Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Arbete för jämlik hälsa i Sverige nationellt, regionalt och lokalt

Professor och överläkare i socialmedicin och folkhälsovetenskap vid institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet/Centrum för Hälsa och Vårdutveckling, Region Östergötland. Ordförande i Östgötakommissionen och kommissionär i den svenska Kommissionen för jämlik hälsa.


Doktorand hälsa och välfärdsstudier Malmö högskola, Huvudsekreterare i Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö, sekreterare i den svenska Kommissionen för jämlik hälsa.

Professor i Health Equity Studies vid CHESS, Centrum for Health Equity Studies, Stockholms universitet och Karolinska institutet. Ordförande i den svenska Kommissionen för jämlik hälsa.

I kölvattnet efter WHO:s Commission on Social Determinants of Health har arbetet för mer jämlik hälsa i Sverige i hög grad drivits lokalt och regionalt. Den nuvarande svenska regeringen satte dock vid sitt tillträde som mål att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Som ett led i det arbetet tillsattes en kommission för jämlik hälsa med uppdrag att ge förslag på åtgärder som kan bidra till att nå detta mål. Kommissionen ska bedriva sitt arbete på ett utåtriktat och inkluderande sätt, och därmed ta tillvara de insikter och erfarenheter som redan finns. Kommissionen skall i maj 2017 lämna sitt slutbetänkande. I denna artikel beskrivs kortfattat Kommissionens arbete så långt, men även en del av den svenska kontexten med de lokala och regionala processer som initierats för att minska ojämlikhet i hälsa.

Kommissionens huvudfokus är hälsoskillnader mellan socioekonomiska grupper samt mellan män och kvinnor. Utgångspunkten är de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa samt den svenska folkhälsopolitiken som antogs 2003. Mot bakgrund av tidigare initiativ och forskning har Kommissionen identifierat sju områden där skillnader i livsvillkor och möjligheter är avgörande för jämlik hälsa. Kommissionen har därtill identifierat ett behov av insatser för en mer strategisk styrning och uppföljning inom ramen för den svenska folkhälsopolitiken, men även mer generellt.

Nøkkelord: jämlik hälsa, socioekonomi, sociala bestämningsfaktorer, livsvillkor

In the wake of the WHO Commission on Social Determinants of Health, work towards equity in health in Sweden has to a large extent been pursued locally and regionally. However, the present Swedish government has set as an objective to close the avoidable health gaps within one generation. In order to achieve this, a Commission for Equity in Health has been appointed. This Commission has been assigned the task to propose measures that can contribute to this end. The Commission will conduct its work adopting an open and inclusive process, and thereby take onboard the insights and experiences already gained in local and regional initiatives. The Commission will submit its final report in May 2017. This article briefly describes the Commission's work so far, as well as the wider policy context in Sweden with a number of local and regional processes initiated to reduce health inequalities.

The Commission's main focus is health disparities between socioeconomic groups and between men and women. The starting point is the social determinants of health and the Swedish public health policy, which was adopted in 2003. In light of the previous initiatives and research, the Commission has identified seven areas in which differences in living conditions and opportunities are vital for health equity. The Commission has also identified a need for more strategic governance and evaluation within the Swedish public health policy framework, but also governance issues more generally.

Keywords: Equity in health, socioeconomomy, social determinants, life conditions

Bakgrund

Sverige har under en längre period haft en, i flera avseenden god och förbättrad folkhälsa, inte minst i termer av stadigt ökande medellivslängd. Samtidigt har Sverige liksom övriga nordiska länder haft påtagliga, och ökande sociala skillnader i hälsa och livslängd (Shkolnikov et al. 2012; Folkhälsomyndigheten 2016; SCB 2016). Mot bakgrund av detta har den svenska regeringen satt upp ett mål om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation, samt tillsatt en kommission för jämlik hälsa för att ge förslag på åtgärder som kan bidra till att nå målet.

