizenship and Social Theory, London: Sage.

Vehmas, R. (1961) Suomen Romaniväestön ryhmäluonne ja akkulturoituminen, Turku: Turun Yliopisto.

Young, I.M. (1998) Polity and group difference: a critique of the ideal of universal citizenship, i: Shafir, G. (red.) The Citizenship Debates: A Reader, Minneapolis: University of Minnesota Press, 263-290.

Young, I. M. (2001) Activist Challenges to Deliberative Democracy, Political Theory, 29(5), 670-688.

Yuval-Davis, N. (2002) ‘Human’ security and the gendered politics of belonging, paper presenterat på symposiet Justice, Equality & Dependency in the ‘Postsocialist’ Condition. Centre for the Study of Women and Gender, Warwick: University of Warwick.

Summaries

How is modern citizenship constituted at its margins? This article brings a traditional minority into the discourse on citizenship and nation states. Empirically the research departs from the claims-making of different players, with the focus being placed on the citizenship of the Finnish Roma. A broader, cultural dimension to modern citizenship is brought into play, emphasising not only the rights and duties of citizenship, but also participation, identity, recognition and power. Despite the multidimensional exclusion faced by the Roma, their claims for full and inclusive citizenship are less about social rights and group specific rights than about cultural democratisation in its broadest sense.

Með auðmjúkum kveðjum frá jaðrinum – kröfur Rúmena um fullgildan ríkisborgararétt

Hver er gerð ytri marka nútíma ríkisborgararéttar ? Greinin fjallar um hefðbundinn þjóðernisminnihluta, Rúmena, innan ramma umræðu um ríkisborgararétt og þjóðríki (nation-state). Byggt er á reynslu og gengur rannsóknin út frá “kröfugerð” (claims-making) hinna ýmsu leikara, þ.e.a.s. þeim kröfum og þeirri gagnrýni, sem fram kemur á opinberum vettvangi, og í brennidepli er ríkisborgararéttur finnskra Rúmena. Í rannsókninni er gengið út frá breiðari menningarlegri vídd nútíma borgararéttinda. Fræðilegur tilvísunarrammi tengir með því ríkisborgararéttinn ekki eingöngu réttindum og skyldum, heldur einnig þátttöku, samsömun (identitet), viðurkenningu og valdi. Þrátt fyrir margháttaða útilokun, sem blasir við Rúmenunum, fjalla kröfur þeirra um fullgildan ríkisborgararétt aðeins að hluta til um kröfur varðandi styrkari félagsleg réttindi eða menningarleg réttindi tengd þeirra hópi. Þær fjalla fyrst og fremst um menningarlegt lýðræði í þess víðustu merkingu.

Nöyrin terveisin marginaalista—romanien vaateet täysiarvoiseksi kansalaiseksi

Kuinka rakentuu moderni kansalaisuus marginaaleissa? Artikkelissa nostetaan perinteistä vähemmistöä, romaneja, kansalaisuus- ja kansallisvaltiokeskustelun viitekehykseen. Empiirisen tutkimuksen lähtökohtana on eri toimijoiden ”claims making” –prosessit, ts. erilaiset vaatimukset ja kritiikit, joita tuodaan esiin julkisessa tilassa. Artikkeli keskittyy Suomen romanien kansalai- suuskysymykseen. Teoreettisena lähtökohtana on modernin kansalaisuuden laajempi kulttuurinen ulottuvuus. Tässä teoreettisessa viitekehyksessä kansalaisuuteen yhdistyy, ei ainoastaan oikeudet ja velvollisuudet, vaan myös osallistuminen, indentiteetti, tunnustus ja valta. Huolimatta romanien moniulotteisesta yhteiskunnallisesta syrjäytymisestä tai poissulkemisesta, romanien täysiarvoisen kansalaisuuden vaatimuksissa on vain rajallisesti kyse vahvoista sosiaalisista oikeuksista ja ryhmäspesifeistä kulttuurisista oikeuksista. Niissä on kyse ennen kaikkea kulttuurisesta demokratisoinnista laajassa merkityksessä.