Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Nationalism och nazism i parnassens marginal

Om svensk politisk poesi och kampsång
Nationalism and Nazism at the margins of the Parnassus
Swedish political poetry and fight songs
Professor i litteraturvetenskap, Lunds universitet

Arbetar som forskare och lärare på Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. Hennes forskning är inriktad på litteratur och ideologi. Bruna pennor. Nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur (2012) fokuserar på svenska nazistiska kvinnors prosalitteratur från 1930-talet, medan hennes pågående studie behandlar de svenska nazisternas poesi. Titeln Diktning i rörelse(n). Nationalism och nazism i parnassens marginal ger en anvisning om förutsättningarna; det handlar om politisk dikt som befinner sig i poesins marginal.

”Nationalism och nazism i parnassens marginal” handlar om svensk politisk poesi och kampsång som publicerades i den nationalistiska och nazistiska pressen i Sverige under 1930- och 1940-talen för att ge inspiration och uppbyggelse i den politiska kampen.

Nyckelord: politisk poesi, brukspoesi, kamplyrik, nationalism och nazism

“Nationalism and Nazism at the margins of the Parnassus” deals with Swedish political poetry and fight songs that were published in the Nationalistic and Nazi press in Sweden during the 1930s and 1940s in order to inspire and edify the political struggle.

Keywords: political poetry, use poetry, fight lyric, Nationalism and Nazism

Definitioner och läsanvisningar

”Vad är politisk dikt?”, frågar journalisten och kritikern Göran Greider i förordet till sin antologi med politisk poesi från 2005 med den något kryptiska titeln Bakom TV’n ändrades ljuset. Titeln är lånad från Göran Sonnevis dikt om Vietnamkriget från fyrtio år tidigare, vilken Greider utser till portaldikt för den svenska politiska diktning som skulle komma att ha sin guldålder mellan 1968 och 1975. Denna utgjorde en fortsättning på och vidareutveckling av den typ av poesi eller lyrik som den växande arbetarrörelsen skapade vid nittonhundratalets början. I mellantiden hade diktare enligt Greider endast ytterst sparsmakat ägnat sig åt sådan.1 Med detta påstående förbigår han enligt min mening det faktum att mellankrigstidens politiska strömningar med vad jag betecknar som till arbetarrörelsen motsatt ideologisk inriktning gjorde så. Såväl nationalister på högerkanten av den metaforiska höger–vänster-skalan som nationalsocialister, eller nazister som jag benämner dem, skrev poesi som gav uttryck för deras syn på världen. Dikten fungerade som en reflektionsplats över nationalism respektive nazism och användes i kampen för att etablera dem. Den var i högsta grad politisk, och rimligtvis skulle Greider hålla med. Redan inledningsvis ställer han frågan vad som är att betrakta som politisk dikt och prövar att definiera en sådan.

Som en första bred definition föreslår Greider ”dikt som i någon mening känns politisk för en läsare”. Med denna formulering anslår han känslornas, emotionernas eller affekternas betydelse. Den politiska dikten ska kännas, beröra och påverka! Därför kan den också betecknas som melodram, vars utmärkande drag består just i utpräglad känslosamhet, överdrifter och till sin spets drivna uttryck. En något mer sociologiskt avgränsad definition utgör Greiders senare förslag om politisk dikt som dikt som ”förhåller sig till de allmänna angelägenheternas sfär eller till offentligheten”. Sammanfattningsvis öppnar Greider för ett brett register av politisk poesi från dikt som väcker emotioner explicit till dikt som gör detsamma implicit och avslutar med att hävda att en politisk dikt kommer ”oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt”. Därmed markerar han tidsandans betydelse för mötet mellan diktaren och läsaren. En politisk dikt är situerad i en bestämd tids angelägenheter; den är i högsta grad avhängig sin samhälleliga, ekonomiska, sociala och historiska kontext. Då Greider emellertid understryker omöjligheten i ”att kommendera fram en politisk dikt” förefaller han mig vara alltför idealistisk. Enligt min uppfattning är dess tillkomstprocess präglad av pragmatik. Den politiska poesin skapas för att brukas; den är helt enkelt brukslyrik.2 Dess verkanskraft i kampen utgör dess existensberättigande.

Greider reserverar sin antologi för politisk dikt som står i demokratins tjänst och som har sin ideologiska tillhörighet till vänster. Han frågar sig om det vore möjligt att skapa en motsvarande med ”konservativ eller nyliberal utgångspunkt” och svarar att det givetvis skulle låta sig göras. Fascister som Gabriele D’Annunzio och konservativa som T S Eliot skulle äga sin motsvarighet på svenska språket av den finlandssvenske diktaren Bertel Gripenberg och ”enstaka senare öppet högerpolitiska modernister”, föreslår Greider och tilllägger: ”Jag tror dock att en sådan antologi sammantaget skulle bli litterärt sämre och själv leds jag vid tanken att utforska sådan.”3 Om än inte heller jag har som ambition att sammanställa en antologi med Gripenbergs eller andra förmodat högerpolitiska diktares alster, känner jag ingen leda vid tanken att ägna mig åt sådana. Den lyrik jag utforskar skulle inte beviljas utrymme i Greiders antologi, men fann sina läsare i sin tid, om än i andra läsekretsar med andra ideologiska övertygelser. Denna stod inte i demokratins tjänst utan tjänade snarare motsatta intressen, nämligen att propagera emot demokrati och för nazism. I denna artikel ska jag pröva att bestämma hur den ska betecknas och belysa den med ett antal illustrerande exempel.4

Jag inleder med att göra några övergripande bestämningar i fråga om nationalism och nazism, innan jag övergår till att beskriva diktens funktion av bruksdikt och att presentera de aktuella diktarna och deras diktning. Utgångspunkten hos Greider motiveras mot bakgrund av den formlikhet som råder mellan arbetarrörelsens lyrik och de politiska motståndarnas. Deras diktning har samma slags kollektiva tilltal, samma bombastiska anslag och samma martiala tonläge. Överensstämmelserna förklaras av det förhållande att nazisterna omarbetade arbetarrörelsens sånger och gjorde dem till sina. Som exempel gav de såväl ”Arbetets söner” som ”Internationalen” nya texter. Sven Olov Lindholm var ledare för det största nazistiska partiet i Sverige på trettiotalet, men därutöver diktare då han omvandlade sistnämnda till ”Arbetar-Nationalen” 1934. Diktaren och förläggaren Carl Ernfrid Carlberg utmanade en alternativ variant med titeln ”Nazi-Nationalen” samma år. ”Ut med Juda ur riket! / In med Svea igen!” lyder de inledande raderna i Storma Sodom!.5 Ett ytterligare förenande drag är den religiösa retoriken. Arbetarrörelsen lånade den andliga diktningens starka känslostämningar och så gjorde även nationalister och nazister, antingen direkt från ursprunget eller via arbetarlyriken. Såväl arbetarrörelsen som den nationalistiska och nazistiska motrörelsen anammade en så kallad totalitär stil, vilken har beskrivits utifrån kriterier såsom accentuerad emotionalitet, strikt värderade uttryck, en mångfald religiösa och militära uttryck respektive en mängd imperativformer, vilket utgör uppmaningens modus. Kampdikten utmärker sig genom att den förvandlar konkret till abstrakt, explicit till implicit och specifikt till allmänt hållet. För att attrahera så många som möjligt görs den så abstrakt, implicit och generell som möjligt. Allmängiltigheten blir norm.6 Denna dikt utgör inte något uttryck för intima tilltal eller personliga känslor.

Nationalism och nazism i rörelse och diktning

Mina bevekelsegrunder för detta utforskande är det nyvaknade intresset för detta slags politiska dikt som gjorts möjligt genom internet. På nätfora med rubriceringar som ”motpol.nu”, ”nordfront.se” eller ”nordisk.nu” möts grupperingar med nationalistisk eller nazistisk inriktning för att citera rader ur dikter och dela råd om fortsatt läsning. Beteckningarna avslöjar föreställningar som refererar såväl till en motståndsposition, en motpol, respektive till något diffust nordligt orienterat eller nordiskt. Inte endast föreställningen om Norden utan också om en nordlig människotyp med en nordisk identitet konstituerar sistnämnda forums rubricering ”nordisk identitet, kultur och tradition”. Historikern och germanisten Birgitta Almgren beskriver i sin studie Drömmen om Norden (2005) hur en nordlandsmystik uppstod i de tyska landområdena under romantiken som innefattade en längtan efter det blonda och blåögda. I denna nordlandsromantik grundlades den nordiska tanken, med Almgrens synsätt synonym med just ”drömmen om Norden”. De tyska nazisterna övertog detta slags romantik om nordlandet och därmed ett svärmeri för Norden.7

Förutom dikt och sång erbjuder internet film och musik via viral kommunikation. Som exempel finns på You Tube en nyinspelad version av Lindholms kampsång ”Folk i gevär”, framförd av bandet ”Svensk ungdom”. Trumpeter och trummor ackompanjerar sången, medan filmsekvenser från nazistiska manifestationer från trettiotalet passerar revy.8 Utom allt tvivel är nazisternas självbild avhängig av historien, varför den måste rekonstrueras genom att lyftas fram ur dess skräpkammare. Då huvudsakligen tidskrifter och tidningar anknutna till organisationer som rubricerats som nationella, nationalistiska eller nazistiska bidrar med material består mitt arbete i att rulla mikrofilm eller att bläddra igenom tidningslägg i pressarkiven. Därutöver har jag dammat av inte på lång tid utlånade diktsamlingar och tunna sånghäften utgivna av för länge sedan avvecklade politiska organisationer.

