Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Humorns funktion i polisarbetet

Senior Lecturer Police Science, Research Coordinator Institute of Police Education Linnaeus University, Växjö, Sweden E-mail: rolf.graner@lnu.se

Summary

The purpose of this text is to discuss the function of police humour, especially in the group of patrolling policemen. The discussion is primarily based on a literature study combined with data from qualitative interviews and participant observations. Basically «joking relationships» are considered a form of play which gives the individuals involved a relative freedom from responsibility. In terms of dealing with frustration with work including resistance against authorities, internal joking can be considered a form of parenthesis behaviour, i.e. it expresses parts of the personality that are suppressed through demands of authoritative and correct behaviour in the outer world. Joking can be seen as a form of diversion, partly through making distance to anxiety provoking situations, partly through rejecting aggressive situations to more neutral ones. Furthermore joking is a way to devalue the world around, to idealize the police collective in order to relieve feelings of guilt, and enhance emotions of moral superiority. In terms of internal relationship joking can be seen as ways of strengthen group cohesion. This is done by marking a boundary to different outgroups. Humour can be a way of establishing norms and giving sanctions for non-accepted behaviours, to investigate what is accepted in the group, to express feedback, to deal with conflicts, distribution of power and status and a mean of socialisation of new members.

Keywords: arbetsmiljö psykosociala aspekter, copingstrategi, arbetsplatshumor, gruppdynamik, interpersonell kommunikation, humor

I denna artikel behandlas polishumorns funktion1 som coping-strategi gentemot de frustrationer man möter i arbetet inklusive förväntningar på polisrollen, likaväl som ett sätt att stärka gruppsammanhållning.2

Skämt är sällan bara ett skämt. För att skämtandet skall vara roligt (morsomt) krävs ofta ett underliggande budskap. Studier av skämtandets form och innehåll kan ses som ett hjälpmedel att närma sig annars svårfångade ibland omedvetna sociala processer. Därtill utgör humor ett relativt friområde i mänskliga relationer, där det blir tillåtet att säga och göra sådant som eljest skulle begränsas av sociala konventioner som i «fräckisen» eller i maktrelationer som i satiren. Detta möjliggörs av att det finns en social konvention, där skämtandet ses som en lek skild från allvar.3 Skämtaren åtnjuter såsom medeltidens narrar en relativ ansvarsbefrielse i förhållande till den som gör anspråk på att vara seriös. På det seriösa budskapet ställs som regel krav att detta skall vara logiskt sammanhängande och följa moraliska konventioner. Därtill krävs en underkastelse gentemot dominerande maktcentra t.ex vad som uppfattas som politiskt korrekt (Sefton, 2011). Via skämtande tillåts däremot andra sidor uttryckas utan att individen avkrävs ett individuellt ansvar för eller tillskrivs de behov eller åsikter skämtet uttrycker. Inom en psykoanalytisk referensram blir skämtet ett sätt att dela omedvetna impulser utan att detta begränsas av det egna överjagets eller omvärldens restriktioner. (Freud, 1995/1905) Denna relativa ansvarsbefrielse beskyddas bland annat via sociala normer mot att behandla skämtande som om det skulle vara seriöst menat. Den som bryter mot dessa normer riskerar att bli betraktad som humorlös. Av detta följer att skämtande blir en form för att uttrycka sådant som eljest inte kan uttryckas. Bland annat kan skämtet användas för att uttrycka motstånd och aggressioner, utan att de behöver uppfattas som fientliga.

Skämtandets frekvens, form och innehåll kan antas variera mellan olika yrkeskollektiv med stora lokala variationer. Vad som gör poliskollektivet speciellt är att humor utgör en viktig del av den kollektiva självbilden. Polisförbundet beskrev till exempel på 80-talet «humor» jämte «hänsyn» och «hövlighet» som grundstenar i polisens yrkesetik (Svenska Polisförbundet; 1983). Finstad (2000) skriver att humoristisk förmåga visserligen inte är något formellt kvalifikationskrav för yrket men att det i praktiken nästan verkar fungera så. Ironi och självironi är uppskattade egenskaper, som visar sig i kvicka repliker och tråkningar. Genom att delta visar man att man är en god kollega.

Pettersson (2011) redovisar att efter 2,5 år i tjänst anger unga poliser humor som en av de viktigaste egenskaperna i polisyrket. Wieslander visar hur humor värderas högt bland blivande poliser (Sefton, 2011; Wieslander, kommande).

Syftet med denna artikel är att identifiera några funktioner humorn fyller bland patrullerande poliser. Den utgör en litteraturstudie kombinerad med en empiri insamlad via forskning (Se bland annat Granér, 2000, 2004; Granér & Nilsson 2000). Därtill kommer icke systematiserade observationer från en mångårigerfarenhet av utbildning av poliser, polisaspiranter och polisstudenter.

Tidigare forskning

Arbetsplatshumorn har i huvudsak har dokumenterats i etnografiska observationsstudier av främst grupper av manliga industriarbetare. I en forskningsöversikt anger Paton och Filby (1996) tretton sådana studier. För svenska observationsstudier där humorns roll på verkstadsgolvet behandlas, se Ehn (1981) samt Strömberg & Karlsson, (2009). I dessa studier ses skämtandet som ett sätt att hantera en manlighet präglad av frihet, självständighet, potens, aggressivitet, icke-känslosamhet och fysisk styrka (Se även Andersson, 1998; Collinson, 1988; Kehily & Nayak, 1997; Willis, 1977).

Även om polishumorn omnämns i flera studier av polisarbete är det få författare som fördjupat sig i fenomenet. I två artiklar har emellertid Holdaway (1988) och Progrebin och Poole (1988) med likartade slutsatser diskuterat de bakomliggande funktionerna hos skämtandet bland patrullerande poliser i Storbritannien samt USA. De påvisar bland annat polishumorns betydelse för att markera det ömsesidiga beroendet kollegor emellan, liksom för att markera handlingsfrihet i förhållandet till överordnade. Därtill kommer skämtandet som ett sätt att upprätthålla myter om polisarbetets dramatiska karaktär, att nedvärdera allmänheten och att avleda ångestväckande upplevelser.

Såsom Goffman (1990/1959) beskriver i sina begrepp front- respektive backstage finns i flera avseenden en påfallande diskrepans mellan den korrekthet polisen å ena sidan eftersträvar i sitt yttre framträdande och å den andra umgängesmönster i de interna relationerna. Av detta följer att det polisiära skämtandet i stor utsträckning sker internt och bara tillsammans med de som accepteras i den kollegiala gemenskapen. När utomstående inkl chefer är närvarande begränsas de skämtsamma uttrycken. (Se t.ex. Holdaway, 1988; Pogrebin & Poole, 1988; Waddington, 1999; Holdaway & O’Neill, 2007; Loftus, 2008; Peterson & Uhnoo, 2012; Sefton, 2011; Uhnoo, 2013)

Gemensamt för studier inom svensk polis är att humor inkl. jargongen legitimeras som en väsentlig yrkesaspekt för bearbetning och gemenskap, men som samtidigt har effekten att fungera uteslutande av vissa grupper och därmed riskera att bli diskriminerande (Granér, 2000, 2004; Granér & Nilsson, 2000; Westin & Nilsson, 2009; Sefton, 2011; Uhnoo, 2013; Wieslander kommande).

Humor som motstånd

Humorns karaktär av ansvarsbefriat gränsområde har använts för att uttrycka motstånd mot det påbjudna och allmänt accepterade. Via skämtet kan man till exempel yttra sig i strid mot polisens officiella värden (se t.ex. Holdaway & O’Neill, 2007; Sefton, 2011; Wieslander, kommande)

I Wieslanders studie av polisstudenter talar de om att göra en värdegrundstimeout när de säger något som inte skulle vara i linje med polisorganisationens officiellt påbjudna värdegrund4 (Sefton, 2011; Wieslander kommande).

Som blivande poliser ställs deltagarna inför en mängd krav. Poliser förväntas vara fördomsfria, upprätthålla demokratiska värden, vara goda förebilder och samhällsmedborgare och visa på social kompetens. Samtidigt artikuleras en diskurs om en politisk korrekt mångfald och värdegrund som en ytlig policy, som riskerar att framställa ett allt för reglerat språk som falskt. Här blir humorn en möjlighet att hantera komplexiteten de står inför, där gruppens gemenskapande sätts främst. (Wieslander kommande)

Motsvarande resonemang torde gälla även verksamma poliser. Poliser tillhör en yrkesgrupp som förväntas uttrycka sig och därmed tänka på ett sätt som kan beskrivas som «politiskt korrekt». Blir avvikelser från detta kända riskerar det att väcka mediala reaktioner.

Humorn som motstånd gör det emellertid problematiskt att tolka innebörden eller det bakomliggande budskapet i vad som sägs. Ofta görs en direkt tolkning att det är frågan om t.ex. rasistiska eller sexistiska budskap. Det kan vara så i vissa fall (se t.ex. Uhnoo, 2012) , men samtidigt kan det dominerande budskapet vara att skämta mot och via skämtets relativa ansvarsbefrielse utmana föreställningar och dogmer som uppfattas som dominerande och ibland ytliga och dubbelmoraliska. När man raljerar med polisens värdegrund är det inte dess innehåll som är måltavlan. (Det torde för övrigt vara svårt att vara motståndare till att man bör vara engagerad, effektiv och tillgänglig) Det är snarare överheten och dess dokument skämten riktar sig emot. När poliser skojar om att skicka in hunden för ett informellt 24:8 förhör5 tolkar jag det snarare som en lek med lockelsen att bryta mot såväl förbud som interna normer mot överdriven våldsanvändning.

Samtidigt kan t.ex. en rasistisk och sexistisk retorik förstärka motsvarande föreställningar (Granér & Knutsson, 2000; Sollund, 2007). Dessutom riskerar etniskt nedvärderande uttalanden även i interna sammanhang att upplevas som provocerande och uteslutande för poliser med annat etniskt ursprung än det som anses vara svenskt (Peterson & Uhnoo, 2012).

Humor som sätt att hantera arbetets frustrationer

Humor kan ses som ett sätt att hantera de frustrationer och den stress man möter i arbetet. Kris (refererad i bland annat Linge, 1993) inkluderar humorn i sitt begrepp «regression i jagets tjänst», vilket innebär att individen tillfälligt «förbarnsligar» sig till exempel för att hämta sig efter en ansträngande uppgift och samla krafter inför nya vuxenkrav. Bland poliser återkommer idén om den polisiära humorn som en funktionell strategi. Man talar om att man efter ett krävande jobb ser skämtandet som ett sätt att bearbeta och «tömma sig» inför nästa uppgift. Bearbetningen försvåras emellertid när skämtande blir en del av psykologiska försvar, det vill säga ångestreducerande förvrängningar av förhållandet till omvärlden såsom nedvärderingar av dem man möter. Flera aspekter av humor som sätt att hantera frustrationer kan identifieras:

Humor som parentesbeteende. Det finns i flera avseenden en påfallande diskrepans mellan den korrekthet polisen å ena sidan eftersträvar i sitt yttre framträdande och å den andra umgängesmönster i de interna relationerna.

I sin beskrivning av poliskulturen brukar polisaspiranter ta fasta på umgängesmönster präglade av blöta och vilda fester, liksom tuffa och regellösa innebandymatcher i samband med fysisk träning (Granér & Knutsson, 2000). Hit hör dessutom skämtandet. Vitsarna är ofta grova. De tar fasta på tabubelagda områden och raljerar med förhärskande moraluppfattningar. Ett extremt exempel är när Palme beskrivs som världens bästa trädgårdsmästare, eftersom han fick en hel gata att blomma (Svedlund, 1998). Vidare förekommer practical jokes som ibland kan gränsa till övergrepp (Granér & Nilsson, 2000).

Ett sätt att förstå detta fenomen är att utifrån Löfgren och Nelson-Lövgrens (1986) begrepp tolka det som «parentesbeteende». Poliser förväntas uppträda korrekt och auktoritativt. Skämt, fester och innebandy blir då en avlastning – en parentes i tillvaron – där man får uttrycka de sidor av personligheten som i andra sammanhang undertrycks, Ett befäl uttryckte sig om innebandymatcher att «någon måste de ju få slå på». Därmed skulle utlevandet bli en säkerhetsventil i en annars i hög grad kontrollerad verklighet. (Se även Wieslander kommande)

Humor som avledare. Poliser konfronteras regelbundet med situationer präglade av existentiell ångest kring liv och död, liksom tragiska livsöden. Till exempel galghumor kan ses som ett sätt att avleda ångest och normalisera tragiska händelser, vilket följande exempel från min undervisning kan illustrera:

Som en del i en polisiär fortbildning där jag var en av kursledarna hade deltagarna som uppgift att intervjua en person som utgjorde polisens motpart. En deltagare redovisade en intervju med en narkoman på sin hemort. Under intervjun framkom att mannen haft en traumatisk barndom och blivit misshandlad av sin styvfar. Mannen avbröt intervjun med att säga att han inte orkade längre. Han hade berättat om saker han inte tänkt på under flera år, och detta var för plågsamt för honom. Han bad att få återkomma vid ett senare tillfälle. En ny tid bestämdes men mannen dök inte upp. Polismannen sökte efter honom utan framgång. En förtätad stämning uppstod i gruppen och mitt intryck var att deltagarna delade min fantasi om att mannen tagit livet av sig som en följd av intervjun. Efter en kort tystnad sa en annan deltagare: Du verkar ha kommit på en ny polisstrategi där. Vi tar in buset och intervjuar dem om deras barndom, så blir vi av med dem.

Kommentaren uppskattades av de övriga kursdeltagarna som skrattade gott. Min spontana reaktion var emellertid att den var opassande och plump. När jag i efterhand diskuterade situationen med den andre kursledaren som var polis, menade han att den uttryckte en polisiär avledningsstrategi. Deltagarna hade reagerat på berättelsen, men arbetet anses normalt inte tillåta att man alltför ofta fördjupar sin reaktion. Konfrontation med mänsklig tragik är alltför vanlig för detta. I detta perspektiv kan kommentaren i exemplet ses som en påminnelse till gruppen och berättaren att inte engagera sig för mycket.(Se även Wieslander kommande; Loftus, 2009).

Samtidigt kan situationen ovan, liksom överhuvudtaget skämtet som sätt att hantera ångestprovocerande situationer, uttrycka försvar. En gammal norm i polisyrket är att man utan att låta sig påverkas ska lära sig tåla att konfronteras med lidande och förnedring. Via skämtet har försvar som projektion, isolering och identifikation med angriparen använts för att nedvärdera ångestväckande upplevelser, liksom för att förlöjliga den känslige.

Detta kan exemplifiera med det humoristiska och lite torrt cyniska språkbruk som många poliser lägger sig till med. En avliden person benämns som en 09:a, efter koden i den gamla ingripanderutinen. En avliden som legat död länge, och därför kan förväntas lukta illa benämns som en 09:a med kort datum. En psykiskt sjuk person benämns som en 25:a, av samma skäl. Detta har gett upphov till beskrivningen 12½:a, eller halv-25:a, för att beskriva lite udda människor som inte upplevs agera rationellt.

Humor kan vidare fungera som ett sätt att avleda potentiellt aggressiva eller spända situationer. Så kan onödig upptrappning undvikas. Det kan ske på olika sätt. Inte minst i berusat tillstånd tenderar unga män att vilja utmana poliser. En humoristisk kommentar kan däremot vara en invitation till ett möte. Fokus avleds från det frustrerande i en tillsägelse till något mindre spänningsfyllt. Skrattet har dessutom en spänningslösande effekt. Skämtet erbjuder samtidigt socialt mer acceptabla uttryck för aggressivitet. Skrattet möjliggör som även Fry (1963) anger, ett sätt att med bibehållen självkänsla markera kapitulation eller underkastelse.

För poliser kan skämtande även vara ett sätt att göra sig fri från egna aggressioner i tjänsteutövningen. Detta kan emellertid komma i konflikt med skämtandet som avledningsstrategi. Det kan fungera nedtrappanade att få skratta tillsammans åt till exempel en tolkning av en situation som gör att den framstår som absurd. Däremot kan aggressionen trappas upp om man upplever att man blir utskrattad, vilket följande exempel visar:

I ett arrestintag satt en berusad yngling på en bänk. Han hade svårt att hålla sig kvar på bänken, men var mycket påstridig om att han måste bli släppt senast ett visst klockslag eftersom han skulle spela en fotbollsmatch dagen därpå. En av polismännen säger efter en stund med hänvisning till ynglingens berusningsgrad: Du, i morgon kommer du inte ens att platsa på bänken. Uttalandet väckte skrattsalvor bland alla utom ynglingen som hotfullt skrek åt polismannen: «jag vet var du bor».

Utifrån min empiri är fysiska övergrepp från poliser relativt ovanliga. Däremot är medvetet eller omedvetet psykiska kränkningar ett större problem (Granér 2004). I exemplet ovan utgör polisen ett uttryck för övermakt. Därmed fråntas denne ur mottagarens synvinkel rätten att skämta om personen ifråga. Skämtet blir inte längre skoj utan uttryck för förnedring och väcker motsvarande motstånd. Motsvarande fenomen kan vi se i relationer inom polisen (se nedan).

Nedvärdering av omvärlden. Poliser tenderar att internt kommentera de representanter för omvärlden man möter i cyniska termer som ofta uttrycks i skämtsam form. I polisbilens avskildhet liksom i personalrummet är raljerande kommentarer om dem man mött återkommande inslag. På motsvarande sätt skämtas om andra yrkesgrupper såsom väktare, socialarbetare och advokater:

Varför använder forskarna numera hellre advokater än möss? Jo, efter ett tag fäster de sig vid mössen och det finns saker man inte vill göra, ens mot ett djur.

Om en kommunalarbetare och en advokat gifter sig skaffar de aldrig barn, varför? Jo, då skulle ju ungen bli för lat för att ljuga.

Parallellt med denna nedvärdering av omvärlden finns en idealisering av den egna yrkesgruppen. Utifrån en sådan anses en polis i princip vara en person med större verklighetsförankring, moral och kompetens än andra. Van Maanen (1978) beskriver en amerikansk polisiär kategorisering av mänskligheten i poliser, kriminella, «assholes» som utan att vara direkt kriminella försvårar polisens arbete samt «know-nothings», vilka utgör resten som inte vet vad polisarbete handlar om. En motsvarande svensk, uppdelning finns i «poliser, dömda och ännu ej dömda». Ett sätt att förstå denna ömsesidiga nedvärdering och idealisering är att utgå från polisens arbetsvillkor. Dessa kännetecknas bland annat av att man har att hantera en ömsom överdrivet idealiserande och ömsom orättvist kritisk allmänhet. Samtidigt konfronteras man rutinmässigt med samhällets mer negativa sidor, medan yrket ger färre möjligheter att se dess positiva. Detta innebär en risk för brist på tillit till den egna omvärlden. Därmed uppstår ett behov av att få tillhöra en grupp man kan känna förtroende för. Kollektivet poliser blir en gruppering som kan tillgodose dessa behov. I många människobehandlande organisationer kan man hävda att det obehag man utsätter sina klienter för sker i deras eget intresse. Detta gäller sällan polisen. Istället är det lagstiftningen eller en abstrakt allmänhet man arbetar för. Därmed uppstår ett behov av att markera en moralisk överhöghet och en distans till omvärldens representanter, genom att förlöjliga dessa (Pogrebin & Poole, 1988).

Skämtets funktion för gruppsammanhållning

Arbetsgruppen eller turlaget har varit av central betydelse bland poliser i yttre tjänst. Polisarbete kräver samordning kollegor emellan. Man behöver varandra för ömsesidig säkerhet. Därför är det viktigt med inbördes sammanhållning poliser emellan. (Holdaway, 1988; Ekman, 1999; Peterson & Uhnoo, 2012). Att skämta och ha lätt till skratt har stor betydelse för en grupps sammanhållning. Situationsbunden humor i grupper kan minska distansen medlemmarna emellan och skapa större beredskap att ta risker i de inbördes relationerna (Napier och Gershenfeld, 1981). Därmed ökar sammanhållningen, förutsättningarna för öppen kommunikation och den individuella känslan av medlemskap. Återkommande betonas i polisstudier polishumorns roll för att skapa inbördes solidaritet Skämtsamma relationer bland jämlikar ger känslan av ömsesidig förståelse och kamratskap. (Holdaway, 1988; Progrebin och Poole, 1988; Waddington, 1999; Loftus, 2009; Sefton, 2011; Uhnoo, 2013).

Graden av solidaritet i en grupp kan ses som avhängig en rad kompletterande faktorer. I flera av dessa kan humorn spela en avgörande roll. Här diskuteras skämtandet som ett sätt att upprätthålla gränser i förhållande till omvärlden. Det kan bidra till att markera normer och utdela sanktioner, liksom vara sätt att undersöka gränser för det accepterade. Därtill kommer humorns roll för att förmedla feedback, och socialisera nya medlemmar:

Gränssättning En stabil gruppidentitet kräver tydliga gränser i förhållande till omvärlden, till exempel mellan vilka som tillhör och vilka som inte tillhör gruppen. Humorns bidrag till gränssättning kan ses som att den inre solidariteten stärks genom att man frammanar en grupp som uppfattas som lägre stående, en s.k. outgroup (Progrebin & Poole, 1988; Paton & Filby, 1996). Exempel på detta är etniska vitsar, till exempel de som i Sverige benämns «norge-historier», liksom fräckisar som i stor utsträckning har ett kvinnoförnedrande, bakomliggande budskap. I polisens yrkeskultur ingår generellt sätt att tänka som inkluderar laboreringar med ett vi/dem förhållande. Detta avspeglar sig internt i misstänksamhet såväl i förhållande till chefer som till andra enheter. (Granér, 2004; se även Loftus, 2009; Sefton, 2011; Wieslander, kommande)

Exempel: Den auktoritäre, men otekniske, vakthavande hade tagit som vana att låta sin bestämmanderätt gå långt utanför det som ingick i hans tjänsteställning. Han hade bland annat konstant monopol på fjärrkontrollen i fikarummet och krävde att få sitta på bästa platsen, i en fåtölj, medan resten av turlaget fick trängas i soffan. Fåtöljen minerades vid ett tillfälle med en vattenballong gömd under en pläd. Vid ett annat tillfälle plundrades fjärrkontrollen på batterier. Samtidigt hade en annan fjärrkontroll organiserats och varje gång vakthavande tryckte på en knapp på den obrukbara fjärrkontrollen tryckte en kollega på en annan knapp. När vakthavande ville byta kanal höjdes istället ljudet, när han försökte sänka det ändrades färgbalansen etc.

I arbetsplatshumorn finns generellt en tendens att chefer förlöjligas och inkompetensförklaras (Paton & Filby, 1996; Strömberg & Karlsson, 2009). Inom kollektivet poliser är detta speciellt tydligt (Granér, 2004; Sefton, 2011). Poliser i den högre delen av hierarkins påstådda dåliga fysik illustreras av att deras fysiska träning begränsas till att bada bastu det vill säga kommissariefys. Kritiken mot chefer som alltför byråkratiska illustreras via epitet som «pärmbärare». Många polischefer har civil bakgrund som jurister. När de, som polischefer, fick tjänsteställning som intendent och uniform ansågs de ha klätt ut sig till poliser. När en rad chefer vid en omorganisation i ett distrikt samlades i länspolismästarens stab blev de ömsom kallade «maskeradligan», ömsom «blandfärs». Den inbördes solidariteten och förbudet för poliser att vara alltför angelägna om att tillgodose ledningen har i traditionen visat sig i uttryck som «brunnäsa», «rövslickare» och «mjukrygg».

Bland patrullerande poliser finns vidare gränsdragningar i förhållande till exempelvis kriminal- och trafikpolis. Gränsdragningen fortsätter mellan grupper via den egna enheten till det egna turlaget. Även detta avspeglar sig i klassisk polisslang.

Kriminalavdelningen får beteckningar som «rehab» eller «gubbdagis» eller «elefantkyrkogården», dit de gamla går för att få dö i fred. Ur kriminalpolisers perspektiv kan uniformerade poliser benämnas «blåtomte». När «krimmare» skall bistå ordningspoliser i ett ärende kan de markera sin överlägsenhet med att de är «barnvakter åt blåtomtarna». Specialenheten piketen kan få epitet som «broilerkuvösen». Poliser vid Säpo får heta filttofflor eller «lösnäsor» eftersom de anses ha en diskret framtoning. En avdelning full med «nötter» får heta «Toblerone-avdelning». En vanlig beteckning för polisaspirant är «räv». Med hänvisning till en TV-figur med drag som liknar vissa utvecklingsstördas får de även heta muppar, vilket även skall uttolkas med förkortningen «Mindre Utbildad Polis». Kvinnliga poliser har blivit kallade «uniformerade vittnen» med anspelning på att de skulle sakna den fysiska styrka som krävs i våldsamma situationer.

Normbildning. Med normer menas här informella regler för vad man får tänka, känna och framför allt göra i ett socialt sammanhang. En grupps normsystem opererar på såväl medveten som omedveten nivå. Normer kan följaktligen vara både uttalade och dolda. Tre typer av normer kan urskiljas. Normalitetsnormer anger vad som betraktas som normalt beteende, förbudsnormerna anger vad man inte får göra, medan idealnormerna anger föreställningar om speciellt önskvärda beteenden (Granér, 1994). Via humorn kan man förmedla gränser för vad som är acceptabelt, genom att ange ideal- och förbudsnormer. Kommentarer och tråkningar till kollegor fungerar som markörer för var gränserna går för hur man skall arbeta. Ett exempel:

En incident har inträffat när en kollega kört ett fordon. Efteråt blir han uppvaktad med ett paket med en leksaksbil i, med motiveringen att man noterat att han behöver träna på att köra bil, men att det nog är säkrast att han börjar med leksaksbilen.

På motsvarande sätt kan vitsar fungera som sedelärande berättelser med en undermening om hur man bör respektive inte får vara. I polisers yrkeskultur värdesätts kreativa sätt att lösa en uppgift. I floran av anekdoter ingår sådana som ger exempel på sådan fiffighet:

En polis i Malmö hade kallats till hamnen för att ta hand om en «döing» som flöt i vattnet. Istället för att vänta på brandkåren, utrustade han sig med en polisspade, hoppade ner på en ponton och paddlade ut i hamnen. Han fick upp döingen på pontonen men då kom Köpenhamnsfärjan rakt emot honom. Resolut ställde han sig upp och visade polisspaden mot färjan som han därmed fick att stanna.

Motsatsen till idealnormerna om förslagenhet är förbudsnormer om dumhet vilket följande historia vitsar om.

En polis skulle bistå ett yttre befäl vid en husrannsakan. Det var ingen hemma men de tog sig in och anfölls då av en stor hund. Det yttre befälet tog fram tjänstevapnet och sköt hunden.

Vid ett annat tillfälle skulle polismannen göra ett hembesök. Han ringer på dörren och så småningom öppnar en gammal dam. När de kommer in i lägenheten ligger en liten pudel och sover på en soffa. Polisen gör som han lärt sig – tar resolut fram tjänstevapnet och skjuter hunden.

Sanktioner vid normbrott kan syfta till att en felande medlem underordnar sig normsystemet eller att vederbörande lämnar gruppgemenskapen (se t.ex. Uhnoo, 2013). Det informella sanktionssystemets huvudsakliga medel är att undandra den felande social behovstillfredsställelse. Exempel på sociala behov i en grupp kan, med Schutz (1958) gruppsykologiska teori FIRO, beskrivas utifrån begreppen tillhörighet, kontroll och öppenhet. Tillhörighet handlar om sådana kvaliteter som att tillhöra en gruppgemenskap, att bli accepterad som medlem. Kontroll handlar om att individen skall kunna hävda sig i förhållande till andra, bli erkänd och accepterad som en självständig individ som andra anpassar sig till. I öppenhet ingår att uppleva sig som omtyckt för den man är med såväl positiva som negativa sidor, liksom att känna gemenskap tillsammans med andra. Då det bara är kollektivet som kan tillgodose medlemmarnas sociala behov, får detta kollektiv makt att diktera villkoren för när, var och hur detta kan ske. Det ger kollektivet betydande sanktionsmakt. Skämtet som tillrättavisning kan drivas från enstaka kommentarer till mer kontinuerliga tråkningar. När skämtet används som sanktion, innehåller det moment av att mottagaren blir skrattad åt eller «förlorar ansiktet» (jfr Goffman, 2003/ 1955). Om än tillfälligt, kommer han att ställas utanför gemenskapen. Det innebär förlust av tillhörighet enligt FIRO-modellen. Mer långsiktigt kan sanktionen medföra förlust i status och därmed minskad kontroll.

Polismästaren i distriktet hade använt en betydande del av budgeten för fastigheten till att slå samman tre normala kontor och förse detta med körsbärsparkett. Detta använde han som tjänsterum, trots att han allmänt betraktades som en mycket frånvarande chef. Under ett nattpass straffades han genom att några poliser makade undan hans möbler och bar upp ett pingisbord från källaren som ställdes mitt på golvet. Ett pingisracket med boll lades provocerande på hans skrivbordsunderlägg.

Den skämtsamma kommentaren som sanktion aktualiserar flera av humorns tidigare behandlade funktioner. Skämtet framstår som en lek. Men det ger dessutom möjlighet att framföra ett allvarligt menat budskap. Den som framför skämtet behöver inte stå för vad han eller hon sagt, utan kan hänvisa till att det var avsett som ett skämt. Skämtet är ett sätt att uttrycka även små portioner av kritik utan att de sociala konsekvenserna blir oöverblickbara. Härmed möjliggörs även mer triviala tillrättavisningar. I form av anekdoter ingår skämtet dessutom i sanktionen skvaller. Skvallret innebär ofta att fakta överdrivs, vinklas eller feltolkas, så att den aktuella handlingen ska komma i sämsta tänkbara dager och underhållningsvärdet bli så stort som möjligt. Att det pratas kan förmedlas till den avvikande genom något «misstag» eller genom att en «budbärare» berättar vad som sker. Även om skvallret aldrig kommer till den aktuella personens kännedom, kommer det ändå att lägga grund för senare och mer allvarliga sanktioner. En annan funktion är att övriga blir påminda om vad som inte är tillåtet. Att bli pratad om, utan att ha möjlighet att delta, innebär en form av uteslutning ur den sociala gemenskapen. Dessutom påverkas, beroende på skvallrets innehåll, gruppens erkännande av och respekt för individen, det vill säga behovet av kontroll. I mer utstuderade former kan skämtandet användas för att dölja trakasserier för att göra sig av med en icke-accepterad individ.

Utforskning av det accepterade. Humor kan på olika sätt användas för att underlätta de vardagliga relationerna mellan en grupps medlemmar. Som flera författare påpekar gör humorns karaktär av lek att man via skämtsam kommunikation kan testa områden där normbildningen om vad som får tänkas, kännas eller göras är oklar (Linstead, 1988; Progrebin & Poole, 1988; Paton & Filby, 1996). Via skämt kan man testa atmosfären och undersöka andras uppfattning, utan att behöva avslöja den egna. Man kan avge obehagliga budskap i en förskönande förpackning, till exempel yttra sig i strid mot polisens officiella värden (se t.ex. Holdaway & O’Neill, 2007; Sefton, 2011). Om en skämtsam kommentar lockar till skratt, kan man anta att det finns sympati för den egna ståndpunkten. Om skämtet å andra sidan inte uppskattas, kan man komma undan med att man framfört ett dåligt skämt och samtidigt vara utan ansvar – eftersom man «bara» skämtade (jfr. Wieslander, kommande).

Feed-back. Manligt präglade grupper brukar tillskrivas oförmågan att i direkt form uttrycka uppskattning, närhet och intimitet. Istället sker dessa uttryck för uppskattning ibland via aggressiva och nedvärderande omskrivningar. Omdömet «inte så illa pinkat av en trähäst» låter till exempel utanför sitt sammanhang som en förolämpande nedvärdering, men används som uttryck för uppskattning. Samtidigt avspeglar uttrycket många manliga gruppers kluvenhet mellan konkurrens och intimitet. I ett exempel beskrivs en man som under en övning ramlat i en vattenpöl. Kollegan som springer förbi ropar «du kan väl simma». Uttalandet kan tolkas som ett uttryck för medkänsla för kollegans situation, vilket dessutom bidrog till att neutralisera effekten av hans pinsamma belägenhet. Hade han rusat förbi utan att säga något, kunde den drabbades upplevelse av utsatthet förstärkts. Även direkta uttryck av medlidande skulle kunna tolkas som att den utsatte var en stackare man skulle tycka synd om. Via den absurda kommentaren neutraliseras däremot utsattheten.

Konflikthantering. Humor som ventil att uttrycka aggressioner gäller även de interna relationerna. Likt de flesta yrkesgrupper jag känner till, är man inom poliskollektivet försiktiga med att öppet tydliggöra interna motsättningar. Återkommande intryck från mina fältstudier var emellertid den lättsamma och skojfriska stämning som präglade de personalrum jag besökte med återkommande tråkningar och därpå följande munhuggningar. Det blir i skämtets skepnad som antagonism kan uttryckas, utan att behöva uppfattas som fientligt. Men humorn kan samtidigt bli försvar mot bearbetning av konflikter. Via skämtet nedvärderas dessa så att de blir svåra att hantera öppet. De riskerar att få ett dolt förlopp som får negativa konsekvenser för en grupps sammanhållning (Napier & Gershenfeld, 1981). Wieslander (kommande) visar till exempel hur många hätska diskussioner med motstridiga förhållningssätt till känsliga ämnen mellan blivande poliser ofta avrundades med skämt, vilket tyder på att gruppens relationer premierades över olika sakfrågor.

Fördelning av makt och status. Munhuggningen kan även ses som ett sätt att hantera den betoning av hierarkier som präglar grupper med ett manligt förhållningssätt (Fry 1963). Härigenom definieras och omdefinieras relationerna liksom medlemmars inbördes status (Paton & Filby, 1996). Humoristiska kommentarer kan vara budskap av kapitulation som neutraliserar en angripare, eller reaktioner av triumf över en annan utan att den besegrade blir tillintetgjord. I den jämlika relationen kan tråkningen ses som inbjudan till munhuggning, som en sorts mental envig. Normen säger att mottagaren skall ge igen, eller med skratt och kanske en uppskattande kommentar erkänna sig besegrad. Om mottagaren tar upp utmaningen och en munhuggning uppstår, behöver inte någon segrare utkoras utan bataljens syfte har varit att bekräfta den symmetriska relationen. Möjligen upplevs någon av parterna som den mest kvicka och därmed segrare. Men detta sker utan att den andra behöver förlora ansiktet.

Tråkningen får däremot inte innebära att mottagaren tar illa vid sig. Även om så sker kräver normerna att han skall dölja detta. En pinsam situation uppstår om mottagaren uttrycker att han blivit kränkt. Sändaren lämnas med dåligt samvete. Han har förmedlat ett aggressivt budskap i ett sammanhang där detta skulle ha varit tillåtet. Men det «rätta» sammanhanget fanns inte där, utan uttalandet berövas sin förklädnad. Via det egna överjaget, förstärkt av andras fördömanden, kommer han att reagera med skuld och skamkänslor. Mottagaren å andra sidan kommer att uppleva att han «förlorat ansiktet» och avslöjat svaghet. Primärt är det inte svagheten i sig, utan bildligt upplevelsen av att få denna exponerad, som väcker hans skuld och skamkänslor. Om han däremot svarar med aggressivitet bryter han mot normen att «man skall tåla skämt» och riskerar att bli betraktad som snarstucken och tråkig.

Högstatusmedlemmar skämtar mer och initierar fler skämt, enligt Napier och Gershenfeld (1981). Samtidigt kan utifrån mina observationer skämtandet från medlemmar med låg status ses som försök att förstärka den egna sociala positionen. Gruppen avgör med sina reaktioner på skämtet sändarens statusposition. Därmed blir det inte bara skämtets kvalitet som avgör om andra skrattar. Skrattet blir även bekräftelse av skämtaren. Om det finns tydlig statusskillnad kan tråkningen emellertid betraktas som ett övertramp, speciellt om den berör en kompetens som är betydelsefull för gruppen. I enlighet med mitt resonemang om relationens betydelse för vad som uppfattas som ett skämt ovan bidrar detta till att chefer i begränsad utsträckning tillåts dela skämtgemenskapen. Till skillnad från kollegors skämtsamma kommentarer tenderar chefers tråkningar att leda till seriösa tolkningar.

Socialisation. Nya medlemmar kan ses som potentiella hot mot en grupps struktur bland annat vad gäller normbildning och maktförhållanden. Därför blir det en angelägen uppgift att inskola nya i den informella organisationens villkor. En del av denna inskolning kan ske via humor. Det vanliga skämtandet bidrar genom att ge nykomlingen information om tabun, gränser för normalt beteende, liksom vilka i gruppen man kan skämta med och hur. En vanlig form av tråkningar och practical jokes är den som sker när en nybörjare skall introduceras i gemenskapen. Vederbörandes osäkerhet i en ny situation utnyttjas till att lura honom att göra något som får komiska konsekvenser. Ett exempel på ett sådant initiationsskämt härrör från den tiden bilarna var svart-vita:

En patrull skickades till en adress där man rapporterat att en Volvo med två yngre män i körde fram och tillbaka och betedde sig mystiskt. De åkte dit och körde längs gatan utan att se något anmärkningsvärt vilket de rapporterade till stationen. Medan de rapporterade avbröt radiooperatören dem med att «Nu ringer de igen, den är där nu». Poliserna tittade sig omkring utan att se något. Radiooperatören fortsatte «den är svart och vit» Då insåg poliserna vad de blivit utsatta för. Samtidigt hade de övriga kollegorna via radion kunnat följa förloppet.

Paton och Filby (1996) hävdar att denna typ av initiationsskämt är vanligast inom arbetarkulturer där fysisk styrka, sexuell potens och praktiskt kroppsarbete värderas högt. Nybörjaren utsätts för skämt för att de skall lära sig sin plats i gruppen. Men när han väl accepterats, förändrar skämten karaktär från att skämta med till skämt som inkluderar dennes medlemskap. Holdaway (1988) menar att dessa initiationsskämt fungerar som påminnelse om kollegornas makt och det ömsesidiga beroende som följer av sådan makt. Det är kollegerna och inte överordnade som polismannen primärt skall svara för. Att initialt bli utsatt för förnedrande skämt är dessutom en strategi i en resocialisation i yrket. Man skall inte tro att man har något att komma med, att det man lärt sig under utbildningen är något värt. Det är nu som den riktiga utbildningen börjar (Granér, 2004).

Initiationsskämt i form av tråkningar och practical jokes var tidigare vanliga även inom svensk polis. Utöver tillmälen som «rävar» eller «muppar» fick polisaspiranterna även i övrigt acceptera att man gjorde sig rolig på deras bekostnad. Utifrån mina studier är emellertid detta numera ovanligt.

Slutord

När humor – såsom fallet är bland patrullerande poliser – blir en viktig del av den kollektiva yrkesidentiteten kan man anta att det fyller en viktig funktion för att hantera arbetets villkor. Några av de funktioner som diskuterats torde vara speciella för poliser utifrån deras specifika arbetsvillkor. Jag föreställer mig emellertid att sättet att resonera går att generalisera till andra yrkes- och personalgrupper. Utifrån ett perspektiv där individer liksom grupper präglas av kompletterande och/eller motstridiga attityder och värderingar och där ömsesidig påverkan ofta sker via subtila metoder blir studier av skämtandets frekvens, innehåll och form en kompletterande källa till kunskap om dolda kollektiva processer. I den meningen finns det all anledning att ta skämtande på allvar.

Referenser 

Andersson, S. (1998). Maskulinitetsforskning inom organisationer: Maktrelationer mellan män. I E. Gunnarsson, S. Andersson & H. Westberg (Red.), Känsla och regelverk i balans. Stockholm: Folksam.

Collinson, D. L. (1988). Engineering humour: Masculinity, joking and conflict in shop-floor relations. Organizational studies, 9(2), 181–199.

Ehn, B. (1981). Arbetets flytande gränser: En fabriksstudie. Stockholm: Prisma.

Ekman, G. (1999). Från text till batong: Om poliser, busar och svennar. (Doktorsavhandling vid Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm).

Finstad, L. (2000). Politiblikket. Oslo: Pax.

Freud, S. (1995/1905). Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Göteborg: Daidalos.

Fry, W. F. (1963). Sweet madness: A study of humour. Palo Alto: Pacific Books. Goffman, E. (2003/1955). On face-work: An analysis of ritual elements in social interaction. Reflections,4(3), 7–13.

Goffman, E. (1990/1959). The presentation of self in everyday life. London: Penguin

Granér, R. & Knutsson, M, (2000). Etik i polisarbete. Lund: Studentlitteratur.

Granér, R. (2000). Stämningen är rå, men hjärtlig. Aspekter på humorns gruppsykologiska funktion bland poliser (Karlstad University studies; 2000:18). Karlstad: Karlstad University. 

Granér, R. & Nilsson, S-I. (2000). Mer pojkars sätt att kramas?: Om tråkningar och practical jokes i en polisiär enhet. (Arbetsrapport; 4). Karlstad: Samhällsvetenskapliga institutionen, 

Granér, R. (1994). Personalgruppens psykologi. Lund: Studentlitteratur.

Holdaway, S. (1988). Blue jokes: Humour in police work. I C. Powell & G. E. C. Patton (Red.), Humour in society, resistance and control. Houndmills: Macmillan Press. 

Holdaway, S. & O’Neil, M. (2007). Where has all the racism gone? Views of racism in constabularies after Macpherson. Ethnic and Racial Studies, 30(3), 397–415.

Kehily, M. J. & Nayak, A. (1997). Lads and laughter: Humour and the production of heterosexual hierarchies. Gender & Education, 9, 69–88.

Knutsson, M. & Granér, R. (2000). Perspektiv på polisetik. Lund: Studentlitteratur. Linge, L. (1993). Humor och barn: Utvecklingspsykologiska aspekter på humorns funktion. (Doktorsavhandling vid Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds Universitet).

Linstead, S. (1988). Jokers wild: Humour in organisational culture I C. Powell & G. E. C. Patton (Red.), Humour in society, resistance and control. Houndmills: Macmillan Press.

Loftus, B. (2009). Police culture in a changing world. Oxford: Oxford University Press. Löfgren, B. & Nelson-Löfgren, I. (1986). Alkohol: Rus, missbruk, behandling. Stockholm: Prisma.

Napier, R. W. & Gershenfeld, M. K. (1981). Groups: theory and experience. Boston: Houghton, Mifflin & Co.

Petersson, O. (2011). Polisutbildningen. I G. Olofsson & O. Petersson (Red.), Med sikte på profession: Akademiska yrkesutbildningar vid ett nytt universitet (s. 67–111). Lund: Ariadne.

Paton, G. E.C. & Filby, I. L. (1996). Humour at work and the work of humour. I G. E. C. Paton, C. Powell & S. Wagg (Red.), The social faces of humour: Practices and issues. Aldershot: Ashgate. 

Peterson, A. & Uhnoo, S. (2012). Trials of loyalty: Ethnic minority police officers as ‘outsiders’ within a greedy institution. European Journal of Criminology, 9(4), 354–369. Progrebin, M. R. & Poole, E. D. (1988). Humour in the briefing room: A study of the strategic uses of humour among police. Journal of Contemporary Ethnography, 17(2), 183–210.

Schutz, W. (1958). FIRO: A three-dimensional theory of interpersonal behavior. New York: Rinehart & Co.

Sollund, R. (2007a). Canteen banter or racism: Is there a relationship between Oslo Police´s use of derogatory terms and their attitudes and conduct towards ethnic minorities? Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 8(1), 77–96.

Sefton, M. (2011). Core values timeout: A counter-hegemonic discursive device in police jargon. I L. E. Lauritz & M. Ghazinour (Red.), Nordisk polisforskning: Konferensskrift från den tredje nordiska polisforskningskonferensen, Umeå 2010 (s. 28–50). Umeå: Umeå universitet.

Strömberg, S. & Karlsson, J. Ch. (2009). Rituals of fun and mischief: The case of the Swedish meatpackers. Employee Relations, 31(6), 632–657.

Svedlund, K. (1988). En studie över yrkesjargongen inom Stockholms polisdistrikt. Solna: Specialarbete vid Polishögskolan.

Svenska polisförbundet. (1983). POLISpolitik yrkesETIK. Stockholm: Ingen förlagsangivelse.

Uhnoo, S. (2013). Inom den egna plåtbubblan: Polisen och etniska minoriteter. I A. Peterson & M. Åkerström (Red.), Den sorterande ordningsmakten: Studier av etnicitet och polisiär kontroll (s. 69–95). Malmö: Bokbox.

Van Maanen, J. (1978). The asshole. I P. Manning & J. Van Maanen (Red.), Policing: A view from the street. Santa Monica: Goodyear. 

Westin, C. & Nilsson, A. (2009). Attityd- och bemötandeproblem inom polisen: Rapport till Rikspolisstyrelsen (HR-749-2034/09). Stockholm: Rikspolisstyrelsen.

Wieslander, M. (kommande). Ordningsmakter inom ordningsmakten. (Doktorsavhandling, Karlstad Universitet). 

Willis, P. (1977). Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda Bokförlaget.

1I polishumor inkluderas anekdoter, practical jokes liksom en jargong med syfte att uppfattas som rolig.
2Ett stort tack till Ola Kronkvist och Malin Wieslander som gett värdefulla bidrag och synpunkter. Jag är även tacksam mot Malin som gett mig tillgång till manus för hennes kommande avhandling och låtit mig citera ur denna.
3Synen på skämtande som en form av lek återkommer hos de flesta humorforskare, se till exempel Linstead 1988.
4Den svenska polisens värdegrund är ett kortfattat dokument som bygger på tre ledord: engagerade, effektiva och tillgängliga, med kompletterande värdeladda de begrepp som ansvar, respekt, resultat, utveckling, hjälpsamma, flexibla och stödjande. Se http://polisen.se/Om-polisen/Uppdrag-och-mal/Ny-vardegrund-utgar-fran-medarbetarna/
524:8 förhör, inledande förhör efter gripande

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon