Som redaktör för NORMA tycker jag mig se hur det med tiden blivit allt tydligare att tidskriften och dess innehåll kommit att ligga mitt i strömfåran för det som vi numera kan kalla den tredje vågens maskulinitetsforskning. Det är glädjande att NORMA som nu är inne på sitt tredje utgivningsår faktiskt har lyckats fånga upp det som vi skapade tidskriften för, d v s att vara ett forum för samtida ledande nordisk maskulinitetsforskning. Innehållet i föreliggande nummer som jag snart återkommer till i mer detalj är en avspegling av detta. Det motsägelsefulla, paradoxala och ambivalenta i maskulinitetskonstruktioner framstår allt starkare i den samtida forskningen. Maktlöshet och maktfullkomlighet arbetar parallellt såväl som dominans och underordning i rörliga genusordningar. Den Göteborgsbaserade forskaren Nils Hammarén som nyligen disputerade på avhandlingen »Förorten i huvudet. Unga män om kön och sexualitet i det nya Sverige» kallar det kontexuell ambivalens. Nils avhandling är på många sätt representativ för den här tredje vågens maskulinitetsforskning. Hans analytiska ingångar är präglade av en mångsidig läsning av ’cultural studies’, poststrukturalistisk teori, postkoloniala studier, feministiskt teori med mera i kombination med forskning från maskulinitetsforskningens kanon med författare som Connell och Mac an Ghaill. Avhandlingen som försöker förstå unga s k invandrarkillars identitetskonstruktioner i ett flertal Göteborgska förorter rör sig flyhänt mellan olika teoretiska utgångslägen för att skriva fram de olika subjektspositioner som killarna blir tillskrivna samt tillskriver sig själva. Hammaréns arbete speglar en tilltro till forskningens möjligheter till komplexitet och variationer. Avhandlingen är en av flera avhandlingar i Sverige och Norden som nu på allvar tagit till sig den feministiska läsningen av intersektionella problematiker och analytiska ingångar.

Det innebär inte alltid att man är tillräckligt bevandrad i feministisk teori vilket mig fortfarande är en brist i maskulinitetsforskningen. Feministisk teori skulle rimligen vara en central ingång för all maskulinitetsforskning p g a dess långa erfarenhet av könade över- och underordningsproblematiker men så är inte alltid fallet. Det innebär naturligtvis inte att feministisk teori i alla dess varianter är oproblematisk när det gäller bilder av män och maskulinitet, snarare tvärtom, men att feministisk teori under lång tid formulerat alternativa ontologiska och epistemologiska positioner för kunskapsproduktion. Exempelvis arbetar filosofer som Rosi Braidotti, Karen Barad, Lucy Irigaray, m fl utifrån vad vi kan kalla alternativa onto-epistemologiska utgångspunkter för att kunna hitta fram till subjektspositioner bortanför normativa genusordningars obarmhärtiga inskriptioner av oss som könade subjekt med begränsad rörelsefrihet. Det är rimligen något som också borde kunna befrukta maskulinitetsforskningens emancipatoriska ratio vare sig du är bioman eller biokvinna och i förlängningen kunskapsproduktionen inom forskning som rör genus, kön och sexualitet. Det är möjligtvis det som kommer att bli den fjärde vågen inom maskulinitetsforskningen, d v s att också införliva de onto-epistemologiska diskussioner om alternativa subjektspositioner som många feministiska filosofer arbetar med inom t ex det som idag kallas Deleuzeansk feminism. Jag vore den första att välkomna nya doktorsavhandlingar med sådana ambitioner i kombination med grundliga empiriska insatser. Det senare är det inte helt ovanligt att det slarvas med när fascinationen för alternativa epistemologier drar iväg till outgrundliga metanivåer. Eller som skämtet en gång löd: »Anything you can do I can do meta.» I den postmoderna övertron på textualitetens primära ordning över materialiteten, språkets verklighetsskapande überkraft, de diskursiva inskriptionernas allsmäktighet och de humanistiska filosofernas textuella hybris blir den materiella verkligheten lätt överkörd till förmån för den inåtvända fascinationen för vad vi kan göra med text och vad texten kan göra med oss. En balanserad teoretisk drivenhet i kombination med en djupt grundad respekt för empiriskt arbete där självet gärna får komma i gungning under perioder står högt på min önskelista. Det är en del av läroprocessen av att det personliga är politiskt och att kunskapsproduktion berör och engagerar. Här är förslagsvis materialitet i dess olika förgreningar av stor betydelse.

I samband med den diskussionen ser vi också att relationen mellan de aktivistiska rötterna och den feministiska postmoderna såväl som den posthumanistiska debatten kring subjektets konstitution ibland kan te sig som på ljusårs avstånd. Ett ökande avstånd mellan den akademiska feminismen och den rörelse där den har sina rötter gynnar ingen för

utom de som vill se genusforskningens snara död. Det är en enkel men viktig forskningspolitisk insikt som jag bland annat tillskansat mig via arbete på olika forskningsråd i Sverige och Norge under den senaste tioårsperioden. Den akademiska genusforskningen är djupt beroende av sina rötter, d v s politiskt stöd för att dels kunna legitimera sin existens och dels för att kunna vidareutvecklas. Intellektuell syresättning kan ske på många olika sätt men blir luften för tunn självdör plantan. Icke desto mindre är den filosofiska debatten livsviktig då det i exempelvis den posthumanistiska debatten finns en allvarligt menad filosofisk diskussion förenad med en aktivism med långtgående konsekvenser för hur vi kan förena ontologi och epistemologi, d v s de kunskapssystem som vi är delaktiga av är också djupt existentiella. Det vore intressant om den tredje vågens maskulinitetsforskning kunde införliva dessa onto-epistemologiska spörsmål i relation till dess emancipatoriska ratio och med dessa diskussioner i ryggmärgen injicera en fjärde vågens maskulinitetsforskning. En våg som tar dessa onto-epistemologiska frågor på allvar. Förhoppningsvis är NORMA språkröret för en sådan utveckling.

Jag skulle dock vilja påstå att vi är en bit på vägen genom att den tredje vågens maskulinitetsforskning där den intersektionella problematiken och de intersektionella analytiska ingångarna gör sig alltmer gällande i ett forskningsområde som snart är svårt att överblicka p g a dess mångfald och variationsrikedom. Det innefattar inte bara intersektionella ingångar vilket exempelvis Ericka Johnsons artikel i innevarande nummer åskådliggör. Ericka problematiserar maskulinitetskonstruktioner utifrån den samtida medikalisering av impotents och »erectile dysfunction». Hon gör det utifrån ett STS-perspektiv (Science, and Technology Studies) och visar på hur de skiftande diskurserna kring manlig impotens och manlig sexualitet är beroende av olika former av medikaliseringsparadigm.

Som jag tidigare skrivit här på ledarplats (Nr 1-07) finns det i det senaste decenniets maskulinitetsforskning en mycket intressant dynamik i mötet mellan feministiskt eller queer baserade maskulinitetsstudier och »heterosexual male masculinity studies». Perspektiven bryts på intressanta sätt genom att asymmetriska erfarenhetssfärer alternativt subjektspositioner möts i forskningen kring en historiskt (och samtida) privilegierad position. Det visar på möjligheter att dekonstruera de implicita maktassociationer som begreppet maskulinitet innefattar. Judith Halberstams teoretiska interventioner inom maskulinitetsforskningen är ju exempelvis inte bara kopplat till den manliga bio-kroppen utan innefattar också kvinnlig erfarenhet av att göra maskulinitet. Det är ett exempel på teoretiskt könsöverskridande som också ger näring till emancipatoriska praktiker när det rör män och maskuliniteter. Det senare ser jag och vilket troligtvis framgått nu som

mycket centralt för den framtida intellektuella syresättningen av maskulinitetsforskningen.

Thomas Johansson slår i sin artikel »The Full Monty – Masculinity Undressed» ett slag för att vi måste röra oss bortom de endimensionella bilderna av unga män som vi möts av i både forskningslitteraturen och media. Johanssons bidrag öppnar upp intellektuella och emotionella möjligheter bortanför det »hegemoniträsk» som samme man menar att vi befinner oss i. Trots hegemonibegreppets förtjänster alltsedan det introducerades i maskulinitetsforskningslitteraturen i början av 1980-talet av Connell så låser det fast en stereotyp under- och överordningsproblematik och vilket enligt Johansson gör det svårt för andra mer föränderliga bilder av män och maskulinitet att växa fram. Även Thomas Ugelvik arbetar i sin artikel »Opp mot toppen, ned langs elven: Mot et vokabular for mannlighetsarbeid» med att försöka hitta nya ingångar för manligt identitetsarbete i vardagen för att spegla paradoxer och motsägelsefullhet. Med utgångspunkt i ett Foucalt-inspirerat subjektsbegrepp och positioneringsteori försöker han utveckla en spatialt orienterad vokabulär som empiriskt kan användas för att studera mäns identitetsbaserade vardagsförhandlingar. Den fjärde artikeln i innevarande nummer av Henrik Eriksson, Jonas Sandberg och Keith Pringle »‘It feels like a defoliation…’: Older men’s notions of informal support as primary caregivers» arbetar även den för att öppna upp bilden av män och omsorgsarbete. Grundad i elva intervjuer med äldre män som utför omsorgsarbete visar författarna hur balansen mellan stoisk ensamhet och omsorgsintimitet förändrar männens livsvärden och ideal. Artikeln visar mycket tydligt på hur maskulinitetsuppfattningar ändras med olika livsfaser och utifrån ett generationsperspektiv. Det här första numret av NORMA 2008 börjar med en intervju med James Messerschmidt. I intervjun bemöter Messerschmidt en hel del av den kritik som riktats mot det »Connellska paradigmet» och teorien om hegemonisk maskulinitet. Han gör det specifikt i relation till en skandinavisk kontext och de alternativa maskulinitetsförståelser som formulerats på nordisk botten. Messerschmidt menar att mesta redan gjorts och att han väntar sig mer utfordrande utmaningar från den nordiska maskulinitetsforskningen. Det är med andra ord en ytterligt intressant debatt som inleder detta nummer av NORMA. God läsning!

Ulf Mellström