Det tidigaste bidraget i denna historiska exposé återfinns 1931 i det nationalistiska organet Nationen. Det introducerades hösten 1925 som en ”politisk veckotidning över partierna”, men har sitt utlovade partiöverskridande till trots beskrivits som det första fascistiska organet i Sverige. Efter hand utvecklade det en tydligare uttalad partipolitisk profil, först i fascistisk och senare i nazistisk anda, vilket illustreras av att Mussolinis idolporträtt ersattes av Hitlers. Bildkonstnären och diktaren Abdon Furuhages dikt ”Vår svenska mark” hade tonsatts såväl för solosång som för kör, men texten markerar det unisona i utsägelsepositionen: ”Vi äro svenskar. Vår sång stiger fri.”9 Versraden framstår som högst representativ för den politiska poesin genom att den har ett kollektivt diktjag. Att det består av ”vi svenskar” som sjunger tillsammans placerar den inom den nationalistiska diktningens hägn. Furuhages dikt hade påtagliga likheter med den dikt som senare skulle figurera i de nazistiska leden såväl motiviskt och tematiskt som vad gäller form och struktur. Detta föranleder mig att undersöka diktningen i såväl de pressorgan som rubricerade sig som nationalistiska som de renodlat nazistiska. Gemensamt hade den sin bruksfunktion; den skulle fungera som kampsång eller kampdikt.

Den politiska dikt som jag utforskar befinner sig i parnassens marginal och figurerade i en rörelse som bestod av både nationalister och nazister. Rörelsen var ständigt i rörelse, vilket innebar att konstellationer blev till fraktioner som gick skilda vägar innan de återförenades för att ånyo splittras. Dikten däremot stod utom rörelse; den var påtagligt konstant och förändrades inte under de decennier jag undersöker – nittonhundratrettio- och fyrtiotalen, under vilka nazismen stod i uppåt- respektive nedåtgående. Tidiga antydningar om ett tänkande influerat av nazism respektive kvardröjande spår av ett sådant återfinns med stor sannolikhet i dikten under perioden i sin helhet, men brännpunkt utgör perioden mellan 1930 och 1945. Nationalismens historia och varande är i tid mer långdragen. Som fenomen var nationalism givetvis inte ny i mellankrigstiden och inte heller diktning i nationalistisk anda; nazismen som fenomen däremot var det. Inte sällan anförs dess ursprung i fascismen som därmed fungerar som en övergripande kategori under vilken nazismen sorterar. Motiveringen till att jag själv hänvisar till nazism, eller nationalsocialism, är att jag intresserar mig för just nationalism som fenomen och att fascismen främst kommer till uttryck i form av nazism i svensk version. Nazismen står ut gentemot fascismen genom sin rashets, sin antisemitism och som framhållits sitt svärmeri för Norden. Inte minst det senare är viktigt i diktningen.

Forskningen om specifikt detta slags diktning är inte stor, i Sverige närmast obefintlig, men det nordiska perspektivet har representerats av studier i såväl Danmark som Norge, om än även de är enstaka. Den danske litteraturvetaren Ole Ravn utforskar danska förhållanden i sin studie Dansk nationalsocialistisk litteratur 1930–45 (1979) och understryker att den egentliga nationalsocialistiska litteraturen, vilken till övervägande del bestod av dikter, så som i Sverige frambringades av icke-professionella skribenter och offentliggjordes i tidskrifter och tidningar med direkt anknytning till ett fascistiskt eller nationalsocialistiskt parti.10 För motsvarande norska litteratur redogör Nazismen og norsk litteratur från 1975 och specifikt nationalsocialistisk lyrik behandlar Kristian Aurebekk Andersen i en masteruppsats från 2009. Den amerikanske skandinavisten Dean Krouk ägnar i sin tur en studie från 2017 såväl den välkände nazistanhängaren Knut Hamsun som de två något yngre likaså norska poeterna Åsmund Sveen och Rolf Jacobsen. De sistnämnda var representerade i propagandaskriften Nasjonalsosialister i norsk diktning som utgavs 1943.11

I sammanhanget uppkommer frågan hur nazismen ska definieras. Idéhistorikern Lena Berggren beskriver nazism och ideologierna i dess närhet i en tidskriftsartikel 2002 som bestående av en anhopning begrepp såsom nationalism och antisemitism; därutöver förbinder hon nazismen med en böjelse för mystik och det hon benämner folkliga föreställningar.12 Vad gäller mystiken uppträder den i en rad variationer såsom blods- eller rasmystik och mystik kring jorden både som härstamning och som mull eller mylla, det som betecknats som Blut und Boden. Birgitta Almgren gör en mer ingående lista på kriterier då hon beskriver nazismen i sin avhandling från 1997 och ställer upp sjutton kriterier eller med hennes egen terminologi ”tematiska komponentraster”. Dessa rymmer såväl teman och motiv som metaforer, nyckelord och värdebegrepp. Till dem hör referenser till ”folk-” i olika sammanfogningar såsom folkkaraktär eller folksjäl, tyskt och germanskt, nordiskt, nationell egenart, nation, Blut und Boden, stam, ras – med tillägget arisk som rasbeteckning – ledare och ledarkult, kamp, krig och hjälteideal samt ett antal anti såsom antisemitism, antiliberalism, antidemokrati, antikommunism, antisocialism, antiintellektualism och antirationalism. Antiaufklärung, som ingår bland dessa motsatsbegrepp, markerar motsatsen till upplysningsideal, ett slags antiupplysning om begreppet hade funnits till i det svenska språket.13

Både Berggren och Almgren ställer nationalismen högt bland kriterier. Jag går ett steg längre och betraktar nationalism som den bärande komponenten i nazismen. Påståendet kräver några kommentarer om nationalismens olikartade inriktningar. Generellt görs en distinktion mellan så kallad kultur- eller etnonationalism och statsnationalism. Det slag som aktualiseras i detta sammanhang är den förra i vilken språk, historia, kultur och religion fokuseras. Nationen sakraliseras och upphöjs till ett slags essentiell eller evig princip. Denna nationalism bygger på ett närmast mytologiskt förhärligande av en föreställd nation och ett svärmeri för de gemensamma rötterna. Detta sätt att betrakta nationen speglar en essentialistisk världsbild som bestäms av ursprung; enligt den är det omöjligt att bli en del av nationen om man inte fötts inom den.14 Denna föreställning överensstämmer med det Blut und Boden-tänkande som nazismen omfattar, vilket föranleder mig att hävda att nationalism och nazism står i ett intimt förhållande till varandra. Frågan att utreda är därför hur nationalisternas diktning förhåller sig till nazisternas – om och i så fall hur den senare skiljer sig från den förra.

Frågan är vidare om det är rimligt att tala i termer av nazistisk poesi överhuvudtaget. Utifrån föreställningen om lyrik som skönlitteratur kan det förefalla anmärkningsvärt att tala om nazistisk dikt i termer av skön litteratur med förväntningar om estetiska värden. En sådan karakterisering synes likväl ha varit självklar i mellankrigstiden. I en artikel med rubriken ”Nazistisk skönlitteratur”, publicerad i Social-Demokraten 1934, behandlar diktaren och kritikern Karin Boye nazistisk skönlitteratur utan ifrågasättanden om dess existens rimlighet och slår fast att den utmärker sig genom sina ständigt upprepade typer och motiv. Boyes resonemang utgår inte ifrån dikt utan huvudsakligen ifrån romaner som hon kategoriserar som nationalsocialistiska. Till dessa hör dagboksromanen Michael (1931) av den tyske propagandaministern Joseph Goebbels och en roman från året därpå om en fiktiv Horst Wessel.15

Verklighetens Horst Wessel var en tysk nazistyngling som mördades av sina politiska motståndare varefter hans namn spreds bland nazister även utanför Tyskland, vid denna tid Tredje riket. Utöver för sin dramatiska död är han ryktbar, eller beryktad, för att ha skrivit texten till den kampsång som skulle komma att bli nazistpartiets officiella. Titeln ”Die Fahne hoch!” tillkom i efterhand med referens till dess inledande maning att höja fanan.16 Under Tredje rikets tid upphöjdes Horst Wessels sång till andra nationalhymn. Sången presenterades i svensk språkdräkt 1934, sju år efter det tyska originalets tillkomst, som ”Vår fana höj!” på första sidan i Nationalsocialistisk Tidning, ett av de första nazistiska organen i Sverige. För att tjänstgöra också som de svenska nazisternas kampsång lanserades den med notskrift.17 Melodin hade hämtats från en tysk folksång från det föregående århundradet.

