Abstract:

The aim of this text is to introduce perspectives, questions and empirical examples regarding children’s identity construction in play with dolls and figures that represent women and men in both gender-typed and non gender-typed ways. Videotaped play of two 4-year old boys and three 5-year-old girls in a preschool setting is analyzed from complementary interactionistic and socio-cultural perspectives. The level of plasticity in the toyplay is interpreted. The results suggest ways in which the gender-plastic character of toy play can be founded in children’s intentions as well as in the toysŽ character as mediating tools. The analysis is based on whether children play with, through, in or beside their toy gestalts. These and other similar distinctions help to differentiate identity consequences in play.

Keywords:berättelse,genus,gestalt,identitet,lek,leksaker,mediering,plasticitet

Denna text handlar om lek med leksaker som traditionellt varit exkluderade i svensk förskola, t.ex. Barbie och Action Man. Förskolan präglas av värden som står i motsättning till de «genusifierade» värden som förknippas med dessa och liknande leksaker (Almqvist, 1994; Fredricson, 2003). Samtidigt är förskolan en del av samhället med dess stereotypa genusrepresentationer. Möjligen håller denna typ av leksaker på att bli vanligare på förskolan då den av den svenska regeringen 2003 tillsatta Delegationen för jämställdhet i förskolan ser det som en av sina uppgifter att undersöka förskolans lekmaterial ur ett genusperspektiv. Förskolan har, enligt skollagen och läroplanen, uppgiften att aktivt motverka traditionella könsroller. Därför bör genus i förskolan studeras, bland annat utifrån barns lek med leksaker som representerar män och kvinnor på olika sätt.

Syftet med vår framställning är att synliggöra empiriska exempel samt att föreslå teoretiska perspektiv och frågor kring barns lek med könsstereotypa och icke könsstereotypa dockor och figurer. Studien är alltså huvudsakligen explorativ. Den är inte direkt riktad mot förskolans praktik men den är relevant både för förskolepedagoger och för föräldrar.

Barns lek har sedan länge ansetts som viktig för deras utveckling, men i pedagogisk och psykologisk forskning om lek har leksaker inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet. Utifrån perspektiv som betonar materiell, kulturell och social kontext som betydelsefulla för utveckling och identitetskonstruktion, kan man anta att leksaker har betydelse för barns utveckling generellt. Lek med leksaker utgör en skapande verksamhet i vilken barn bygger upp sin identitet efter flera dimensioner, inte minst genus.

Detta bygge sker i samspel med andra (Butler, 1990; Hirdman, 2002). Att leka innebär en möjlighet för barn att integrera vardagliga erfarenheter, att upptäcka och forma meningssystem. Leksaker kan utgöra språkliga markörer och redskap i denna process (Berg, 2000; Nelson & Nilsson, 2002; Selander, 1999; van Leeuwen & Caldas-Coulthard, 2001).

I nästföljande avsnitt formulerar vi våra utgångspunkter kring identitetskonstruktion som mer eller mindre plastisk och ger exempel på tidigare analyser av leksakers representation av genus som en aspekt av plasticitet. Därefter lyfter vi fram identitetsteoretiska och sociokulturella begrepp, dels kring hur barnet kan påverka lek och leksaker, dels hur leksakers basala konstruktion kan påverka barnet.

Det empiriska underlaget för den pilotstudie som därefter presenteras är smalt, men medger ändå djupanalys; det består av några 4- och 5-åriga förskolebarns lek med dockor och figurer som videofilmats. De frågor som ställs i studien handlar om hur denna lek kan förstås dels med utgångspunkt i barnens egna motiv och syften och dels med utgångspunkt i hur leksakerna är designade. Med genus som fokus handlar detta om samspelet mellan barnen och leksakerna i det att leken blir mer eller mindre könsstereotyp beroende på om leksakerna är könsstereotypa representationer av kvinnor och män eller inte. De resultat som presenteras ger en bild av pojkarnas lek som mer könsstereotyp än flickornas och att barnens lek, särskilt pojkarnas, i viss mån blev mindre stereotyp när de lekte med dockor och figurer som var tvetydiga i genushänseende.

Plasticitet hos identitet och leksaker

Personlig identitet skapas och formges i socialt samspel (Mead, 1969; Stern, 1991). Identitetens formgivning antas idag befinna sig i en historisk förändringsprocess mot större plasticitet (Bauman, 1991; Giddens, 1991, 1994) vilket innebär att den utvecklas och förändras i takt med de livserfarenheter individen gör i föränderliga sociala relationer. Hos Giddens (1991, 1994) finns långtgående resonemang med innebörden att senmoderniteten tvingar fram allt högre grad av reflekterande självmedvetande. I denna process får identiteten allt tydligare drag som en berättelse snarare än som gestalt; att ha en självidentitet blir mera att kunna sätta in sig själv i ett händelseförlopp än att kunna rita upp en «bild» av sig själv.

Här ligger också en tendens till allt mer föränderlig och flexibel identitet. Detta gäller också genusaspekten av identitet (Chodorow, 1978; Giddens, 1994). Genus (och sexualiteten) kan anta blandformer i ett «identitetsplastiskt» samhälle. Det innebär att det idag inte alltid finns lika entydiga mallar för hur man skall uppfatta sig själv i genushänseende som det fanns tidigare. Barns lek med leksaker kan därmed tänkas innehålla möjligheter till det gränsöverskridande vad gäller genus, som t.ex. skollag och läroplan eftersträvar.

I leksaksvärlden gavs identiteten länge en fixerad form, men denna ger nu plats för mer plastiska och berättelserelaterade former. Den ståndaktige Tennsoldaten har ersatts av Transformers, en typisk gestalt-identitet av en mer plastisk. I genushänseende har leksaksvärlden inte utvecklats entydigt i riktning mot plastiska representationer (Nelson & Nilsson, 2002). van Leeuwen (1997) visar att pojkdockor och flickdockor ofta designas utifrån traditionella stereotypa bilder av manligt och kvinnligt; pojkdockor kan stå själva och har händer som kan hantera redskap. Motsvarande gäller inte för flickdockor, som t.ex. Barbie.