Kommissionens uppdrag är att lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar och skall lämna ett slutbetänkande senast den 31 maj 2017. Arbetet ska bedrivas på ett utåtriktat och inkluderande sätt för att de förslag som presenteras ska ha goda förutsättningar för att få genomslag i olika beslutsprocesser och få gehör bland de samhällsaktörer som kan bidra till att minska ojämlikheterna i hälsa i samhället (dir. 2015: 60). Som ett led i arbetet har Kommissionen utarbetat ett delbetänkande, Det handlar om jämlik hälsa. Utgångspunkter för Kommissionens vidare arbete (SOU 2016: 55), vilket överlämnades till regeringen den 29 augusti 2016. I denna artikel beskrivs kortfattat Kommissionens arbete så långt, men även en del av den svenska kontexten med de lokala och regionala processer som initierats för att minska ojämlikhet i hälsa.

En utgångspunkt för Kommissionens arbete är de tidigare kommissioner och initiativ som finns på området, inte minst de internationella kommissioner som letts av Michael Marmot, de nationella arbeten som gjorts i England, Danmark och Norge, samt de lokala och regionala initiativ som tagits i Sverige. En andra utgångspunkt är den svenska folkhälsopolitiken med dess övergripande mål; att skapa samhälleliga förutsättningar för god hälsa på lika villkor tillsammans med 11 målområden.

Vad är och varför är det viktigt med jämlik hälsa?

Det finns flera argument för varför ojämlikhet i hälsa är ett viktigt problem att åtgärda. Från en individuell horisont värderas att ha en god hälsa för sin egen och sina näras del som mycket viktigt och det finns lagar och internationella överenskommelser om rätten till en god hälsa för alla medborgare. Det finns därutöver rättviseteoretiska, liksom moraliska, skäl till varför skillnader i hälsa är allvarliga och angelägna att åtgärda.

Från samhällets horisont finns ett starkt intresse av en god hushållning med resurser, särskilt mänskliga resurser, genom att ge alla invånare likvärdiga möjligheter till utveckling. Det är även angeläget att använda skattemedel på ett sätt som ger bästa möjliga värde för medborgarna, vilket också är ett starkt argument för att lägga resurser på att förebygga ohälsa och dess bestämningsfaktorer snarare än på att reparera skador när de väl uppkommit. Utifrån ett sådant investerings- och förebyggandeperspektiv utgör sociala skillnader en tydlig ingång för åtgärder. Detta är också en del i att främja en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling som är av stort samhällsintresse. Såväl sociala skillnader i hälsans bestämningsfaktorer som i hälsa och livslängd behöver åtgärdas om en sådan utveckling ska nås.

Kommissionens huvudfokus ligger på skillnader efter socioekonomi och kön och ”hälsoklyftor” och ”ojämlikhet i hälsa” definieras här som systematiska skillnader i hälsa mellan samhällsgrupper med olika social position. Dessa skillnader är i princip påverkbara, då den socialt organiserade fördelningen är skapad av människor och därmed kan påverkas av människor. Samtidigt måste åtgärder mot ojämlikhet vara ständigt pågående, eftersom samhället har inbyggda mekanismer som innebär att det utan motverkande insatser tenderar att driva mot mer ojämlikhet (Molander 2014). Ojämlikhet i hälsa uppkommer genom skillnader mellan sociala grupper i tillgänglighet till ett antal sammankopplade och ömsesidigt förstärkande villkor och möjligheter (resurser), i ett samspel som sker över hela livet. Hälsa är därför både en förutsättning för, och ett resultat av, andra villkor och möjligheter som arbete, försörjning etc.

Genom politiska beslut att satsa på tidiga insatser, hälsofrämjande politik och omfördelning av resurser kan dock de mekanismer som genererar ojämlik hälsa påverkas i en riktning som främjar en mer jämlik hälsa. Här har förhållanden och villkor tidigt i livet en särställning. Detta dels därför att man inte kan välja på vilken plats, i vilken familj eller i vilka omständigheter man ska födas. Dels har det tidiga livet, både tiden i fosterlivet och de första 3–5 åren, en på många sätt avgörande effekt för utveckling och hälsa senare. Uppväxtfamiljens sociala och ekonomiska villkor påverkar barn på många olika sätt och lägger grunden för det fortsatta livet. Samtidigt är det viktigt att detta inte ses som en process som är ödesbestämd och opåverkbar. Tvärtom visar forskningen att samhälleliga insatser och investeringar i barns hälsa och utveckling har en större avkastning än senare insatser (Heckman 2006). Detta innebär inte att insatser för att motverka ojämlikhet i hälsa enbart bör göras tidigare i livet, men att en strategi för att jämna ut barns uppväxtvillkor sannolikt kommer att minska behovet av kompenserande investeringar längre fram i livet och därför är en klok investering.

