SIV FAHLGREN

Lektor, fil.dr. i socialt arbete

siv.fahlgren@mh.se

HÉLENE EDVALL

Socionom, magister i socialt arbete

helene.edvall@ostersund.se

Syftet med denna artikel är att lyfta fram och exemplifiera hur normerande könsinnebörder alltjämt skapas och reproduceras inom ramen för kulturellt verksamma könsdiskurser. Genom en diskursanalytisk läsning av en text ur en bok som används i såväl utbildningen av socialarbetare som i det sociala arbetet med missbrukare exemplifieras vilka diskurser vi ser verka. I denna läsning söker vi vilka könsinnebörder som naturliggörs eller tas för givna i texten, hur dessa diskurser görs och vad som historiskt sett gjort dem möjliga, samt vilken roll de spelar och vilka effekter de kan tänkas få i den konkreta kontexten. Genom läs-ningen framkommer diskurser som gör klar åtskillnad mellan man/ manligt och kvinna/kvinnligt, och som sexualiserar och biologiserar kvinnan på ett historiskt traditionellt sätt. Dessa utgör exempel på könsinnebörder som finns i ett Svenskt kulturarv, och som lätt reproduceras när kön ”tas för givet”. Vi ser det därför alltjämt som en viktig uppgift för genusvetenskapen att synliggöra och problematisera detta ”naturliggjorda” kulturarv, och hur dessa könsinnebörder har gjorts och görs, för att i förlängningen öppna för att de skulle kunna göras annorlunda.

Frågan ställs ofta hur det kommer sig att jämställdhetsarbetet går så långsamt, och att det traditionella könsskillnadstänkandet har en sådan seg förmåga att fortleva. Detta könsskillnadstänkande tar sin utgångspunkt i 1800-talets vetenskapliga tal om ”det genomträngande könet” (Moi 1997) eller ”tvåkönsmodellen” (Laqueur 1994), det vill säga föreställningar om manligt och kvinnligt som genuina könsskillnader som bottnar i olika naturgivna egenskaper. I föreliggande artikel exemplifieras hur sådana kulturella könsdiskurser ständigt upprätthålls, och hur detta görs genom att de framstår som så ”naturliga” att vi tenderar att reproducera dem utan att tänka på det. Ofta bara genom att göra eller säga ”som vanligt” (Magnusson 1996, Fahlgren 1999). Som grund för diskussionen analyseras ett kort avsnitt från en utbildningstext som används både i utbildningen av socialarbetare på flera av Sveriges högskolor och universitet, men också som arbetsmaterial och vägledning i det institutionella sociala arbetet med missbrukare. Detta visar hur det alltjämt är en viktig uppgift i genusforskningen att synliggöra och problematisera detta ”naturliggjorda” kulturarv, så att vi blir varse hur det upprätthålls utan att det kanske alls varit avsikten, och vilka effekterna av detta kan tänkas bli. Den analyserade texten utgör här bara ett kort exempel, men visar ändå genom sin blotta existens på behovet av fortsatta genusvetenskapliga reflexioner som kan störa den ”naturliggörande” processen, och därvid öppna för andra sätt att se, samtala om och leva kön.

Genom att tillskriva kön, eller manligt och kvinnligt, specifika innebörder och egenskaper skapas diskursiva ”sanningar” om dessa. När sådana betraktelsesätt regelbundet upprepas uppstår en normalbild som till slut framstår som självklar, ja ”naturlig”. Detta sker i maktordnade processer som ger sig ut för att representera eller beskriva världen på ett neutralt sätt, som ”verkligheten”, men som därvid snarare bidrar till att forma oss och vår verklighet genom att presentera en specifik tolkning eller bild eller sanning bland flera tänkbara (Fahlgren 1999, Säfström och Östman 1999).

Könsskillnadsdiskursen, det vill säga föreställningarna om manligt och kvinnligt som genuina könsskillnader som bottnar i olika naturgivna egenskaper för kvinnor och män, har på detta sätt ”naturliggjorts” i vår kulturella kontext. Till denna idé kring kön/genus har sedan knutits en lång rad andra försanthållanden, som på olika sätt legitimerar specifika sociala praktiker eller handlingsmönster. Allt detta som vi ”gör” kring kön/genus får sedan konsekvenser för vad som uppfattas som typiskt manligt eller kvinnligt, vem som anses kunna, böra, få, vilja göra vad, hur maktfördelning, arbetsdelning och resursfördelning mellan könen ser ut. I förlängningen skapar detta olika försörjningsmöjligheter och olika möjligheter till ett gott liv (Fahlgren 1999; Thurén 2002, s.11, Thurén 2000). I dessa maktprocesser formas också individens kropp och identitet genom att tankar, känslor och beteenden styrs i vissa bestämda riktningar

(Rosenberg 2002). Olika kön/genusdiskurser påverkar således på väldigt genomgripande sätt våra olika livsvillkor och handlingsutrymmen. När vi handlar utifrån dessa, som manliga eller kvinnliga, tenderar vi att legitimera och upprätthålla de diskursiva synsätten som vårt handlande bygger på. En del av detta formande av individen utgörs av människans vilja till en aktiv styrning av sig själv. Vi förhåller oss till förväntningar, normer och tabun, och formar därvid oss själva – men som regel till de subjekt som vi förväntas bli (Olsson 1999, Foucault 1997).