Politisk dikt som brukslyrik

Tillvägagångssättet att låna en folkmelodi så som de tyska nazisterna gjorde kan betraktas som ett utslag av deras förkärlek för folkkulturen, men visar också en vilja att skapa igenkänning. Mönstret gällde likaledes för de svenska nazisterna. Eftersom de ville profilera sin svenska nationalism, sin svenskhet, inspirerade Horst Wessels sång dem att likaså komponera egna kampsånger. Även de lånade populära visor eller sånger som melodier och gjorde parafraseringar utifrån kända melodier. Anmärkningsvärt nog, med tanke på nazisternas misstänksamhet mot allt brittiskt, upptog de sången om vägen till Tipperary, som de brittiska trupperna sjungit under första världskriget, efter det att det finska vinterkriget inletts senhösten 1939. ”Frivilligsång”, vilken tillägnades de svenska frivilliga i Finland, anvisades alltså att sjungas till den ursprungligen brittiska music hall-melodin: ”Farewell Leicester Square” omvandlades till ”Farväl nu, bolsjeviker” då den publicerades i Den Svenske Folksocialisten 1940. Detta organ för Sveriges vid tiden största nazistparti rubricerades Den Svenske Nationalsocialisten före namnbytet 1938 genom vilket nationalsocialisterna blev folksocialister.18 Med en väl etablerad förkortning som överskrider namnbytet kallades tidningen Den Svenske, vilket jag också gör. Detta partiorgan var främsta bidragsgivare av nazisternas diktning och kommer därför att bidra med det största antalet exempel i det följande, om än jag inleder med att exemplifiera med poesi publicerad i andra organ inom samma ideologiska sfär.

Ett ytterligare lån från populärkulturen utgör signaturen Jarhams nidvisa ”Man är väl demokrat” som lånade sin melodi från den tyska schlagern om Lili Marleen. Texten hade tillkommit under det första världskriget och tonsatts 1938, varefter sången blivit oerhört populär under det andra världskriget, frapperande nog på båda sidor av stridslinjerna. Den modifierade refrängen ”Man är väl demokrat”, identisk med titelfrasen, upprepas i samtliga strofer för att budskapet skulle hamras in i medvetandet. Sången dedicerades medel-Svensson, den förment ordinäre svensken, som okritiskt sjöng demokratins lov och fraterniserade med Moskva: ”Europa för han ej på läpp, / hans hjärta är på Asiens stepp”, rimmar Jarham. Hänvisningen till Moskva som demokratins högborg och Asien som ett stäppland återkommer i diktningen som närmast stående ironiska klichéer. Dikten publicerades 1943 i Sverige Fritt, organ för Förbundet Svensk Folkgemenskap. Redan referensen i rubriceringen till folkgemenskap, ett bland nazistiska värdebegrepp, markerar dess ideologiska anknytning. Denna framgår även av redaktionens anmälan vid dess grundande, i vilken den presenteras som ”en ny nationalsocialistisk veckotidning”.19

Ofrånkomligt har framförandet betydelse för diktens slagfärdighet, och gemensam sång har stor verkanskraft varför den stimulerades i rörelsen. Lindholms till det yttre oansenliga bruna sångsamling Sånger och dikter (1934) fick ett ansenligt inflytande. Häftet lanserades i fickformat för att alltid finnas till hands; sångerna sjöngs och dikterna lästes vid organisationens sammankomster och utflykter. I Den Svenske annonserades även utgivningen av ett häfte med kampsånger som hade titeln Friheten leve!, vilket också var namnet på en ytterligare av partiets kampsånger. Detta häfte kunde rekvireras från partiet, från Tors förlag eller från någon av de nazistiska boklådorna i de större städerna och sekunderades senare av ett nytt ”innehållande 30 stycken av våra bästa kampsånger och marschlåtar”. Samlingen marknadsfördes i Den Svenske som ”oundgänglig vid varje kamratafton”.20 Utöver på mötena sjöngs det under marscherna. Marschmelodier är högst representativa för kampdikten som genre.

Mest flitigt paraderade ungdomarna, men inte endast de. ”I takt vi marschera” upprepas i samtliga tre strofer i Carlbergs samlingssång för Manhems medlemmar, vilken sjöngs vid mötenas inledning. Noterbart är att endast de manliga medlemmarna omfattas i sången, trots att samfundet hade både kvinnliga och manliga medlemmar. ”Samlade äro nu Manhems män” lyder inledningsraden som också upprepas i samtliga strofer.21 Också Gunnar Henningssons dikt ”Frihetshären”, som publicerades i Den Svenske 1936, tillhör marschmelodier; dikten hade en uttalad intention att sjungas. Även den vände sig explicit till män.

Högt svajar vår solkorsfana,

en spjutspets bär varje stång.

För friheten väg vi bana,

gå med oss och sjung vår sång!

 

Din plats är i frihetshären,

ett svärd har du snart dig smitt,

ty mellan fjällen och skären

skall Sverige bli starkt och fritt.

 

Din själ skall vara en låga

där viljan härdas till stål.

Det lyser, där fram vi tåga

med solkorsets ljussymbol.

 

Med milsvida landamären

Ditt Sverige ropar dig an:

Din plats är i frihetshären,

gå med, bli en kämpe, en man!22

Appellen att sjunga återkommer gång efter annan i denna diktning och fungerar som ett slags metakommentar, vilket innebär att sången kommenterar sin egen sångbarhet. I ”Nu eller aldrig!” bjuder Lindholm ungdomen att stämma upp i sång med raderna ”din är sången, / sången om fara, frihet och mod”, och i densammes ”Anfallskrig” sammanfattar det kollektiva diktjaget att ”vår lycka bor i strid och sång kring sliten upprorsfana!”. Båda sistnämnda publicerades 1940 i diktarens eget partis organ. Owe Key-Åhusens ”Vaknande folk”, som ingick i partiorganet redan under dess första utgivningsår 1933, utmanar svenskarna var och en till sång i den avslutande strofen: ”Du är det folk som skall blödande sjunga.”23

För att uppfylla kravet på tillgänglighet skulle texterna vara sångbara och melodierna lätt igenkännbara. Diktarna hade inte någon ambition att formförnya eller utveckla det lyriska uttrycket eller bildspråket. De förkastade modernismen som utländsk importvara och urartad som konstform och anslöt helt och fullt till traditionen. Dikten skulle vara metrisk respektive strofisk och rimma i slutet av varje versrad – i par eller något mer avancerat i kors. Allitterationer och assonanser användes som stilmedel bredvid antiteser och anaforer. Omtagningar utgjorde dess specifika kännetecken; lyriken hade ett högst begränsat ordförråd. Trots det gjorde diktarna anspråk på att förmedla såväl politik som estetik. I ett finlandssvenskt litteraturhistorieverk från 1984 yttras som belägg för det med bestämdhet att i Gripenbergs hela diktning finns ”knappt en enda strof utan deklamatoriska och klangliga skönhetsvärden”.24 Nu är Gripenberg knappast representativ. Huruvida den estetiska intentionen uppfylldes generellt är en värderingsfråga som jag inte befattar mig med, men som regel har den behandlade diktningen varken tillskrivits lyriska kvaliteter eller poetisk briljans och till och med anklagats för att vara pekoral.

Beteckningen pekoral tas i regel i anspråk för en dikt vars upphovsperson har större uttrycksbehov än gestaltningsförmåga och vars höga anspråk därför inte överensstämmer med resultatet. En pekoralist är alltså en tämligen bristfällig diktare. Pekoralisten bryter omedvetet mot föreskrifterna om stilens renhet, vilket inte sällan resulterar i en stilbrytning mellan högt och lågt. Inte sällan ger denna en ofrivilligt komisk effekt. ”Pekoralisten har en särskild begåvning som gör honom eller henne blind för såväl formmässiga som innehållsliga olyckor. Hon eller han märker inte när det går fel”, förklarar litteraturvetaren Daniel Möller om detta slags diktare och detta slags diktning i Tre sekler av svenska pekoral (2018).25 Som en högst medveten pekoralist, och därmed inte en äkta sådan, framträdde vid denna tid i det ledande nazistpartiets organ en diktare med den fyndiga signaturen P Koral. ”Svenskt porträttgalleri” häcklar samtida socialdemokratiska politiker såsom socialministern Gustav Möller och riksdagsmannen Helmer Molander. Pekoralet presenteras som en visa och ska enligt anvisningen sjungas till samma melodi som till Edvard Perssons paradnummer ”Skånska slott och herresäten”. Samme P Korals ”Femtekolonnarens paradmarsch” lånade sin melodi från Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch”.26 Till skillnad från pekoral vars skapare åstundar att dikta i högre stil än förmågan tillåter rör sig dessa återbruk på motsvarande stilnivå som originalet: Adaptionen av Edvard Perssons respektive Evert Taubes sånger innebär inte några stilbrott, och P Koral tar sig inte så höga anspråk som pekoralister vanligen gör. Däremot lånar pekoralisten Perssons och Taubes popularitet för att skapa igenkänning. Både Persson och Taube var vad man kallar folkkära och hade en etablerad ställning i breda folklager i Sverige vid denna tid – liksom faktiskt ännu i vår nutid.

Om än ytterst basal och banal eller högtravande och bombastisk anser jag att detta slag av politisk dikt som förpassats ur litteraturhistorieskrivningen kräver en seriös behandling. För att kunna bemöta den är det viktigt att beakta den med djupaste allvar, om än formen för gestaltningen förefaller vara antingen trivial eller melodramatisk, icke estetiskt tilltalande eller av andra orsaker betraktad som illegitim som studieobjekt. Diktarna tillhörde rimligen inte dem som vanligtvis vistades på parnassen. Med största sannolikhet rekryterades de ur organens egna läsekretsar. Som i fallet med Horst Wessel skapade dessa icke etablerade diktare ett annat slags diktning än de etablerade. Som en följd av det figurerar majoriteten av dem i denna nationalismens och nazismens rörelse inte i litteraturhistorien och har inte gjort sig bemärkta som diktarpersonligheter. Skaldekonstens ytterst belägna scen rymde en brokig skara skalder, varav några av de mest inflytelserika presenteras i det följande. Svenskar och finlandssvenskar bidrar med exemplen om än såväl danska som norska nationalister och nazister hade kunnat ges utrymme.

Diktarna i parnassens marginal

Vad som i de allra flesta fall föranleder att diktarna hamnat under mitt sökljus är att de bidragit med diktade alster i den nazistiska eller den nationalistiska pressen, den som betecknats som den nationella pressen och som hittills representerats av Nationen, Nationalsocialistisk Tidning, Den Svenske och Sverige fritt i nämnd ordning. Om än de tre sistnämnda kategoriserats som nazistiska och förstnämnda som nationalistiskt, finns inga tydliga skiljelinjer mellan dem. Dagsposten exempelvis som ersatte Nationell Tidning som organ för Sveriges Nationella Förbund har karakteriserats som både högernationellt och pronazistiskt. I en artikel om musikkritik och musikpolitik vid fyrtiotalets första hälft anger historikern Henrik Rosengren att den tyska staten finansierade tidningen fram till och med krigsslutet, och att Hitlerregimen avlönade dess korrespondent i Berlin. På dessa grunder, men även givetvis i beaktande av innehållet, hänvisar Rosengren förbehållslöst till organet som ”nazistiska Dagsposten” och inordnar det bland ”de mest renodlade svenska nazistiska dagstidningarna”.27

Inte heller kan nationalister och nazister åtskiljas med vattentäta skott. Nationalisterna anklagade de svenska nazisterna för att gå i de tyskas ledband varför de tvingades markera sin självständighet genom att understryka sin svenskhet. Som en följd av det framstår de svenska nazisterna än tydligare som både nazister och svensknationalister. Däremot fanns självfallet nationalister som inte lät sig inlemmas bland nazisterna. Nationalister och nazister är alltså både lika och åtskilda; likväl hade många nazister rekryterats bland nationalisterna och förbindelserna grupperingarna emellan var intima. Frågan är om det är möjligt att upprätthålla distinktionen i fråga om deras diktning. Inte all lyrik som aktualiseras är uttalat nazistisk med referens till nazistiska nyckelord eller värdebegrepp, motiv eller symboler, men såvida den nyttjas i sammanhang för att sprida nazisternas världsåskådning är den enligt min uppfattning att betraktas som nazistisk. Detta mitt ställningstagande om bruksaspektens avgörande betydelse vidgar den nazistiska diktens omfattning. All lyrik som brukades i rörelsen betraktar jag med detta synsätt som nazistisk lyrik. Detta gäller i högsta grad för Carlbergs diktning.

C E Carlberg tillhörde en av centralgestalterna bland nationalisterna i egenskap av ledare för Samfundet Manhem, grundat 1934 och kategoriserat som en av nationalistiska föreningar. Trots att Carlberg aldrig anslöt till något nazistiskt parti figurerar han i det närmaste som en symbolgestalt för nazismgrupperingarna i Sverige. I sin studie av svensk antisemitism, Blodets renhet (2014), uttrycker sig Lena Berggren med visst förbehåll då hon hävdar att ”det råder knappast några tvivel om att Carlberg under 1930-talets början kom att orientera sig i antisemitisk och senare även nationalsocialistisk riktning”. Mindre förbehållslöst beskriver författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink Carlberg som ”hängiven och orubblig i sin nazism” i sin studie av året 1947, 1947 från 2016. I Mörkläggning från samma år omnämner journalisten och historikern Johan Perwe, om än i förbifarten, Carlberg som ”ärkenazisten”.28 Utifrån dessa uttalanden förefaller det vara rimligt att karakterisera Carlberg som nazist snarare än som enbart nationalist, vilket likväl inte betyder att samtliga dikter av hans penna som konsekvens förmedlar nazism. Många gör det dock. Berggren definierar till och med nazistisk poesi med Carlbergs diktning som exempel. Enligt henne övergick Carlberg, uttryckt med likartad försiktighet ”ganska tydligt”, ”till att driva nazistisk propaganda i poesiform” och ”den nazistiska kampversen” laddades med antisemitiska och nazistiska markörer, det vill säga ord eller uttryck som ”implicit signalerade ett specifikt budskap” i nazistisk anda. Slutligen understryker hon att ”Carlbergs utpräglat nazistiska sympatier” blir väl synliga i en diktning i vilka de nationalromantiska götiska motiven kombinerades med ”de antisemitiska och anti-kommunistiska markörerna, täta anspelningar på rasen och dess betydelse, hänvisningar till hakkors, solkors och även till Hitler, samt en betydligt mer uppskruvad kampretorik”.29 Dessa beståndsdelar beskriver väl den nazistiska lyriken också enligt mitt förmenande.

Med redan nämnde Bertel Gripenberg som undantag framträder i princip inte enskilda diktare som personligheter i rörelsen, även om ett antal står fram framför andra så som ovan nämnde Carlberg och två av landets mest framträdande nazistiska partiledare och poeter: redan nämnde Sven Olov Lindholm och Per Engdahl. Gemensamt för samtliga diktare som omfattas i detta sammanhang är att de motiverat eller oförskyllt har kommit att på något vis associeras med nazismen. Bland dem finns hängivna anhängare, entusiastiska eller ljumma sympatisörer samt ofrivilligt annekterade. Därför är det nödvändigt att diskutera förutsättningarna för övertagandet i nazismens hägn. Begreppet associationssfär fungerar som utgångspunkt i historikern Johan Östlings avhandling Nazismens sensmoral (2008) och innebär i korthet att vissa uppfattningar, ideal och ställningstaganden omfattas gemensamt i en bestämd krets eller sfär. Inom denna associationssfär hänvisar de associerade till likasinnade genom inbördes referenser, och därmed fungerar associationssfären som ett fritt och icke definitivt avgränsat nätverk.30 Huvudsakligen har konceptet använts för att i efterhand kartlägga med nazismen associerade. Jag eftersträvar inte att avslöja eller avtäcka nazister och inte heller att rentvå eller fria från nazismassociationer. Forskaren och debattören Tobias Hübinette däremot har ägnat mycket engagemang åt att kartlägga nazistiska nätverk och organisationer. ”Vilken svensk författare motsvarar Japans Yukio Mishima, Tysklands Ernst Jünger och Frankrikes Louis-Ferdinand Céline?”, frågar han i en nätpublicerad artikel från 2016. Utöver författarna i rubriken omnämner han Norges Knut Hamsun respektive Finlands Örnulf Tigerstedt och konstaterar att det saknas en svensk motsvarighet. Per Engdahl och C E Carlberg granskas och prövas, men avfärdas som i dignitet icke likvärdiga representanter. Som enda kvinna omnämner Hübinette Magda Bergquist von Mirbach.31

Faktum är att män är tydligt överrepresenterade i rörelsen. Detta förklaras dels av att kvinnor inte deltog i offentligheten i lika stor utsträckning som män, dels av att nazismen är att beteckna som starkt misogyn, vilket innebär att det kvinnliga könet inte endast negligeras utan till och med föraktas. Som symptom på det var Den Svenske ytterst sparsmakad i fråga om att involvera kvinnor, varför det utgjorde yttersta undantag då julnumret 1938 gav utrymme åt ”Sång till Sverige” av just nämnda Magda Bergquist. Då dikten, eller snarare sången, publicerades i Svenska Dagbladet fem år senare, 1943, presenterades den som ett förslag till ny svensk nationalsång. Den tänktes ersätta Richard Dybecks samnordiskt orienterade ”Du gamla, du fria” från 1844 och hade då fått den något mer högtidliga titeln ”Hymn till Sverige”. Ordvalet speglar den religiösa retorik som utmärker nationalisternas och nazisternas diktning.

Jag ärvt det land jag kallar mitt

av hugstort släkte, stolt och fritt,

som högt sitt huvud bär.

Vid detta folk, som skogar röjt,

som hungrat, stridit, segrat, plöjt

en stenig teg och dött förnöjt

jag evigt bunden är.

 

Hur skönt är du, mitt svenska land,

med drivors snö och norrskensbrand

i vinterns vita frid.

Hur gula dina åkerfält,

som efter strider slumra sällt,

hur blåklintsblå din himmels tält

i sommarns solskenstid.

 

Åt dig, mitt Sverige, viger jag

min kraft, min tro, min levnadsdag,

min slägga och min harv.

Med tankens stål och fläckfritt svärd

jag skydda vill mitt hjärtas värld,

försvara hemmets trygga härd

och värna fädrens arv.

Som framgår hedrar Bergquists diktjag sitt fosterland och högaktar sina svenska anfäder; det manliga företrädet understryks genom referenser till röjning respektive plöjning och förstärks ytterligare genom omnämnande av redskap som slägga och harv.32 I likhet med Bergquist diktade Carlberg till fosterlandets och anfädernas ära i sin ”Hymn till Sverige” i samlingsvolymen Lys Fylgia tre år senare, 1946. ”Svenskstämman” och ”Nordlandets röst” manar, och i slutraden apostroferas fosterlandet och dess folk, till vilket diktaren inbegriper sig själv i det ”att vi må vakna” och ”strida för Dig”.33 I ”Vårt fosterland” diktar Lindholm i samma högstämda fosterländska anda, och i ”Framför oss ligger Sverige” lovsjunger hans diktjag ”Du land för manlig vilja!” och tillägger: ”Än pröva dina söner att länka tidens ström – / framför oss ligger Sverige, vårt slagfält och vår dröm!”. Signaturen Gunnar Björnrams ”Sång till Sverige” befäster det manliga företrädet genom försäkran i tredje strofen att ”ingen har kuvat än / nordrasens män!”.34 De tre sistnämnda publicerades i Den Svenske 1940.

Samtliga anförda alster skulle rimligtvis kunna passera som nationalistiska, men referenserna till ras i den sistnämnda markerar ett nazistiskt tänkande. Just denna hyllningssång väckte debatt då den tonsattes för ett köruppförande några år senare. Kritikerna tillskrev sången ”nazistkaraktär”, och arrangören av musiken och köruppsättningen anklagades för att vara ”anhängare av den nazistiska våldsläran”. Den Svenske försvarade musikdirektören Karl Erik Svedlund med stor inlevelse; i kursiv efterfrågades vari brottet består att komponera en hyllning till sitt fosterland. När kommer turen till nationalsången att bli ”stämplad som ’nazistisk’”, frågar skribenten retoriskt och fortsätter: ”I så fall är väl större delen av hela vår nationella lyrik [–-] att betrakta som ’nazistisk’, t.o.m. i den beskedliga ’Du gamla, du fria’ talas det ju om så farliga saker som ’ära’ och ’fornstora da’r’”. Så följer ytterligare en retorisk fråga: ”När skall ’Du gamla, du fria’ bannlysas?”.35 Dispyten illustrerar med önskvärd tydlighet den sammanblandning, eller bejakande uttryckt sammanfogning, som gjorts mellan nationalistiska ståndpunkter och nazismen, vilket motiverar att tala exklusivt i termer av en nazistisk lyrik. Min övergripande fråga är vad som är att karakterisera som nazism vad gäller diktningen och vad som utmärker den.

Nazistisk lyrik

Resterande del av denna artikel ägnar jag åt att fastställa och analysera de litterära uttryck som enligt Boyes sätt att se bidrog till att nazismen ”avtecknar sig” eller ”speglas” i dikten.36 Jag undersöker helt enkelt på vilket sätt och med vilka medel dikten förmedlar sitt politiska budskap. Som jag påpekat råder en påfallande kontinuitet i materialet i fråga om tid. Samma maning om uppbygglighet förmedlas i upp- och nedgång, och närmare det andra världskrigets slut sporrade sången till en sista kraftansträngning: ”Upp sångare, din stämma får ej svika”, befaller den finlandssvenske diktaren Hjalmar Procopé i en invokation i Den Svenske hösten 1944.37 I ett tidigare skede gjorde sig likaså Procopés diktarkollega Gripenberg till agitator och profet. ”Gripenberg är krigarskalden, som känner det som sin plikt att med sång väcka de sovande till försvar för den vita saken.” Så svulstigt uttrycker sig en recensent i Ord & Bild 1929 och understryker samtidigt att Gripenberg genomgått en förändring vad gäller sitt politiska engagemang, väckt av inbördeskrigets utbrott 1918 och konsoliderat av det senare världskriget.38 Som en bekräftelse på tilltron till diktens kapacitet att uttrycka politiska budskap inleder redaktören Per Dahlberg sin ledarartikel i månadstidskriften Nationell Socialism 1935 med att hänvisa till ”en liten dikt av Gripenberg som i manliga strofer uttrycker vad jag med denna artikel vill ha sagt”.39 I detta fall utnyttjades lyriken för att förstärka en argumentation. Eftersom dess förmåga att understödja i kampen inte var oomstridd, gällde det att motivera dess värde och legitimera dess existens.

Gripenberg själv visade sig kluven i sin syn på sin lyriks berättigande. Föreställningen om handlingens och kampens prioritet som han framför den i ”Handlingens hand” ur Efter striden (1923) återkommer i hans sista samling Sista ronden (1941). I förstnämnda dikts slutstrof konstaterar diktens jag: ”Hur liten en talare är / mot tigarn som fyller sin plikt / och går mot höjda gevär / att dikta gärningens dikt!”. Såväl året före som samma år publicerade Den Svenske hans dikt ”Handling”: ”O, vad jag minns er, strålande och kära, / följddigra handlingar med kort betänketid!”.40 Dock ägnade ju Gripenberg hela sitt långa liv åt diktning. Likaså framhåller Carlberg handlingens företräde framför ordens i ”Vakna, svensk!” i Vakna svensk! från 1934: ”Ord är oftast sken / utan verklighet. / Verket dömer oss – / nu som förr.” I en senare strof råder diktjaget: ”Öva tungans tukt. / Handling talar bäst”.41 Till trots mot dessa starka argument för handlingsföreträdet försvarade signaturen R. W-m., alias Rolf Wennerholm, sina politiska sonetters existensberättigande och utmanar en föreställd motståndare i Sverige Fritt 1943: ”Jag sticker i din rygg min pennas spets – men den är fylld med blått nordistiskt bläck!”. Att etablera en motståndare att rikta sig emot tillhör denna diktnings kännetecken. Sonetten mynnar ut i en retorisk fråga: ”Gror bragdens ära blott på stridens mark?”.42 Svaret implicerar att skriftställarens kamp måste värderas lika högt som stridsmannens. Oaktat faktum att diktandet villkorades uppfattades det av allt att döma som legitimt, om än det inte var dess estetiska värden som avgjorde dess status.

Som betonats utmärktes den nationalistiska och nazistiska diktningen av ett begränsat ordförråd och bildspråk samt av ett avgränsat antal motiv, vilket Boye lyft fram i sin utvärdering. Eftersom motiven mest markant bidrar till att den enskilda dikten knyter an till nazismen, utgör de ett av fokus i utforskandet av den nazistiska poesin. Inte sällan framträder motiven i form av symboler, antingen nyskapade för ändamålet eller lånade från den traditionella poesins motivkretsar. Redan Horst Wessels sång indikerar fanan som ett särskilt varmt omhuldat motiv. Såväl den nationella flaggan som de nazistiska baneren figurerar i variation. Som illustration refererar Henningssons dikt om frihetshären till solkorsfanan som ”solkorsets ljussymbol”. Solkorset företräder samma symbolkrets som hakkorset eller svastikan, samtliga solsymboler som nazisterna annekterade. Diktens titel, som utgör en hyllning till frihetshären, anknyter osökt till de kampförband som formerades vid denna tid i Tyskland i form av Sturmabteilung, S.A., och Schutzstaffel, SS, stormavdelning respektive skyddskår.

Eftersom detta slags politiska dikt utmärktes av lån och återbruk är intertextuella relationer mångtaliga. Som ett ytterligare exempel skrev Lindholm texten till ”Vak upp vårt folk” att sjungas till Horst Wessel-sångens melodi. Liksom Carlberg tar Lindholm uppvaknandet i anspråk som metafor för sin politiska väckelsedikt som ingår i hans samling i fickformat. Likaså anlitar Lindholm ett kollektivt diktjag som nyttjar ett kollektivt tilltal; de plurala personliga och possessiva pronomina vi och vår inkluderar såväl diktaren och hans likasinnade som de tilldiktade som manas att ansluta sig till rörelsen. I ”Vikingasång”, också ur ficksamlingen, inleder samtliga fem strofer med det plurala pronomenet ”Vi”, vilket innebär att diktjaget inkluderar sig självt och de tänkta mottagarna i vikingarnas lag. Den sista strofen utgör en högstämd final:

Vi svurit befria vår nordiska art –

om tusende motpakter slötes,

vi storma mot fiendekusten med fart

den strålande solen tillmötes!

Och sjödraken lyfter sin vinge till färd

i hakkorsets tecken förnyas en värld! –

I densammes nämnda dikt ”Vårt fosterland”, likaså inkluderande ett kollektivt diktjag med det plurala possessiva pronomenet, adderas en blodsmetaforik med versraden ”vår fana har blod i vecken”.43 Bredvid fanmotivet utgör blodet ett viktigt motiv i denna diktning, i nazisternas föreställningsvärld implicerande såväl kamp och offer som tillhörighet och gemenskap i fråga om föreställd ras. Genom att motivet ras ger utrymme för såväl rasstolthet som rasförakt framträder rasmotivet med såväl positiva som negativa konnotationer. Bredvid hyllningar till arier och germaner utgjorde antisemitismen ett ständigt återkommande inslag, vilket exemplifieras i det följande.

I Lindholms samling sammanfördes antisemitism med antikapitalism, vilket illustreras i tre av dess dikter. ”Arbetar-Nationalen” refererar till ”judepengar”, ”Svensk morgon” till ”judebankirernas dukade bord”, och ”Upp till den morgon” manar: ”Enigt i striden mot lögn och reaktion / storma vi judars och börsmagnaters tron!”.44 Carlberg tillhörde de mest radikala antisemiterna inom rörelsen, vilket illustreras i hans lyrik av negativa markörer som ”hebréernas plattfotahär”, ”guldets hord” och ”krämare” bredvid likaledes nedsättande referenser till Juda och Shylock. Sistnämnde, köpmannen från Venedig i William Shakespeares välkända drama, personifierar både den judiska rasen och den judiske affärsmannen, vilken i sig utgör en stereotyp. Denne figurerar också i Carlbergs ”Historiens dom” som ingår i nämnda Vakna svensk!:

Historiens dom skall falla

en dag över Shylocks ätt

och folken sig resa alla

i striden för högre rätt.

 

Den Väldiges svärd skall flamma

En dag över stöld och mord

Och släktet sitt blod anamma

i kampen mot guldets hord.

 

Ja, Ljusandens blixt skall ljunga

en dag genom judens själ

och härar av hjältar unga

marschera mot Israel!

 

Hell, Hitler, du gudasände,

av mörkmakten lyst i bann!

Hell, härman, som hjulet vände,

då Mordokai ryckte an!

 

Din kärlek skall heligt brinna

högt, högt över Ingenmansland

och Arierns kämpar finna

i solkorsets tecken varann!

 

Se, Ryssland på Golgatsbacken!

Är Sveas förmenta lott

att stupa för skott i nacken,

att dela dess öde blott?

 

Är Esters bedrift förgäten

och Frälsarens purimdöd –

skall skymfen mot Mänskligheten

den hjälpa ur bitter nöd?

 

Historiens dom skall falla

en dag över Shylocks ätt

och folken sig resa alla

i striden för högre rätt!45

Inte endast Lindholm och Carlberg gav uttryck för antisemitism i sin diktning utan även diktarna i Dagsposten. I signaturen Lutherans långa dikt om 22 strofer med titeln ”Till våra prästmän”, publicerad just efter krigsslutet 1945, uppmanas prästerna att ta itu med judarna, vilka anklagas för att regera Sverige genom att handskas med sitt kapital med ohederliga metoder. På frågan vem som styr landet ger dikten svaret att ”det gör juden, som på guldet ruvar”. I nästa rad beskriver Lutheran hur det går till: ”Han köper folkets män och underkuvar / envar som handlar svenskt och tänker klart.” Därutöver får judarna klä skott för såväl kriget som för tidens rashat:

Förr kunde man åt Shylocks ondska skratta.

Nu torde mången ej den underskatta.

Med detta krig man sett vad den förmår.

Det avgrundsdjupa rashat juden hyser

mot var och en som icke hoppfullt myser,

då hela världen blint mot Hitler slår –

 

har kommit mig att noga överväga,

vad många andens stormän samfällt säga

om Ahasveri roll i folkens liv.

Ahaseverus, den vandrande juden, ingår bland återkommande antisemitiska referenser. Mest anmärkningsvärt är enligt min uppfattning det faktum att dikten innehåller ett historierevisionistiskt förnekande av Förintelsen då de rimmade raderna längre fram bestrider gaskamrarnas existens. Det påstås vara Shylock själv som har manipulerat fram ryktet om dessa: ”Han sprider ut att ’arma judar gasas’, / blott för att ingen sedan skall förfasas / och över korsfäst kristfolk ömka sig.” Mot diktens slut manas folket, underförstått alla icke-judar: ”Svik icke ljusets gudar, / om också jordens alla talmudjudar / dig dömt till slaveri och purimslakt!”.46

Avslutning

Referenserna till Horst Wessel som inledde denna artikel binder svensk nazism till tysk. Denna förbundenhet gäller inte endast i dåtiden. Horst Wessels minne är ännu högst levande bland anhängarna. Som belägg för det kan anföras hur internet ger tillfälle att beskåda unga nazister från trettiotalet i trupp paradera i facklors sken unisont sjungande Horst Wessels sång. Om än sången låter skrapig, musiken skorrar och de svartvita filmsekvenserna är suddiga är antalet visningar stort. Sången hade ikonstatus vid sin tillkomsttid och har vad det framgår även i nutid i kretsar som möts på nationalistiska och nazistiska nätfora. Som anförts verkar dessa bland annat för förmedling av dikter, vilket har bidragit till ett nytt intresse för gömda eller glömda diktare och deras alster. Än större roll spelar musiken. Heléne Lööw, historiker och en av de mest namnkunniga svenska utforskarna av nazismen under senare decennier, understryker att den musik som spelar en så avgörande roll för nutidens nazister knyter an till trettiotalet. Sålunda finns en förbindelse mellan nutid och dåtid som manifesterar sig i musiken.47 Mitt perspektiv är historiskt, men kunskaper om dåtiden ger förståelse för nutiden, och därmed får insikter om trettio- och fyrtiotalen relevans för vår tid. Enligt min mening har eftervärlden ett ansvar att förmedla de erfarenheter som historien ger. Eftersom yttringar av ultranationalism, populism och ytterlighetsrörelser, till sin spets dragna mot nazism eller nynazism, åter aktualiserats, kräver situationen en seriös behandling, om än den nazistiska dikten har avfärdats som kitsch, pekoral eller otidsenlig och allmänt bedagad.

Anförda dikter

Övrig litteratur

Referenser

Bergquist, Magda, ”Hymn till Sverige”, Svenska Dagbladet 29.10.1943.

– ”Sång till Sverige”, Den Svenske Nationalsocialisten 96/1938.

Björnram, Gunnar, ”Sång till Sverige”, Den Svenske Folksocialisten 1/1940.

Carlberg, Carl Ernfrid, Lys Fylgia. Tids- och programdikter i svensk-gymnisk anda (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1946).

– ”Samlingssång i Manhem”, Sverige Fritt 43/1935.

– Storma Sodom! (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1934).

– Vakna svensk! (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1934).

”Frivilligsång”, osignerad, Den Svenske Folksocialisten 15/1940.

Furuhage, Abdon, ”Vår svenska mark”, Nationen 5/1931.

Gripenberg, Bertel, Efter striden (1923).

– ”Handling”, Den Svenske Folksocialisten 12/1940 respektive 13/1941.

Sista ronden (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1941).

Henningsson, Gunnar, ”Frihetshären”, Den Svenske Nationalsocialisten 39/1936.

Jarham, ”Man är väl demokrat”, Sverige Fritt 26/1943.

Key-Åhusen, Owe, ”Vaknande folk”, Den Svenske Nationalsocialisten 27/1933.

Kristen-nationell lyrik (Uppsala: Sveriges Kristliga Krigmannaförbund, 1941).

Lindholm, Sven Olov, ”Anfallskrig”, Den Svenske Folksocialisten 10/1940.

– ”Framför oss ligger Sverige”, Den Svenske Folksocialisten 47/1940.

– ”Nu eller aldrig!”, Den Svenske Folksocialisten 9/1940.

Lutheran, ”Till våra prästmän. En vädjan”, Dagsposten 12.5.1945.

P Koral, ”Femtekolonnarens paradmarsch”, Den Svenske Folksocialisten 49/1949.

– ”Svenskt porträttgalleri”, Den Svenske Folksocialisten 40/1949.

Procopé, Hjalmar, ”Sångarn och samtiden”, Den Svenske Folksocialisten 43/1944.

R. W-m., ”Nordistiska sonetter”, Sverige Fritt 19/1943.

Sven Olov, Sånger och dikter (Göteborg: NSAP, 1934).

– ”Vikingasång”, Den Svenske Nationalsocialisten 24/1933.

S. Lindholm, ”Vårt fosterland. På SSS sjuårsdag”, Den Svenske Folksocialisten 2/1940.

”Vår fana höj!”, osignerad, Nationalsocialistisk Tidning 11/1934.

Almgren, Birgitta, Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933–1945 (Stockholm: Carlssons, 2005).

– Germanistik und Nationalsozialismus: Affirmation, Konflikt und Protest. Traditionsfelder und zeitgebundene Wertung in Sprach- und Literaturwissenschaft am Beispiel der Germanisch-Romanischen Monatsschrift 1929–1943 (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Germanistica Upsaliensia 36: 1997).

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning (1983), övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg: Daidalos, 1992).

”Anmälan från redaktionen”, osignerad, Sverige Fritt 1/1934.

Andersen Kristian Aurebekk, ”’Ein norrøn vår’. Norsk nasjonalsosialistisk lyrikk, 1940–1945”, Masteroppgave i allmenn litteraturvitenskap, Institutt for lingvistiske, litterære og estetiske studier, Universitetet i Bergen, 2009.

Berggren, Lena, Blodets renhet. En historisk studie av svensk antisemitism (Malmö: Arx förlag, 2014).

– ”Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen eller ett viktigt forskningsobjekt?”, Historisk tidskrift 3/2002.

Boye, Karin, Det hungriga ögat. Journalistik 1930–1936. Recensioner och essäer (Stockholm: Legus, 1992).

– ”Nazistisk skönlitteratur”, Social-Demokraten 27.2.1934 respektive ”Nazistisk skönlitteratur II”, 1.3.1934.

Dahlberg, Per, ”Dagens fråga”, Nationell Socialism 2/1935.

Ekelund, Erik, ”Svensk skönlitteratur i Finland 1928”, Ord & Bild 1929 http://runeberg.org/ordochbild/1929/0700.html (26.1.2017).

Greider, Göran, ”Den politiska poesin”, Bakom TV’n ändrades ljuset. 56 politiska dikter, valda och kommenterade av Göran Greider (Stockholm: Bonniers, 2005).

Gunnar Björnram (signatur), ”Sverige – jag älskar dig. Sång av ’nazistkaraktär’”, Den Svenske Folksocialisten 9/1949.

Hübinette, Tobias, ”Vilken svensk författare motsvarar Japans Mishima, Tysklands Jünger och Frankrikes Céline?” (https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/01/20/forfattare-extremhogern/).

Klemperer, Victor, LTI. Lingua Tertii Imperii. Tredje rikets språk. En filologs anteckningsbok (1947), övers. Tommy Anderssson (Göteborg: Glänta, 2006).

Krouk, Dean, Fascism and Modernist Literature in Norway (University of Washington Press, 2017/Köpenhamn: Museum Tusculanum Press).

”Lewi Pethrus bannlyser politiken”, osignerad, Den Svenske Folksocialisten 9/1949.

Lööw, Heléne, Nazismen i Sverige 1924–1979. Pionjärerna, partierna, propagandan (Stockholm: Ordfront, 2004).

Möller, Daniel, ”Pekoral och pekoralister i Sverige”, Tre sekler av svenska pekoral (2018). (https://litteraturbanken.se/forfattare/MollerD/titlar/TreSeklerAvSvenskaPekoral/sida/2/etext).

Nasjonalsosialister i norsk diktning: 1. Samling foredrag holdt i norsk rikskringkastning vinteren 1942–1943 (Oslo: J. M. Stenersens Forlag, 1943).

Nazismen og norsk litteratur, red. Bjarte Birkeland m fl, 2 uppl (1975) (Oslo: Universitetsforlaget, 1995).

”När skall ’Du gamla, du fria’ bannlysas?”, osignerad, Den Svenske Folksocialisten 9/1949.

Perwe, Johan, Mörkläggning. Nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945 (Stockholm: Carlssons, 2016).

Ravn, Ole, Dansk nationalsocialistisk litteratur 1930–45. En introduktion (København: Berlingske, 1979).

Ritchie, James MacPherson, German Literature under National Socialism (Totowa, New Jersey: Barnes & Noble, 1983).

Rosengren, Henrik, ”Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945”, De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket, red. Maria Björkman, Patrik Lundell, Sven Widmalm (Lund: Arkiv, 2016).

”Sverige – jag älskar dig väckte olust inom Filadelfia-församlingen”, osignerad, Den Svenske Folksocialisten 8/1949.

Warburton, Thomas, Åttio år finlandssvensk litteratur (Helsingfors: Holger Schildts förlag, 1984).

Åsbrink, Elisabeth, 1947 (Stockholm: Natur & Kultur, 2016).

Östling, Johan, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (diss. Lund; Stockholm: Atlantis, 2008).

1Förordet utgör en essä med titeln ”Den politiska poesin”, daterad 2004, året före antologins utgivning (Göran Greider, ”Den politiska poesin”, Bakom TV’n ändrades ljuset. 56 politiska dikter, valda och kommenterade av Göran Greider (Stockholm: Bonniers, 2005), 5).
2Greider, 2005, 6 f.
3Greider, 2005, 15 f.
4Min studie Diktning i rörelse(n). Nationalism och nazism i parnassens marginal är under slutbearbetande och har planerad utgivning 2020.
5Signaturen Sven Olov, ”Arbetar-Nationalen”, Sånger och dikter (Göteborg: NSAP, 1934), 6 respektive Carl Ernfrid Carlberg, ”Nazi-Nationalen”, Storma Sodom! (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1934), 15.
6Se James MacPherson Ritchie, German Literature under National Socialism (Totowa, New Jersey: Barnes & Noble, 1983), 77, 79.
7Birgitta Almgren, Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933–1945 (Stockholm: Carlssons, 2005), 19.
8Exempel på fora på vilka aktuella dikter, men också alternativa tolkningar av händelseförlopp i historieskrivningen, publiceras står att finna på adresser som http://www.nordisk.nu/, http://www.motpol.nu/, http://sv.metapedia.org/, https://www.flashback.org/p40826453. Även You Tube förmedlar klipp med ljud och bild. Se exempelvis https://www.youtube.com/watch?v=lA7ZJx6MwwY (2.2.2019). Lindholms ”Folk i gevär” ingår i Sånger och dikter (10). Se även nätorgan såsom Nonkonform (http://www.nonkonform.se) och Realisten (https://sv.metapedia.org/w/Realisten).
9Abdon Furuhage, ”Vår svenska mark”, Nationen 5/1931.
10Ole Ravn, Dansk nationalsocialistisk litteratur 1930–45. En introduktion (København: Berlingske, 1979), 49 f.
11Nazismen og norsk litteratur, red. Bjarte Birkeland m fl, 2 uppl (1975) (Oslo: Universitetsforlaget, 1995), Kristian Aurebekk Andersen, ”’Ein norrøn vår’. Norsk nasjonalsosialistisk lyrikk, 1940–1945”, Masteroppgave i allmenn litteraturvitenskap, Institutt for lingvistiske, litterære og estetiske studier, Universitetet i Bergen, 2009 respektive Dean Krouk, Fascism and Modernist Literature in Norway (University of Washington Press, 2017/Köpenhamn: Museum Tusculanum Press).
12Lena Berggren, ”Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen eller ett viktigt forskningsobjekt?”, Historisk tidskrift 3/2002, 431 ff, 427 f.
13Birgitta Almgren, Germanistik und Nationalsozialismus: Affirmation, Konflikt und Protest. Traditionsfelder und zeitgebundene Wertung in Sprach- und Literaturwissenschaft am Beispiel der Germanisch-Romanischen Monatsschrift 1929–1943 (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Germanistica Upsaliensia 36: 1997), 25.
14Se exempelvis Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning (1983), övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg: Daidalos, 1992).
15Artikeln publicerades i två delar (Karin Boye, ”Nazistisk skönlitteratur”, Social-Demokraten 27.2.1934 respektive ”Nazistisk skönlitteratur II”, 1.3.1934). Artiklarna återfinns i en antologi: Karin Boye, Det hungriga ögat. Journalistik 1930–1936. Recensioner och essäer (Stockholm: Legus, 1992), 117–123. Sidhänvisningarna som anges i det följande härrör från denna.
16Victor Klemperer, LTI. Lingua Tertii Imperii. Tredje rikets språk. En filologs anteckningsbok (1947), övers. Tommy Andersson (Göteborg: Glänta, 2006), 304.
17”Vår fana höj!”, osignerad, Nationalsocialistisk Tidning 11/1934.
18”Frivilligsång”, osignerad, Den Svenske Folksocialisten 15/1940.
19Signaturen Jarham, ”Man är väl demokrat”, Sverige Fritt 26/1943. Se även ”Anmälan från redaktionen”, osignerad, Sverige Fritt 1/1934.
20Citatet härrör från en annons i Den Svenske Folksocialisten 18/1946.
21C-E Carlberg, ”Samlingssång i Manhem”, Sverige Fritt 43/1935.
22Gunnar Henningsson, ”Frihetshären”, Den Svenske Nationalsocialisten 39/1936.
23Sven Olov Lindholm, ”Nu eller aldrig!”, 9/1940 respektive dens., ”Anfallskrig”, 10/1940, båda Den Svenske Folksocialisten respektive Owe Key-Åhusen, ”Vaknande folk”, Den Svenske Nationalsocialisten 27/1933.
24Thomas Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur (Helsingfors: Holger Schildts förlag, 1984), 70.
25Daniel Möller, ”Pekoral och pekoralister i Sverige”, Tre sekler av svenska pekoral (2018). Texten i sin helhet finns tillgänglig på Litteraturbanken (https://litteraturbanken.se/forfattare/MollerD/titlar/TreSeklerAvSvenskaPekoral/sida/2/etext).
26Signaturen P Koral, ”Svenskt porträttgalleri”, 40/1949 respektive dens., ”Femtekolonnarens paradmarsch”, 49/1949, båda Den Svenske Folksocialisten. Texten till ”Skånska slott och herresäten” hade skrivits av Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist.
27Henrik Rosengren, ”Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945”, De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket, red. Maria Björkman, Patrik Lundell, Sven Widmalm (Lund: Arkiv, 2016), 204, 207 f.
28Lena Berggren, Blodets renhet. En historisk studie av svensk antisemitism (Malmö: Arx förlag, 2014), 205 f, Elisabeth Åsbrink, 1947 (Stockholm: Natur & Kultur, 2016), 79 respektive Johan Perwe, Mörkläggning. Nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945 (Stockholm: Carlssons, 2016), 255.
29Berggren, 2014, 249, 251, 253 f.
30Johan Östling, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (diss. Lund; Stockholm: Atlantis, 2008), 114.
31Tobias Hübinette, ”Vilken svensk författare motsvarar Japans Mishima, Tysklands Jünger och Frankrikes Céline?” (https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/01/20/forfattare-extremhogern/).
32Magda Bergquist, ”Sång till Sverige”, Den Svenske Nationalsocialisten 96/1938 respektive Magda Bergquist, Hymn till Sverige”, Svenska Dagbladet 29.10.1943. Så löd titeln redan då den ingick i antologin med kristen-nationell lyrik (Kristen-nationell lyrik (Uppsala: Sveriges Kristliga Krigmannaförbund, 1941), 9). Det är sistnämnda version som citeras i texten.
33Carl Ernfrid Carlberg, Lys Fylgia. Tids- och programdikter i svensk-gymnisk anda (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1946), 66.
34S. Lindholm, ”Vårt fosterland. På SSS sjuårsdag”, 2/1940, ”Framför oss ligger Sverige”, osignerad, 47/1940 (Lindholms dikt presenteras utan signatur på första sidan i en annons i vilken läsarna anmodas att skapa en melodi till texten. Dock framgår upphovsmannens identitet genom andra sammanhang) respektive Gunnar Björnram, ”Sång till Sverige”, 1/1940, samtliga Den Svenske Folksocialisten.
35”Sverige – jag älskar dig väckte olust inom Filadelfia-församlingen”, osignerad, 8/1949 respektive signaturen Gunnar Björnram, ”Sverige – jag älskar dig. Sång av ’nazistkaraktär’”, 9/1949 (se även dens., ”Sång till Sverige”, 1/1940) samt ”När skall ’Du gamla, du fria’ bannlysas?”, osignerad, 9/1949 och ”Lewi Pethrus bannlyser politiken”, osignerad, 9/1949, samtliga Den Svenske Folksocialisten.
36Boye, 1992, 123.
37Hjalmar Procopé, ”Sångarn och samtiden”, Den Svenske Folksocialisten 43/1944.
38Erik Ekelund, ”Svensk skönlitteratur i Finland 1928”, Ord & Bild 1929, 644. http://runeberg.org/ordochbild/1929/0700.html (26.1.2017).
39Per Dahlberg, ”Dagens fråga”, Nationell Socialism 2/1935. Månadstidningen utgavs av Politiska centralkommissionen inom Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och fungerade därmed som ett komplement till Den Svenske som partiorgan.
40Bertel Gripenberg, ”Krig och kärlek”, Sista ronden (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1941), 75, dens., ”Handling”, 12/1940 respektive 13/1941, båda Den Svenske Folksocialisten.
41Carl Ernfrid Carlberg, Vakna svensk! (Stockholm: Svea Rikes förlag, 1934), 7–8.
42Dikten presenteras enligt följande radindelning: ”Jag sticker i din rygg min pennas / spets / – men den är fylld med blått nor- / distiskt bläck! / Gror bragdens ära blott på stridens / mark?”. Se signaturen R. W-m. under rubriken ”Nordistiska sonetter”, Sverige Fritt 19/1943.
43Signaturen Sven Olov, ”Vak upp vårt folk” respektive ”Vikingasång”, Sånger och dikter (Göteborg: NSAP, 1934), 3 respektive 14–15 samt S. Lindholm, ”Vårt fosterland. På SSS sjuårsdag”, Den Svenske Folksocialisten 2/1940. ”Vikingasång” publicerades i partiorganet redan året före (Sven Olov, ”Vikingasång”, Den Svenske Nationalsocialisten 24/1933). Citatet är hämtat från samlingen.
44Signaturen Sven Olov, ”Arbetar-Nationalen”, ”Svensk morgon”, ”Upp till den morgon”, Sånger och dikter (Göteborg: NSAP, 1934), 6, 12 respektive 4.
45Exemplen har hämtats från Carlbergs nämnda samlingar Vakna svensk! och Lys Fylgia. ”Historiens dom” återfinns i denna version i Vakna svensk!, 12–13. Purim, en ofta återkommande referens, är en judisk högtid som vanligtvis infaller i mars.
46Signaturen Lutheran, ”Till våra prästmän. En vädjan”, Dagsposten 12.5.1945.
47Heléne Lööw, Nazismen i Sverige 1924–1979. Pionjärerna, partierna, propagandan (Stockholm: Ordfront, 2004), 222.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon