Jag minns den gången kulturarv och historia skakade om mig, personligen, och talade rakt till mitt hjärta på ett sätt det aldrig gjort förut. Det var när jag arbetade i ett tidigare uppdrag som initiativtagare till och konstnärlig ledare för Upsala, Darling – om queera minnen och glömda rum.1 För mig blev Uppsalas gator väldigt mycket mer relevanta när jag fann historier om konditorn Aron Forss med sitt könsöverskridande uttryck som levde och verkade på Drottninggatan under Uppsalas 1840-tal, om sekelskiftets ledande kvinnosakskämpar Lydia Wahlström och Klara Johanson som levde i kärleksrelationer med varandra och med andra kvinnor under sent 1800-tal, om paraden för homosexuellas rättigheter som gick genom Uppsala år 1971, om 1980-talets filmträffar för hbt-personer. En ny stad tog form genom denna nya kunskap som producerats. Uppsala blev till en plats där fler människor erkändes sin existens och sin betydelse för historien. Gatorna, staden och dess historia tillhörde också mig när jag kunde känna igen mig i historieskrivningen. Det var stort att få finnas till – det är stort att få vara utgångspunkt och norm för en stund. Mäktigt, eftersom att det så sällan händer för den som är normbrytande och/eller i minoritetsposition. I museernas verksamhet är det en ständig fråga om vad som ställs ut, vad som benämns som kulturarv och därmed vad som görs viktigt. Vems historia är det som räknas? Vem hör inte till? Vems perspektiv är det som berättar? Ambitionen om att kunna göra museet till en plats där fler känner sig träffade och berörda av historieskrivningen, och inkluderade i det som lyfts fram som kulturarv, är något som jag driver inifrån. Kulturarvet, kulturarven, och historien, är allas.

I denna essä kommer jag att reflektera över skapandet av ”vi” i motsats till ”de andra” inom museiverksamheten, med utgångspunkten att det har betydelse i förståelsen av vem museet upplevs vara till för. Reflektionen sker i dialog med tre publikationer som alla på något sätt berör just museernas möjligheter att vara relevanta för fler i samhället grundat i resonemang kring mångfald, inkludering och representation: Museumsforteljingar. Vi og dei andre i kulturhistoriske museum av Sigrid Lien och Hilde Wallem Nielssen, Älskade museum av Charlotte Hyltén-Cavallius och Fredrik Svanberg samt antologin Et inkluderende museum sammanställd av Anders Bettum, Kaisa Maliniemi och Thomas Michael Walle i redaktionen.2

De tre publikationerna

Älskade museum

I Älskade museum rör sig bokens författare, forskarna Charlotte Hyltén-Cavallius och Fredrik Svanberg, med spännande resonemang kring historiebruk och vi-normativitet, osynliggörande och homogenitet på museerna – hela tiden med utgångspunkten om museerna som aktiva kulturskapare som samhällsbyggare.3 Boken ger en introduktion till ny svensk forskning om svenska museer och kulturvetenskapliga perspektiv. Genom att i tre kapitel, med ett tema vardera, undersöka hur museer förhåller sig till nationen och till religion samt hur människor representeras och gestaltas på kulturhistoriska museer fördjupar författarna sig i frågor kring mångfald, inkludering och exkludering. Utgångspunkten är att kulturarv refererar bakåt i tiden men har lika mycket, eller mer, med nutiden och framtiden att göra. Centralt står tanken om att kulturarvsarbete innefattar en kulturproduktion som pågår i nuet där spåren av det förflutna behandlas och används, vilket innebär att kulturarvsinstitutioner inte bara bevarar kulturarv utan i viss mening även skapar det.4 Detta är en väl sammanhållen bok som ger mycket kött på benen för den som önskar förankra sina reflektioner kring representation och inkludering i teorier och välformulerade såväl som lättförstådda analyser.

Museumsforteljingar

Museumsforteljingar – vi og dei andre i kulturhistoriske museum, skriven av Sigrid Lien och Hilde Wallem Nielssen, djupdyker genom omfattande utställningsanalyser ned i ett antal utställningar på norska museum. Blicken är kritisk och undersökande vad gäller representation, historieskrivning och framställning av olika slags människor. I centrum står frågan kring hur människor presenteras och representeras med fokus på hur ”den andre”, i motsats till ett skapat ”vi”, framställs i ett antal kulturhistoriska utställningar. Författarna rör sig kring exotifiering, stereotypisering och osynliggörande när de undersöker vad som berättas, men framförallt vad som inte berättas på museerna. Frågor som bearbetas i boken är bland andra: Vilken plats har utvandrade norrmän i den övergripande berättelsen om, och skapandet av, nationen Norge? Hur skapas bilden av ”den andre” i etnografiska utställningar om ”främmande kulturer”? Varför utelämnas norsk delaktighet i transatlantisk slavhandel i utställningar om sjöfartshistoria? Författarna gör ett bra arbete med att synliggöra hur ”vi” och ”dem” på olika sätt skapas i utställningarna, men jag saknar ett tydligare intersektionellt perspektiv. Även om det är just skapandet av Norge och norrmän i motsats till ”de andre” som författarna velat överblicka anser jag att det är viktigt att tydliggöra att andrafiering kan skapa hierarkier och främmandegöra inom många fler områden än specifikt etnicitet, beroende på vem och vad som positioneras som norm och beroende på vilka maktpositioner en utgår ifrån. Jag menar att viktiga aspekter i förståelsen för andrafieringens mekanismer går förlorade om en inte tydliggör hela dess spektrum och jag saknar därför en tydlighet kring detta.

Et inkluderende museum

Et inkluderende museum. Kulturelt mangfald i praksis är en antologi som rymmer tio välanalyserade artiklar med fokus på inkludering och kulturell mångfald på norska museer. Med relevanta begrepp och välvalda teorier undersöks utställningar, projekt, specifika aktiviteter och metoder som på olika sätt haft att göra med mångfald, medskapande, inkludering och representation. Redaktörer är Anders Bettum, Kaisa Maliniemi och Thomas Michael Walle, men varje kapitel är skrivet av olika skribenter som utgår ifrån det respektive museum dessa arbetar på. Genom att samla erfarenheter från projekt och utställningar som de olika skribenterna varit mer eller mindre involverade i önskar redaktörerna bidra med ny kunskap om förhållandet mellan majoriteter och minoriteter i Norge samt mellan de grupper som kan förstås som inkluderade i samhällets gemenskap och de som är eller har varit marginaliserade.5 De önskar även undersöka vad inkludering och besläktade begrepp såsom integrering, dialog och demokratisering innebär med tanke på minoriteter och marginaliserade grupper samt se över hur begreppen historiskt har använts på museer. Jag anser att antologin ger en god spännvidd över fältet och jag finner den varierad, nyanserad och högaktuell. Den är mycket konkret och lättläst men samtidigt stimulerande, utmanande och teoretiskt intressant.

Utblickspunkt

Jag som skriver heter Sofia Breimo och arbetar som etnolog och utställningsproducent på Västerbottens museum i Umeå, Sverige. Jag arbetar just nu inom ett projekt vid namn Mångfald – Minoritet – Kulturhistoria (MMK) med utställningen Prioritet: Minoritet. MMK är Västerbottens museums treåriga projekt (2015–2018) som, genom medskapande metoder, fokuserar på Sveriges urfolk och nationella minoriteter. En av de grundläggande frågeställningarna projektet igenom har varit: Hur kan vi göra museet till en plats som är relevant för fler? Utställningen Prioritet: Minoritet är en del av MMK som står på Västerbottens museum mellan november 2017 och september 2018.

Reflektioner

På olika nivåer i museernas verksamheter presenteras dagligen gestaltningar, aktiviteter och framställningar där människor förväntas känna identifikation och igenkänning eller känna sig tilltalade och inkluderade. Genom ständiga beslut, stora som små, kring alltifrån hur människor ska gestaltas på foton och i illustrationer till vilka bakverk som ska erbjudas i kaféet görs således museet till en plats för fler eller färre människor. I Älskade museum och Museumsforteljingar beskrivs museet som normskapande, samhällsformerande och verklighetskonstruerande och som en plats där normer för vad/vem som är ”vi” skapas, presenteras och upprätthålls – ett ”vi” som förväntas dela en gemensam upplevelse av exempelvis kulturarv, historia, nation eller plats.6 Stort som smått blir därmed relevanta byggstenar i förståelsen för vem som räknas in och vem som inte räknas in på museet. Om människor inte känner igen sig i det ständiga ”vi” som skapas: Hur ska museet alls kunna upplevas som relevant?

Vi-skapande och andrafiering

Genom återkommande vi-skapande och andrafiering, medveten såväl som omedveten, riskerar museerna att bidra till att upprätthålla normerande, främmandegörande och diskriminerande strukturer och värderingar. Det leder dessutom med stor sannolikhet till att potentiella besökarskaror snarare upplever sig exkluderade och ointresserade än inkluderade och välkomna eftersom, såsom Hyltén-Cavallius och Strandberg beskriver det i Älskade museum, beroende på vilken föreställning museet omfattar om vilka ”vi” är ”blir vi som besökare i olika grad tilltalade av och inkluderade i den berättelse som utställningen berättar”.7 Om ambitionen är att skapa en museiverksamhet relevant för fler, där fler människor ges plats i historieskrivning och kulturarvsskapandet, är det därför av yttersta vikt att undersöka hur den binära uppställningen ”vi” i motsats till ”dem” skapas och tar plats på museerna. Genom att bli medveten om hur ett normerande och exkluderande vi-skapande går till ges möjligheten att förstå hur en kan skapa på andra sätt. I de tre publikationerna jag läst utforskas möjligheterna till, och olika metoder för, att bredda bilden av vilka som görs till ”vi”. Publikationerna genomsyras av reflektioner kring hur, exempelvis, nationella, religiösa och kulturella ”vi”, eller ett ”vi” baserat på förväntat gemensamma ideal om familjekonstellationer, skapas och vad det spelar för roll utifrån ambitioner om inkludering och mångfald. Hyltén-Cavallius och Svanberg menar att kulturhistoriska museer måste vara medvetna om historiens och kulturarvens roll i skapandet av nationella, regionala och lokala kulturer eftersom detta har betydelse för vem och vilka som bereds utrymme.8 Jag tänker att det är just genom sådan slags reflektion, analys och dekonstruktion som vi kan skapa verktyg att förändra normerande och exkluderande strukturer. Jag vill därför lyfta tre exempel från publikationerna för att visa på hur författarna resonerar kring andrafiering och vi-skapande, med utgångspunkt i några specifika exempel, för att sedan dra paralleller till hur vi på Västerbottens museum har resonerat.

Osynliggörande

Första exemplet kommer ur Museumsforteljingar. I kapitlet ”Museumsforteljingar om norsk herredømme på havet” visar författarna Lien och Wallem Nielssen på hur dansk-norskt deltagande i den transatlantiska slavhandeln osynliggörs i utställningar om norska sjöfartens historia. Författarna utgår från Bergens Sjøfartsmuseum och rör sig genom dess basutställning med båtar i full storlek, delar av båtar samt modeller och bilder av båtar varvat med montrar med marinarkeologiska fynd som berättar något om livet ombord. Författarna identifierar något intressant i denna utställning. När utställningen beskriver 1800-talets guldålder för norsk sjöfart finns ingenting berättat om själva förutsättningarna för framgångarna: den internationella koloniala handeln och krig.9 När slavhandel omnämns är det för att beskriva hur nordiska sjömän föll offer för den nordafrikanska slavhandeln. Det är, enligt författarna, påfallande tyst om det aktiva dansk-norska engagemanget i den transatlantiska slavhandeln. Utställningen accentuerar istället historiska perioder och föremål som traditionellt varit en del av det nationella identitetsbygget: vikingaskepp, 1800-talets segelfartyg och polarexpeditioner. Viktiga historiska händelser såsom det dansk-norska deltagandet i kolonialism och slavhandel utelämnas. Enligt museets konservator har bristen på föremål från händelserna en betydande roll i att denna del av historien utelämnas. Denne menar att museet skulle riskera att ”koka soppa på en spik” om de skulle försöka berätta om något de inte har tillhörande föremål till.10 Lien och Wallem Nielssen pekar på hur utelämnandet osynliggör en viktig del av norsk sjöfartshistoria, vilket resulterar i att utställningen bidrar till det nations- och identitetsbygge där bilden av norsk sjöfart som en aktiv del i slavhandeln inte får plats. Slavhandel och kolonialism blir då något som ”de andra” ägnade sig åt, inte ”vi”.

Ett annat exempel på hur det kan gå till när museer främmandegör och andrafierar kommer ur boken Älskade museum. I kapitlet ”Utställd religion” visar Charlotte Hyltén-Cavallius på hur en snäv och exkluderande bild av svensken och svenskheten skapas när utställningar om religion och religiösa kulturarv placerar andra religioner än den kristna på platser utanför Sverige.11 I ett av sina exempel utgår Hyltén-Cavallius från utställningen Skulpturhallen – religioner i Asien som visas på Östasiatiska museet i Stockholm. I utställningen finns flera kartor som lokaliserar buddhism, hinduism, daoism och jainism till regioner i Asien. I utställningens introducerande text presenteras religionerna och här förklaras deras filosofi, ursprung, spridning och huvudsakliga områden. Hyltén-Cavallius påvisar något mycket intressant: ingenstans antyds att de har något med det samtida Sverige och dess befolkning att göra eller att de skulle kunna vara ett svenskt fenomen. Buddhismen och hinduismen förläggs, med hjälp av kartor och text, utanför Sveriges gränser. Hyltén-Cavallius påpekar att det hade varit lätt att, med hjälp av samma visualiseringsteknik som redan används, koppla utställningen till det samtida Sverige genom att på en Sverigekarta markera var i landet buddhistiska och hinduistiska tempel står. Det hade synliggjort att buddhismen och hinduismen också är en del av Sverige. Likaså hade inledningstexten kunnat ta upp ungefär hur många utövare religionerna har i landet idag. Det är två mycket konkreta, och lätt genomförda, exempel som, enligt Hyltén-Cavallius, skulle göra Östasiatiska museet till en än mer angelägen institution, förankrad i det samtida Sverige.

Inom MMK och utställningen Prioritet: Minoritet har vi stångats med gestaltningar i det ständiga och snåriga skapandet av det binära motsatsparet ”vi” och ”dem”, samt arbetat noggrant för att påvisa komplexiteten med identitet och grupptillhörighet. Vi har också försökt att förhålla oss mycket medvetet till synliggörandets och osynliggörandets mekanismer. Ett exempel på där vi identifierat ett osynliggörande genom just utelämnande av viktiga historiska händelser, likt de två ovan nämnda exemplen, kommer från museets eget friluftsområde. De nationella minoriteterna har mycket länge levt och verkat i Västerbotten och bör därför förstås finnas med i berättelsen om Västerbottens kulturarv och historia. På museets friluftsområde står byggnader från olika perioder i Västerbottens historia – såsom en arrest, en skolbyggnad och en kyrka. På somrarna bemannas området av personal som, med hjälp av ett framarbetat manus, berättar för besökare om byggnaderna, området och dess historia. När vi granskade vad museet gestaltar och förmedlar i sommarvisningarna av friluftsområdet förstod vi dock att de nationella minoriteterna och urfolket till viss del osynliggjorts. Efter att ha identifierat denna avsaknad på berättelser och perspektiv arbetades manuset om inför sommaren 2018. Vi fyllde på med berättelser om bland annat romska barns skolerfarenheter, tvångskristnandet av samer och restriktioner kring utövandet av judendom i Sveriges historia. Vi insåg, och erkände, att det är att osynliggöra när vi berättar om ”Västerbottens barns” skolhistoria men utesluter att vissa romska barn inte fick gå i skola förrän år 1959. Det är också att osynliggöra när vi berättar om kyrkan och religionen men inte berättar om tvångskristnandet av samer eller att det under perioder inte varit tillåtet att utöva judendom i Sverige. Det är förstås omöjligt att skapa ett allinkluderande ”vi”, den omöjligheten ligger i själva ordets natur, på samma sätt som det är omöjligt att berätta om historien ur alla, existerade perspektiv. Men att förstå att alla val även innebär bortval, samt att identifiera ett majoritetsbekräftande historiebruk där normer och strukturer återupprepas, och att göra något åt det, är högst möjligt.

Stereotypisering

Vad gäller stereotypisering av ”de andra” tar Thomas Michael Walle upp ett tydligt exempel i Et inkluderende museum.12 I kapitlet ”Museale inkluderingsstrategier” skriver Walle om en utställningsdetalj som är av relevans för att förstå stereotypisering och hur det går att arbeta med detta. I utställningen Teak, TV og tenåringer på Norsk Folkemuseum stod en gestaltning av ett 1960-tals hem tillhörandes en norsk kärnfamilj. Bland tidstypisk inredning hängde på väggen en rasstereotypisk skulptur av en afrikansk kvinna, något Walle menar att många besökare säkerligen skulle känna igen som vanlig inredningsdetalj från den tiden. Här handlar det inte om huruvida gestaltningen av hemmet, med detta exotifierande inslag, är trovärdigt eller ej. Det handlar om hur det hela presenteras, nämligen helt utan problematisering av den rasstereotypa gestaltningen. Hade skulpturen istället problematiserats som ett kulturellt objekt i ljuset av det vi idag vet om rasifieringens konsekvenser så hade skulpturen kunnat hjälpa besökarna att se 1960-talet och dess normer och värderingar med ny blick. När skulpturen tillåts hänga oproblematiserad reproducerar den istället stereotyper och blir en i mängden av kränkande bildspråk.

Med anledning av samma problematik som i ovan nämnda exempel vill jag här reflektera kring det problematiska i valet av framsidesbild till Museumsforteljingar. Bilden är ett foto från utställningen Sans og samling, på Kulturhistorisk museum i Oslo, som föreställer tolv vaxhuvuden uppställda i glasmontrar. För mig representerar bilden ett förlegat sätt att gestalta människor, identitet och kultur på. Jag anser därför att det är högst problematiskt att en stereotyp och exotifierande bild väljs ut att fronta en bok helt utan problematisering eller förklaring, dessutom en bok som genomgående tar upp det problematiska med andrafiering. Jag utgår nämligen från att författarna ser vaxhuvudena på framsidan som en gestaltning av ”de andre”, och att de anser att gestaltningarna är ett bra exempel på dålig representation. Kanske ville de vara konkreta och visa på hur fel det kan bli när ”de andre” ska visas upp för ett föreställt ”oss”. Men: Det kan inte krävas att en först måste läsa boken för att förstå att valet av bild är ett medvetet exempel på just stereotyp, exotifierande och avhumaniserande gestaltning. Det som sker nu, när ingen problematisering eller förklaring finns i direkt anslutning till bilden, är att bilden istället blir en i mängden av dåliga representationer. Dylika bildval måste förklaras eller problematiseras. Ståendes i en bokhylla eller uppställd i bokhandeln kan den inte låtas tala för sig själv, eftersom att den, likt skulpturen i Teak, TV og tenåringer, talar ett exotifierande och stereotypiserande språk.

Jag tänker att det, i allt gestaltande arbete, är viktigt att granska sig själv och försöka förstå hur ens val förhåller sig till normerande och stereotypiserande strukturer. Det är intressant att en publikation som är problematiserande, och att ett museum som Norsk Folkemuseum som arbetat aktivt med frågor kring inkludering, ändå lyckas reproducera stereotyper och exotifierande gestaltningar. Det är snårigt att arbeta med gestaltning och representation och det gäller att alltid vara noggrann och uppmärksam i alla val en gör. För oss här på Västerbottens museum har det onekligen varit en utmaning att förhålla sig till gestaltningar kring identitet och kultur inom MMK. Vi har hela tiden behövt granska oss själva för att försöka se: Vems perspektiv är detta? Vilka normer eller stereotyper riskerar vi att återskapa om vi gör på det här viset? Det är av yttersta vikt att vi som museum under tiden, såväl som i efterhand, synar och utvärderar vad som sker och skedde under projektet och på vilka sätt museet eventuellt skapat och återskapat strukturer och normer. Det gäller att vara noggrann och uppmärksam i alla led. Alltid.

Att utmana begreppen

Riktigt intressant blir det när Thomas Michael Walle i Et inkluderende museum kritiskt granskar och utmanar begreppen ”synliggörande” och ”inkludering” och problematiserar dessa som möjligt främmandegörande. I sin text vänder och vrider han på begreppen för att påvisa hur satsningar med den bästa intention kan vara problematiska.13 Walle menar att mångfaldsarbeten riskerar hamna i stereotypisering, och att dekonstruktionen av ”de andra” riskerar att förstärka och återskapa ”vi”-et. Utställningar som har som mål att inkludera olika marginaliserade grupper kan främmandegöra och stereotypisera när ett, ofta omedvetet, åtskiljande mellan museets besökande (vi) och den grupp (dem) som utställningen handlar om görs.14 Inkluderingsbegreppet kan förstås som problematiskt när en konstaterar det ojämlika med att någon, oftast grupper och personer som på olika sätt förstås som marginaliserade och/eller i minoritetsposition, ska inkluderas in i något.15 Detta något är oftast, kanske alltid, definierat av majoritetsbefolkningen och något som en majoritet redan är en del av. Därmed ligger en strukturell obalans i själva inkluderingsbegreppets grundpålar, vilket skapar risken att dominanspositionen som ligger till grund för exkluderingen istället för att demonteras snarare befästs.

Walle argumenterar för att ett hållbart mångfaldsarbete bör vara transformativt för alla parter, majoritet såväl som minoritet – där alla deltar på samma villkor. Han menar även att museet måste förändras i grunden och att alla, inte bara några, måste inkluderas i något helt nytt för att verklig inkludering och förändring ska ske. Walle sätter fingret på något väldigt viktigt när han genom Irit Rogoffs ord förtydligar: ”[O]ne does not learn some-thing new until one unlearns something old, otherwise one is simply adding information rather than rethinking a structure”.16

Avslutande reflektioner

På samma sätt som Upsala, Darling gjorde Uppsalas historia och kulturarv mer relevant för mig, önskar jag att museerna och det som lyfts fram där ska upplevas relevant av fler. Min förhoppning är att fler erkänns och synliggörs i den kollektiva historieskrivningen. Att fler ska känna sig tilltalade, bekräftade och stimulerade på museerna. Jag tänker nämligen att det är där mångfaldsarbetet, inkluderingen, arbetet med representation och gestaltning, synliggörandet av exkluderande strukturer och dekonstruktionen av majoritetsbekräftande normer skulle kunna landa: I en mer mångfacetterad historieskrivning som tillhör, och berör, fler. Där fler ges möjligheten att känna att: ”kulturarvet är också mitt”. Där museerna, kulturarvet och historien inte längre bara är någras, utan är allas. Sådan är min förhoppning.

För att museerna ska kunna bli relevanta för fler menar jag att det är av största betydelse att museerna om och om igen görs medvetna om det ständiga vi-skapande som museerna är en del av samt att museerna fortsätter att arbeta för att bredda, och komplicera, bilden av vilka som är ”vi”. Det kan ske genom att vi fortsätter att undersöka, resonera och reflektera såsom det görs i Museumsforteljingar, Älskade museum och Et inkluderende museum. Genom att analysera, diskutera och utmana kan ta vi oss framåt. När vi verkligen förstår några av mekanismerna bakom vi-skapandet och andrafieringen, i såväl stort som smått, ges vi möjligheten att istället skapa på andra sätt. Vi ges möjligheten att bredda, vi ges möjligheten att inkludera och vi ges möjligheten att helt förändras i grunden. Låt oss fortsätta samtalet.