Syftet med denna artikel är att lyfta fram och synliggöra några sådana kulturellt verksamma könsdiskurser och exemplifiera diskursernas upprätthållande. Med hjälp av ett kort exempel här avgränsat till det specifika sammanhang som en utbildningstext utgör, visas hur diskursernas normerande könsinnebörder här skapas och reproduceras. Textexemplet är hämtat från boken ”Behandlingsplanering vid missbruk” (Melin och Näsholm 1998), som sedan den gavs ut har använts såväl i utbildnings- som behandlingssammanhang. Här presenteras en modell för kartläggning, bedömning och behandlingsplanering vid missbruk med hänsyn tagen till biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer. Eftersom vårt syfte är att exemplifiera ett könsteoretiskt resonemang har texturvalet hämtats från det kapitel i boken som benämns ”Kön”.

Genom en diskursanalytisk läsning av den valda texten exemplifieras vilka köns-specifika diskurser som är i rörelse eller kan ses verka i texten utifrån vilka könsinnebörder som naturliggörs eller tas för givna. I detta fall handlar det förutom om en könsskillnadsdiskurs också om en jämställdhetsdiskurs, samt en sexualiserings- och en biologiseringsdiskurs1. De arkeologiska diskursanalytiska frågorna ställs kring hur dessa diskurser görs, exempelvis genom implicita för givet taganden och dikotoma konstruktioner. De mer genealogiskt inriktade frågorna blir då hur diskurserna uppstått eller vad som gjort dem möjliga, samt vilken roll de kan tänkas spela och vilka effekter de kan tänkas få i den konkreta sociala kontexten (Fahlgren 1999). Genom att gå tillbaka i historien kan man söka diskursernas uppkomst- eller möjlighetsvillkor. De genealogiskt inriktade frågorna behandlas därmed genom att relatera till annan teori och forskning. Sammantaget hjälper denna analys oss att se hur synen på kön fortfarande idag styrs av denna sin historia, och hur den verkar via samma typ av makttekniker. Den genealogiska studien handlar således inte om vad som egentligen hände i det förflutna, utan vad som fortfarande är levande av detta i nuet, i syfte att få nuet att framstå i en annan belysning (Fahlgren1999, Beronius 1991).

Genom att i diskursanalysen bidra till att synliggöra vilka innebörder som ”naturliggörs” kring kön, och vilka maktrelationer som verkar inom diskurserna, kan en störning av diskursernas naturliggörande process åstadkommas. Det handlar om att problematisera diskursivt konstituerade verklighetsuppfattningar eller ”sanningar”, i detta fall kring specifika skillnader mellan kön i allmänhet, och manliga och kvinnliga missbrukare i synnerhet, eftersom texten handlar om missbruk. På så sätt öppnas för andra möjliga läsningar, andra möjliga sätt att förstå socialt liv (Fahlgren 1999).

Diskursanalys av en utbildningstext

Ett avsnitt om 4 av c:a 200 sidor av boken ”Behandlingsplanering vid missbruk” (Melin och Näsholm 1998), kallat Kön, behandlar kvinnors missbruk. Det inledande stycket i detta avsnitt lyder:

Kön

Vi har valt att skriva ett avsnitt om kvinnors missbruk, delvis beroende på vår mångåriga erfarenhet av arbete på en specialiserad mottagning för kvinnor med missbruksproblem. Kvinnors missbruk/beroende av framför allt alkohol har under de senaste åren ökat.

Kulturella normer, lagar och sanktioner har tidigare i högre grad begränsat kvinnors alkoholkonsumtion. Numera lever många kvinnor under ekonomiskt och yrkesmässigt liknande förhållanden som män vilket bidragit till förändrat konsumtionsmönster avseende alkohol. Nya normer i samhället, en ökad jämlikhet mellan könen och kvinnors ökade stress är andra faktorer som medverkat till kvinnors mer omfattande alkoholmissbruk (Melin och Näsholm 1998:75).

Könsskillnadsdiskursen

Det aktuella kapitlet beskrivs som ett avsnitt om kvinnors missbruk. Förutsättning-en för ett avsnitt är en helhet, här representerad av resten av boken, som behandlar människan -missbrukaren som något neutralt, men underförstått manligt. Här upprätthålls på ett till synes självklart sätt synen på kön enligt vad vi kallat en könsskillnadsdiskurs (Fahlgren 1999). Det som gjort det möjligt att skriva så är den diskursivt naturliggjorda uppfattning att det går att göra en dikotom uppdelning mellan man och/eller kvinna. Antingen är du man, och då är du på ett specifikt sätt utifrån specifika egenskaper, eller så är du kvinna, och då är du annorlunda. Mannen är i denna text i huvudsak frånvarande, men ändå synnerligen betydelsefull för meningsskapan-det. Det är utifrån mannen som den neutrala och självklara normen; människan, som kvinnan här framställs som något annat, något som det kan skrivas ett speciellt avsnitt om kallat Kön. På så sätt blir avsnittet om kvinnors missbruk ett sätt att hävda mannen som den ”normala” människan, och avsnittet Kön kommer att handla om kvinnan, det andra – könet. Kvinnan utesluts ur det normalas diskurs, sexualiseras och framställs som kön.

Jämställdhetsdiskursen

Ovanstående text är dock motsägelsefull. Motsägelsefulla innebörder i en text kan förstås utifrån olika verksamma diskurser. Där det finns diskurser och makt finns det också motdiskurser och motmakt (Fahlgren 1999, Foucault 1976/1980 ). Texten har möjliggjorts genom ett för givet tagande av den kvinnliga underordningen och den manliga överordningen i könsskillnadsdiskursen, men också av en samtidigt rådande jämställdhetsdiskurs. Jämställdhetsdiskussionen skapas dock inom ramen för den mer

övergripande könsskillnadsdiskursen och dess förgivet-taganden. Kvinnor lever alltmer under liknande förhållanden som män, de tycks närma sig normen. Ökad jämlikhet mellan könen tycks vara en fråga som framförallt rör kvinnor. Det är de som närmat sig männen, vilket i detta fall lett till ökat missbruk. Mannen är därmed alltjämt utgångspunkt och norm, och könsskillnaderna underförstådda. Jämställdhetsdiskursen tycks också enhetliggöra kategorin kvinnor utan att problematisera eller kontextualisera detta. Detta kunde problematiserats utifrån såväl samhällelig kontext som utifrån klass och etnicitet (de los Reyes, Molina, Mulinari 2002).

Om vi utgår ifrån att texten talar om Sverige kan vi se hur de förändringar som företagits för att öka jämställdheten i Sverige ofta har, just genom fasthållandet vid denna könsuppfattning, bidragit till upprätthållandet av manlighet som norm. Under 60- och 70-talen genomfördes i Sverige ett antal reformer som tycktes förändra könsrelationerna, och som också fick konkreta effekter. Reformerna beslutades dock i ett samhälle där de flesta beslutsfattare var män, och där manliga normer och principer hade företräde. Barnomsorgsfrågan var exempelvis till en början lösningen på industrins behov av kvinnlig arbetskraft, men blev sedan genom kvinnorörelsen en fråga för kvinnornas möjlighet till självförsörjning. En ny kvinnobild skapades med den politiskt aktiva kvinnan som förebild. I och med detta uppstod också illusioner, bland annat om omfattningen av förändringarna. Det är dock fortfarande i huvudsak kvinnor som utför vardagliga arbetsuppgifter till förmån för mäns bekvämlighet. Barnomsorgen har varit en förutsättning för kvinnors förvärvsarbete, men inte för mäns. Jämställdheten framstår som ett önsketänkande som döljer de faktiska maktrelationerna mellan könen (Schlytter 1999; Ulmanen 1998), men också inom könen. Som jämställdheten här beskrivs enhetliggörs gruppen kvinnor och framställs utifrån ett svenskt medelklassideal som alltmer jämställda ekonomiskt och yrkesmässigt. Maktrelationer och skillnader kvinnor emellan rörande exempelvis klass och etnicitet osynliggörs härmed (de los Reyes, Molina, Mulinari 2002). Ökad jämlikhet mellan könen har inte inneburit könsskillnadsdiskursens fullständiga upplösning, det är detta kapitel om kvinnors missbruk ett tydligt exempel på. Snarare understödjer dessa diskurser varandra i ett upprätthållande av könsordningar.