En annan utmärkande skillnad mellan pojkdockor och flickdockor är att de förstnämnda ofta har onormalt små eller maskerade ögon. Flickdockornas ögon är ofta onormalt stora och mer färgglada än verkliga ögon. Men det är intressant att notera att det parallellt med en tämligen massiv konservatism i leksaksvärldens genusrepresentationer också finns exempel på tolkningar av flickdockor som pekar på plasticitet i identitetshänseende. Till exempel beskrivs Barbie av Maincent-Hanquez (1999) som sexistisk i sin passiva feminina skönhet men också som modern och frigjord.

Vi använder alltså begreppet plasticitet både i relation till identitetskonstruktion och till leksakers genusrepresentation. För identiteten använder vi huvudsakligen begreppen gestalt och berättelse för mindre respektive mer av plasticitet. För genusrepresentation använder vi begreppen mer eller mindre könsstereotyp. I den fortsatta texten använder vi i enlighet med vissa andra forskare också andra begrepp som uttryck för variation i plasticitet. Låg grad av plasticitet kallar vi fixerad, statisk, ordnad och instrumentell medan vi för hög grad av plasticitet talar om dynamisk, flexibel, oordnad och relationell.

Lek som identitetskonstruktion och medierad handling

Vårt antagande att leken är identitetsskapande ger vi två olika dimensioner. För det första ser vi barnet som upplevande och handlande subjekt. Barnet kan utveckla både spontan lust och medvetna «strategier» för vad man kan göra med leksaker och styra dem efter sin vilja. Barnet ses då som skapande och som socialt tillvänt i rollövertagande (Mead, 1969), vilket i lek kan komma till uttryck genom moment av «låtsas». Rollövertagande är hörnstenen i identitets- och genusbygge. Identiteten ses inte som immanent i barnet annat än i primitiv bemärkelse, utan är ett symboliskt och psykiskt bygge som barnet bygger på utifrån spontan upplevelse. Denna kan se ut som ett nyckfullt hoppande mellan olika roller där spontan omedelbar lust dominerar processen. Leksakerna kan då ses som råmaterial som barnen kan använda lekfullt, med identitetskonstruktion som resultat.

Utifrån denna grundsyn skall vi använda flera distinktioner för att förstå lekens olika grader av plasticitet. De hämtar inspiration från tidigare egna observationer som har visat på aspekter av plasticitet i barns aktiva lek med leksaker som redskap för sina motiv och sin lust. I dessa fann Berg (2000) både gestaltande och berättande i lekar hos 5-åriga flickor, medan de gav tentativa tolkningar av pojkars lek som mera gestaltdominerade och mindre berättande.

Detta är en variation av plasticitet som vi tidigare beskrivit men också av tesen om flickors identifikationsprocess som relationell, pojkars som instrumentell (Chodorow, 1978). En annan aspekt av plasticitet identifierades i det att barnen använde leksaker på ett sätt som riktar sig mot det sociala livets dimension av ordning–oordning. Leken har ansetts vara ordningsskapande (Huizinga, 1955; Millar, 1970; Piaget, 1962).

Plasticitet i form av oordning framträdde som oförutsedda vändningar i de berättelser som barnen skapade i leken. Observationerna visade på barns fascination inför likheter och olikheter bland de identiteter/roller som leksaker kan illustrera. Det fanns också en påtaglig snabbhet i barns växlingar mellan att själv ge uttryck och att ta till sig intryck från andra barn eller från lekprocessen som sådan. Sammantaget indikerade observationerna hög grad av plasticitet, vilket stämmer med såväl Meads (1969) hävdande av de nyckfulla elementen i leken och dess identitetsskapande basala funktion som med Giddens (1991) tes om ökad plasticitet i identitetsprocesser generellt.

Ett annat begreppspar med relevans för plasticitet i lek är fullständig respektive ofullständig identifikation med lekens gestalter. Här åsyftar vi skillnader som den att ett barn kan gå mer eller mindre helt in i sin rollfigur och tala genom den, eller också utifrån berätta om vad figuren gör. Den fullständiga identifikationen kan tänkas medföra lägre grad av nyckfullhet och därmed lägre grad av plasticitet.

En annan utgångspunkt som vi skall använda handlar om att barnet kan vara mer eller mindre medvetet om att leken kan vara en låtsasföreställning. Inspirerade av Goffmans (1974) analys kallar vi det för en variation mellan uppriktigt och cyniskt rollspel, där cynism indikerar en medvetenhet om att leken är på låtsas, medan uppriktighet pekar på en spontan/omedelbar identifikation med händelseförloppet i leken. Med detta har vi nu visat vår första utgångspunkt, en skiss av barnet som potentiellt aktivt och styrande, både på ett spontant och på ett systematiskt sätt över leksaken som ett råmaterial för identitetskonstruktion.

Vår andra utgångspunkt framhäver leksakers potentiella inverkan på barnet. Vi utgår således från att leksakerna inte enbart är redskap som barnen helt fritt gör vad de vill med. Ett sociokulturellt perspektiv (Säljö, 2000; Vygotsky, 1986; Wertsch, 1998) kring mediering tjänar som belysning av vad leksakerna kan bidra med till identitetskonstruktion i lek.

Vygotskijs utgångspunkt, precis som Meads, var att alla individuella högre mentala processer har en social bakgrund. Vygotskij betonade dock särskilt att de endast kan förstås mot bakgrund av de redskap och tecken som medierar dem. Leksaker, precis som andra redskap och tecken är därför inte «råmaterial» för identitetskonstruktion utan är meningsbärande i sig själva genom att de representerar sociala handlingar och mönster i den omvärld som de vuxit fram ur.

Med det sociokulturella perspektivet sätter vi således fokus på spänningsfältet mellan aktören och de medierande redskap som denne använder. Subjektet är alltså inte fritt. Utifrån Säljö (2000) kan vi tala om meningserbjudanden som andra har laddat leksaken med; leksaken kan leka med barnet. Leksaker är bärare av aktiva institutionaliserade mänskliga erfarenheter med villkor för vad de kan användas till och betyda.

Wertsch (1998) påvisar olika kännetecken hos medierade handlingar. Vi använder två av dem, här formulerade i relation till lek med leksaker: För det första antar vi att motiven bakom barns lekhandlingar inte bara finns hos aktören, barnet. De går också att söka hos leksakerna som kulturella artefakter, och hos deras konstruktörer. För det andra innehåller medierande redskap både möjliggörande och begränsande aspekter. Leksakerna torde därmed kunna peka ut och leda barnet in på eller bort från vissa typer av handlingar beroende på hur de representerar kön och genus.

