Hela den industrialiserade delen av världen ser åldrande befolkningar. Det har enorma ekonomiska konsekvenser. När vi lever längre, måste vi arbeta fler år, annars riskeras stabiliteten i pensionssystemen och statsfinanserna riskerar att urholkas. Det gör att pensionsreformer är på väg att genomföras i de flesta OECD-länder. Detta gäller också i de nordiska länderna, även om de i ett internationellt perspektiv uppvisar en förhållandevis hög sysselsättningsgrad bland äldre: i Danmark bland 55–64 åringar är den 72 %, mycket högre än europagenomsnittet på drygt 60 %, men lägre än i Norge, Sverige och Island. (OECD 2020). Den har ökat kraftigt under senare år.

Den befolkningsmässiga sammansättningen i Danmark är inte extrem; den ligger ungefär på EU-genomsnittet. Försörjningskvoten (andelen äldre än 65 år i förhållande till hela befolkningen) beräknas öka från 33 % 2015 till drygt 45 % 2050; det är lägre än OECD-genomsnittet på drygt 53 %. Alla de nordiska länderna ligger i spannet 43–46 %, och är därmed mindre utsatta än flertalet andra industriländer. Men liksom i övriga nordiska länder finns det mycket goda skäl att också i Danmark genomföra förändringar i pensionssystemet, ett arbete som också är föremål för en pågående politisk process.

De ekonomiska drivkrafterna för senior arbetskraft att senarelägga sin pension är i Danmark inte särskilt starka; risken för äldre att drabbas av fattigdom är lägst i EU (9 %; EU-genomsnittet är 18 %); också låg för kvinnor. Pensionsavsättningarna är de högsta i EU. Men många danskar är starkt oroade över de förändringar som nu är på väg att införas i pensionssystemet. Den lagstadgade pensionsåldern kommer enligt prognoser att höjas gradvis från 65 år 2019 till 72 år 2050. Man frågar sig: vad ska de äldre leva av, de som måste lämna arbetslivet i förtid? Finns det en risk att det uppstår ett seniorproletariat? Hur ska man kunna förlänga arbetslivet i utsatta grupper?

Det är den oron och det upplevda behovet att kunna svara på dessa frågor som behandlas i den nyutgivna boken SeniorArbejdsLiv (Frydenlund Academic 2020). Här presenteras resultaten av ett stort projekt som genomförts i Danmark med målet att påvisa faktorer som kan göra att fler seniorer vill arbeta längre, och faktorer som gör att färre seniorer tvingas att ofrivilligt lämna arbetslivet på grund av dålig hälsa eller för att de är oönskade av arbetsgivare eller arbetskamrater. Framställningen tar som utgångspunkt teoribildningen ”push, pull, jump, stay, stick”, som beskriver vad som påverkar människors val att arbeta upp i åren eller att gå i pension. Redaktör är professor Per H. Jensen, som under många år forskat om motivationsfaktorer hos äldre vis-a-vis arbete och pensionering, och som själv bidragit till vidareutveckling av push-pull-teorin.

Boken utgör inte en allmän kunskapsöversikt, utan är resultatet av ett forskningsprojekt som genomförts vid Aalborgs universitet. Projektet omfattar tre delstudier. I den första, som benämns perceptionsundersökningen, studeras verksamheternas seniorpraktiker; där kartläggs vilka logiker som ligger bakom hur man i arbetslivet använder sig av den seniora arbetskraften. Analysen bygger på enkätdata från 2 525 arbetsplatser. I den andra delstudien, arbetslivsundersökningen, analyseras enkätdata från nära 16 000 individer äldre än 50 år, som fortfarande arbetar eller som nyligen gått i pension, om hur de ser på pensioneringen och om vilka faktorer som påverkar deras val av pensionstidpunkten. Den tredje delstudien, praktikundersökningen, är en fallstudie från nio verksamheter där äldre anställda och personalansvariga intervjuats om hur man på den aktuella arbetsplatsen arbetar med äldrefrågor. Verksamheterna har utvalts eftersom de befunnits utgöra goda exempel på i någon utsträckning framgångsrikt seniorarbete.

Det aktuella projektet är ovanligt väl genomtänkt, genom att de två enkätstudierna är inriktade på organisation respektive individ, medan den tredje studien utgör en kvalitativ undersökning om hur man på arbetsplatser reflekterar över ålder, arbete och pensionering. Man kan säga att medan enkätstudier visar på vilka mönster som framträder, så kan intervjustudier komplettera bilden genom att svara på frågor om varför det ser ut som det gör, och vad som drivit fram olika förhållningssätt hos aktörer och individer. Det är ett upplägg som beaktar det mångfacetterade landskap som möter den som försöker förstå vilka påverkansfaktorer som döljer sig bakom den officiella pensionsstatistiken.

Ett problem med metodvalet, som också diskuteras i boken, är den låga svarsfrekvensen i enkätundersökningarna, ett i dag allmänt problem (det fanns en tid när man tvekade att publicera studier med lägre svarsfrekvens än 70 %; här ligger man mycket lägre). Det gör att procentsatser och vissa samband nog skulle må väl av att bekräftas i uppföljande studier. Men de övergripande resultat som presenteras är väl förankrade i data.

I de olika delkapitlen söker forskarna besvara övergripande frågor och hämtar då data ur alla tre delstudierna. Det gör att de centrala frågeställningarna får en ovanligt heltäckande belysning.

Det framgår att det i Danmark, liksom i många andra länder, är relativt få verksamheter där man aktivt arbetar med att behålla äldre anställda över tid. Bara ungefär 15 % av arbetsgivarna vill att pensionsåldern höjs. Och om man vill öka antalet arbetade år i ekonomin, så räcker det knappast med att påverka äldres attityder till pensionering: det är ute på arbetsplatserna som saker måste hända. Det är väl belagt att arbetsgivare inte prioriterar seniorpolitik om där inte finns ett ”business case”, alltså att man ser att ekonomiska eller verksamhetsmässiga mål lättare kan uppnås om äldre anställda arbetar några år till innan pensionering. Det gäller då att förstärka stay-faktorerna. I boken behandlas utförligt olika möjligheter att göra detta, i verksamheter av olika karaktär. Störst är problemen i företag med tillverkning och hög grad av manuellt arbete.

Till huvudresultaten hör att vidareutbildning knappast bidrar till att pensioneringstidpunkten senareläggs. Ofta anges kompetensfaktorer som en nyckel till möjligheterna för äldre att vara fortsatt anställningsbara. Men här finner man inte något stöd för detta antagande: det livslånga lärandet kanske är övervärderat? Danmark är ändå ett av de länder inom EU där vidareutbildning nås av flest arbetstagare; detta gäller i varierande grad också de övriga nordiska länderna. Däremot bekräftas resultat från tidigare studier att ålder, hälsa och utbildningsnivå har betydelse. Även arbetsmiljön är viktig; höga fysiska eller psykiska krav bidrar till tidigt utträde. Och arbetsgivarnas policy när det gäller hur man behandlar äldre har stor betydelse, även om det i Danmark inte ofta tycks förekomma direkt åldersdiskriminering.

Per H. Jensen har i ett annat sammanhang listat faktorer som enligt honom förklarar varför den reella pensionsåldern är högre i Sverige än i Danmark: danskarna har sämre hälsa, de har lägre utbildning, sämre anställningstrygghet, sämre arbetsmiljö, större könsskillnader, bättre pensionsvillkor, lägre risk att drabbas av fattigdom som pensionär; de ekonomiska drivkrafterna att arbeta längre är överhuvud taget betydligt svagare i Danmark. Här framträder också vad man måste ta sig an för att långsiktigt motverka negativa effekter som riskerar att uppstå i genomförandet av pensionsreformer. Att förändra pensionssystem är extremt komplicerat med tanke på att alla medborgare berörs. Politiken måste bygga sina beslut på väl grundad information om vad konsekvenserna av besluten kommer att bli för samhälle, ekonomi och befolkningsgrupper. Det är information som måste vara tillförlitlig och uppdaterad. Därför är den här aktuella boken angelägen, och med tanke på de stora likheterna mellan de nordiska länderna är den viktig inte bara i en dansk kontext.