Sexualiseringsdiskursen

Kapitlet som behandlar kvinnors missbruk benämns Kön, vilket tenderar att sexualisera kvinnan. Hur har en sådan sexualiseringen möjliggjorts? Vårt nuvarande västerländska sexualitetsmönsters historia menar Foucault (1976/1980) tar sin början för ca 200 år sedan, och har till största delen ända fram till våra dagar framställts och definierats genom makttekniker och vetenskaper som dominerats av män. Trots föreställningarna om att könet varit förtryckt under den viktorianska tiden omsattes könet ständigt under denna period i tal. Till en början i form av den religiösa bikten, som sedan övergått till reglerat vetenskapligt tal och professionella samtal, eller vad han kall-

lar ”det kliniska lyssnandets metoder”, så utbredda inom socialt arbete idag (a.a.:89). Detta har lett till ett vetande om könet som sedan skapat makt att kontrollera det.

Med hjälp av dessa anordningar för tal och lyssnande har begreppet sexualitet upp-kommit som ”beteckning på könet och dess njutningar” (a.a.). I samband med detta föddes analysen av de sexuella beteendena och deras orsaker och verkningar i gränsområdet mellan biologi och ekonomi. Sexualiteten ansågs som syndig och lömskt dold i människan, och just därför måste den dras fram i ljuset och tämjas och kontrolleras. Inom läkarvetenskapen bildades exempelvis ett vetande kring könet som bidrog till att diagnostisera och normerade det, angav tonen för det normala och diagnostiserade det onormala. Kvinnans biologi kom här att bli särskilt intressant i läkarvetenskapens idoga arbete med att definiera könet (Foucault 1976/1980; Johannisson 1994).

Man kan säga att vetenskapen utövade makt och kontroll över det avvikande genom att låta det bli definierat istället för att undanhålla det genom förbud. Heterosexualiteten kom att diskursivt framstå som den normala genom att de perifera sexualföreteelserna inte förbjöds men väl diagnostiserades och sjukförklarades. I det sexualitetsmönster som skapades framställdes sexualitet inom äktenskapet som det normala, medan barns sexualitet, homosexualitet, sinnessjukas sexualitet med flera utgjorde perversiteterna. Könet blev en konstruerad nödvändighet för att upprätthålla detta sexualitetsmönsters funktion, det vill säga den äktenskapliga sexualiteten och reproduktionen av människan, barnafödandet. Heteronormativiteten. För detta behövde mannen åtskiljas från kvinnan (Foucault 1976/1980).

I denna könskonstruktion kom individens sexuella beteende så småningom att utgöra grund för hennes identitet. Den yttre könsrollen kom att beteckna en inre köns-identitet. Liksom det västerländska sexualitetsmönstret definierar homosexualitet som avvikande i förhållande till heterosexualitet, så definieras kvinnan som ofullständig i förhållande till mannen, människan. Utan kvinna ingen man. Denna syn på kön möjliggörs genom den medicinska och biologiska produktionen av kropps- och köns-begreppet (Foucault 1976/80; Liljeström 1998).

Biologiseringsdiskursen

Könets underligheter har således historiskt knutits till kroppen och till kvinnan och hamnat under läkarvetenskapen, varvid kvinnors biologi har kommit att bli ett objekt för vetenskap. Detta avspeglas också i fortsättningen av detta bok”avsnitt”.

Olika studier har undersökt kvinnors alkoholkonsumtion i förhållande till fas 1 i menstruationscykeln. Resultaten har varit varierande. Vissa kvinnor dricker mindre, andra mer före menstruation. I en undersökning av Allen (1996) utförd på kvinnor med etablerat alkoholberoende noterades att en tredjedel av kvinnorna drack mer alkohol före menstruation än under andra perioder i menstruationscykeln. Risken för återfall var störst för dessa kvinnor premenstruellt. En del av dem hade svåra premenstruella besvär i form av lättirrita-

bilitet, nedstämdhet och koncentrationssvårigheter. Inte sällan möter vi kvinnor som själva noterat ökat ”sug” och risk för återfall strax före menstruationens början. Ur behandlingssynpunkt kan det vara viktigt att vara vaksam på denna risk för vissa kvinnor (Melin och Näsholm 1998:77).

Det diskursanalytiskt intressanta är i det här fallet inte huruvida detta är ”sant” eller inte i någon slags objektiv bemärkelse, utan hur blev det möjligt att skriva/uttala sig på detta sätt? Det som möjliggör detta är den mycket gamla innebörden i könsskillnadsdiskursen, där kvinna sammankopplas med kön, kropp, natur, sexualitet och positioneras i diskursens marginal som ”det andra” (Fahlgren 1999, Ekenvall 1966). Toril Moi (1996) har kallat detta för föreställningen om ”det genomträngande könet”, dvs. uppfattningen att kvinnliga och manliga kroppar i alla avseende skiljer sig åt, ett synsätt som blev vanligt under 1800-talet. Könet kom då att ses som något som lik-som sipprade ut från äggstockarna och testiklarna och in i varje cell i kroppen för att genomsyra hela kroppen och hela personligheten, och därmed göra kvinnor och män till helt olika varelser. Även det sexuella begäret antogs på likartat sätt sippra ut från könskörtlarna, vilket kunde antas göra att kvinnor attraherades av män, män av kvinnor, så att heterosexualiteten kunde tas för given (jmf. Laqueur 1994).