Kommissionen ser ojämlikhet i hälsa som ett resultat av samspelet mellan individ och samhälle. Alla individer har ett ansvar för sin egen hälsa, men det allmänna har ett ansvar att skapa förutsättningarna för alla att kunna ta detta ansvar. Det är just detta som avses med samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor.

Ojämlikhet i Sverige 2015

Hälsa kan beskrivas på olika sätt och socioekonomisk position mätas på olika sätt, men oavsett hur vi mäter uppträder samma resultat: Hälsoklyftorna mellan olika socioekonomiska grupper är tydliga nästan oavsett vilket hälsoproblem man studerar och det gäller oberoende om man väljer utbildningsbakgrund, position på arbetsmarknaden eller inkomst som indikator för socioekonomi. Ett sätt att illustrera ojämlikhet i hälsa är att studera de senaste uppgifterna om livslängd i relation till fem utbildningsgrupper; de som saknar uppgift om utbildning, de med förgymnasial utbildning, gymnasium, kort eftergymnasial utbildning samt lång eftergymnasial utbildning (figur 1).

Figur 1:Återstående medellivslängd vid 30 års ålder efter utbildningsnivå 2015, kvinnor och män. Källa: SCB.

Med denna analys kan man för det första konstatera att det finns skillnader i livslängd med cirka sex år mellan de som har en förgymnasial utbildning och de som har en lång eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Dessa skillnader följer en gradient längs alla utbildningsnivåer och gäller för både kvinnor och män.

För det andra ser vi att gruppen som saknar uppgift om utbildning har en betydligt kortare livslängd än de med högst utbildning, drygt tio år kortare för kvinnor och knappt nio år för män. Den grupp som saknar uppgifter om utbildning består sannolikt i hög grad av människor som på olika sätt finns i utsatta och marginaliserade positioner. Därmed illustrerar denna graf såväl ojämlikhet som gradient genom hela samhället som skillnaden mellan personer i mer utsatta positioner och den övriga befolkningen.

De uppgifter om förväntad återstående medellivslängd som redovisas ovan representerar just medelvärden. Men minst lika viktigt är det att studera fördelningen av dödlighet som ligger bakom detta medelvärde, och att göra det uppdelat efter socioekonomisk position. Detta kan göras på flera sätt. I tabell 1 redovisas för tre olika tidsperioder dels medelålder vid död i tre utbildningsgrupper, dels standardavvikelsen kring detta medelvärde.

Tabell 1:Medelålder vid död och spridning kring medelvärdet (standardavvikelse, SD). Kvinnor och män efter utbildningsnivå och period. Källa: SCB.

Av tabellen framgår, som tidigare, att det finns påtagliga skillnader i livslängd mellan grupper med olika social position (här indikerat som olika lång utbildning). Dessa skillnader uppkommer över hela livet. Människor i lägre sociala positioner löper högre risk att avlida tidigare, och därmed leva kortare. Medelåldern vid död skiljer cirka 5,5 år för kvinnor och 5,8 år för män under perioden 2013–2015. Under de 15 år som analysen täcker har medelålder vid död varit i stort sett oförändrad bland kvinnor med förgymnasial utbildning, men ökat för kvinnor med längre utbildning. Bland männen ser vi ökningar i alla utbildningsgrupper, men de är större bland dem med längre utbildning. Samtidigt finns en stor individuell variation. Tabellen visar även att spridningen kring dessa medelvärden varierar påtagligt och systematiskt – ju högre utbildningsnivå, desto mindre spridning kring det högre medelvärdet. Spridningen tenderar att minska bland de med eftergymnasial utbildning, men snarare öka bland de med förgymnasial utbildning. Även här framträder skillnader mellan män och kvinnor. Män med eftergymnasial utbildning når högre medelvärde samtidigt som spridningen minskar, vilket kan tolkas som en ökad likhet inom gruppen. Bland män med förgymnasial utbildning har både medelvärdet och spridning ökat, medan spridningen ökat mer än medelvärdet för kvinnor med förgymnasial utbildning.

Även människor med kort utbildning lever till riktigt höga åldrar, men chansen att göra det är mindre än bland dem med längre utbildning. Tabellen illustrerar den sammansatta bilden av hur skillnaderna i livslängd och dödlighet mellan sociala skikt har utvecklats under de senaste 15 åren. Det finns påtagliga och systematiska skillnader mellan utbildningsgrupperna i såväl den genomsnittliga livslängden som spridningen kring detta genomsnitt. Den ojämlika hälsan handlar om just denna systematiska skillnad i chansen att leva länge mellan olika grupper i samhället.

Svensk folkhälsopolitik – rätt tänkt men ofullbordad

En utgångspunkt för Kommissionen är den svenska folkhälsopolitiken med dess övergripande mål och 11 målområden. I mitten av 1990-talet tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta nationella mål för hälsans utveckling (dir. 1995: 158). Denna nationella folkhälsokommitté lade fram sitt slutbetänkande år 2000: ”Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan” (SOU 2000: 91). Här konstaterades att folkhälsopolitiken bör fokuseras på hälsans bestämningsfaktorer och inkludera olika sektorer av samhället. Detta fokus på bestämningsfaktorer, istället för hälsoutfall, var vid denna tidpunkt nytt och unikt.

Den nationella folkhälsokommitténs förslag utmynnade i ett riksdagsbeslut år 2003 med mål för folkhälsan och ett system för att kunna följa hälsans utveckling (Prop 2002/03: 35). Ett övergripande mål för folkhälsopolitiken fastställdes: Att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Till detta mål knöts 11 målområden: Delaktighet och inflytande i samhället; Ekonomisk och social trygghet; Trygga och goda uppväxtvillkor; Ökad hälsa i arbetslivet; Sunda och säkra produkter och miljöer; En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård; Gott skydd mot smittspridning; Trygg och säker sexualitet och en god och reproduktiv hälsa; Ökad fysisk aktivitet; Goda matvanor och säkra livsmedel, samt Minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och doping samt minskade skadeverkningar av överdrivet spelande.

När man ser tillbaka på detta arbete kan man konstatera att folkhälsopolitiken i många avseenden var rätt tänkt, men ofullbordad. Dels har fokus främst lagts på de 11 målområdena och inte på det övergripande målet som handlar om jämlikhet i hälsa: skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Dels har inte folkhälsopolitiken riktigt fått det breda genomslag som var avsett, med sin avsikt att nå alla politikområden. Men, dess ansats är högst aktuell. Det framgår inte minst av att det finns påtagliga överlappningar mellan dess innehåll och vad som flera år senare presenterades av den av WHO tillsatta Commission on social determinants of health (CSDH), som leddes av Michael Marmot (WHO, 2008).

Rapporten Closing the gap in a generation har inspirerat åtskilliga länder världen över att intensifiera arbete för att minska ojämlikhet i hälsa. I Sverige översattes sammanfattningen till svenska av Folkhälsoinstitutet (Folkhälsoinstitutet, 2008) och behovet av en nationell svensk folkhälsokommission som adresserar jämlik hälsa lyftes fram genom flera motioner från olika riksdagspartier. Det togs dock inga samlade initiativ för att följa upp rekommendationerna i Sverige. (Melinder (red.) 2011).

Lokala och regionala initiativ i Sverige

Sverige särskiljer sig från Norge och Danmark, då flera lokala och regionala kommissioner tillsatts med CSDH som utgångspunkt. Mycket arbete och engagemang på lokal och regional nivå har i Sverige därmed föregått Kommissionen för jämlik hälsa på nationell nivå.

Först ut med en lokal så kallad Marmotkommission var Malmö stad som 2010 tillsatte en politiskt oberoende kommission; Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö (Malmökommissionen). Uppdraget var att föreslå åtgärder för att minska den ojämlika hälsan i Malmö genom att göra de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa mer jämlika. De 72 rekommendationer som framställdes i Malmökommissionens slutrapport; Malmös väg mot en hållbar framtid, hälsa, välfärd och rättvisa (Malmö stad 2013) har fått genomslag i den kommunala organisationen i Malmö (Malmö stad 2015, Malmö stad 2016).

2010 startades även ett utvecklingsarbete i Västra Götaland under benämningen Samling för social hållbarhet för att minska skillnader i hälsa i Västra Götaland. Syftet var att formulera åtgärder för att minska skillnaderna och öka den sociala hållbarheten. Arbetet resulterade i en handlingsplan med 44 åtgärder (Västra Götalandsregionen 2013).

På uppdrag av Regionförbundet Östsam tillsattes Östgötakommission för folkhälsa år 2012. Uppdraget var att analysera hälsoläget samt föreslå insatser som skapar förutsättningar för en bättre hälsa på lika villkor för alla som bor och verkar i Östergötland. Östsams fullmäktige beslutade 2014 att ställa sig bakom Östgötakommissionens rekommendationer, innefattande generella insatser samt rekommendationer för olika samhällsarenor (Östgötakommissionen 2015). Dessa har sedan arbetats in i den nybildade Region Östergötlands treårsplan och olika nämnders verksamhetsplaner för 2016 (Kristensson 2016).

Ett mer övergripande initiativ kom från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Under namnet Samling för social hållbarhet – minska skillnader i hälsa utarbetade SKL tillsammans med 20 av sina medlemmar (kommuner, landsting och regioner) fem rekommendationer och 23 åtgärder (SKL 2013). Sedan 2013 har flera ytterligare initiativ tagits på både kommunal och regional/landstingsnivå för att adressera jämlikhet i hälsa, bl.a. i Göteborgs stad, Örebro län, Blekinge läns landsting och i Stockholms stad. Andra kommuner och landsting har kartlagt rekommendationerna från ovan nämnda initiativ och sedan jämfört med antagna policyer och budgetmål i kommunen för att utröna vad man kan göra mer och bättre. Vidare pågår diskussioner i flera andra kommuner och landsting/regioner om initiativ för jämlik hälsa, vilket Kommissionen kartlägger.

Det finns skillnader i tillvägagångssätt, på vilken nivå arbetet har bedrivits – lokal eller regional nivå – och resurser, uppdragets omfattning, samspelet mellan forskning, politik och praktik samt hur arbetsprocessen har lagts upp. Det finns samtidigt flera gemensamma prioriteringar och erfarenheter kring förutsättningar för hållbara resultat.

Initiativen grundar sig, nästan alla, på en beskrivning över hälsans fördelning. Social hållbarhet och jämlika livsvillkor används som begrepp för att adressera ojämlik hälsa inom flera av initiativen. Dessa begrepp beskrivs ha genererat bättre förutsättningar för att få andra aktörer än folkhälso- och hälsoaktörer att ta ett aktivt ägarskap och på så sätt skapat förutsättningar för ett s.k. ”health in all policies-perspektiv” (Diderichsen 2015, Ramböll 2015, Balkfors 2014, Kristenson 2016).

De lokala och regionala rapporterna har fokuserat på de sociala bestämningsfaktorer som rör livsvillkor, men också på organisering, styrning och ledning, uppföljning, samt behovet av kunskapsutveckling. Prioriterade områden är Barn och ungas uppväxtvillkor, Inkomstojämlikhet och förutsättningar för försörjning, Boendemiljö och stadsplanering Hälso- och sjukvård, Fritid och kultur, Åldrande med livskvalitet, Demokrati och delaktighet, makt och inflytande. Alla initiativ hanterar utmaningar med implementering, organisering och styrning. Jämlik hälsa berör alla politikområden och förslag på hur arbetet ska integreras i ordinarie styrning och ledning diskuteras. Ledarskap definieras som centralt för att nå prioritet för jämlik hälsa, både politiskt ledarskap och över förvaltnings- och verksamhetsgränser. Delaktighet och utveckling av ett mer demokratiserat styrsystem där de som berörs involveras framhävs som viktigt, vilket förutsätter agerande från olika samhällsaktörer. Socialt investeringsperspektiv och att betrakta tidiga insatser och investeringar i sociala livsvillkor som investeringar istället för kostnader framhålls som viktigt. Vidare betonas behov av att mäta och följa upp effekter av sociala insatser.

Har det skett någon förändring avseende hälsans fördelning i de kommuner och regioner som har tillsatt kommissioner? Det är för tidigt att bedöma effekter på hälsoutfall, men analyser har gjorts i form av processutvärderingar. Det som framkommer tydligt i uppföljningar är hur viktiga själva arbetsformerna för respektive kommission har varit för att skapa förutsättningar för implementering och ett hållbart förändringsarbete. Ojämlikhet i hälsa är ett komplext problem som förutsätter andra angreppssätt än den linjära implementeringsprocessen med analys, policy, implementering och uppföljning. Det förutsätter en mer iterativ policyprocess, där forskning/utvärdering involveras i utvecklingsarbetet, där implementeringsarbetet är en del av policyprocessen och förutsätter en aktiv interaktion med nyckelaktörer (Malmö stad 2015, Malmö stad 2016, Kastberg 2014, Kristensson 2016, Ramböll 2015).

Kommissionens fortsatta arbete med förslag

Det utåtriktade, flervetenskapliga perspektiv som präglat de lokala och regionala kommissionerna i Sverige är också en utgångspunkt för den svenska nationella Kommissionen för jämlik hälsa. Kommission har nio ledamöter som representerar en flervetenskaplig, men även praktisk kompetens inom socialmedicin, pedagogik, psykiatri, folkhälsovetenskap, arbets- och miljömedicin, nationalekonomi, sociologi och socialt arbete. Arbetsformerna innefattar att inhämta erfarenheter från tidigare initiativ, kunskap från forskningslitteratur och underlagsrapporter framtagna för kommissionens räkning, samt från tematiska seminarier. Ett centralt arbete är dialogen med företrädare från olika aktörer och expertis på olika centrala områden. Ett antal referensgrupper har formerats och dialog förs med företrädare från olika samhällsaktörer, bland annat genom seminarier och hearings kring specifika frågeställningar som socialförsäkringssystemet och civilsamhällets roll. Kunskap om förutsättningar och hinder för att omsätta rekommendationer förs därför genom ett antal regionala konferenser i dialog med politiker, tjänstemän från myndigheter, kommun och region, civilsamhälle och näringsliv i olika delar av Sverige.

I det fortsatta arbetet med att formulera förslag kommer Kommissionen att utgå från sju områden där skillnader i livsvillkor är avgörande för jämlik hälsa. Dessa områden är 1) Det tidiga livet; 2) Kunskaper, kompetenser och utbildning; 3) Arbete, arbetsförhållanden och arbetsmiljö; 4) Inkomst och försörjningsmöjligheter; 5) Boende och närmiljö; 6) Levnadsvanor; samt 7) Kontroll, inflytande och delaktighet. Ytterst handlar då åtgärder för en mer jämlik hälsa om att förstärka resurser – villkor och möjligheter – så att de med sämre villkor och sämre hälsa gynnas. Många förslag kommer troligen att vara inriktade på det allmännas insatser, men andra aktörer kommer också att beröras.

Resurser i form av livsvillkor och möjligheter är centrala för att förstå ojämlikhet i hälsa. Utifrån forskning om välfärd och hälsa kan man skilja mellan de resurser som människor själva genererar i familjen och på marknaden, samt de resurser som det allmänna tillhandahåller genom välfärdsstatens olika institutioner. De senare inkluderar då dels olika välfärdstjänster som mödra- och barnhälsovård, förskola, skola, elevhälsa, hälso- och sjukvård, handikapp- och äldreomsorg, dels olika socialförsäkrings- och transfereringssystem som föräldrapenning, barnbidrag, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och pensioner. Tillgänglighet och kvalitet på dessa kollektiva resurser är viktiga för människors livsvillkor och möjligheter, och i synnerhet för dem som har små eller bristande egna resurser (permanent eller tillfälligt). Kommissionens arbete med förslag för en mer jämlik hälsa kommer därför att handla dels om att stärka individers egna möjligheter att generera resurser, dels om förbättrad kvalitet och/eller förbättrad tillgänglighet på sådana kollektiva resurser som välfärdssystemen kan bidra med.

Behovet att få hjälp och stöd till en god tidig utveckling, en bra utbildning, ett bra arbete och en trygg försörjning också när den egna arbetsförmågan sviktar har varit ett bärande element i välfärdsutvecklingen. De sju områden eller bestämningsfaktorer som identifierats som mest betydelsefulla för jämlik hälsa motsvaras därför redan i de flesta fall av olika befintliga institutioner och verksamheter.

Samtidigt kan ojämlikhet i hälsa i dagens Sverige därmed också bero på att existerande verksamheter och strukturer inte alltid utgör den resurs som de är avsedda att vara. Goda ambitioner och mål nås inte och den kompensatoriska förmågan sviktar i flera olika verksamheter med stark bäring på jämlik hälsa. Därför måste arbetet med förslag till åtgärder också inriktas inte enbart på att göra mer, utan i minst lika hög grad på hur man kan göra bättre eller annorlunda. Kommissionens arbete med förslag kommer i linje med detta även att handla om en mer strategisk styrning och uppföljning av välfärdsstatens befintliga institutioner och verksamheter. Detta inkluderar vissa mer övergripande frågor om styrning och uppföljning som påverkar jämlik hälsa, men inte minst frågor om hur insatser för att förbättra hälsan i befolkningen, styrs, genomförs, organiseras och följs upp.

Referenser

Balkfors, A. (2014). Malmökommissionens arbete från initiativ till slutrapport. Socialmedicinsk tidskrift 2014, 91(5).

Diderichsen, F., Elling, C. & Gundersen-Little, I. (2015). Tackling Health Inequalities Locally – the Scandinavian Experience. Copenhagen: University of Copenhagen.

Direktiv 2015:60. En kommission för jämlik hälsa. Kommittédirektiv beslutade vid regeringssammanträde den 4 juni 2015.

Folkhälsomyndigheten. (2016). Folkhälsan i Sverige 2016. Årlig rapportering. Folkhälsomyndigheten.

Heckman, J. J. (2006). Skill Formation and the Economics of Investing in Disadvantaged Children. Science, 312, 1900–1902.

Kristensson, M., Larsson, A. (2016) Arbete för jämlik hälsa – en interaktiv process. Erfarenheter från Östgötakommissionen. Socialmedicinsk tidskrift. 93(5), 529–540.

Melinder, K (2011). Post-Marmot – Om sociala skillnader i hälsa. Socialmedicinsk Tidskrift 88(4): 291.

Malmö stad. (2013). Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Kommission för ett socialt hållbart Malmö.

Malmö stad. (2015). Det fortsatta arbetet för ett socialt hållbart Malmö – uppföljning 2015.

Malmö stad. (2016). Det fortsatta arbetet för ett socialt hållbart Malmö – uppföljning 2016.

Molander, P. (2014). Ojämlikhetens anatomi. Stockholm: Weylers.

Prop. 2002/03:35. Mål för folkhälsan. (bet. 2002/03:SoU7, rskr. 2002/03:145).

Ramböll. (2015). Processutvärdering av arbete för social hållbarhet och jämlik hälsa. På uppdrag av SKL och Folkhälsomyndigheten.

Shkolnikov, V., Andrev, E., Jdanov, D., Jasilionis, D., Kravdal, Ö., Vågerö, D. & Valkonen, T. (2012). Increasing absolute mortality disparities by education in Finland, Norway and Sweden. Journal of Epidemiology & Community Health, 66, 372–378.

SOU 2016:55. Det handlar om jämlik hälsa. Utgångspunkter för Kommissionens vidare arbete. Stockholm: Socialdepartementet

SOU 2000:91. Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan. Statens offentliga utredningar. Stockholm: Socialdepartementet

Statens folkhälsoinstitut (2008) Utjämna hälsoskillna-derna inom en generation. Jämlikhet i hälsa genom påver-kan av de sociala bestämningsfaktorerna. Östersund, Statens folkhälsoinstitut.

Statistiska centralbyrån. (2016). Livslängd och dödlighet i olika grupper. Demografisk rapport 2016:2.

Sveriges kommuner och landsting. (2013). Gör jämlikt – gör skillnad! Samling för social hållbarhet minskar skillnader i hälsa. Stockholm: SKL.

WHO. (2008). Closing the gap in a Generation: health equity through action on the social determinants of health. Commission on the Social Determinants of Health. Geneva. VG regionens rapport.

Västra Götaland. (2013). Slutrapport, Samling för social hållbarhet – åtgärder för jämlik hälsa i -Västra Götaland. Västra Götaland

Östsam (2014): Östgötakommissionen för folkhälsa – slutrapport. Östgötakommissionen.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon