Efter Tegnér är skriven nästan 200 år efter poetens död vid en tidpunkt när han till stora delar har förlorat sin publik och sin berömmelse. Skriften vill enligt undertiteln vara ett experiment med traditionen som utförs av sex unga litteraturforskare från Lunds universitet. Ingen av dem är specialist på Tegnér och endast någon av dem på romantiken. Experimentet går till väga så att samtliga skribenter provar nya vetenskapliga metoder tillsammans med erfarenheter från sin egen forskning i artiklar om Esaias Tegnér (1782–1846). Resultatet har blivit sex välskrivna och intressanta uppsatser med nya perspektiv på en författare som en gång kallades nationalskald.

Efter Tegnér är uppdelad i tre delar, och den första delen, ”Offentligheten och traditionen”, behandlar Tegnér utifrån ett tidsperspektiv där de litterära institutionerna och den litterära traditionen förändras. Hit hör två artiklar. Den första är skriven av Alfred Sjödin och heter ”Brev från de döda. Tegnérs mediekritiska heroid”. Tegnér låter i dikten, ”Georg Adlersparres skugga till svenska folket”, den döde Adlersparre tala från sin himmel. Adlersparre var ledaren för den militärkupp som avsatte Gustav IV Adolf och skapade 1809-års regeringsform. Sjödin visar övertygande att dikten kan räknas till genren heroid, vilket är helt nytt. Tegnér återanvänder inte bara en äldre genre, utan han förnyar den och anpassar den efter sina egna syften. I Sjödins analys blir det tydligt att Tegnér utnyttjar heroiden för att kritisera sin tids media och politik, det vill säga 1830-talets liberalism. Detta blir möjligt genom Tegnérs fria förhållningssätt till genrens konventioner. Exempel på förändringar i genren är, enligt Sjödin, att brevfunktionen saknas. Läsaren tilltalas och avsändarens roll förändras genom att Adlersparre får förmedla Tegnérs egna åsikter, som är ett uttryck för den konservativa reaktionen.

Herioden skulle komma att ersättas av rolldikten och Sjödin menar, att Tegnérs dikt är ett romantiskt experiment på vägen dit. Romantikens författare använder äldre genrer på nya sätt, vilket tidigare påpekats inom forskningen, till exempel av Michael O’Neill i Romanticism (red. Nicholas Roe), 2005.

Uppsatsförfattaren besitter mycket stora litteraturhistoriska kunskaper. Han bidrar genom sitt nytänkande av genretillhörigheten till en fördjupad analys av dikten. Sjödin kompletterar också den tidigare forskningens beskrivning av heroiden genom att peka på den ”maskulina förvandlingen” under 1700-talet. Istället för en kvinna som skriver till en man, skriver nu män till män.

Anna Hultman definierar i ”Oskyldiga hyllningar och oanständiga förslag. Tegnérs ekivoka diktning sedd i ljuset av hans diktande till damer” en ny genre, nämligen damdiktning, som helt enkelt innebär dikter riktade till en eller flera damer. Syftet är inte att analysera enskilda dikter, utan att förstå dikterna som fenomen i relation till vilket sammanhang de har skrivits. Undersökningen omfattar hela Tegnérs författarskap. Hultman visar också på hur dikterna befinner sig på en glidande skala mellan privat och offentligt. Många av dikterna är skrivna i stamböcker. Det är inget lätt ämne, men uppsatsförfattaren går grundligt och nyanserat till väga. Det här är förmodligen det bästa och mest seriösa som skrivits om ”damdikterna”. Syftet är kunnigt och bra genomfört.

Den andra delen, ”Poeten Tegnér – tematiska och formella mönster” inleds med ”Tegnérs cirklar” av Peter Henning. Syftet med artikeln är att visa att den dualism eller kluvenhet som ofta tillskrivs Tegnér inte är något absolut, utan att den kompliceras av ett tänkande som kan gestaltas som en cirkelform. Den tar sig uttryck som olika figurer, till exempel som återkomst, repetition och kretslopp, i Tegnérs poesi. Henning visar också olika förhållningssätt till kretsloppet. Att analysera Tegnérs dikter utifrån cirkelbegreppets tematik och undersöka dess kontinuitet i Tegnérs diktning, är ett kreativt och intressant uppslag. I texturvalet blandas relativt okända verk med mer kända som alla är väl valda. Henning vill uppmärksamma kontinuiteten i Tegnérs diktning, eftersom han menar att tidigare forskning har haft en benägenhet att dela upp författarskapet i före – och efter sjukdomsdiktningen. Detta är inte helt korrekt, eftersom även äldre forskare har sett ett sammanhang mellan Tegnérs tidigare och äldre dikter. Henning väljer just dikter från tiden efter 1840, där ett sådant samband har påvisats. Både ”Pan”, ibland kallad ”Naturen”, och ”Ragnarok”, som nämns i Hennings uppsats, är exempel på detta.

Ibland blir resonemangen svåra att följa på grund av att det saknas en bra sammanfattning av resultaten. Tegnérs brev kunde också ha utnyttjats bättre. Tegnér nämner till exempel ”Pan” i brev till Fredrika Bremer den 19 augusti 1842. Han skriver där att han troligen inte slutför dikten och fortsätter: ”Idén är konsequent och den enda konsequenta. Den uppkom när jag läste Plato och sedermera Schelling”. I äldre forskning har Schelling använts som ett exempel på en länk mellan tidig och sen diktning. Tegnérs förhållande till Schellings filosofi nämns i uppsatsen endast i förbigående i analysen av den tidiga diktningen, och i en not i den senare. Sammanhanget, det som förenar och skiljer de olika dikternas framställning av cirkeltemat, kunde här utvecklats ytterligare och framhävts. Schelling var aktuell för Tegnér när han skrev ”Lifvet” och uppslaget till ”Pan” går tillbaka till 1805. En undersökning av hur Schellings filosofi präglar cirkeltemat och kretsloppet i Tegnérs sena och tidiga diktning, hade onekligen varit intressant att utforska och hade fördjupat uppsatsens resultat.

Andra samband som kunde ha uppmärksammats är relationen mellan ”Ynglingens sotsäng” och ”Naturen”. Henning visar att Tegnér i ”Ynglingens Sotsäng” gestaltar idén att allt är i loppet, allt förändras. Här borde Henning ha nämnt Herakleitos. Att den grekiske filosofen var känd för Tegnér blir uppenbart i ”Naturen”, som inleds med ett motto av denne. Diktaren var ju som bekant professor i grekiska vid Lunds universitet 1812–1824.

Även analyserna av enskilda dikter kunde nyanserats. Henning skriver till exempel om Tegnérs ”återvinningsteknik”, som i flera dikter, speciellt i de tidigare, bättre kan kallas intertextualitet. Det handlar inte bara om återvinning utan även om komplexa textmöten, som skapar ny betydelse. I den nämnda avskedsdikten ”Til P. Ekströmer” står till exempel i första strofen: ”Så glädjens korta vår af tidens hand förstöres” (min kurs). Uttrycket eller ordspråket är ju egentligen tidens tand, men med den lilla ändringen blir det obönhörliga och aktiva i tidens gång framhävt. ”Tidens tand”, använt av Shakespeare och diverse barockpoeter, hade under Tegnérs tid hunnit bli en poetisk kliché.

Till samma avdelning hör Jimmie Svenssons artikel, ”’Att kunna omvexla versformen efter det särskilta innehållet’. Om versifikatorisk ikonicitet i Frithiofs Saga”. Första delen av titeln är ett citat från ett brev som Tegnér skrev till Brinkman 1839. Eposet har hämtat sitt stoff från den isländska sagan, och består av 24 sånger med olika versmått. Här finns antikiserande versmått, som åter blev populära under nyklassicismen och romantiken, tillsammans med försök att imitera de fornnordiska versmåtten. Versens form och det innehåll den förmedlar är själva kärnan i uppsatsen. Utgångspunkten är den tidigare forskningen representerad av Otto Sylwan och Nils Svanberg, vars resultat fördjupas utifrån senare ”begreppsbildning”. Sambandet mellan hur versformen representerar ”ett växlande innehåll” och ”skiftande emotioner” undersöks också med hjälp av tre olika teckentyper, ikoniska, symboliska och indexikala.

Svensson utnyttjar på ett givande sätt Tegnérs brevväxling med Gustaf von Brinkman. Här diskuterades olika versformer och verstekniska problem, som är intressanta både i ett litteraturhistoriskt perspektiv och för att belysa skapelseprocessen. Uppsatsen är mycket pedagogisk och svåra sammanhang blir lätta för läsaren att förstå. Den här artikeln visar inte bara på Tegnérs förmåga att använda form och rytm så att de blir betydelsebärande, utan blir också en genomgång av hur Svensson med hjälp av den semiotiska och kognitiva forskningen kan fördjupa resultatet. Jag instämmer i Svenssons förhoppning om att artikeln ska stimulera till fortsatt forskning på detta område.

Den tredje avslutande delen behandlar eftervärldens Tegnér, och den inleds med Kenneth Lindegren, ”Tegnér i skaparögonblicket. Gestaltningar av sambandet mellan liv och verk”. Lindegren vill framför allt göra en analys av hur skaparögonblicket skildras i de tre utvalda skildringarna, två äldre biografiska, Böttigers Lefnadsteckning, 1847, och Brandes’ Esaias Tegnér. En litteratur-psykologisk studie, 1878, samt en modern roman, Stewe Claesons Rönndruvan glöder. En roman om Tegnér, 2002. De två äldre fokuserar på tillkomsten av Frithiofs Saga och romanen på ”Den Döde”. Det nya är jämförelsen mellan hur skaparögonblicken beskrivs i biografiska framställningar och i romanfiktion. Slutsatserna blir att även i biografiska verk krävs en ökad ”fiktionalisering”, om ”skaparögonblicket ska användas för att komma närmare sambandet mellan liv och verk”. Det är ett stort hopp i tiden mellan de biografiska verken och romanen. Hur påverkar detta resultatet? Den frågan tycker jag inte uppsatsförfattaren kan ge ett uttömmande svar på. Samtidigt kan tidsskillnaden vara en poäng. Det framhävs i artikeln att spridningen i tid visar att eftervärldens förhållningssätt till Tegnérs privatliv har skiftat fokus från nationalskalden till den sjuke och skröplige Tegnér, som är romanens protagonist. Även sättet att skriva biografi har förändrats. I en modern biografi skulle förmodligen inte skaparögonblicken beskrivas, så som Bötttiger och Brandes gör. Det skulle kanske idag endast få utrymme i en romans fiktionalisering.

Den sista artikeln är skriven av Evelina Stenbeck, ”Värdeförhandling och poetiskt återbruk av Tegnérs dikt ”Det Eviga””. Stenbeck vill granska hur några moderna poeter har använt sig av Tegnérs dikt ”Det Eviga” i egna dikter i avsikt att ”pröva och kritisera det litterära arvet”. Frågeställningen är hur diktens eviga värden förhåller sig till poetisk tradition och förnyelse. Vad händer med värderingarna i de nya dikterna, när ”Det Eviga” återbrukas?

Materialet är hämtat från några intressanta tidpunkter, nämligen 1940-talets civilisationskritik, 1960-talets politiskt engagerade konkretism och nutidens språkmaterialistiska värdenihilism. De utvalda författarna är Björn Håkanson, Lars Mikael Raattamaa, Ulf Karl Olov Nilsson och Werner Aspenström, som alla på olika sätt förhåller sig till ”Det Eviga”.

Avsnittet ”Konkretistiska värdeförhandlingar” är speciellt intressant och roligt att läsa. Här finns en teoretisk medvetenhet och flexibilitet som leder till kunniga och fördjupade analyser.

Både en intertextuell och receptionsestetisk analys skulle fungera i uppsatsen, men Stenbeck väljer andra metodiska utgångspunkter, som ger utmärkta resultat. I undersökningen används begrepp som collagemetod, repertoarestetik och situationistisk détournement, som är bra förklarade och väl använda.

Lyckades experimentet? Svaret är ja. Onekligen visar alla sex uppsatserna på nya möjligheter och nya spännande resultat. Min förhoppning är att den upptäckarglädje och entusiasm som finns i Efter Tegnér också skall stimulera till fortsatt forskning, till exempel när det gäller den komplexa relation som finns mellan Tegnér och dels gustavianerna, dels nyklassicism och romantik. En annan fråga som vore intressant att närmare utreda är hur Tegnérs poesi förhåller sig till andra författares texter. Det finns ett återbruk, men jag menar att speciellt i de tidigare texterna finns en komplicerad dialog med andra författares verk. Genom denna skapas nya betydelser. Det handlar inte bara om återanvändning och imitation. Efter Tegnér visar också på många möjligheter till fortsatt forskning om Tegnér och utan kunskap om honom skulle det saknas en viktig pusselbit i den svenska och västerländska litteraturhistorien.