En varelse så styrd av sin biologi motiverar ”naturligtvis” sitt eget avsnitt om missbruk. Könsskillnadsdiskursens innebörder reproduceras här genom att på ett naturligt (eller snarare ”naturliggjort”) men underförstått sätt positionera mannen i diskursens centrum som den normala människan, kulturvarelsen (Fahlgren 1999), associerad med själ, intellekt, kultur. Den som inte kräver någon specialbehandling. Dikotomin kvinna/kropp och man/själ blir här till en diskursiv sanning. Detta är inget nytt i historien. Bilderna av kvinnans natur kom under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att formuleras i biologiska termer. Kvinnokampen och den begynnande kvinnoemancipationen blev ett sådant hot mot den manliga särarten att det nödvändiggjorde biologiseringen av kvinnan. Styrd av sitt underliv kunde hon framställas som olämplig för den offentliga arenan (Johannisson 1994).

En syn på kvinnans konstitutionella svaghet utvecklades i den så kallade gynekologiska modellen (Johannisson 1994:33). Denna avlöste under 1800-talet irritabilitetsteorin, som hävdade att kvinnan på grund av den periodiska reproduktiva cykeln hade en generellt mer irriterad organsim än mannen. Kvinnans menstruation hade långt tidigare lett till en medicinsk sjukdomsförklaring av det kvinnliga. Den återkommande reproduktionscykeln visade att kvinnan inte hade kontroll över sin egen kropp, till skillnad från mannen. I den gynekologiska modellen lanserades föreställningen att kvinnans livmoder och övriga underlivsorgan dominerade kvinnokroppen genom olika reflexer, vilket innebar att kvinnans alla åkommor kunde reduceras till gynekologiska problem. Några decennier in på 1900-talet kunde man fortfarande läsa i läkarböcker att kvinnan under en stor del av sitt liv var beroende av sina underlivsorgans

tillstånd. En särskild kvinnopatologi utvecklades med en rad tolkningsmodeller som alla pekade åt samma håll, nämligen en konstitutionellt svag kvinna, vilkas sjukdomar alla härrörde från könet. Så länge hon ansågs styrd av sin kropp, var det för hennes egen skull bäst att hon stod under mannens kontroll (Johannisson 1994). Utifrån detta synsätt kunde biologiska ”fakta” sedan rättfärdiga könsspecifika sociala normer, och varje överträdelse av könsnormer kom att framstå som onaturlig snarare än normbrott (Moi 1997). Det är dock värt att observera att det alltid tycks vara kvinnokroppen som måste undersökas och definieras i relation till en i stort sett oproblematisk manskropp, i historien så väl som i vår aktuella text.

Biologiseringsdiskursen legitimeras i den citerade texten med vetenskapliga studier och mångårig erfarenhet, vilket sedan skulle kunna berättiga en specifik social behandlingspraktik för missbrukande kvinnor i socialt arbete. Trots att det tydligen inte finns några enhetliga resultat anses det viktigt att vara vaksam på denna risk.

Samverkande diskurser upprätthåller maktordningar

På detta sätt kan könsskillnadsdiskursen och sexualiseringsdiskursen upprätthålla och understödja varandra. Kön och sexualitet konstitueras intersektionellt. I vardagligt tal har vi fått lära oss att där finns två ”naturliga” kön, man och kvinna, som är varandras motsatser, främst utifrån att dessa har olika reproduktiva roller och positioner. Utifrån dessa två kroppar som har gjorts begripliga för oss genom att kallas för manlig och kvinnlig, har vi sedan kommit att förstå ”normal” sexualitet som heterosexualitet, den har framställts som ”naturgiven”. Uppdelningen i två kön blir således begriplig (och ”naturlig”) utifrån heterosexualiteten som norm, samtidigt som heterosexualiteten kan göras till norm (och ”naturlig”) eftersom könen förstås som två olika, varandra motsatta, kroppar som gjorda för varandra. En identitet skapas alltid diskursivt i förhållande till något annat, och genom uteslutning av något slag. Så blir kvinna och homosexualitet diskursivt producerade nödvändigheter för hävdandet av mannen och heterosexualiteten som norm (Lamda Nordica 1996; Liljeström 1998; Lundahl 1996:27; Rosenberg 2003).

Enligt Foucault (1976/1980) utgör könet inget annat än en idé om att där finns något annat och mer än kroppar, organ, anatomiska eller fysiologiska element. Denna idé har gjort det möjligt att sammanföra anatomiska element, biologiska funktioner, beteenden, sensationer och njutningar till en konstlad enhet kallad kön, och sedan låta denna konstlade enhet fungera som förklarande princip. Könet är en idé om något med inneboende egenskaper och egna lagar, och därmed en konstruerad nödvändighet för att upprätthålla sexualitetsmönstrets normerande funktion.

Diskursernas tänkbara effekter

De här namngivna diskursernas sätt att skapa eller upprätthålla specifika innebörder

i manligt och kvinnligt gör att det kvinnliga/kvinna hamnar utanför normaliteten. Hon framställs som ”det andra”, som annorlunda, som kropp och kön, och sexualiseras. Diskurserna samverkar och understödjer varandra i skapandet av denna bild. Den reproduktiva eller barnafödande funktionen framstår som det könssärskiljande – också i missbrukssammanhang. Utifrån heterosexualiteten blir de två könen och deras kroppar begripliga, vilket i förlängningen legitimerar heterosexualitet som norm. Diskursernas makt verkar så och får naturligtvis effekter! Vilken position ges en varelse så styrd av sin natur, utan möjlighet att kontrollera den, i vår kultur? Och vilka kan effekterna tänkas bli? Vilken funktion kan detta fylla?

Utan att reflektera över det reproducerar vi de historiska och ”naturliggjorda” könsinnebörderna i det vardagliga livet – som i utbildningstexten ovan om kvinnors missbruk (Melin och Näsholm 1998). Kvinnor som missbrukar framstår som en egen kategori. Denna kategori utdefinieras från den normala människan/missbrukaren, underförstått mannen. Kvinnan som sådan enhetliggörs, och hennes sociala problem patologiseras. Den ”naturliggjorda” och för givet tagna synen på manligt respektive kvinnligt kan på så sätt bilda grunden för nya metoder och nytt vetande inom det sociala arbetet. Speciella behandlingstekniker skulle kunna utvecklas med fokus på kvinnan som biologiskt styrd. Hon riskerar att diagnostiseras utifrån sin kropp. Diskurserna samverkar i ett spel mellan makt och vetande, och upprätthåller på så vis könsdikotomier och särartstänkande. Nya professioner skulle kunna växa fram för att ta itu med dessa specifika problem, vilket i sin tur skulle kunna generera nytt vetande om henne osv. I förlängningen något som kan tänkas bli begränsande och styrande i det sociala förändringsarbetet.

Kan vi här fortfarande ana en rädsla inför hotet om kvinnlig frigörelse och manliga behov av att kontrollera? Med detta vill vi inte ha sagt att mannen ensam har en central roll i spelet om könet och dess innebörder. Om nya professioner inom det sociala arbetet hittar sin legitimitet i detta könsdikotoma tänkande, så ska man komma ihåg att dessa sociala praktiker till stor del utförs av kvinnor. Dessa riskerar att bidra till att reproducera synen på sig själva som underordnade, vilket kan bidra till att ytterligare begränsa kvinnors handlingsutrymme.

Män och deras arbete värderas ofta högre än kvinnor och deras arbete i vår västerländska kultur, och diskurserna samverkar och bidrar till att legitimera och ekonomiskt understödja det som överensstämmer med samhälleliga maktintressen. I beslutande positioner finner vi fler män än kvinnor, vilket innebär att det i huvudsak är män som definierar också kvinnors behov. Samhälleliga könsordningar påverkar på detta sätt också vår syn på utsatta människor i socialt arbete. Hur vi definierar sociala problem får sedan konkreta effekter (Fraser 1989). Om vi kategoriserar, bemöter och behandlar människor i det sociala arbetet utifrån denna månghundraåriga syn på manligt och kvinnligt får det i olika grad återverkningar på deras liv.

Om att ställa andra frågor

Genusbegreppet skapades på 1970-talet som en reaktion mot den extrema form av biologism som vi här kallat ”det genomträngande könet”. Med genusbegreppet ville man säga att kön inte är något en gång för alla givet, som kan tas som utgångspunkt för att förklara sociala och kulturella skillnader. Snarare är det så att vi socialt, kulturellt och diskursivt skapar olika innebörder i man/manligt och kvinna/kvinnligt, vilket sedan bidrar till olika villkor som gör oss olika. Vi görs eller blir till olika manliga män och kvinnliga kvinnor i en ständigt pågående process som varierar i tid och rum, och där andra maktrelationer som klass och etnicitet ingår (Kulik1987; Thurén 2000; 2002; de los Reyes, Molina, Mulinari 2002).

Om uppdelningen mellan kvinnor och män tas för given, och om kön endast används för att visa på vad som kännetecknar dessa kvinnor och män i olika avseenden för att framhålla dikotoma skillnaderna, som i detta exempel, halkar man mycket lätt in i de naturliggjorda genusdiskurser som här behandlats. Dessa utgör alla kraftfulla och sega föreställningar som ingår i vårt kulturarv, och som på ett till synes självklart sätt styr vårt tänkande. De får därmed begränsande effekter på våra levnadsmöjligheter och livsvillkor. Detta även om vi inte alls avsett det eller insett det.

För att undvika detta måste de diskursivt ”naturliggjorda” synsätten kring kön alltjämt lyftas fram och problematiseras på det sätt som här gjorts. Olikheter av allehanda slag mellan man/manligt och kvinna/kvinnligt ses då inte längre som givna och ”naturliga”, utan betraktas i stället som mönster för hur könen just här och nu kunnat positionera sig i relation till varandra utifrån olika villkor. På det sättet kan vi få syn på vilka kön/genusdiskurser vi lever med, hur de ser ut, hur vi idag upprätthåller dess innebörder, kanske implicit och oavsiktligt, och vilka effekter de kan tänkas få. Då kan vi sedan ställa frågor kring vilka krafter eller maktordningar som bidragit till att skapa just dessa mönster och villkor, i vilka maktrelationer detta gjorts och görs. Hur blev det så här? Och i förlängningen av detta: hur kan det förändras?

Endnotes

  1. Vi benämner här diskurserna själva.

Refrenser

Beronius, Mats (1991) Genealogi och sociologi. Stockholm: Symposion. de los Reyes, P, Molina, I. & Mulinari, D. (2002) Maktens (o)lika förklädnader. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Ekenvall, Asta (1966) Manligt, kvinnligt. Göteborg: Akademiförlaget. Nr.5, Kvinnohistoriskt Arkiv, Idéhistoriska Studier.

Fahlgren, Siv (1999) Det sociala livets drama och dess manus. Umeå Universitet. Institutionen för socialt arbete. Nr.29.

Foucault, Michael (1976/1980) Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta. Stockholm, Gidlunds

Foucault, Michel (1997) Michel Foucault. Ethics, subjectivity and truth. Essentail works of Foucault 1954–1984. Ed. Rabinow. Volume 1. New York: The New Press.

Johannisson, Karin (1994) Den mörka kontinenten. Stockholm: Norstedts.

Kulick, Don (1987/93) Hur man blir en riktig kvinna eller man. I Kulick red. Från kön till genus. Carlssons.Magnusson,

Kulick, Don (1996) ”Queer Theory: vad är det och vad är det bra för?” I: Lambda Nordica nr. 3-4, 1996. Stockholm: Scandinavian University press.

Lambda Nordica nr. 3-4, 1996. Stockholm: Scandinavian University press.

Laqueur, Thomas (1994) Om könens uppkomst. Hur kroppen blev kvinnlig och manlig. Symposion.

Liljeström, Marianne (1998) “Bortom kön? Om makt och sexualitet” I: Kvinnovetenskaplig Tidskrift Nr.1:1998.

Lindholm, Margareta (1996) ”Vad har sexualitet med kön att göra?” I: Lambda Nordica nr. 3-4, 1996. Stockholm: Scandinavian University press.

Lundahl, Pia (1996) “Vårt autentiska jag” I: Lambda Nordica nr. 3-4, 1996. Stockholm: Scandinavian University press.

Magnusson, Eva (1996b) Att hålla balansen och passa in – kvinnoliv i flagnande statsbyråkrati. Umeå: Kvinnovetenskapligt forum, Umeå universitet, Rapport 6: 1996.

Melin, Ann-Gerd o Näsholm, Christina (1998) Behandlingsplanering vid missbruk. Lund: Studentlitteratur.

Moi, Toril (1997) ”Vad är en kvinna”? Res Publica 1997:35/36. Kön.

Olsson, Ulf (1999) Att läsa texter med en Foucaultinspirerad blick. I: Säfström, Carl-Anders och Östman, Leif (red.) Textanalys. Lund: Studentlitteratur.

Rosenberg, Tiina (2002) Queerteoretisk agenda. Stockholm: Atlas.

Schlytter, Astrid (1999) Den villkorliga frigörelsen. I: Gunnarsson, Evy och Schlytter, Astrid red. Kön och makt i socialt arbete.. Stockholms Universitet, Institutionen för socialt arbete. Rapport nr.91

Thurén, Britt-Marie (2000) den gamla gåtan om kvinnor och män. I Höglund, Anna Maria Män och kvinnor – vad vet en genusvetare. Cura och utbildningsradion.

Thurén, Britt-Marie (2002) Genusvägar – en antologi om genusforskning. Liber.

Ulmanen, Petra (1998) (s)veket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen. Uddevalla; Atlas.

Summaries

The aim of this article is to show and exemplify how normative meanings of gender continue to be produced and reproduced by culturally active gender discourses. Applying a discourse analytic reading of portions of a Swedish textbook currently used in social worker training and as a guide to practical social work with addicts, we exemplify the discourses we see at work. In this reading we are looking for meanings of gender that are made possible and taken for granted in the text, how history creates the possibility and defines the practice of these discourses , and finally their roll and likely impact on the context in which they flourish. We find, through this reading, that discourses differentiate between men/masculine and women/feminine, and between sexualising and naturalising (in a biological context) women in ways that are both historical and conventional. These meanings of gender, contained within a Swedish cultural heritage, are easily reproduced when the meaning of gender is “taken for granted”. It remains an important task in gender research to problematize this cultural heritage made “natural” and how these meanings of gender were and are still being made, and to discuss methods of changing the status quo.

Tämän artikkelin tavoitteena on nostaa esiin ja havainnollistaa, kuinka sukupuolen normatiivisia merkityksiä yhä edelleenkin tuotetaan ja uusinnetaan kulttuurisesti aktiivisten sukupuolidiskurssien kehyksen sisällä. Havainnollistamme näitä diskursseja diskurssianalyyttisellä tekstin luennalla. Tekstinä on ruotsalainen kirja, jota käytetään koulutuksessa sekä konkreettisessa sosiaalityössä riippuvuusongelmista kärsivien kanssa. Tässä luennassa etsimme niitä sukupuolen merkityksiä, jotka ovat tekstissä mahdollisia ja itsestään selviä. Tutkimme myös, kuinka nämä diskurssit on luotu ja tehty mahdollisiksi historian kautta sekä millaisia ovat niiden roolit ja mahdolliset vaikutukset tietyissä konteksteissa. Tämän luennan avulla havaitsimme diskurssien erottavan miehen/mieheyden ja naisen/naiseuden toisistaan sekä seksualisoivan ja naturalisoivan (biologisessa kontekstissa) naisia perinteisellä tavalla. Nämä ovat kaikki Ruotsin kulttuuriseen perinteeseen kuuluvia sukupuolen merkityksiä, joita helposti uusinnetaan, kun sukupuolen merkitys on ”itsestään selvä”. Tästä syystä näemme yhä edelleenkin, että sukupuolen tutkimuksen tärkeä tehtävä on problematisoida tätä “luonnolliseksi” tehtyä kulttuurista perintöä, tutkia, kuinka näitä sukupuolen merkityksiä on tuotettu ja yhä edelleen tuotetaan, sekä avata keskustelua muutoksen mahdollisuudesta.

Höfundar greinarinnar fjalla um það hvernig hefðbundinn skilningur á kyni er greyptur í menningarlega umræðu kynslóð eftir kynslóð. Siv og Helen nota dæmi úr orðræðugreiningu (discoursanalytic) sem þær telja nothæf, dæmin fá þær úr sænskri kennslubók í félagsráðgjöf og kennslu í vinnu með fíkla. Höfundar greina hvaða skilningur er á kyni í þeim dæmum sem þær hafa valið úr bókinni, hvernig orðræðan er í gegnum söguna og að lokum hlutverk og möguleg áhrif í sértæku samhengi. Með því að skoða texta bókarinnar með þessum hætti hafa höfundar greinarinnar greint orðræðu sem gerir hefðbundinn greinarmun á kvenkyni og karlkyni, varðandi kynferðislega þætti og þætti er varða borgaraleg réttindi kvenna (í líkamlegu samhengi), þ.e. orðræðan er ennþá eins og hún hefur tíðkast í gegnum mannkynssöguna. Þeir þættir sem þær greina eru samkvæmt skilningi á kyni innan sænskrar menningararfleifðar sem auðveldlega færist á milli kynslóða þegar skilningur á kyni er tekin sem sjálfsagður. Höfundar telja af þessum ástæðum að mikilvægt sé að spyrja spurninga varðandi það hvernig menningarfleifð skapar skilning á kyni innan rannsókna í kynjafræðum. Einnig að það sé mikilvægt að opna umræðu um breytingu á orðræðu um það hvernig þessi skilningur á kyni hefur verið og er ennþá skapaður.