Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

“Vi kan ju inte polisanmäla allt som händer i skolan”

– Skolan, lagen, våldet och dialogen
“We cannot report everything that happens in school”
– School violence, juridification, and dialogue
Department of Education, Communication and Learning
Department of Education, Communication and Learning

Behaviour among students in Swedish schools that was previously described as teasing and fighting has, during the last decade, become part of a legal discourse. The purpose of the present study was to investigate how school officials at nine schools described various measures taken to handle school violence. The results showed that the school official mainly reported physical violence to the police. However, reporting to the police was not necessarily linked to the degree of violence inflicted on students. Furthermore, the results show that professionals report to the police in order to underline clearly what behaviour is not tolerated.

Keywords: School, violence, student health team, juridification

Inledning

Skolan har historiskt varit en institution med uppdrag att disciplinera barn och ungdomar, för att komma till rätta med vad som under olika perioder betraktas som ”problematiska beteenden” (Qvarsebo 2006; Börjesson & Palmblad 2003). Under de senaste decennierna går det att se en utveckling där skolans arbete allt påtagligare har kommit att regleras av rättsliga ramverk och regler. Detta har beskrivits som att det skett ett förrättsligande av skolan (Vainik 2017; Fransson 2016; Wahlgren 2014; Kolfjord 2002). Med förrättsliggande avses att situationer som tidigare hanteras som exempelvis moraliska, psykologiska eller sociala problem istället har kommit att behandlas som juridiska frågor (Bergh & Arneback 2016). Detta har avspeglats i Skolverkets rekommendationer kring hur personalen bör agera vid ordningsproblem i skolan. Skolpersonal som får kännedom om att en elev känner sig utsatt för trakasserier eller kränkande behandling ska anmäla detta till rektor. Rektor är i sin tur skyldig att anmäla detta till skolans huvudman, som i sin tur är skyldig att skyndsamt utreda situationen och vidta åtgärder. Vid misstanke om att en elev far illa är även skolan skyldig att göra en anmälan till Socialnämnden. Då det råder misstanke om brott förordas rektor att genomföra en värdering av varje enskilt fall, för att därefter avgöra om en polisanmälan är aktuell. Vidare är Skolverkets rekommendationer att det på varje skola bör finnas rutiner, som är framtagna i samverkan med polis och socialtjänst, kring hur en anmälan ska hanteras (Skolverket 2012). Samtidigt visar Brottsförebyggande rådets undersökningar om våld i skolan, vilka genomförs sedan 1995, inte på någon allmän ökning av förekomsten av våld (Frenzel 2016). Mycket talar för att det framförallt är samhällets syn på våld i skolan som förändrats (Vainek 2017; Estrada 2007).

Forskning om våld i skolan, har i Sverige och de nordiska länderna, dominerats av forskning om mobbning. Inom denna forskning är utgångspunkt oftast individualpsykologiska perspektiv, med fokus på orsaker och riskfaktorer hos den enskilda eleven (Thornberg 2015, Knight, Göransson & Sverke 2011, Hansen 2011). Däremot saknas i stort forskning, både i Sverige och internationellt, som undersökt hur skolpersonal hanterar våld och konflikter mellan elever (Ringrose & Rawlings 2015, Robinson, Davies, & Saltmarsh 2012). Till följd av detta finns det även få studier som intresserat sig för den betydelse ett förrättsligande av skolan fått för hur elevers oönskade beteende hanteras av skolpersonalen (Vainek 2017). Det övergripande syftet med denna artikel är därför att bidra med kunskaper om hur personalen beskriver hur de hanterar situationer där det förekommit våld mellan elever. Intresset riktas specifikt mot hur skolpersonalen talar om de händelser som polisanmälts. Följande frågeställningar har varit vägledande:

  • Vad är det som skolpersonalen polisanmäler?

  • Hur talar skolpersonalen om de elever som är inblandade i de situationer som polisanmäls?

  • Hur talar skolpersonalen om varför de polisanmäler?

Materialet i studien bygger på intervjuer med skolpersonal på nio olika skolor, som är verksamma i grundskolans senare år. I följande del presenteras en översikt av tidigare forskning kring våld och konflikter i skolan. Därefter beskrivs studiens metodologiska och teoretiska utgångspunkter. Denna del följs av studiens resultat. Avslutningsvis presenteras och diskuteras studiens slutsatser.

Tidigare forskning

Förrättsliggandet av skolan har förändrat villkoren för hur personalen hanterar konflikter och våld emellan elever (Vainik 2017; Gibson 2013; Kolfjord 2002). Svensk såväl som internationell forskning visar hur skolpersonalen upplever ökade krav på att dokumentera incidenter, men det finns även en osäkerhet kring hur elevers oönskade handlingar ska hanteras i linje med lagar och rekommendationer från andra myndigheter (Lunneblad, Johansson & Odenbring 2016). En studie av norska rektorers arbete visar hur ett förrättsligande av skolan skapar spänning mellan att göra vad som juridiskt förordnas och de bedömningar rektorerna gör utifrån kunskaper grundade i sin profession (Ottesen & Møller 2016). I Sverige är polisanmälningar ett relativt nytt sätt att hantera elevers oönskade handlingar. Detta är också något som återspeglas både i omfattningen av forskning inom området och i vad som nationellt är i blickfånget i studier av våld i skolan (Vainik 2017; Wahlgren 2014; Ekberg 2010). Mycket av forskningen om våld i skolan är genomförd i anglosaxiska länder och främst i USA (Na & Gottfredson 2013; Robinson med flera 2012; Furlong & Morrison 200).

Studier från USA visar att det hos skolpersonalen finns ett ambivalent förhållningssätt till att samverka med polisen (Theriot 2009). Samverkan med polis kan uppfattas som en trygghet och resurs, men det kan även uppstå en osäkerhet och konflikter kring hur man bör hanterar elevers oönskade handlingar. Detta har beskrivits som att där polisen ser brottsliga handlingar, ser skolpersonalen en risk att definiera och märka elever som brottslingar (Coon & Travis 2012). Studier har även visat hur lärare uttrycker en oro för att samverkan med polisen kan uppfattas som att de har förlorat initiativet i arbetet med att främja en positiv skolkultur (Tillyer, Fisher & Wilcox 2011; Morris 2005). Skolpersonal har beskrivit detta som att fostransuppdraget har underminerats och skolans likabehandlingsarbete allt mer kommit att handla om att rapportera och stoppa explicita former av våld (Bergh & Arneback 2016; Hult & Lindgren 2016; Ball, Maguire, Braun, Braun, Hoskins & Perryman 2012).

Det ökande antalet polisanmälningar i skolan kan även förstås mot bakgrund av den svenska skolans kris. Bristande disciplin och ordningsproblem i skolan har framförts som en av förklaringarna till sjunkande resultat i internationella jämförelser (Wahlgren 2014). Ordning och studiero var även en profilfråga för den borgliga Alliansen under 2000-talet. Ett av de budskap som framfördes var att våld och kränkningar i skolan bör hanteras på samma sätt som i det övriga samhället (Larsson, Löfdahl & Pérez Prieto 2010, Utbildningsdepartementet 2009). Sammantaget har detta inneburit ett ökat tryck på skolpersonalen att polisanmäla. Ökningen av polisanmälningar i skolan handlar framför allt om att lindrigare fall av fysiskt våld anmäls oftare än tidigare (Estrada 2007). Samtidigt visar studier att konsekvenserna för de elever som utsätts inte bör förringas. Forskning visar på klara samband mellan negativa följder för hälsa, sociala relationer och skolprestationer och utsatthet för våld och kränkningar under uppväxten (Bjereld 2017; Knight med flera 2011).

Studier som uppmärksammat förekomsten av polisanmälningar i skolan visar att det är vanligt med olika meningar bland skolpersonalen om vad som bör anmälas (Vainik 2017, Ekberg 2010). En förklaring som nämns är att elever som är utsatta i en situation, vid ett annat tillfälle kan vara delaktiga i att utsätta andra elever (Bradshaw & Johnson 2011). Denna problematik har även uppmärksammats i en dansk studie av den sociala dynamiken mellan elever i skolan (Christoffersen 2014). En aspekt av detta är att det även vara svårt att avgöra när en lek övergår till en konflikt. En del av problematiken handlar även om att subtila former av våld är svåra att upptäcka (Hymel & Swearer 2015). Forskning visar också att ungdomars egna gränsdragningar för vad som är lek och vad som är bråk varierar mellan olika situationer och är beroende av relationen mellan dem som är inblandade (Ringrose & Rawlings 2015, Uhnoo 2011). Studier visar även hur ungdomar upplever positionen som utsatt som förknippad med skuld och svaghet och därför kan vara ovilliga att söka hjälp eller tala om sig själv som ett brottsoffer (Bjereld 2017; Heber 2014; Wästerfors 2014). Detta är något som exempelvis även Søndergaard (2015) belyser i en diskussion om mobbning.

Den översikt som presenterats här är givetvis inte fullständig. Forskningslitteratur rörande våld i skolan omfattar ett stort urval av situationer och rör allt från dödligt och grövre våld, till trakasserier och utfrysning (Furlong & Morrison 2000; Knight med flera 2011). I Sverige och de nordiska länderna har forskning om mobbning kommit att utgöra det dominerade perspektivet på våld i skolan (Thornberg 2015, Skolverket 2013, Hansen 2011). Jämförelsevis är det både internationellt och nationellt få studier som undersökt den betydelse som ett förrättsligande av skolan fått för hur skolpersonalen bemöter våld mellan elever. Denna studie kan förhoppningsvis bidra till detta kunskapsområde.

Metod och urval

Resultat som behandlas i denna text är en del av ett forskningsprojekt med kunskapsintresset att analysera det samtida inträdet av en rättslig diskurs i skolan. Studien omfattar nio grundskolor med elever i de senare skolåren åk 7–9 (åtta kommunala skolor och en fristående skola). Urvalet är gjort med avsikt att få en variation med avseende på geografisk placering av skolor samt socioekonomiska förhållanden. Prästkrageskolan är beläggen i ett övre medelklassområde i en mindre kommun som ingår i en storstadsregion. Violskolan är en fristående skola centralt placerad i en storstad, där en majoritet av eleverna kommer från socialt utsatta områden. Näckrosskolan och Syrénskolan ligger i medelklassområden i en storstad. Tistelskolan, Kaprifolskolan, och Tulpanskolan är lokaliserade i medelklass- och lägre medelklassområden i mindre kommuner inom en storstadsregion. Björnlokaskolan och Maskrosskolan är belägna i socialt utsatta storstadsområden.

Materialet som analyserats är hämtat från fokusgruppintervjuer och individuella intervjuer med rektorer, skolsköterskor, kuratorer och andra nyckelpersoner i elevhälsoteam på skolorna. I empirin finns det en variation mellan skolorna, beroende på hur verksamheten på varje skola var organiserad, samt utifrån vilka personer som har haft möjlighet att delta. Sammantaget genomfördes 47 intervjuer. Intervjuerna pågick i genomsnitt i 45 till 60 minuter och spelades in och har därefter transkriberats. De mer övergripande frågeområdena under intervjuerna var: 1) frågor om skolans historiska bakgrund och nuvarande situation; 2) frågor rörande skolans arbete med våld, konflikter, kränkande behandling, mobbning; 3) frågor rörande skolans samarbete med familjer och andra myndigheter; 4) frågor rörande likabehandlingsplaner och andra typer av lokala dokument. Studien har genomförts i enlighet med rådande etiska riktlinjer för forskning. Namn på skolor och personer är således fingerade (Vetenskapsrådet 2011).

Teoretiska utgångspunkter

Inom kunskapsområden som pedagogik, socialt arbete och juridik har det etablerats särskilda diskurser som fått ett stort inflytande över skolans arbete och över hur olika händelser och beteenden kategoriseras. Med diskurs avses här systematiserade och institutionaliserade sociala praktiker, kunskaper och förklaringsmodeller, som etablerats inom olika kunskapsområden (Foucault 2003). I skolpersonalens berättelser om situationer där elever använt våld blir dessa diskurser resurser för att kategorisera och därmed begripliggöra vad som hänt och även redskap för hur de inblandades handlingar och delaktighet ska förstås (Jenkins 2000). Beroende på hur en händelse kategoriseras framträder således möjliga åtgärder och perspektiv, samtidigt som andra ingripanden och tolkningar kommer att framstå som mindre lämpade (Hacking 2004).

Ett nyckelbegrepp i analysen är begreppet socialt dilemma. Med sociala dilemman avses argument som står för olika och motsägelsefulla positioner i relation till ett ”problem” inom ett område. I det här fallet handlar det om hur skolpersonalen resonerar och berättar om hur de hanterar våld, bråk och konflikter mellan elever. Socialt dilemma som ett analytiskt begrepp skiljer sig från en vardaglig betydelse, där ordet ofta används för att beskriva en fråga som framställs som olöslig (Börjesson & Palmblad 2003). Michel Billig med flera (1988) beskriver sociala dilemman som språkliga resurser som i vid mening används för att resonera om samhälleliga och politiska frågor. Detta kan förstås som att det finns flera möjliga sätt att kategorisera och därmed definiera vad som är ”problemet” och hur det bör behandlas. Det kan vara frågor om straff kontra vård för brottslingar. I skolans kontext kan detta relateras till i vilken utsträckning våld i skolan ska lösas genom dialog mellan elever, föräldrar och skolpersonal, eller om skolpersonalen bör polisanmäla sådant som på andra platser skulle kategoriseras som misshandel och hot. Under analysprocessen har vi specifikt intresserat oss för hur personalen argumenterar kring hur situationer som föranlett en polisanmälan ska förstås. I analysen av materialet har vi sökt efter ord som polis, polisanmälan våld, bråk, mobbning, brottsoffer, retas, ovänner, utsatthet och förövare. Ord som på olika sätt signalerar utifrån vilka perspektiv skolpersonalen talar om hur våld och konflikter hanteras i skolan. Materialet har därefter tematiserats utifrån studiens frågeställningar.

Resultat

Redovisning och analys av resultatet är i de kommande avsnitten strukturerat kring tre utkristalliserade teman: 1) Vilka beteenden polisanmäls i skolan? 2) Hur talar skolpersonalen om offer respektive förövare? 3) Vilka skäl anges för att polisanmäla?

Polisanmälningar – då det gått för långt

I ett flertal kommuner och regioner i Sverige har kommunala tjänstemän tillsammans med polismyndigheten utarbetat rutiner och gemensamma handlingsplaner för att hantera situationer där det föreligger misstanke om brott (jämför Ottesen & Møller 2016). En del av detta samarbete har resulterat i att det nu finns förtryckta blanketter som personalen i skolan förväntas använda vid en polisanmälan. Blanketterna är ett exempel på hur en juridisk diskurs blivit del av hur problem hanteras i skolan. Detta är även något som återspeglas i intervjuerna då skolpersonalen beskriver hur de bemöter våld på skolorna. I det exempel som följer är det kuratorn på Maskrosskolan som berättar om händelser som polisanmälts.

Kurator, Maskrosskolan: Om det blir något fysiskt våld, då blir det polisanmälan. Det blir det! Om det händer på skolan och man tycker att det är det … Då är det polisanmälan.

Förekomsten av fysiskt våld beskrivs som den vanligaste orsaken till att skolpersonalen väljer att polisanmäla. Som tidigare nämnts, är Skolverkets rekommendation att det är rektor på skolan som gör polisanmälan. Då det vanligtvis är någon annan i personalen som bevittnat händelsen, eller som först får kännedom om vad som hänt är det ofta flera personer delaktiga i beslutet. Det innebär att beslutet om att polisanmäla i praktiken är ett kollektivt beslut, där rektor rådgör med den personal som har kännedom om händelsen, samt med personalen i elevhälsan. I exemplet som följer är det kuratorn på Björnlokaskolan som talar om den process som kan leda till att beslut tas om att polisanmäla.

Kurator, Björnlokaskolan: Sista polisanmälan var en rätt allvarlig misshandel. En lite äldre elev som misshandlade en yngre elev. Nu var det rätt uppenbart med en gång, för det var så kraftigt våld. /…/ Det var så tydligt våld så att det var lätt att skapa en gemensam bild. Vi i personalen och föräldrar och sa att det här är ett riktigt brott.

Skolpersonalen uttrycker här att det är lättare att polisanmäla en händelse då finns något konkret och påtagligt som ägt rum och som legitimerar beslutet att polisanmäla. Detta kan förstås som att det hos skolpersonalen eftersträvas en tydlighet kring skälen att polisanmäla. I följande exempel är det kuratorn på Tistelskolan som berättar om situationer där personalen beslutat att polisanmälan är rätt sätt att hantera det som skett.

Intervjuare: Men vad är det som har hänt i de fall då det ändå blir så att man diskuterar i fall det är ett brott? Vad är det som hänt?

Kurator, Tistelskolan: Då är det oftast, eller nästan alltid handlar det om fysiskt våld. Vi tillkallar socialtjänsten om vi upplever att föräldrastödet inte är hundra. Vi vill att socialtjänsten ska stödja oss med familjens engagemang. Men när det är polis, så är det alltid fysiskt våld, där det oftast är fysiska skador. Att det är någon vuxen som blivit rädd för konsekvenserna. Att det med lite otur kunde gått riktigt illa. Då blir det polisen ...

Det är här tydligt hur kunskaper från olika områden utgör en del av hur skolpersonalen hanterar situationer där elever riskerar att fara illa. Polisanmälan framställs som ett sätt att hantera händelser där hos någon av eleverna funnits ett uppsåt att fysiskt skada någon annan, medan samarbetet med socialtjänsten beskrivs som ett alternativ då skolpersonalen har svårigheter att kommunicera med elevernas familjer. I följande exempel är det rektorn på Tulpansskolan som resonerar om dilemmat med att avgöra vad som är möjligt att polisanmäla.

Rektor Tulpanskolan: Pratar vi om polisanmälningar så är det ju, det händer dessbättre inte så ofta, men det är ofta kopplat till att det varit någon incident. De polisanmälningar vi gjort har ofta någon koppling till våld.

Intervjuare: Fysiskt våld eller?

Rektor: Fysiskt våld ja.

Intervjuare: … inte så mycket psykiskt?

Rektor: Det är ofta mycket luddigare, oerhört svårt att komma åt. /…/ Många gånger genom de subtila greppen som blickar, man vände ryggen till. Man hälsar inte. Det här. Det finns egentligen inte ingenting att polisanmäla kanske … Men det är ett väldigt olämpligt beteende.

I materialet finns en tydlig förbindelse mellan fysiskt våld och de situationer som skolpersonalen har polisanmält. Det är även tydligt i dessa berättelser att situationer där elever med uppsåt skadar andra elever på andra sätt än med fysiskt våld sällan polisanmäls. Kopplingen mellan fysiskt våld och polisanmälan är också något som synliggörs i skildringen av en situation på Björnlokaskolan. Kuratorn på skolan berättar om ett händelseförlopp där två pojkar upprepade gånger kränkte en annan elev. ”Det här är nog det starkaste mobbingärende som vi haft, för här gick det väldigt långt” (Kurator, Björnlokaskolan). Det var dock inte kränkningarna som resulterade i att eleverna blev polisanmälda. Det som föranledde polisanmälan var en händelse då de två pojkarna som utsatte andra elever för kränkningar kastade snöbollar på en yngre elev. ”Ett snöbollskrig som urartade, en pojke som förlorade medvetandet” (Kurator, Björnlokaskolan). Historien om de grova kränkningarna och snöbollskriget som urartade illustrerar väl att en polisanmälan inte är avhängig på om en elev far illa, utan snarare är relaterad till förekomsten av fysiskt våld. Som ovan diskuterats ställs personalen inför ett antal alternativa sätt att hantera bråk, konflikter och kränkningar som sker mellan elever. Personalen talar om detta som ett dilemma, då en polisanmälan ställer krav på att det är något uppenbart som hänt, som också är möjligt att återge i en anmälan. Det innebär att våld som är subtilt och svårt att upptäcka sällan polisanmäls. Skolpersonalen talade även om att det ofta fanns flera perspektiv och aspekter på vad som skett, och om vem som var offer, och vem som var förövare. I det avsnitt som följer beskriver personalen hur detta är ett dilemma som de förhåller sig till i de situationer som polisanmäls.

Brottsoffer och förövare

Ett förrättsligande av konflikter i skolan innebär att kategorierna brottsoffer och förövare blir en del av hur konflikter mellan elever i skolan hanteras. Den juridiska diskursens inträdde medför en förskjutning från en etisk bedömning av rätt och fel till en fråga om det begåtts ett brott eller inte. Det innebär att i de situationer som polisanmäls är det någon som kategoriseras som brottsoffer och någon som kategoriseras som brottsling. Situationer som beskrivs starta som ett mindre bråk mellan två elever kan således transformeras till att bli en situation som begripliggörs utifrån att någon av eleverna definieras som förövare och någon annan av eleverna som offer. I följande intervju är det rektor på Tulpanskolan som berättar om en situation där ett mindre bråk urartade och föranledde en polisanmälan.

Rektor, Tulpansskolan: Det har varit en händelse i en klass där två elever blev osams. De började tjafsa om en pryl. Den ena eleven tappade fattningen och blev riktigt arg. Det blev ett slagsmål, där den ena personen försökte backa undan. Men inte eleven som tappade fattningen. Det utdelades slag och det kastades stolar.

Situationen visar ett exempel på hur skolpersonalen polisanmäler handlingar där eleven genom att använda fysiskt våld uppfattas överskridit en gräns. Händelsen beskrivs ha startat som en mindre konflikt mellan två elever. Inledningsvis är det ingen av eleverna som är förövare eller brottsoffer, men i berättelsen framträder successivt, då den ena av eleverna beskrivs tappa fattningen och börja slå och kasta stolar, bilden av en aggressiv förövare. I exemplet nedan är det rektorn på Prästkrageskolan som berättar om en händelse som utvecklades till en våldsam situation mellan två elever på väg hem från skolan. Bakgrunden var att en pojke som går i årskurs åtta vid upprepade tillfällen fått kommentarer om sina kläder.

Rektor, Prästkrageskolan: Det var en pojke som hade fått nog. Han går i årskurs åtta. Han tyckte nog att nu har jag hört det här (om sina kläder) tillräckligt många gånger, så när han fick höra det igen när han väntade på bussen, så gav han sig på en kille där. Då blev det liksom ingen hejd på det. /…/ Det finns ju en orsak, man kan förstå att man blir arg och agerar. Det är ju inte så att vi tänker: ”Oj, vilken våldsbenägen ungdom!” Utan det fanns en orsak, han har också blivit kränkt! /…/ Det var han som slogs. Ja, det var ju han med kläderna. Det var ju så. Det var han. Så han blev polisanmäld i det här. Men i utredningen så finns det ju alltid också den delen som de naturligtvis har med sig. Men i min anmälan så blev det ju så. Jag polisanmälde inte kränkningen, utan det var det fysiska våldet.

Rektor pekar på dilemmat kring att avgöra vem som är förövare och vem som är offer. Skolpersonalen valde i denna situation att polisanmäla eleven som beskrivs tappa besinningen och använde fysiskt våld, även om detta betraktades som en reaktion på elevens utsatthet. Rektorn uttrycker både sympati för eleven som slogs och en förståelse för att hur situationen kunde uppstå. Samtidigt är det tydligt att de upprepade kräkningarna inte ses som skäl nog att polisanmäla de elever som utsatte pojken. En polisanmälan kan på så sätt innebära en förskjutning och omkastning av positionerna förövare och offer. Detta är också något kuratorn på Syrénskolan lyfte fram.

Kurator, Syrénskolan: Det var både och, det är alltid, när den som känner sig som offer kan ju också vara förövare och vice versa. Ibland är det ju svårt för oss för att vi ska hantera det på skolan samtidigt ska vi inte gå in och prata om det för mycket för då ska polisen gå in och göra sin utredning. /…/ Det är något som jag tycker ofta man ser är det här att ena dagen är man utsatt som offer, men kanske en stund senare, en tid senare, så går man själv över gränsen och är gärningsman om man säger så.

Kategorierna brottsoffer och förövare kan vara problematiska att hantera i skolans vardag. Detta framträder som dilemman i skolpersonalens arbete med att bemöta elevers oönskade handlingar. De handlingar som utifrån en juridisk diskurs kan vara motiverade att anmäla, kan utifrån en socialpedagogisk diskurs ses som en reaktion på elevers upplevelser av den egna utsattheten. De situationer som skolpersonalen återkommer till som orsak till en polisanmälan är då någon går över gränsen. I intervjuerna är detta vanligtvis då någon använder fysiskt våld. Samtidigt kan en sådan händelse vara del av större och komplexa sociala relationer över längre tid. Personalen beskriver detta som att det inte alltid är lätt att avgöra vem som är offer och vem som är förövare. Tidigare studier har också uppmärksamhet att elever som utsätter andra elever ofta själva kan vara utsatta (Bradshaw & Johnson 2011). För personalen innebär det att den elev som i en situation kan vara en förövare i andra situationer är ett offer som söker personalens stöd. Detta är något som gör förtroendet sårbart mellan personalen och de elever som är inblandade i de situationer som polisanmäls: Rektorn på Kaprifolskolan berättar:

Rektor, Kaprifolskolan: Ofta försvårare en polisanmälan skolans arbete, för tilliten skolan skolpersonal faller. Så oavsett om du är offer, eller förövare … offer kan tycka men det känner sig väldigt utsatta genom att man har gått ut med detta och vad händer då för det tar väldigt långt. Den som du beskriver som förövare, om det finns en tydlig, den tappar ju tilltron till skolans personal och tycker att vi sviker.

Det är tydligt hur en juridisk diskurs aktualiserar dilemmat kring skolans ansvar att stödja elever med olika svårigheter, även då de begår handlingar som inte tolereras, då en polisanmälan innebär att individen pekas ut som ansvarig och skyldig till sina handlingar. Tidigare studier visar hur det finns flera dimensioner av hur kategorierna brottsoffer och förövare används. En polisanmälan framställs ofta som en form av upprättelse och erkännande för den som utsatts (Na & Gottfredson 2013, Ekberg 2010). Samtidigt har tidigare forskning visat att ungdomar inte alltid upplever det som något positivt att bli kategoriserad som brottsoffer (Søndergaard 2015, Wästerfors 2014). I det exempel som följer är det skolkurator och trygghetsvärden på Tistelskolan som under en fokusgruppintervju diskuterar hur en del elever gör motstånd mot att bli kategoriserade som brottsoffer.

Kurator Tistelskolan: Vissa barn definierar sig som brottsoffer och då är det ju enklare att hantera. Om någon säger jag har blivit utsatt för detta, då kan vi agera enligt vår plan. Men sedan har vi ett antal elever, där vi kan se att de är väldigt utsatta. Men de är inte identifierade som brottsoffer, vill inte, ett nederlag, …

Trygghetsvärd: Ja på sätt att de … Jag tänker på att det är killar som inte vill identifiera sig som offer, om jag säger så. Tjejerna kanske tycker det är enklare att säga, jag är utsatt, kan man tänka sig.

I skolpersonalens berättelser framträder hur kategorierna brottsoffer och förövare gör något med de elever som är inblandade. I tidigare forskningen beskrivs hur ungdomar som utsätts berättar om en rädsla för att kategoriseras som brottsoffer, inte minst då kategorin innebär att blotta sin svaghet inför andra eller att bli anklagad för att skvallra (Bjereld 2017). Forskning visar även hur framför allt pojkar har svårt att identifiera sig med positionen som brottsutsatt (Wästerfors, 2014). Den ideala bilden av brottsoffret som någon som är svag och värnlös kan således motverka att elever som utsatts söker hjälp. Forskning visar att ungdomar som utsatts för brott kunde tala om sig själva som offer och då framför allt i betydelsen av att de blivit dålig bemötta av myndighetspersoner (Heber 2014). Det finns här en skillnad mellan att anse sig sviken och missförstådd av skolpersonalen och att bli illa behandlad av andra elever och att därmed inta en position som brottsoffer.

Orsaker till att polisanmäla

I följande del riktas intresset mot hur skolpersonalen talar om varför de polisanmäler. Studier visar att det sedan mitten 1990-talet skett en ökning av antalet polisanmälningar i skolan. Ökningen har förklarats vara ett svar på ökade krav på att tydligare markera med straffrättsliga åtgärder mot ungdomsbrottslighet (Vainik 2017; Estrada 2007). Polisanmälans symboliska värde som en markering mot elevernas oönskade beteende var också något som var återkommande i intervjuerna med skolpersonalen. I det exempel som följer är det rektor på Näckrosskolan som talar om vad man på skolan väljer att polisanmäla.

Rektor, Näckrosskolan: Det är en svår balansgång tycker jag. Det vi försöker förmedla till eleverna är att samma lag gäller på trottoaren utanför skolan som i skolan. Vi har ingen särskild brottsbalk för skolan. Om man slår någon här inne i skolan eller på utsidan är det lika illa så att säga. Sedan finns det ett antal påbud som kommunen har tagit fram om polisanmälningar i skolan. Vi ska använda de här olika blanketterna. Men man måste ändå göra en viss distinktion för elever är ju inte bara i skolan för att lära sig saker, utan också för att bli goda människor. Vi har ett dubbelt uppdrag.

Skolpersonalen talar om en polisanmälan som ett sätt att kommunicera att samma lagar gäller i skolan som utanför skolan. I intervjun beskriver rektorn de blanketter som tagits fram i kommunen som ett påbud om att rektor förväntas att göra polisanmälningar. Detta kan tolkas som att rektorn upplever att det finns en viss förväntan att polisanmäla (Larsson med flera 2010; Estrada 2007). I intervjun gör rektorn även en distinktion mellan polisanmälningar och skolans lärande och fostransuppdrag; något som kan tolkas som att det görs skillnad mellan polisanmälningar och vad som betraktas vara skolans värdegrundsarbete. I följande exempel är det rektor på Prästkrageskolan som på ett likande sätt diskuterar det sociala dilemmat med att avgöra vad som ska polisanmälas och samtidigt vidmakthålla initiativet i skolans värdegrundsarbete.

Rektor, Prästkrageskolan: Det är alltid en gräns, man får ju hitta någon gräns. För vi kan ju inte polisanmäla allt som händer i skolan! Vi vill ju inte att polisen ska sköta vårt värdegrundsarbete! Det är jättesvårt att säga vart gränsen går. Jag ser inte… (…) Polisanmälan hjälper oss inte, i skolans eget arbete! Men det hjälper oss på så sätt att vi visar väldigt tydligt att samhällets regler och normer gäller på skolan. Det är inte tillåtet att slåss. Det gör vi inte någonstans. Det gör vi inte i skolan heller. Det här att vi visar liksom, vi visar att så här vill vi ha det.

Intervjuare: Det blir som en markering?

Rektor, Prästkrageskolan: Ja, ja att man inte tänker att man kan gå till skolan och; ”Här förstör vi. Vi går till skolan och förstör vår skola och klottrar och hotar lärare eller hotar andra.” Det är inte acceptabelt. Vi har en högre moralisk ribba! Men för det främjande och förebyggande arbetet så vill vi ju inte blanda in polisen i det.

Förhållandet till att polisanmäla beskrivs som ambivalent. En del av denna problematik framställs som svårigheten att avgöra när man bör göra en polisanmälan. Tidigare studier har visat att ett förrättsligande av skolan bidragit till ett större fokus på explicita former av kränkningar (Bergh & Arneback 2016). Detta kan även bidra till förståelsen till varför skolpersonalen oftast polisanmäler situationer där det förekommit fysiskt våld. Under intervjun berättar rektor även att polisanmälan inte underlättar skolans värdegrundsarbete. Skillnaden mellan polisanmälan och skolans värdegrundsarbete understryks ytterligare genom att rektorn talar om att skolan inte samarbetar med polisen i det förebyggande arbetet (jämför Wahlgren 2014). Polisanmälan beskrivs framför allt som en viktig markering av att samma regler som gäller i övriga samhället också råder i skolan. Betydelsen av en polisanmälans symboliska värde var även något rektorn på Maskrosskolan betonade.

Rektor, Maskrosskolan: Det (polisanmälan) sänder ett… Det är ett signalvärde. Det sänder en signal. Att det här, för det sprider ju sig. Dels att det har hänt en ”dansk skalle” liksom, i Bamba när alla ses. Dessutom så ser man ju att det blir en polisutredning och: ”Han fick nog gå till polisen och socialtjänsten”, liksom. Det sprider sig också att skolan tar så allvarligt på händelsen.

Ett genomgående svar i intervjuerna med skolpersonalen är att en polisanmälan betraktas som en tydlig markering från skolan. I intervjun lyfts polisanmälan fram som en åtgärd som förhoppningsvis kan få effekten att eleverna förstår konsekvenserna av att bryta mot skolans regler. Detta framhålls som viktigt, då det är en situation som många av eleverna bevittnat och som också fått uppmärksammats på skolan. En polisanmälan beskrivs då som en stark signal och markering med budskapet att skolan sett allvarligt på händelsen och vidtagit åtgärder som fått konsekvenser för de inblandade. Ytterligare en dimension av detta var att lyfta fram polisanmälan som en upprättelse för de elever som blivit utsatta. Nedan är det kuratorn på Björnlokaskolan som diskuterar.

Kurator, Björnlokaskolan: Det kan vara ett viktigt sätt att markera för den liksom som har blivit utsatt att man är brottsoffer, att man har blivit utsatt precis som om det skulle varit en vuxen som hade varit i den här situationen. Samtidigt så kan jag känna att det är lite av ett svagt samhälle också där man lämnar allting till polisen. Att man signalerar till barnen att vi vuxna inte klarar av att lösa det här, utan vi lämnar det till polisen.

Det är tydligt hur frågan om att polisanmäla kan förstås som ett socialt dilemma där argumenteten som relateras till olika förhållningssätt framhålls som förnuftiga, men delvis också som motstridiga. Polisanmälan beskrivs som en markering att skolan står bakom de elever som utsätts. Argumenten kan läsas som en variation på tidigare argument om att det som är ett brott utanför skolan inte ska hanteras annorlunda i skolan (Vainik 2017; Larsson med flera 2010). I detta fall utifrån ett perspektiv att det som händer ett barn i skolan inte kan hanteras på annat sätt än om det hade gällt en vuxen. Det är också tydligt, att även om detta beskrivs som en viktig grundval, framhåller även kuratorn det problematiska med att inta denna position. Argumentet är att de vuxna i elevernas närhet borde kunna hjälpa barnen att hantera svåra situationer, utan att polisanmälan, då en anmälan kan ha en negativ påverkan på förtroendet mellan skolpersonalen och eleverna. I grunden handlar detta sociala dilemma inte bara om var gränserna för skolans fostransuppdrag går, utan även om en sådan gräns existerar, och vad skillnaden är mellan regler och lagar i skolan och samhället i övrigt (Christoffersen 2014, Wahlgren 2014; Qvarsebo 2006).

Konklusion och diskussion

Fokus i den här studien har riktats mot den betydelse som ett förrättsligande fått för hur elevers oönskade beteende bemöts i skolan. Syftet har specifikt varit att bidra med kunskaper om hur skolpersonalen talar om de händelser som polisanmäls. En polisanmälan skiljer sig från hur man i skolan traditionellt hanterat situationer där elever far illa och utsätts för olika typer av våld. Skolans verksamhet har visserligen sedan länge reglerats av skollag, arbetsmiljölagar, och personalen har anmälningsskyldighet vid kännedom om att elever riskerar att fara illa. Samtidigt är det möjligt att urskilja ett perspektivskifte i den samtida debatten kring i hur elevers oönskade handlingar ska bemötas. Anmälningsskyldigheten med utgångspunkt i socialtjänstlagen bygger på rätten till stöd, då en elev riskerar att utvecklas ogynnsamt på grund av sin livssituation. En polisanmälan handlar däremot om att det är elevens gärning och inte sociala situation som ska utredas och eventuellt leda till ett straff. Det är tydligt hur detta rör sig om två olika logiker att hantera situationer där det förekommit våld i skolan. Analysen visar hur dessa båda dessa perspektiv förekommer parallellt då personalen argumenterar kring hur de hanterar våld i skolan (Billig med flera 1988). Ett förrättsligand av skolan innebär således inte att en social diskurs ersatts av en brottsrättslig diskurs, utan snarare att dessa existerar parallellt.

Resultaten visar att det framförallt är fysiskt våld som polisanmäls. Situationer där våldet är subtilt och emotionellt beskrivs av skolpersonalen som svårare att upptäcka. Skolpersonalen talar om svårigheten att peka på något konkret i dessa situationer, som skulle kunna föreligga som skäl till att polisanmäla. Situationer där det inte förekommer fysiskt våld polisanmäls därför inte i samma utsträckning som situationer där det förekommer fysiskt våld, även om det i dessa situationer också kan finns ett uppsåt att skada.

Analysen påvisar hur en polisanmälan i och med att de kategoriseras som förövare och offer gör något med de personer som är inblandade. I och med polisanmälan flyttas fokus från vad som sker i relationen mellan eleverna, till att bli en fråga om det som skett är ett brott. I skolpersonalens berättelser framstår detta som ett socialt dilemma. Skolpersonalen talar om svårigheten att avgöra vem som är ett offer och vem är förövare och hur dessa positioner många gånger kan vara överlappande. Det kan även vara så att den elev som i en situation är förövare i ett längre perspektiv kan vara den som blir utsatt och far illa.

Vidare synliggör resultatet hur en polisanmälan aktualiserar det sociala dilemmat kring var gränserna går för skolan fostransuppdrag. En polisanmälan beskrivs å ena sidan vara en viktig markering, som visar att skolan står upp för de elever som utsätts. Anledningen att polisanmäla beskrivs även vara att en polisanmälan sänder ut en tydlig signal till elever och föräldrar om att samma lagar gäller i skolan som utanför skolan. En polisanmälan beskrivs å andra sidan riskera att försämra personalens relation till elever och föräldrar. Skolpersonalen talade även om polisanmälan som ett misslyckande, där skolpersonalen riskerade att framstå som om de förlorat kontrollen över skolan. En sådan dubbelhet återspeglades även i personalens tal om kontakten med polisen som åtskild från det förebyggande arbetet mot kränkande behandling och trakasserier. Detta ska även förstås mot bakgrund av att även om skolpersonalen väljer att polisanmäla, befriar inte det rektor och skolans huvudman från ansvaret att utreda vad som hänt och att vidta åtgärder, vilket exempelvis om det visar sig att det råder misstanke om att eleven far illa kan inbegripa en anmälan till socialtjänsten.

Sammantaget synliggörs en bild av ett ambivalent förhållande hos skolpersonalen till hur man ska hantera våld och konflikter i skolan. Skolpersonalen beskriver både tilltro till dialog och sociala åtgärder som något eftersträvansvärt, samtidigt som de även talar om samhällets krav på lag och ordning. Vi kan här se en risk att fokus flyttas från hur man skapar hållbara organisationer och en väl fungerande social samvaro på skolorna, till att problem och interpersonellt våld blir en juridisk fråga. Samtidigt ser vi också att det finns ett ”motstånd” bland skolpersonalen mot denna form av utveckling. Detta motstånd och den ambivalens som beskrivits i artikeln aktualiserar också en rad sociala dilemman, där olika diskurser ställs mot varandra. Det mest centrala sociala dilemmat som identifierats i vår studie är konflikten mellan en juridisk och en socialpedagogisk ”lösning” på olika former av skolproblem. Detta sociala dilemma rör djupare lager av värderingar, kunskapssyn och mer generellt synen på hur man arbetar med och ”löser” sociala problem.

Avslutningsvis, artikeln bygger på intervjuer med skolpersonal från nio skolor vilket gör det svårt att säga något om resultatets representativitet. Artikeln behöver därför även kompletteras med framtida forskning som belyser hur skolpersonalen hanterar situationer där det förekommer våld.

Referenser

Ball, S.J., Maguire, M., Braun, A., Hoskins, K. & Perryman, J. (2012). How schools do policy: policy enactments in secondary schools. London: Routledge.

Bergh, A., & Arneback, E. (2016). Hur villkorar juridifieringen lärarprofessionens arbete med skolans kunskaper och värden? Utbildning och Demokrati, 25(1), 11–31.

Billig, M., Condor, S., Edwards, D., Gane, M., Middleton, D., & Radley, A. (1988). Ideological dilemmas: A social psychology of everyday thinking. London: Sage Publications, Inc.

Bjereld, Y. (2017). If they only knew: bullying victimization among children and youth in the Nordic countries. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet, 2017. Göteborg.

Bradshaw, C. P., & Johnson, R. M. (2011). The social context of bullying and peer victimization: An introduction to the special issue. Journal of School Violence, 10(2), 107–114.

Börjesson, M. & Palmblad, E. (2003). I problembarnens tid: förnuftets moraliska ordning. Stockholm: Carlsson.

Christoffersen, D. D. (2014). Meningsfuldt skoleliv? imellem faglige og sociale aktiviteter og engagementer (Doctoral dissertation, Roskilde Universitet).

Coon, J.K. & Travis III L.F. (2012). The role of police in public schools: A comparison of principal and police reports of activities in schools. Police Practice and Research, 13(1), 15–30.

Ekberg, M.S. (2010). Dom kallar oss värstingar: om ungas lärande i mötet med skola, socialtjänst och polis. Växjö: Linnéuniversitetet, 2010. Växjö.

Estrada, F: (2007). Ungdomsbrottslighetens utveckling, omfattning och struktur i Estrada, F & Flyghed, J (red). Den Svenska Ungdomsbrottsligheten. s. 23–56. Studentlitteratur: Lund

Foucault, M. (2003). Övervakning och straff: fängelsets födelse. (4. översedda uppl.) Lund: Arkiv.

Fransson, S. (2016). Juridifieringens konsekvenser av skolans område – en översikt av begrepp och principer. Utbildning och Demokrati. Tema: Juridifiering av skolan, 25(1), 33–51.

Frenzel A. (2016). Skolundersökningen om brott 2015 [Elektronisk resurs] om utsatthet och delaktighet i brott. Stockholm: Brottsförebyggande rådet Hämtad från https://www.bra.se/download/18.37179ae1581 96cb1727ebae/1482158395266/2016_2 1_Skolundersokningen_om_brott_2015. pdf

Furlong, M. & Morrison, G. (2000). The school in school violence definitions and facts. Journal of emotional and Behavioral disorders, 8(2), 71–82.

Gibson, H. (2013). Home–school agreements: explaining the growth of ‘juridification’and contractualism in schools. Oxford Review of Education, 39(6), 780–796.

Hacking, I. (2004). Between Michel Foucault and Erving Goffman: between discourse in the abstract and face-to-face interaction. Economy and society, 33(3), 277–302.

Hansen, H. R. (2011). (Be)longing – Forståelse af mobning som længsel efter at høre til. Psyke & Logos, 32(2), 16.

Heber, A. (2014). Good versus bad? Victims, offenders and victim-offenders in Swedish crime policy. European Journal of Criminology, 11(4), 410–428.

Hymel, S., & Swearer, S. M. (2015). Four decades of research on school bullying: An introduction. American Psychologist, 70(4), 293.

Jenkins, R. (2000). Categorization: Identity, social process and epistemology. Current sociology, 48(3), 7–25.

Knight, R., Göransson, S. & Sverke, M. (2011). Psykologiska perspektiv på hot och våld i skolan: ur ett jämställdhetsperspektiv: kunskapsöversikt. Stockholm: Arbetsmiljöverket.

Kolfjord, I. (2002). Förrättsligandet av ungdomars konflikter/The Juridification of Conflicts among Juveniles. Sociologisk forskning, 116–145.

Larsson, J., Löfdahl, A. & Pérez Prieto, H. (2010). Rerouting: Discipline Assessment and Performativity in Contemporary Swedish Educational Discourse. Education Inquiry, 1(3), 177–195.

Lunneblad, J., Johansson, T., & Odenbring, Y. (2016). Juridik eller socialpedagogik?: Skolors strategier för att hantera kränkningar. Sociologisk forskning, 53(3), 271–288.

Morris, E.W. (2005). “Tuck in that shirt!” Race, class, gender, and discipline in an urban school. Sociological Perspectives, 48(1), 25–48.

Na C., & Gottfredson, D.C. (2013). Police officers in schools: Effects on school crime and the processing of offending behaviors. Justice Quarterly, 30(4), 619–650.

Ottesen, E., & Møller, J. (2016). Organisational routines – the interplay of legal standards and professional discretion. European Educational Research Journal, 15(4), 428–446.

Qvarsebo, J. (2006). Skolbarnets fostran: enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946–1962. Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2006. Linköping.

Ringrose, J., & Rawlings, V. (2015). Posthuman performativity, gender and “school bullying”: Exploring the material-discursive intra-actions of skirts, hair, sluts, and poofs. Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics, 3(2), 80–119.

Robinson, K., Davies, C., & Saltmarsh, S. (2012). Introduction: The case for rethinking school violence. In Davies, C. Robinson, K. and Saltmarsh, S. (Eds.), Rethinking School Violence, (pp. 1–18). United Kingdom: Palgrave Macmillan.

Skolverket (2012) Allmänna råd för arbetet mot diskriminering och kränkande behandling. Stockholm: Fritzes.

Skolverket (2013). Kränkningar i skolan: analyser av problem och lösningar. Stockholm: skolverket

Søndergaard, D. M. (2015). The dilemmas of victim positioning. Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics, 3(2), 36–79.

Theriot, M.T. (2009). School resource officers and the criminalization of student behavior. Journal of Criminal Justice, 37(3), 280–287.

Thornberg, R. (2015). The social dynamics of school bullying: The necessary dialogue between the blind men around the elephant and the possible meeting point at the social-ecological square. Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics, 3(2), 161–203.

Uhnoo, S. (2011). Våldets regler: ungdomars tal om våld och bråk. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet, 2011. Göteborg.

Utbildningsdepartementet (2009). Den nya skollagen: för kunskap, valfrihet och trygghet. D. 1. Stockholm: Utbildningsdepartementet, Regeringskansliet.

Vainik, A. (2017). Polisanmälningar i grundskolan. Diss. 2017. Växjö.

Wahlgren, P. (2014). De laglydiga: om skolans brottsförebyggande fostran. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2014. Stockholm.

Wästerfors, D. (2014). Lektioner i motvind: om skola för unga på institution. Malmö: Égalité.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon