ARNE KRISTIANSEN

Fil.dr. och socionom, Lunds Universitet

arne.kristiansen@soch.lu.se

BENGT SVENSSON

Docent i socialt arbete, Malmö högskolan

bengt.svensson@hs.mah.se

Narkomanvården har de senaste tio åren fått mindre pengar än tidigare. Effekterna för brukarna undersöktes genom intervjuer med tunga narkotikamissbrukare i södra Sverige och genom fokusgrupper med myndighetsrepresentanter i tre kommuner. Brukarna, såväl män som kvinnor, med heroin eller amfetamin som huvudsakligt missbruk, var i hög utsträckning bostadslösa, levde ensamma, saknade arbete och hade ett nätverk som främst bestod av andra missbrukare. I samtliga kommuner var det svårt att få alla typer av vård – t.ex. avgiftning, underhållsbehandling, institutionell vård som syftar till drogfrihet. Brukarna upplevde ett paradigmskifte sedan nittiotalets början, från att socialtjänsten bedrev uppsökande verksamhet för att få in alla missbrukare i vård, till dagens situation då det var upp till den enskilde att övertyga socialtjänst och sjukvård om sitt behov av vård. Den dystra bilden av paradigmskifte bekräftades av deltagarna från de tre kommunerna. Resurserna har minskat trots att missbrukssituationen har förvärrats.

Ja, det är tre månader som jag har försökt att komma in på avgiftning, det är ju första anhalten. För heroinister är det inte rimligt att behöva vänta så länge. Helgen innan jag skulle in då hamnade jag på akuten efter en överdos. Så det kan ju skifta så snabbt, speciellt när det är unga heroinister. Ofta vet dom inte sina egna gränser, man vet inte hur mycket man tål. Det är lätt att få överdos. Tre månader är lång tids väntan när man har med det giftet att göra varje dag. Det kan bli, det är från dag till dag, man kan dö varje dag, tre månader är en lång tid. Men det har med deras byråkrati att göra. Pengar och tillgångar och allt. Men det är lång tid, det är för lång tid. (Axel, 21 år, heroinist)

Citatet kommer från en undersökning av situationen på narkotikaområdet i Sverige som vi genomförde våren 20031. Att vi låter citatet inledda artikeln beror på att det sätter fokus på ett av huvudproblemen för den nuvarande svenska narkomanvården, nämligen att dess organisering ofta bättre motsvarar administrativa och byråkratiskas krav än narkotikabrukarnas behov. ”Byråkrati och narkomani, det går inte ihop ...”2, var Dianas pricksäkra sammanfattning. Hon var 25 år och hade varit drogfri från heroin i en månad när hon intervjuades. De långa väntetiderna till avgiftning hade gjort att hon hade fått avgifta sig själv med hjälp av svartköpt subutex.

En bakgrund till undersökningen var att se vilka konsekvenser de förändringar som skett på narkotikaområdet i Sverige sedan i början av 1990-talet – nedskärningar inom narkomanvården och ett ökat missbruk – hade fått i praktiken. Undersökningen syftade till att göra en bedömning av hur narkomanvården uppfattades av narkotikamissbrukarna, men också hur socialarbetare och andra tjänstemän som är verksamma inom narkomanvården såg på situationen på narkotikaområdet. Dessutom försökte vi beskriva och analysera det sociala kontext som både narkomanvården och missbruksmiljön är en del av. Viktiga frågeställningar var bland andra: Vad har narkotikamissbrukarna för bakgrund? Hur ser deras liv i missbruk ut? Vilka vårderfarenheter har de? Hur ser de på vårdens innehåll och tillgänglighet? Vad anser de om tvångsvård? Vad krävs för att de ska kunna förändra sina liv? Hur ser missbrukssituationen ut i respektive kommun? Hur ser narkomanvård och andra samhällsinsatser mot narkotikamissbruket ut?

I denna artikel redovisar vi resultaten från intervjuerna med narkotikamissbrukarna och personalen inom narkomanvården. Dessutom diskuterar vi vilka konsekvenser de förändringarna som skett inom narkomanvården sedan i början av 1990-talet har fått för narkotikamissbrukarna.

Undersökningen bygger på kvalitativa forskningsintervjuer (Kvale, 1997) med 45 personer med aktuella erfarenheter av narkotikamissbruk och samtal med ett tiotal narkotikamissbrukande män och kvinnor på sprutbytesprojektet i Malmö3. På sprutbytet i Malmö och Lund genomförde vi regelrätta fältarbeten och gjorde själva en aktiv insats i rekryteringen av intervjupersoner. Förutom Malmö och Lund, intervjuade vi

narkotikamissbrukare i fyra andra kommuner i södra Sverige. På de tre avgiftningsenheterna som vi kontaktade var samtliga patienter intresserade av att få bli intervjuade. I fyra kommuner fick vi hjälp av lokala socialarbetare för att rekrytera intervjupersoner. Svaren från dem som rekryterats via socialarbetarna skilde sig inte från övrigas på något av frågeområdena4. De intervjuade narkotikamissbrukarna visade stort intresse för intervjun och flera uttryckte tillfredsställelse över att få komma till tals. Vi genomförde dessutom tre fokusgrupper (Wibeck, 2000) i tre kommuner. I fokusgrupperna ingick företrädare för bland annat socialtjänst, kriminalvårdens frivård, sjukvård, polis och frivilliga organisationer.

Tidigare forskning

Vår undersökning är den första svenska undersökningen med huvudsyfte att under-söka aktiva narkotikamissbrukares syn på narkomanvården, men flera andra studier försöker lyfta fram klienternas syn på vård och samhälle. Mats Hilte (1990) pekar på diskrepansen mellan klienternas och personalens syn på vården. Klienterna vill ha hjälp med bostad, arbete eller annan sysselsättning. Personalen vill förändra deras livsstil och deras syn på sin droganvändning. Berit Andersson (1991) belyser hur klienterna i missbruksvården försöker skapa ett eget friutrymme. Bengt Svensson (1996) visar de relativa attraktioner som livet som missbrukare kan ha och framhåller att vården måste konkurrera med dessa. Missbruket lämnar ett tomrum efter sig som måste fyllas med nya meningsfulla aktiviteter. Klienternas kritiska syn på tvångsvård lyfts fram av Bengt Svensson (2001, 2003), Mats Ekendahl (2001) och Arne Kristiansen (2004). Arne Kristiansen (1999) och Jan Blomqvist (2002) har använt sig av klientintervjuer för att visa hur vägar ut ur narkotikamissbruket har sett ut. Leili Laanemets (2003) och Karin Trulsson (1996, 2003) har särskilt framhållit kvinnors möten med vårdapparaten och deras ofta problemfyllda försök att använda sig av vården för att komma ifrån missbruket och återta sitt föräldraskap och sin plats i samhället. Ingrid Lander (2003) beskriver utifrån sin undersökning av åtta narkotikamissbrukande kvinnor hur vårdinsatserna syftade till att kvinnorna skulle normaliseras och disciplineras, vilket gjorde att kvinnorna drog sig undan myndigheterna.

Sedan 1990-talet har narkomanvårdens omfång minskat i Sverige. Det gäller särskilt institutionsvården. Narkotikamissbrukare som vill ha behandling hänvisas i första hand till öppenvård. Men även öppenvården har skurits ned. De narkomanvårdsbaser som startades i många kommuner på 1980-talet är nedlagda och uppsökande insatser riktade mot narkotikaanvändare existerar knappast längre. Enligt Socialstyrelsen (2003) har socialtjänstens kostnader för missbrukarvården minskats med ungefär 20 procent sedan 1995, vilket motsvarar drygt en miljard kronor. Satsningarna på öppenvård kan ses som en anpassning till ekonomiska realiteter och till en ökad skepsis till värdet av långa vårdtider på institution (Fridell 1996). Men när det gäller tungt narkotikamissbruk saknas forskningsstöd för att öppenvård fungerar, om den inte inriktar

sig på heroinmissbrukare och kombinerar underhållsbehandling med metadon/subutex med psykosociala insatser (SBU 2002).

Ålder, familj, arbete, boende och socialt nätverk

Av de 45 intervjupersonerna var tio kvinnor och 35 män. Medelåldern för kvinnorna och männen var 35,7 år respektive 34,9 år. Tre av kvinnorna hade utländsk bakgrund, dvs. antingen var de själva eller minst en av föräldrarna födda utomlands. Av männen hade tolv utländsk bakgrund.

Åtta av kvinnorna var ensamstående, medan två var sammanboende med män. Fem av kvinnorna hade barn, varav en hade hemmavarande barn. Av männen var 30 ensamstående och fem sammanboende med kvinnor. Tio av männen hade barn, varav två levde tillsammans med sina barn.

Gruppen hade en svag ställning på arbetsmarknaden. Av kvinnorna hade en praktik, sex var arbetslösa och tre förtidspensionerade. Trettioen av de trettiofem männen var arbetslösa, sjukskrivna eller hade pension. Övriga hade deltidsarbete, arbetspraktik eller var studerande.

När det gäller kvinnornas boendesituation hade fyra egna hyreskontrakt, medan sex var hemlösa5. Två av de hemlösa kvinnorna bodde tillfälligt hos sina föräldrar, övrigas boende skiftade. De bodde t.ex. hos manliga bekanta, på härbärgen eller i trappuppgångar. 15 av de 35 männen hade egna hyreskontrakt. En man ägde en bostadsrätt. En av männen hade LSS-boende. Tre män bodde i s.k. övergångslägenheter. 15 män var hemlösa. Av de hemlösa männen bodde fyra hos sina föräldrar, medan elva hade tillfälliga boenden t.ex. på härbärgen, hos kamrater eller i trappuppgångar.

Två av kvinnorna hade nätverk som framförallt bestod av människor som inte använde droger. Tre uppgav att deras umgänge bestod ungefär till lika stora delar av missbrukare som av icke-missbrukare. Fem kvinnor omgav sig framförallt med andra missbrukare. Av männen umgicks fyra framförallt med personer som inte använde droger. Åtta män berättade att de hade ungefär lika många missbrukare som icke-missbrukare i sina sociala nätverk. 23 män uppgav att de till största del umgicks med andra missbrukare.

Intervjupersonernas livssituation motsvarade den dystra bild av gruppen ”tunga narkotikamissbrukare” som framkommer av tidigare forskning. De hade svag förankring på bostads- och arbetsmarknaden och få relationer till människor utanför missbrukskretsarna. En del av intervjupersonerna var uppenbart övergivna, inte bara av samhället utan också av sina anhöriga.

Missbruk

De flesta av intervjupersonerna hade i likhet med många andra narkotikamissbrukare börjat använda narkotika i tonåren (se t.ex. Kristiansen, 1999; Blomqvist, 2002). Av de tio kvinnorna hade endast två debuterat efter tonåren. Av de 35 männen är

det endast en som uppgav att han började med narkotika efter tonåren. Kvinnornas genomsnittliga debutålder var 16,1 år. Männens var 15,0 år. När det gäller hur länge intervjupersonernas missbruk hade pågått så varierade det beroende på deras ålder. De yngre hade givetvis missbrukat kortare tid än de äldre. Bland de äldre intervjupersonerna fanns det en del som berättade att de missbrukat i princip kontinuerligt sedan i tonåren. Till exempel berättade Leslie som var 46 år att han ”… har hållit på i trettiotre år”. Men bland de äldre missbrukarna fanns det många som genom åren haft uppehåll från narkotikamissbruket och ibland i flera år.

Åtta av kvinnorna och 29 av männen var injektionsmissbrukare. Sex av kvinnorna och 26 av männen var inne i ett aktivt missbruk vid intervjutillfället. De flesta av dessa (tre kvinnor och 19 män) hade heroin som huvuddrog, i växlande omfattning kombinerat med bensodiazepiner. Sju av de aktivt missbrukande intervjupersonerna (tre kvinnor och fyra män) hade amfetamin som huvuddrog. Två aktivt missbrukande män hade hasch som huvuddrog, en man hade läkemedel. De övriga fyra aktivt missbrukande männen hade olika kombinationer av blandmissbruk. Fyra kvinnor och nio män hade vid intervjutillfället varit drogfria i mer än två veckor. Av dessa hade två kvinnor och sju män haft heroin som huvuddrog. Något färre, tre män och två kvinnor, hade amfetamin som huvuddrog. En man, som hade varit drogfri i mer än två veckor, var blandmissbrukare.

De flesta av intervjupersonerna hade drabbats av infektioner p.g.a. narkotikamissbruket. Det var dock endast en av intervjupersonerna som var HIV-positiv. Men de flesta av kvinnorna och männen hade drabbats av hepatit C, vilket upptill 90% av alla narkotikamissbrukare har enligt olika studier (CAN, 2002). Av kvinnorna var det endast två som inte hade hepatit C och gemensamt för dem var att de inte hade injicerat. Av männen uppgav sex att de inte hade hepatit C. För fyra kan detta förklaras med att de regelbundet hämtade rena sprutor på sprutbytesverksamheterna i Lund och Malmö, medan övriga två inte var injektionsmissbrukare.

Livet som narkotikamissbrukare

Intervjupersonerna beskrev livet som narkotikamissbrukare som tungt och krävande. Narkotikamissbruket är mycket kostsamt (Svensson, 1996). Även om priserna på både heroin och amfetamin historiskt sett var låga när vi genomförde intervjuerna fick intervjupersonerna tillgripa, vad man kan benämna, en form av nödvärnskriminalitet för att få ihop pengar till narkotika. Det handlade om snatterier, stölder, inbrott, personrån samt ofta egen narkotikaförsäljning. För de som hade mycket goda langar-kontakter var det frestande att sälja vidare till mindre lyckligt lottade missbrukare. De intervjuade heroinmissbrukarna berättade om god tillgång på heroin och de hade gått på relativt höga doser. De flesta uppgav närmare ett gram heroin per dygn, men förbrukningen påverkades av hur mycket pengar de lyckades ordna. Även amfetaminmissbrukarna berättade om höga doser, god tillgång och låga priser.

Livet hade gått upp och ner för undersökningsgruppen. Flera hade haft ganska långa drogfria perioder, då de ofta hade arbetat eller studerat, men dessa hade följts av återfall. Som orsaker till återfallen angavs den tomhet, sysslolöshet och ensamhet som ofta följer när man lämnar narkotikan. Det kontrasterar mot den intensiva socialitet som finns i missbrukarvärlden. För att narkomanerna ska kunna etablera sig som drogfria i samhället igen krävs att de hittar ett nytt livsinnehåll, kommer in i en ny gemenskap och lär sig att fylla det tomrum som drogen lämnar efter sig (Svensson, 1996; Kristiansen, 1999). Intervjupersonerna framhöll att det var närmast omöjligt att kombinera bostadslöshet med drogfrihet. Intervjuerna tydliggjorde att bostadsfrågan måste lösas om behandlingar och andra insatser ska få effekt mot missbruket.

Vårderfarenheter

De flesta som intervjuades hade varit i vård tidigare och hade vid intervjutillfället sökt sig till vård igen. Undantagen var en grupp på närmare tjugo personer som vi träffade på sprutbytesprogrammen. Många i den gruppen uttryckte en tydlig resignation inför möjligheten att få del av de knappa vårdresurserna. Några hävdade att för dem var missbrukarlivet att föredra jämfört med ett drogfritt liv. De intervjupersoner som ville ha vård beskrev hur deras missbruksperioder (med påföljande personligt lidande och omfattande kriminalitet) hade förlängts på grund av de långa vårdköerna. Det handlade främst om väntetider av två slag – i själva beslutsfattandet inom myndigheterna samt inför att få avgiftning.

Att tolvstegsmodellen har en stark ställning i missbruksvården visade sig i intervjuerna. Flera av intervjupersonerna hade varit på Pro-Krami, Resurs och Provita, som är välkända tolvstegsbehandlingar i södra Sverige . Klienterna var överlag imponerade av vårdprogrammen, men inte av eftervården. Bristerna i eftervården är förmodligen ett större skäl till att människor med missbruksproblem återfaller i missbruket än brister i vårdprogrammen (Kristiansen, 1999). Flera intervjupersoner gav exempel på att de efter avgiftning och behandling mötts av härbärgesboende, avsaknad av sysselsättning och ensamhet. Även om de flesta var kritiska mot myndigheter av olika slag så fanns det en grupp klienter som berömde sina socialsekreterare som kunniga, engagerade och tillgängliga.

Subutex, ett syntetiskt opiatpreparat med buprenorfin som huvudingrediens, hade ett mycket gott anseende bland de flesta av de intervjuade heroinisterna. Vid avgiftningar lindrar subutex abstinensen och gör avgiftningen mycket mindre plågsam än tidigare. Även de som hade eller hade haft subutex som underhållsbehandling talade väl om preparatet. I jämförelse med metadon hade subutex avsevärt mindre biverkningar, enligt de intervjuade som har prövat båda preparaten. Många intervjuade efterlyste underhållsprogram där subutex kombinerades med sysselsättning samt socialt och emotionellt stöd. Flera heroinister berättade att de hade tvingats konstruera sina egna, illegala underhållsprogram, eftersom de inte fått plats i de legala.

Många hade köat länge för att få avgiftning. I Skåne har det blivit något lättare att få avgiftning för heroinister, eftersom sjukvården har startat en öppenvårdsavgiftning i Lund. Samordningen med socialtjänsten fungerade dock inte tillfredställande och det saknades adekvata uppföljande insatser efter avgiftningstiden, vilket ledde till snabba återfall. Dessutom stängde öppenvårdsavgiftningen i Lund ute alla hemlösa narkotikamissbrukare, då ordnat boende var ett krav för att få ingå i avgiftningsprogrammet. När det gällde amfetaminmissbrukarna hänvisades de i stor utsträckning till att själva organisera sin avgiftning, vilket var svårt att genomföra då de flesta saknade bostad och personliga nätverk som kunde ge stöd.

Tvångsvården uppfattades som en perifer verksamhet som berörde få av intervjupersonerna. Hälften av de tillfrågade var positiva till att det fanns möjligheter att ingripa med tvång mot narkotikamissbrukare som förlorat kontrollen på sitt missbruk, men få ansåg att de själva skulle ha behövt det.

De intervjupersonerna som hade haft kontakt med sprutbytesverksamheterna i Malmö och Lund beskrev dessa i mycket positiva ordalag, både för att de hjälpte dem att undvika olika typer av infektioner, men också för att personalen behandlade dem med värdighet och respekt. En rimlig tolkning av intervjupersonernas positiva syn på sprutbytesverksamheterna är att dessa uppfattas som verksamheter som tar sin ut-gångspunkt i narkotikamissbrukarnas livsvillkor.

De flesta av intervjupersonerna hade erfarenheter av missbrukarvård som av olika skäl inte gett avsedda resultat. Ibland hade misslyckandena underlättats av att intervjupersonerna hade mött behandlingsverksamheter med kompromisslösa krav inför tillfälliga återfall, att vården har avbrutits i förtid av ekonomiska skäl eller – som i ett fall – att klienten hade tvingats lämna behandlingen eftersom han inlett ett kärleksförhållande med en annan klient. Konsekvenserna av att klienter skrivs ut ur programmen mot sin vilja tycks nästan undantagslöst vara återfall i tungt missbruk.

Flera av de intervjuade heroinmissbrukarna var tveksamma till att klara ett liv utan heroin eller åtminstone någon form av underhållsbehandling med till exempel subutex. En del hade dock förhoppningar om att kunna bryta sig loss från heroinmissbruket och leva utan vare sig subutex eller metadon, under förutsättning att de fick hjälp från samhället med bland annat bostad och sysselsättning. Även bland de intervjupersoner som missbrukade andra preparat än heroin fanns det de som var tveksamma till ett liv utan droger, men också de som trodde på ett liv utan narkotika om de fick möjligheter till det.

Samhällsföreträdare om narkotikasituationen

För att spegla hur viktiga aktörer på narkotikafältet (socialtjänst, sjukvård, polis, kriminalvård, frivilliga organisationer m.fl.) ser på narkomanvård och andra viktiga narkotikafrågor genomfördes tre fokusgrupper i tre kommuner i södra Sverige. Allmänt kan konstateras att det fanns en stor samstämmighet i synsättet på narkotikasituatio-

nen, både mellan kommunerna och mellan de olika aktörerna. Samtliga fokusgrupper framhöll att resurserna till insatser mot missbruket hade minskat. Detta hade skett parallellt med att missbrukssituationen i de tre kommunerna hade förvärrats.

På frågan om vad som var viktigast för att motverka narkotikamissbruket i kommunen föreslog de tre fokusgrupperna insatser för att minska efterfrågan, främst primärpreventiva insatser som siktar in sig på skolan. Ingen av fokusgruppdeltagarna nämnde ökade vårdsatsningar som ett medel att få ned missbruket.

Även om kommunerna skiljer sig åt i storlek hade de en liknande syn på behandlingshem, nämligen att man skall vara mycket restriktiv med denna vårdform. Det var ett ställningstagande som motiverades med en anpassning till knappa ekonomiska resurser och en övertygelse om öppenvårdens förtjänster. Det fanns en tydlig skepsis, särskilt inom socialtjänsten gentemot den institutionella narkomanvården.

Möjligheterna hade minskat för missbrukare att få egna bostäder. Ofta tillämpades en form av boendetrappa där missbrukaren undan för undan fick kvalificera sig till ett allt bättre och självständigare boende. I två av kommunerna fanns härbärgen som drevs av frivilliga organisationer. I en av kommunerna saknades härbärge, men där försökte man lösa akutboendet på andra sätt.

När det gällde akuta avgiftningsmöjligheter fanns det få möjligheter till det i de tre kommunerna. Avgiftningarna skulle vara planerade och kopplade till uppföljning. Villkoren och kraven för att få avgiftning och vård hade medfört att det fanns en tungt belastad och marginaliserad grupp av narkotikamissbrukare som var utestängd från vården. I denna grupp finns såväl kvinnor som män.

Ur diskussionerna i fokusgrupperna framträdde fyra grupper som inte nåddes fullt ut av vårdinsatserna – personer med invandrarbakgrund, kvinnor som har barn, personer med dubbeldiagnoser och personer som var angelägna om att hålla sitt missbruk dolt. Till dessa kan föras människor som inte ville förändra sitt missbruk och sådana som inte ansåg att de vårdinsatser som erbjuds var attraktiva. Utsikterna föreföll inte särskilt goda att narkomanvården skulle bli effektivare i att nå missbrukare, eftersom uppsökande verksamhet saknades. När det är svårt att få fram vårdresurser till dem som söker vård minskar rimligen också intresset att få kontakt med nya, vårdkrävande grupper. När det gällde det konkreta arbetet pekade representanterna från socialtjänsten på att det inte alltid var enighet mellan socialtjänst och missbrukare om hur resurserna skulle användas. Här ansåg sig socialtjänsten ha tolkningsföreträde. Det var de som visste vad som var bäst för klienterna. Brukarna hade ofta en annan åsikt.

Av fokusgrupperna framgår att myndigheterna i de tre kommunerna ännu inte hade börjat genomföra systematiska brukarundersökningar inom narkomanvården av det slag som genomförs inom exempelvis äldreomsorg. Uppenbart var också att det inte fanns några organiserade sammankomster i kommunerna där representanter från socialtjänst, sjukvård, frivård, polis, frivilliga organisationer och tull regelbundet träffades för att ge varandra lägesbeskrivningar och för att samordna insatser.

Diskussion – ett paradigmskifte inom narkomanvården

Vi vill hävda att det har inträffat ett paradigmskifte inom den svenska narkomanvården. Åttiotalets offensiva narkomanvård hade som målsättning att försöka få alla som ville ha vård in i vård, oftast institutionsvård som på ett tydligt sätt satte en gräns gentemot det tidigare missbruket. Personer som var ambivalenta till vård försökte man övertala till vård genom s.k. motivationsarbete. I sista hand fanns en relativt omfattande tvångsvård som kunde tillgripas när någon som var i behov av vård avvisade vårdinsatser. Socialtjänsten blev en pådrivare för vård. Från nittiotalet och framåt har bilden förändrats på flera sätt. Klienterna slussas nu in på öppenvård med mycket skiftande inriktning och intensitet i stället för till den jämförelsevis tydliga och avgränsade institutionsvården. Nu kan en ung heroinmissbrukare som tidigare hade haft en självklar plats på institution i stället placeras i ett glest öppenvårdsprogram, t.ex. i form av samtal en timme i veckan. I stället för att socialtjänsten försöker motivera klienterna till vård har det nu blivit klienternas uppgift att övertyga socialtjänsten om att deras vårdintresse är äkta, att de är motiverade till vård. Med denna nya inriktning har även tvångsvård blivit mindre aktuell och efterfrågan på LVM-platser har sjunkit. Socialtjänstens uppgift har blivit dels att styra över klienternas vårdönskningar från dyr institutionsvård till billigare öppenvård, men också att bromsa vård genom att försöka hålla omotiverade klienter ifrån sig. Den offensiva narkomanvården har blivit defensiv.

Avståndet mellan socialkontoren, avgiftningsklinikerna etc. och narkotikavärldarna är tydlig. Det saknas socialarbetare ute på fältet och systematiska kartläggningar genomförs sällan, vilket bidrar till bristande kunskaper om narkotikamissbrukarnas livsvillkor och hur situationen ser ut bland t.ex. invandrare och kvinnor. Även utvärderingar av effekterna av vårdinsatserna saknas.

Dagens narkotikamissbrukare är inga krävande brukare. De som vi intervjuade hade i många fall tyst accepterat att de hamnat långt bak i vårdköerna. När protester förekommit var dessa individuella och resultatlösa, som när en intervjuperson som tvingats lämna metadonprogrammet hade skrivit brev till Socialstyrelsens ansvarige för att förkorta tiden för att få en ny chans. Han hade ställts utanför programmet i ett år, efter ett återfall i heroinmissbruk Det finns inga starka brukarorganisationer i södra Sverige som för narkomanernas talan. I och med att narkomanvården har rustats ner på öppenvårdssidan saknas dessutom ofta socialarbetare som har de kontakter och kunskaper som krävs för att koordinera avgiftningsplatser och uppföljande vård. Men i sista hand beror de långa vårdköerna på för få avgiftningsplatser, för få platser med substitutionsbehandling av metadon och subutex, otillräckligt utbyggda öppenvårdsprogram och kommunernas ovilja att bevilja hjälp till dyrbara (men ofta nödvändiga) institutionsvistelser.

Endnotes

  1. Vår undersökning omfattade södra Sverige och ingick i ett projekt som finansierades av Mobilisering mot narkotika och Socialstyrelsen. Situatio-nen i mellersta och norra Sverige beskrivs i Helling (2003).

  2. Detta citat valde vi som titel på den rapport om vår undersökning som Mobilisering mot narkotika gav ut våren 2004 (Kristiansen och Svensson, 2004).

  3. De flesta av dessa personer blev tillfrågade om de ville bli intervjuade. De ansåg dock att de inte hade tid för detta, däremot hade de inget emot att samtala med oss under tiden som de väntade på att få byta sina sprutor.

  4. En närmare metoddiskussion finns i rapporten från projektet.

  5. Vi har valt att använda begreppet ”hemlös” för alla av våra intervjupersoner som saknar egen bostad. Vi är dock medvetna om att de som bor hos anhöriga, t.ex. föräldrar, enligt Socialstyrelsens definition inte definieras som hemlösa (se Swärd, 1998)

Referenser

Andersson, B. (1991) Att förstå drogmissbruk. Praktiken, situationen, processen. Lund: Arkiv.

Blomqvist, J. (2002) Att sluta med narkotika – med och utan behandling. Stockholm: FoU-rapport nr 2002:2. Stockholms socialförvaltning, FoU-byrån.

CAN (2002) Drogutvecklingen i Sverige. Rapport 2002. Stockholm: Centralförbundet för alkohol-och narkotikaupplysning (CAN).

Ekendahl, M. (2001) Tvingad till vård, Stockholm: Stockholms universitet, Rapport i socialt arbete, (ak.avh.)

Fridell, M. (1996) Institutionella behandlingsformer vid missbruk, Stockholm: Natur och Kultur

Helling, S. (2003) Missbrukarvården ur ett klientperspektiv, http://www.mobilisera.nu/ upload/3745/norra_kartlaggning.pdf

Hilte, M (1990) Droger och disciplin. Lund: Arkiv

Kristiansen, A. (1999) Fri från narkotika. Om kvinnor och män som har varit narkotikamissbrukare. Umeå: Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Kristiansen, A. & Svensson, B. (2004) Byråkrati och narkomani går inte ihop…” Livsvillkor och vårderfarenheter hos kvinnor och män som använder narkotika, Stockholm: Mobilisering mot narkotika, rapport 1, 2004

Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur

Laanemets, L. (2003) Skapande av femininitet : om kvinnor i missbrukarbehandling. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet (ak. avh.)

Lander, I. (2003) Den flygande maran, En studie om åtta narkotikamissbrukande kvinnor i Stockholm, Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet (ak.avh.)

SBU (2001) Behandling av alkohol- och narkotikaproblem, vol I-II, Stockholm: rapport från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering)

Socialstyrelsen (2002) Missbrukare och övriga vuxna – insatser 2001, Stockholm: Statistik socialtjänst 2002:8

Socialstyrelsen (2003) Organisation, resurser och insatser inom offentlig narkomanvård (Orion)

http://www.mobilisera.nu/upload/3745/norra_ kartlaggning.pdf

SOU 2000:126 (2000) Vägvalet. Den narkotikapolitiska utmaningen. Slutbetänkande av Narkotikakommissionen, Stockholm: Socialdepartementet

Svensson, B. (1996) Pundare, jonkare och andra. Med narkotikan som följeslagare. Stockholm: Carlssons.

Svensson, B (2003) Knarkare och plitar – tvångsvården inifrån. Stockholm: Carlssons

Svärd, H. (1998) Hemlöshet. Fattigdomsbevis eller välfärdsdilemma? Lund: Studentlitteratur.

Trulsson, K, 1996, Det är i alla fall mitt barn – en studie om att vara missbrukare och mamma. Stockholm: Carlssons

Trulsson, K. (2003) Konturer av ett kvinnligt fält : om missbrukande kvinnors möten i familjeliv och behandling. Lund Socialhögskolan, Lunds universitet (ak. avh.)

Wibeck, V. (2000) Fokusgrupper. Om fokuserade gruppintervjuer som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur.

Summaries

DOWN CUTS OF DRUG TREATMENT FROM THE PERSPECTIVES OF THE USERS

Drug treatment in Sweden has the last ten years received less money than before. Effects for clients were studied through interviews with drug addicts and focus groups with representatives of authorities in three cities. Clients, men as well as women, with heroin or amphetamine as main abuse, were in general unemployed, homeless, lived alone, and had a personal network consisting of drug abusers. In all cities treatment – detox, maintenance, drug free institutional treatment was scarce. Clients experienced a shift of paradigm since the beginning of the 90:s, from social workers conducting outreach to get all drug abusers into treatment, until today when it’s up to clients to convince social workers and hospital workers of their need for treatment. The gloomy picture of paradigm shift was confirmed by city representatives. Resources have been reduced even though the abuse situation has grown worse.

Niðurskurður á fjármagni til meðferða fyrir vímuefnasjúka frá sjónarhorni nytendanna.

Á síðastliðnum tíu árum hefur verið niðurskurður í fjárframlögum til meðferðastofnana fyrir vímuefnasjúka. Greinin fjallar um rannsókn á afleiðingum þessa niðurskurðar fyrir notendur. Rannsóknin var framkvæmd með viðtölum við fíkla og hópa með fulltrúum yfirvalda (focus groups) í þrem borgum. Skjólstæðingarnir, menn jafnt sem konur, með heróín eða amfetamín sem megin vanda, voru flest atvinnulaus, heimilislaus, bjuggu alein og umgengust eingöngu kunningja sem voru líka fíklar. Það sem var sameiginlegt með þeim borgum sem voru í úrtakinu var að í þessum borgum var engin meðferðarstofnun þ.e. engin endurhæfingarstöð, afeitrunarstöð eða áfangaheimili. Niðurstöður sýna að skjólstæðingar upplifa breytingu á viðmiðum (paradigm) síðan í byrjun 20. áratugarins. Breytingar á starfsháttum félagsráðgjafa eru miklar. Í eina tíð unnu félagsráðgjafar ötullega að því að íhlutast í málefni vímuefnasjúkra með því að beina þeim í meðferð, en í dag virðist það í hendi skjólstæðingsins að sannfæra félagsráðgjafann og starfsmenn meðferðastofnana um nauðsyn þess að hann eða hún fái meðferð vegna vandans. Hin myrka mynd skjólstæðinganna af þessum viðmiðar (paradigm) skiptum var staðfest af fulltrúum borganna þriggja. Niðurskurður á fjármagni til þessa málaflokks hefur verið staðreynd samhliða því að vímuefnavandi hefur aukist.

Huumehoitoon kohdistuneet leikkaukset huumeidenkäyttäjien näkökulmasta

Ruotsissa huumehoito on viimeisten 10 vuoden aikana saanut vähemmän rahoitusta kuin aikaisempina vuosina. Rahoituksen vähenemisen vaikutusta asiakkaisiin tutkittiin haastattelemalla huumeidenkäyttäjiä sekä tekemällä fokusryhmähaastatteluja kolmen kaupungin viranomaisten edustajille. Asiakkaat, niin miehet kuin naisetkin, jotka käyttivät pääasiassa heroiinia ja amfetamiinia, olivat yleensä työttömiä, kodittomia ja yksineläjiä, ja heidän sosiaalinen verkostonsa koostui muista huumeidenkäyttäjistä. Kaikissa kaupungeissa huumausaineiden käyttöön liittyvää hoitoa − katkaisu- ja vieroitushoitoa sekä ylläpitoa ja laitoshoitoa huumeista vapaassa ympäristössä − oli heikosti saatavilla. Asiakkaat kokivat, että huumehoidossa oli tapahtunut paradigmaattinen muutos 1990-luvun alusta alkaen: aikaisemmin sosiaalityöntekijät menivät kentälle saadakseen kaikki huumeidenkäyttäjät hoidon piiriin, kun taas nykyisin asiakkaan täytyy vakuuttaa sosiaalityöntekijät ja sairaalahenkilökunta hoidon tarpeestaan. Tätä synkkää kuvaa paradigmaattisesta muutoksesta vahvistivat myös kaupunkien viranomaisten edustajien haastattelut. Resursseja on vähennetty, vaikka huumeidenkäyttötilanne on muuttunut entistä pahemmaksi.