Våra två perspektiv utgör inga exkluderande alternativ, utan är komplement till varandra, och berör varandra också explicit. De fokuserar samma verklighet men lägger tonvikten vid något olika vinklar. Det är möjligt att påvisa långtgående överensstämmelser mellan de två anfäderna, Mead respektive Vygotsky, som verkade samtidigt, men helt ovetande om varandra (Berg, 1975). Hittills har vi fört vårt resonemang utifrån teoretiska antaganden och tidigare osystematiska observationer. I det följande redovisar vi pilotstudiens syfte, upplägg och tolkningar av det empiriska materialet.

Pilotstudien

Syftet med pilotstudien var att ge beskrivande exempel på vad som kännetecknade några flickors och pojkars lek med leksaker, som representerar kvinnor och män genom både könsstereotypt statiska och mer plastiska representationer. Syftet var också att tolka betydelsen av denna lek i ett genusperspektiv inom ramen för idén om plastisk identitetskonstruktion generellt i det senmoderna samhället. Genom redovisningen av våra teoretiska utgångspunkter ovan har vi implicit också angivet en grundläggande kunskapsteoretisk grund för studien som kan beskrivas som praxisfilosofisk (Åsberg, 2000) i meningen att «det är genom handlingen som människan lär känna världen och naturen» (Åsberg, 2000, s. 33).

Enda möjligheten till att få meningsfull kunskap om barns identitetskonstruktion i relation till leksaker är därför att studera faktisk lek med leksaker. Det empiriska underlaget är tunt så det känns anspråksfullt att kalla studien för en pilotstudie, men resultatet tycks oss trots detta peka på flera analysmöjligheter för framtida forskning.

Efter en kort beskrivning av barnen och leksakerna presenteras resultaten under två rubriker som svarar mot de två olika fokus som beskrivits ovan. I det interaktionistiska fokuset ger vi de empiriska delarna en huvudsakligen illustrerande funktion. I det sociokulturella fokuset görs en mer empirinära analys av materialet i sin helhet. I den påföljande sammanfattningen och diskussionen försöker vi syntetisera de två aspekterna och reflektera kring resultatens värde.

Situationen: barnen och leksakerna i studien

Två pojkar (Adam och Bertil, båda 4 år) och tre flickor (Amanda, Beata och Cissi, alla 5 år) videofilmades på en förskola när de vid två tillfällen lekte med dockor och figurer. Vårt val motiverades av att barn i dessa åldrar har en ganska stabil insikt om det egna könet och att de leker rollekar. Barnen bekantade sig med leksakerna och lekte «fritt» med dem under c:a en timme vid vardera tillfället.

Barnen hade bl.a. tillgång till leksaker som föreställer män och kvinnor med stereotypt maskulina och feminina karaktärsdrag. Det fanns en maskulin man, Action Man «Super Ninja». Han har avtagbara byxor och ett vapen med två projektiler. Han kan stå själv när han har sina kängor på sig, hans händer kan hålla redskap, han har formgjutet hår, ganska normala ögon, kan bara röra huvudet i sidled och är relativt stel i kroppen i övrigt. Det finns tillbehör som hjälm, dräkt, pistol och ett par kängor. Ytterligare en liknande maskulin mansdocka fanns med.

Vidare fanns en feminin kvinna, Barbie, med olika kläder som tillbehör. En annan docka av Barbietyp som ingick heter Royal Judith. Hon kan röra huvudet flexibelt, har naturalistiskt hår, händer som inte kan hålla i redskap, oproportionerligt stora och färgstarka ögon samt små fötter som hon inte kan stå själv på. Hon har tillbehör som klänning, skor, handväska, tiara, diadem, borste och spegel och det finns extra dräkt, top och fler skor. Ytterligare en feminin kvinnodocka i studien var Bratz. Hon föreställer en ung kvinna och har som tillbehör extra kläder och skor. Till dessa dockor finns ytterligare tillbehör i form av väska, hundväska och småhundar.

Barnen hade också tillgång till leksaker som föreställer män och kvinnor på ett icke könsstereotypt sätt, som alltså visar en plastisk blandning av genusegenskaper. Här fanns en feminin man i form av en docka som kallas Generation Blaine, och som föreställer en ung «poppig» man med naturalistiskt hår med händer som inte kan hålla i redskap, normala ögon, fötter som han inte kan stå på själv. Hans huvud är ledat i sidled men han är i övrigt mer flexibel i kroppen än Action Man. Tillbehör finns i form av en gitarr, LP-skivor, högtalare, tavlor, en stol samt en musikstudiomiljö.

Slutligen fanns en docka som representerar en maskulin kvinna i form av Jungle Venom Poison Ivy. Denna docka föreställer en kvinna, men har kännetecken som liknar den maskuline mannens: huvud som bara kan röras i sidled, händer som kan hålla i redskap, fötter som duger att stå på, formgjutet hår och små ögon. Tillbehör: Vapen i form av en växtslinga.

Leken som identitets- och genuskonstruktion

Vår analys inom detta fokus har varit teoretiskt styrda betraktelser av datamaterialet med en öppenhet för förändring och utveckling av begreppen längs vägen i form av sensitizing concepts (Blumer, 1969). I detta avsnitt är det barnet som enväldig aktör som figurerar; leksakerna är råmaterial för spontan lust, inlemmade i ett omedvetet identitetsbygge. Leksakerna är inte för barnen på ett medvetet plan redskap för dem att bygga en identitet, medan de däremot kan vara redskap för att medvetet åstadkomma vissa handlingar som barnet fantiserar om, t.ex. skjuta eller föreställa sig en promenad till skolan. Identifikationsprocessen är en parallell väg bredvid, som barnet inte självt ser.

Fullständig och ofullständig identifikation

Vi betecknar det som en fullständig identifikation när ett barn talade i jag-form om dockan: «Jag kan skjuta dig med pickadollen!» Eller: «Jag ska gå till skolan. Jag måste skynda mig.» Det egna jaget projicerades i dockan. Barnet formgav i handlande ögonblick sitt eget jag genom dockan, som fick bli en konkretiserad symbol för barnets impulser.

I typfallet började barnen en rollek utan att använda jag-form, men efter en liten stund kunde den dyka upp vilket kunde innebära att övriga barn föll in i jag-formen. En sekvens kunde utvecklas till att det andra barnet i jag-form tog på sig t. ex. rollen av mamma till den flicka som skulle gå till skolan och gav instruktioner om vägen dit. Beata talade t.ex. i jag-form som sin egen docka om för Amandas docka, som tilltalades «du», vilken väg som var bäst till skolan. Beata gick in i rollen på sådant sätt att inte bara den egna dockan utan också de andras tilltalades som om de också vore levande personer: Beata lät genom sin mun en docka tala om för en annan docka i du-form, hur hon skulle gå till skolan.

För en (cynisk) vuxen vore det en märklig handling att göra detta på ett naturligt sätt; flickorna däremot befann sig i det uppriktiga (Goffman, 1974) rollspelandets inlevelse. Det blev också ett dubbelt uppriktigt rollspel: Amanda gick helt in i att Beata talade i jag-form genom sin docka. Detta framgick av att svaret uttalades i jag-form genom Amandas docka till Beatas, som tilltalades som ett «du». Blickarnas språk förstärkte: Flickorna vände sig fysiskt till varandras dockor, inte till varandra. Det finns ett släktskap mellan det uppriktiga rollspelet och fullständig identifikation, liksom mellan cyniskt rollspel och ofullständig identifikation.

I fallet med ofullständig identifikation låtsades barnet medvetet att dockan gjorde saker som barnet självt kom på eller önskade, men noterade verbalt att det inte var barnet självt som gjorde detta utan att det var dockan som utförde handlingarna. Detta är ofullständig identifikation; barnet «stannar kvar» verbalt i sin egen kropp i stället för att «flytta in» i dockans kropp och tala därifrån.

Men vi måste ändå upprätthålla en skillnad mellan tala och göra. Att talet visar en identifikation indikerar inte säkert en identifikation i handling och känsla. Barnets tal i jag-form kan också ses som dess eget försök att ge en starkare karaktär åt föreställningen. Kanske innebär jag-formen ett medvetet illusoriskt syfte. Då är barnet medvetet om att det är just en illusion, där barnets eget väsen och dockans framstår som just två, icke som en sammanfluten identitet. Men att låtsas förneka denna skillnad kan ha en illusorisk kraft.

Man kan lägga till att även ett cyniskt avsiktligt rollspel (Berger, 1969; Goffman, 1974) efter en stund kunde generera en illusion med sådan kraft att barnen föll in i ett uppriktigt rollspel. De började läsa in sin egen identitet i dockornas, så att en fullständig identifikation växte fram efter det att leken börjat med en låtsad eller ofullständig identifikation: I pojkarnas förberedelse inför sin lek med Action Man och Generation Blaine talade de omväxlande om dockorna som «han» och som «jag» för att senare uteslutande använda jag-formen.

Den ofullständiga formen förekom mest i början av varje ny leksekvens, medan den fullständiga dök upp när leken kommit igång. Det kunde dröja någon minut; i extremfallet framkallades den fullständiga identifikationen inom några sekunder. Som en ytterligare illustration av detta såg vi att flickorna i början av leken talade med förställda lekröster (cyniskt) som efterhand mer och mer övergick till att bli deras egna röster (uppriktigt).

Identitet och gestalt

En aspekt av temat med den växlande identiteten är Meads tes att socialiteten innebär att befinna sig samtidigt i två eller flera existensformer (Aboulafia, 1991; Berg, 1976; Mead, 1964, 1969). En annan viktig aspekt är det likaledes från Mead inspirerade erkännandet att barn förvisso föds med stora individuella skillnader i basal biologisk karaktär, men att dessa skillnader blir identitetsgrundande först när de återspeglas – som just skillnader – i andra människors responser på individens handlingar. Sådana återspeglingar är det huvudsakliga materialet i rollekar, vilka innefattar upprepningar och bearbetningar av tidigare möten med verkliga betydelsefulla andra i barnens vardagsliv. Identiteten utgör en symbolisk och meningsfull process, och kräver just en åtskillnad mellan original och symbol, där individen kan laborera med symbolen och iaktta dess skiftningar.

Barnens identitetslek i studien utgjorde goda exempel på denna socialitet och plasticitet och på återspeglings-bearbetningsprocessen. Impulser kunde komma både inifrån barnet och utifrån, men identiteten skapas först i mötet mellan dessa poler. Den har ingen egen genes eller existens inuti barnet. Den förflyttar och förändrar sig i rummet och den anammar nya gestalter.

En annan aspekt av identitetsskiftning såg vi i att barnet i varje given sekund var berett att följa med i kamratens fantasi att dennes identitet (i dockan) kan anamma nya drag. Det korta exemplet nedan illustrerar alla dessa teser, socialitetens egenskap av att kunna befinna sig i två former nästan samatidigt, identietens växling/flexibilitet och kravet på återspegling från den andre för att man ska kunna varsebli sin identitet.

Exempel

Adam finner sig snabbt i Bertils kontramanöver då denne kommer på att han (i dockans form) saknar möjlighet att skjuta, en möjlighet som Adam har därför att han just då har mansdockan med pistolen.

Bertil: Jag kan skjuta dig med hjälmen!

Adam: Nej, det går inte för vi är med i samma lag!

Här har vi de två existensformerna: pojken är en lekande pojke som leker att han än någon annan än en lekande pojke. Episoden kan läggas under en interaktionistisk lupp: barnen var inte bundna av vare sig egna karaktäristika eller det sociala livets cementerade former. Deras plasticitet var fritt flödande, i motsats till hos vuxna människor, som har en kulturell barlast att bära med sig. Barnet drogs med i nya infall. Alltså: plasticiteten har sin grund i den lättflytande socialitet med vilken barnen anammar nya identiteter för både sin egen och andras del.

Vi såg i pojkarnas lek att gestaltandet hade en viss plasticitet i det att dockorna kunde ändra både form och funktion. Men det är en begränsad plasticitet vi såg. Vi såg också att plasticiteten är direkt beroende av den andres förändringsprocess.

Berättelse, gestalt och genus

Mer sofistikerad plasticitet än i nyss visade exempel finner vi i berättelsen, som är mer komplex. Från att alls kunna ta på sig en identitet som dyker upp, till att själv spinna en berättelse i vilken denna identitet figurerar som aktiv är det flera viktiga steg att ta.

Detta gjorde flickorna i studien. De tog god tid på sig för att komma igång med en social docklek. Först gick koncentrationen till att klä på och av dockorna flera gånger. Så var t.ex. fallet med den «trögstartade» Cissi, som oavbrutet kammade Barbies hår. Hon deltog föga i konversation med Amanda som pratade desto mer om och med sin docka, men var responsiv vad gällde fysiska aktiviteter. Hon gjorde med sin docka många av de rörelser som Amanda gjorde med sina. Men gradvis växte de båda in i en mer avancerad social relation där de spann en berättelse kring dockorna som gick till skolan. Detta är en form av plasticitet: Barnen fick dockan att genomgå flera identitetsskiften från det att den packades upp ur paketet, till det att den placerades in i rollen som dotter som gick till skolan längs en väg, som visades av Amanda.

Som komplement till berättelsen hos flickorna har vi identitetens gestalt-tematik hos pojkarna. Den vapenförsedda mansdockan Action Man och den andra mansfiguren utan vapen (Generation blaine) gavs tydligt fixerade former. Här hade vi även en slags maktkonstellation: Adam spelade en initierande-ledande roll, medan Bertil följde. I pojkarnas lek var det viktiga de attribut som dockorna försågs med, inte de handlingar de kunde utföra, utom endast att skjuta med vapnet. Det blev tom. så att dockan utan vapen men med hjälm ficks att använda hjälmen som skjutvapen. Och skjutandet gick helt stereotypt till: den andra dockan sköts ner. Ett i vuxna ögon andefattigt förhållningssätt, envist upprepat, är att den docka som kunde skjuta bäst var «coolast».

Gestaltdimensionen styrka/makt var viktig för pojkarna. Allt övrigt negligerades. På analogt sätt hade vi hos flickorna skönhetsvärdena, den vackra klänningen eller handväskan, som är attribut av gestaltkaraktär. Men dessa hade en handlingskomponent på ett mer varierat sätt än i pojkarnas lek: skönheten framträdde på olika sätt genom på- och avklädningar, kamning m.m. Gestalt förenades mer med berättelse hos flickorna. Och när flickorna anträdde skolpromenaden, så dominerade berättandet helt och hållet. Exemplen tydliggör sådana genus-drag som har beskrivits hos barn (Bjerrum-Nielsen & Rudberg, 1991). Chodorows (1978) generella tes om flickors socialisation såsom föreberedande inför relationella identitetsupplevelser och pojkars som instrumentella illustreras tydligt trots att vårt material är knapphändigt.

Sammanfattningsvis fann vi att flickorna uttryckte mer av plasticitet i sin lek än pojkarna. Både flickorna och pojkarna utövade mer plasticitet i berättandet än i gestaltandet. Plasticitet i gestaltform var mer enformig för båda grupperna, men pojkarna excellerade i andefattighet, då flexibiliteten endast framträdde i handlingen att skjuta varandra.

Leken betraktad utifrån leksakernas medierande potential

För att komma åt leksakernas potential som medierande redskap kategoriserades all lek med utgångspunkt i barnets kön (flicka, pojke), leksakens representation av kön (kvinna, man) och leksakens representation av genus (feminin, maskulin). Totalt var således åtta lektyper logiskt möjliga; pojkar leker med maskulina eller feminina män, flickor leker med feminina eller maskulina kvinnor etc. Vi fann lek inom sex av dessa lektyper då inga flickor valde (fick möjlighet) att leka med leksaker som föreställer män.

Inledningsvis i bearbetningen av materialet gjordes relativt empirinära beskrivningar av de olika lektyperna direkt från filmen. Inledande analyser av dessa gav upphov till två dimensioner som går på tvären genom lektyperna. För det första har vi innehållet i leken: Det pojkarna och flickorna gjorde med dockorna respektive det dockorna gjorde med barnens hjälp. För det andra har vi barnets relation till dockan i leken. Vi beskriver nedan leken utifrån dessa dimensioner och relaterar till begreppen medierad handling, meningserbjudande och plasticitet (grad av könsstereotypa handlingar). Som illustrationer används kortare avsnitt ur de empirinära beskrivningarna.

Barnens handlingar med och åt dockorna

De två pojkarna i studien ägnade mest tid åt lek med mansdockorna. Denna lek var könsstereotyp och präglades av en låg grad av plasticitet. Pojkarna ägnade mycket tid åt att sätta redskap, främst vapen, i mansdockornas händer. Detta framträdde som ett sätt att förbereda för dockornas kommande handlingar. Eftersom de bara hade tillgång till en maskulin man så försökte de maskulinisera en annan docka (Generation Blaine). De satte på honom Action Mans stövlar och helt plötsligt kunde han stå. De satte på en hjälm med svarta glasögon så att ögonen doldes. Två faktorer som tidigare beskrivits som typiska för traditionella flickdockor, ostadiga fötter och stora ögon, förändrades för att få fram större likhet med traditionella pojkdockor.

Båda pojkarna försökte flera gånger förgäves att sätta vapen även i Generation Blaines händer, liksom de gjorde med den maskulina kvinnan (Jungle Venom Poison Ivy). De feminina kvinnorna Barbie och Bratz försågs inte med redskap utan blev bara av- och påklädda och kammade av pojkarna. Dessa dockors utseende och tillbehör verkade göra detta meningsfullt även för pojkarna.

De beskrivna lekhandlingarna motiverades inte bara av pojkarnas intentioner utan av dockornas inbyggda meningserbjudanden. Det föreföll bland annat handla om huruvida de hade redskap som gjorde dem handlingsförmögna eller inte, vilket Action Man och i viss mån Generation Blaine hade. Härmed fick vi en indikation på att lek med dockor och figurer kan bli mer plastisk om pojkarna inte bara leker med representationer av maskulina män.

Kvinnodockornas egenskaper och attribut, t.ex. hår som kan borstas, möjliggjorde för pojkarna att göra saker som mansdockorna begränsade, att utföra mindre könstypiska, t.ex. vårdande, handlingar gentemot dockan. Vårt material indikerar också barnets potential att överskrida leksakernas meningserbjudanden. Maskuliniseringen av Generation Blaine innebar att pojkarna skapade en stereotyp maskulin gestalt ur det som var tvetydigt i genushänseende, dvs. de omvandlade hög plasticitet till låg.

Flickornas handlingar med och åt dockorna liknade till det yttre pojkarnas. När de lekte med de feminina kvinnorna Barbie, Bratz och Royal Judith använde de fler olika plagg och andra attribut. Precis som pojkarna, men i mindre omfattning, gav de dockorna redskap, väska, box och ett antal små hundar. De kunde dock inte sätta saker i dockornas händer. De många attribut som hörde till de feminina kvinnorna var som antytts inte av samma slag som de attribut som hörde till de maskulina männen; man gör inget med dem. Man har de flesta på sig. Detta skapade en nästan självklar inriktning på flickornas lekhandlingar i form av av- och påklädning.

Starkt bidragande var att de feminina kvinnor som flickorna lekte mest med inte kunde hålla i redskap. De framstår härmed som hjälplösa vilket gjorde att flickorna handlade åt dem. I leken med de feminina kvinnorna blev detta en dimension i sig själv, olik pojkarnas handlande med och åt de maskulina männen som förbereddes för handling. Denna lek framstod som traditionellt könsstereotyp och leksakerna verkade begränsa utrymmet för plasticitet i leken. Men när Amanda lekte med den maskulina kvinnan Jungle Venom Poison Ivy (JV) fick leken en annan karaktär. Förutom att Amanda handlade åt och med denna docka så försökte hon få dockan att handla med hjälp av ett redskap, ett vapen i form av en grön växtslinga som kunde sättas i dockans hand. Hon experimenterade med detta men verkade osäker på hur man kunde eller borde göra. Leken stannade av.

Exemplet indikerar att barnens handlingar med dockorna och figurerna utvecklades i samspel mellan barnens intentioner, karaktären på de medierande redskapen och barnens förtrogenhet med att handla med dem. Detta och de tidigare beskrivningarna ger sammantaget en bild av relativt låg grad av plasticitet. Barnen valde huvudsakligen att leka med dockor som föreställde det egna könet i stereotypt maskulina och feminina skepnader. I de fall barnen kunde överskrida dessa meningserbjudanden, t ex genom maskuliniseringen av Generation Blaine, så gjorde det inte leken mer plastisk utan snarare mer könsstereotyp.

Dockornas handlingar

De handlingar som dockorna utförde i pojkleksekvenserna var, oberoende av docktyp, korta och fragmentariska. De lät oftast dockorna utföra våldsrelaterade handlingar. När de lekte med den maskulina mannen Action Man lät de honom hoppa på andra dockors saker, ramla ner från hög höjd, slå, flyga, fisa, ta på sig skydd och trilla ur en stol. Det som dockorna oftast gjorde var att skjuta. Särskilt gällde detta den maskuliniserade Generation Blaine. Han sköt laser, lava och eld på andra dockor och barn.

Denna lek föreföll statisk och könsstereotyp, vilket delvis verkade motiverat av dockornas meningserbjudanden. Action Man är stor, stark och tuff och har olika vapen och skydd som också Generation Blaine fick del av. Utseende och redskap gjorde deras könsstereotypa handlande förutsägbart.

I flickornas lek utförde kvinnodockorna socialt komplexa och mångdimensionella handlingar. Nästan allt ingick i den berättelse som flickorna byggde kring sin lek med dockorna. Innehållsmässigt föreföll också denna lek könstypisk men genom den flexibla berättande strukturen hade den betydligt högre grad av plasticitet än pojkarnas lek.

Exempel

Amandas docka (mamman) för en diskussion med Beatas docka (dottern) om huruvida dottern skall få gå till skolan. Dottern går iväg, möter en person (docka), som Cissi leker med. Hon får veta var skolan är och går dit. Dockan går ett varv på golvet. När hon har varit i skolan söker hon upp samma person igen. Därefter går hon hem till mamma igen. Den andra personen, som visar sig vara hunddoktorn, håller på och pysslar med sina hundar när dottern kommer fram till henne igen. Dottern och hunddoktorn pratar med varandra om var skolan ligger och om huruvida dottern kan få en hund av hunddoktorn. Det kan hon få men först måste hunddoktorn ge hunden lite medicin. Dottern tar hunden och går hem och visar stolt upp den för mamman.

Kvinnodockornas handlingar i flickornas lek inbegrep sällan fysiska redskap. De rörde sig målinriktat och samtalade inom en berättelse. De få gånger de gjorde något fysiskt som krävde redskap så var det flickorna som var ställföreträdande «händer» åt dockorna. Om man skall tolka flicklekens kännetecken utifrån leksakernas meningserbjudanden så verkar frånvaron av redskap vara en central faktor. Kvinnodockornas attribut fick betydelse genom att de pekade ut vem (t.ex. mamman, doktorn, dottern) dockan är samt hur (t.ex. vacker) dockan var. Attributen hade stor betydelse för vad flickan gjorde med dockan. Inga redskap pekade dock entydigt ut riktningen för dockans handlingar. Detta gav en principiell öppenhet för att vad som helst kunde hända. Den plastiska karaktären i flickornas lek kan därför förstås som motiverad av leksakernas meningserbjudanden.

Barnens relation till dockorna i leken

Det mest frekventa förhållningssättet i pojkarnas lek var att handla genom dockorna. De höll oftast dockan framför sig, som en förlängning av sin egen kropp, och lät den göra olika saker. När de gjorde dessa saker var de oftast dockan, tydligast när de uttryckte sig språkligt om dockans handlingar inom ramen för en instrumentell relation till leksaken.

Exempel

Bertil håller Action Man framför sig, stoppar ner honom i en sko och säger: «Jag har skor som skydd Han lägger dockan i en låda (helikopter) och går (flyger) iväg. Han använder jag-form: «Nu är jag här, nu är jag här i... Nu flyger jag iväg med min helikopter... Titta på mig, titta på mig.»

Bertils lek med Bratzdockan antyder dock att detta sätt att leka inte enbart bestämdes av egna intentioner och lust. När han lekte genom denna docka var den inte en förlängning av hans egen kropp. I stället höll han den som om den var någon som gjorde något som Bertil styrde över, så som vi lite längre fram beskriver att flickorna lekte genom de feminina kvinnodockorna.

Ett kännetecknande drag i de tre flickornas lek var att de ofta föreföll agera med dockorna, vilket var ovanligt i de två pojkarnas lek. Utmärkande var att det fanns en relation mellan barnet som subjekt och dockan som låtsat subjekt. Flickorna var inte blott händer åt dockorna, som pojkarna var när de fick sina dockor att skjuta. Att borsta håret på dockorna var exempel på detta. Chodorows (1978) tes om kvinnans relationella identitet erbjuder en god tolkning av detta.

Exempel

Amanda och Beata sitter med dockorna vända mot sig. De borstar och kammar. Amanda har direkt uppmärksamhet mot dockans ansikte och flyttar undan några hårstrån som ligger ner i det. Hon gör detta med smekande och ömsinta rörelser.

Man kan säga att Amanda agerade med dockan, som i ett samtal dem emellan. I på- och avklädningen var det resultatet, nya kläder på dockan, som var i fokus, men detta gällde inte kammandet. Dockornas hår var som det var. Det var själva handlingen att kamma som var meningsfull. Leksakernas karaktäristika, långt hår, medföljande borstar, stora ögon etc., motiverade till lekhandlingar med dockan, oavsett om det var flickorna eller pojkarna som lekte.

Exempel

Bertil kammar den feminina kvinnodockan Bratz: «Jag kammar hennes hår.» Efter en stund vänder han henne mot sig igen och tittar mot ansiktet på ett sätt som vi inte sett honom titta på vare sig Generation Blaine eller Action Man. Han hanterar henne med större försiktighet. Under denna en minut långa sekvens håller han henne vänd mot sig själv i knäet och pysslar med hennes hår och hennes kläder.

Liksom pojkarna lekte flickorna också genom dockorna; de fick utföra olika handlingar. Men det fanns skillnader mellan pojk- och flickleken. När flickorna agerade genom dockorna höll de dem oftast riktade från sig men de behöll möjligheten att betrakta dem från sidan. Dockorna blev självständiga aktörer och handlade på olika sätt: gå till skolan, till doktorn, ge hundarna medicin etc. Dockorna var några andra än flickorna själva. Det har framgått att de dockor som föreställer maskulina män nästan alltid var «jag» när pojkarna lekte med dem. Flickorna hade ett annat sätt att relatera till dockorna genom språket. De var både i dockan, som subjekt, och vid sidan, betraktande. Till det yttre föreföll flickorna också att vara sina dockor när dockorna utförde olika handlingar. De benämnde alltid de dockor som föreställer feminina kvinnor som «jag» när de handlade genom dem.

Exempel

Amanda har med sin docka (dottern) just övertalat Beatas docka (mamman) att hon skall få gå till skolan. Hon går iväg med dockan bort till Cissi med dockan som har hundarna.

Cissi: Jag är djurdoktorn.

Amanda: Jaha.

Cissi: Det är mina hundar.

Amanda: Jaha! Vet du var skolan är?

Cissi: Eeeh, du går först till höger och sen vänster, och sen är skolan där.

Amanda: Okey.

Amanda går iväg en bit med sin docka, tar en liten paus och pysslar med dockan: Säljer du hundar?

Cissi: Neej!

Amanda: Nähe, det trodde jag. Men, då får jag väl ta och (...).

Det intressanta var att flickorna nästan genomgående talade med förställd lekröst. När en av flickorna styrde två dockor hade dessa olika röster. Pojkarna var dockorna genom att de benämnde dockorna «jag» med sin egen röst. Flickorna å andra sidan var inte dockorna; de benämnde dockorna «jag» med förställd lekröst. Om de dockor som flickorna främst lekte med inte framstod som handlande (maskulina) utan som varande (feminina), då kan detta vara en förklaring till varför flickorna i studien agerade som ställföreträdande handlingskraft (gav dockan en röst) i dockornas handlingar.

Sammantaget kan vi beskriva flickornas relation till dockorna som mer plastisk genom att de växlade positioner, ibland var de dockan men oftast lekte de åt eller med dockan som ett annat subjekt än sig själv. Både för pojkarna och flickorna kan man beskriva leken i könsspecifika mönster som t ex relationell respektive instrumentell men den instrumentella aspekten förefaller mindre plastisk.

Genom exemplen ovan kan man se många indikationer på att leksakernas meningserbjudanden var delaktiga i skapandet av dessa mönster. Mansdockorna, som pojkarna lekte mest med, hade redskap som gjorde dem handlingskraftiga vilket möjliggjorde ett instrumentellt handlande genom dem. Kvinnodockornas attribut var av ett annat slag än redskap, vilket begränsade handlande genom och möjliggjorde ett relationellt handlande med, både för flickorna och för pojkarna.

Sammanfattande slutsatser och diskussion

Det övergripande målet med framställningen har varit att synliggöra frågor, perspektiv och empiriska exempel kring barns lek med könsstereotypa och icke könsstereotypa dockor och figurer. Som utgångspunkt för detta låg antaganden om en hög grad av plasticitet i identitetskonstruktion i det senmoderna samhället. Det innebär att barn idag, i sin lek med dockor och figurer, skulle kunna överskrida traditionella och könsstereotypa rollförväntningar. Det empiriska underlaget i den pilotstudie som presenterats bestod av två fyraåriga pojkars och tre femåriga flickors lek med dockor och figurer i en förskolesituation.

Denna lek videofilmades och analyserades utifrån två komplementära fokus. Det ena var interaktionistiskt (Mead, 1969) med fokus på barnet som aktivt subjekt som använder leksakerna i gestaltande och berättande genusrelaterade teman på ett sätt som tydligt visar rolleken som identitetskonstruktion. Det andra var sociokulturellt (Säljö, 2000; Vygotskij, 1986; Wertsch, 1998) där leksakerna betraktades som medierande redskap som skapar villkor för vad som kan gestaltas och berättas. Dessa två foki har vi betraktat som komplementära. Båda är utpräglade samspelsperspektiv med anspråk på ett dialektiskt förhållningssätt där handling är gemensam analysenhet.

Det empiriska underlaget i pilotstudien är begränsat och de «mönster» vi identifierade skall tolkas som förslag till fokus i vidare forskning. Men vi iakttog ändå många exempel som illustrerar olika förhållningssätt hos flickorna och pojkarna i lekens innehåll och form. Flickornas lek kännetecknades av högre plasticitet än pojkarnas. Den hade fler inslag av dynamiskt berättande och relationellt förhållningssätt. Pojkarns lek var mindre plastisk och kretsade huvudsakligen kring gestaltande av maskulin styrka och av våld.

Dessa olikheter skapades som vi ser det både av barnens olika intentioner och lust i leken och leksakernas olika karaktär beroende på hur kön och genus representerades. Vi ser också att våra olika teoretiska foki gav upphov till delvis olika bilder av flickornas och pojkarnas lek. Utifrån det interaktionistiska fokuset framstod flickorna som mer handlingsorienterade (berättande) och pojkarna som mer gestaltande (styrka/makt). Det sociokulturella fokuset, där leksakernas värden lyftes fram mer tydligt, gav en bild av mansdockorna som mer handlingskraftiga och kvinnodockorna som mer passivt gestaltande av varandet.

Samtidigt som vi i de inledande avsnitten lyft fram tendenser som pekar på hög grad av plasticitet i identitetskonstruktion generellt, så gav våra empiriska exempel delvis en motbild till detta i genushänseende. I dockorna som medierande redskap fanns traditionella och stereotypa föreställningar om män och kvinnor inbyggda som meningserbjudanden som hos barnen lockade fram stereotypt gestaltande och berättande och som fungerade begränsande för en «fritt flödande» plastisk lek. Kanske skall vi se den könsstereotypa leken som en fast punkt i barns identitetskonstruktion i en tid där (andra) fasta punkter är under upplösning.

I leksaksvärlden är de stereotypa representationerna av kvinnor och män (t ex Barbie och Action Man) betydligt vanligare än de mångtydiga eller tvetydiga representationerna (Generation Blaine och Jungle Venom Poison Ivy). Om man antar att det sker identitetskonstruktion genom lekarna med dessa så är det viktigt att vuxna reflekterar över hur denna vardagliga och till synes triviala aktivitet ter sig i relation till de mål och de visioner vi uttrycker på politisk och ideologisk nivå, t.ex. skollagens och läroplanens strävan att motverka traditionella könsroller.

Slutligen finner vi att vår kombination av teoretiska överväganden har låtit sig användas tillsammans på ett fruktbart sätt. Vår användning av Meads identitetsteori ger stort utrymme för aktören och den spontana konstruktören i barnet medan koncentrationen på de medierande redskapen odlar betydelsen av de kulturella/strukturella ramar inom vilka barnet bedriver sin lek. Eller med en tankebild från Mead: Dessa två faser av människans personlighetsutveckling kan aldrig isoleras från varandra; då får vi en bild av antingen den helt frisvävande och abstrakta individen, eller av den under strukturen förslavade individen.

Litteratur

Aboulafia, M. (ed.) (1991). Philosophy, social theory, and the thought of George Herbert Mead. New York: State University of New York Press.

Almqvist, B. (1994). Approaching the Culture of Toys in Swedish Child Care. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Bauman, Z. (1991). Modernity and ambivalence. Oxford: Polity Press.

Berg, L-E. (1976). Människans födelse; en socialpsykologisk diskussion kring J. Piaget och G. H. Mead. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Berg, L-E. (2000). Toys as Communication. Skövde: Högskolan i Skövde, Institutionen för Teknik och samhälle. (manus)

Berg. L-E., Boglind, A., Leissner, T., Månson, P. & Värnlund, H. (1975). Medvetandets sociologi. Introduktion till symbolisk interaktionism. ALMA-serien. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Berger, P. (1969). Invitation to sociology. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books Ltd.

Bjerrum-Nielsen, H. & Rudberg, M. (1991). Historien om pojkar och flickor. Lund: Studentlitteratur.

Blumer, H. (1969). Symbolic Interactionism. Chicago: Chicago University Press.

Butler, J. (1990). Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity. London: Routledge.

Chodorow, N. (1978). The Reproduction of Mothering. Berkeley: California University press.

Fredricson, A. (2003). The preschools meeting with Barbie, Mc-Mice and computers. I Toys as communication: Toy research in the late twentieth century, part 2. Stockholm: Royal Institute of Technology, Stockholm International Toy Research Centre.

Giddens, A. (1991). Modernity and Self Identity. Cambridge: Polity Press.

Giddens, A. (1994). The Transformation of Intimacy. Stanford: Stanford University Press.

Goffman, E. (1974). Jaget och maskerna. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Hirdman, Y. (2002). Genus Om det stabilas föränderliga former. Stockholm: Liber.

Huizinga, J. (1955). Homo Ludens; a Study of the Play Element in Culture. London: Beacon Press.

Maincent-Hanquez, M. (1999). Barbie doll, a polemical role model and an undisputed trouble maker. 2:nd International Toy Research Conference, 1999.06.14–19, Högskolan i Halmstad.

Mead, G.H. (1964). Selected Writings. Chicago: University of Chicago Press.

Mead, G.H. (1969). Mind, Self and Society. Chicago: University of Chicago Press.

Millar, S. (1970). Lekens psykologi. Halmstad: Prisma.

Nelson, A. & Nilsson, M. (2002). Det massiva barnrummet – Teoretiska och empiriska studier om leksaker. Malmö: Malmö Högskola. Lärarutbildningen.

Piaget, J. (1962). Play, Dreams and Imitation in Childhood. New York: Routledge & Kegan Paul.

Selander, S. (1999). The Social Representation of Toys. Presentation vid 2:nd International Toy Research Conference, (datum?), Högskolan i Halmstad.

Stern, D. (1991). Spädbarnets interpersonella värld. Stockholm: Natur och Kultur.

Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken Ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma.

van Leeuwen, T. (1997). The Semiotics of Kinetic Design. Presentation vid «the First Multimodality Workshop». University of Sydney, 15–17 december, 1997.

van Leeuwen, T. & Caldas-Coulthard, C. (2001). Final report on part of the Toys as Communication Project, Halmstad: Högskolan i Halmstad, (inst?).

Vygotsky, L.S. (1986). Thought and Language. Cambridge. Massachusetts.

Wertsch, J. (1998). Mind as action. New York: Oxford University press.

Åsberg, R. (2000). Ontologi, epistemologi och metodologi. En kritisk genomgång av vissa grundläggande vetenskapsteoretiska begrepp och ansatser. (IDP-rapport Nr 2000:13) Göteborg: Göteborgs Universitet. Institutionen för pedagogik och didaktik.