I en av de mer uppsluppna artiklarna i Per Højholts Stenvaskeriet og andre stykker (1994) berättar författaren om ett besök hos Paul la Cour. Højholt befinner sig i lärlingens position och mästaren tar emot honom med stort allvar och uppenbar generositet, de talar om poesi och läser ömsevis dikter för varandra. Efter överläggningarna går la Cour med sina två små vackra döttrar över till grannen för att hämta mjölk – scenen blir för Højholt ”næsten et digt af ham selv!” När det blir dags att sova får Højholt en enkel kammare med stallfönster, ett litet bord och säng. Och så ett stearinljus till kvällsläsningen. La Cour frågade om han visste vem som sist hade legat i sängen – det visade sig vara Erik Lindegren, som nyligen hade sträckt ut sina mäktiga lemmar där, där ”jeg blegfis nu skulle ligge”. Højholt gick närmast ”i koma”, skriver han. Nu gällde det bara att la Cours hustru inte i något missförstått pryderi hade bytt sängkläder: det kunde man inte avgöra i halvmörkret. För säkerhets skull tog han själv av sig alla sina kläder innan ha lade sig. Man vet ju aldrig. ”Måske geni smitter af, bare lidt!” Han ville inte gå miste om något. Till nattläsning fann han sen på taburetten en diktsamling. På franska. Men nu kunde inget stoppa honom. ”Blegfisen forstod hvert ord.”

”En debuterende blegfis i geniets seng”, som först stod att läsa i Jyllands-Posten 18.8.1992, slank fint in i Stenvaskeriet og andre stykker, som förvisso inte är någon författarpoetik i egentlig mening, men inte desto mindre pekar rätt in i Højholts poetik, på samma sätt som de olika texterna i Del af labyrinten (1982) ”tar oss nära hjärtat av Inger Christensens poetik”, som det formuleras på baksidan till Marie Silkebergs svenska översättning (2017). Båda böckerna tar oss närmare principerna för, mekanismerna bakom, de båda poeternas diktning – deras poetik. Men en författarpoetik, det är i Michael Kallesøe Schmidts stränga och användbara terminologi i Forfatterpoetik. En genres historie inte bara en text som på något sätt är relaterad till författarens syn på skrivandet, skapandet och diktarkallet, utan en särskild slags text, en genre, som skriver in sig i en lång tradition av reflexioner om konst som samtidigt själva på olika sätt utgör – reflekterande konst. Eller med en annan utmärkt formulering, texter där konsten både omtalas och uttalas. I fråga om den snävare danska corpus som står i centrum för Michael Kallesøe Schmidts intresse tillkommer en mer handfast bestämning: det rör sig om distinkta, i bokform utgivna verk, som är koncipierade just som poetiker, med kommentarer till det egna skapandet, böcker som Paul la Cours Fragmenter af en Dagbog (1948), Per Højholts Cézannes metode (1967) och Intethedens grimasser (1972), Søren Ulrik Thomsens Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik (1985) och Pia Tafdrups Over vandet går jeg. Skitse til en poetik (1991). Det är sådana verk som utgör ”genrehistoriens grundstamme” (s 13). Lite mer heterogena verk, som Stenvaskeriet, som utgörs av 57 tidigare texter som publicerats 1966–1994, och Del af labyrinten med material från 1966–1981, är då snarare att se som poetologiska textsamlingar – men båda återfinns lyckligtvis under rubriken Forfattarpoetik i den avslutande litteraturförteckningen. Stenvaskeriet kan till och med ses som ”Højholts tredje forfatterpoetik” (s 231) och i några avslutande ”Blinde vinkler” förstår man att den tidiga definitionen av genren inte är huggen i sten: också en samling tidigare publicerade texter, där själva urvalet, uppsamlingen, eller förord/efterskrift profilerar den självreflexiva gesten, kan inrangeras bland författarpoetikerna. (s 335) Och om de inte gör det så kan de nyansera och supplera bilden av författarpoetikerna. De hör hemma i samma historia, samma fält, även om de inte utgör några konstituerande exemplar som efterföljande skribenter förhåller sig till. Per Højholts ”tredje författarpoetik” är inte en författarpoetik som alla relaterar till på samma sätt som till Cézannes metode. Texterna omkring de stora numren är ändå så präglade av genericitet, det vill säga att de, med en lyckad formulering i Jaques Derridas ”Genrens lov”, tillfälligt kan ”delta” i en genre (s 52), eller är så distinkt förnimbara i den heteroglossia (Bakhtin; s 65) som ofta återfinnas i texter om litteratur, att man omedelbart hör att de har med saken – poetiken – att göra. Då kan det rent av röra sig om genrehybrider eller polygeneriska verk, där man – som i Kirsten Hamanns Bruger De ord i kaffen? (2001) – kan finna fiktiva inslag inne i en mer teoretiskt resonerande poetiktext (s 245 ff). Henrik Bjelkes Sex råb fra baghovedet (1981) kan lägga sig som en slags retroaktiv poetik med samtidspolemiska inslag intill författarens roman Hundrede postkort fra helvede (1980). Där genericiteten ”myldrer runt på tværs af genrerna”, är genren enligt en av auktoriteterna på området, Jean-Marie Schaeffer, ”en retrospektivt dannet kategori” (s 335). Så går det också att se det: författarpoetiken, som den tidigt lanseras i avhandlingen, är snarare att se som en heuristisk kategori, varifrån sedan en strid ström av texter och textsamlingar kan genereras.

Så även om inte ”En debuterende blegfis i geniets seng” utgör någon poetik-text i sig, så är den inte att komma udenom om vi vill förstå Højholts ambivalenta relation till den höga, orfiska polen i den nordiska modernismen, lika lite som vi kan undvara Inger Christensen betraktelser över Dante i Del af labyrinten om vi vill närma oss hur hon ser på diktens möjligheter.

Redan skissartat antytt som ovan borde det framgå att Michael Kallesøe Schmidts studier lyckligtvis för långt ut över de text- och genreteoretiska finkalibreringar som ibland kan tyckas ta över i hans projekt. Själva arbetet med preciseringar producerar dessbättre både historiska resonemang och analyser av de situationer där texterna träder fram. ”Modernismens gennembrud til poetik” var den talande rubriken till Jettte Lundbo Levys historisering av Paul la Cours Fragmenter af en Dagbog: den trädde fram just som en genre, i en specifik situation i Danmark efter kriget, där den profilerade sig gentemot programskriften och manifestet i den tidigare modernismen och avantgardismen. Men genren expanderar snart, i olika litteratur- och kulturpolitiska konjunkturvågor, från 1948 och framåt, med en viss kulmen under 1980-talet, med dess ”boom for forfatterpoetiken” och den därpå följande ”forfatterpoetikkens anden bølge” 1991–96, i Michael Kallesøes rätt minutiösa historik. Diskussionen växer till ett veritabelt fält av dynamik och polemik med inbördes referenser kors och tvärs. Pia Tafdrup kan i Over vandet går jeg knyta an till Paul la Cour i stil och lyriksyn, medan Søren Ulrik Thomsen hämtar inspiration hos Per Højholt till Mit lys brænder (s 223). Liksom Inger Christensen i Del af labyrinten tycker sig Niels Lyngsøe i MORFEUS (2004) se hur några få grundelement i naturen och språket ”morfer ind og ud af hinanden”, via kroppen (s 266). Omkring en tredjedel av de c:a 80 texter som tas upp i avhandlingen är tryckta 1990 eller senare; det gör avhandlingen helt aktuell. Men sammanhanget växer, bakåt i historien, med poetikens upptakt i antiken och med särskild vikt vid det som Michael Kallesøe Schmidt kallar ”akademisk poetik” under det tidiga 1900-talet. Rummet omkring de mest välkända författarpoetikerna vidgas med en lång rad andra texter, ofta litteratur- eller kritikhistoriska fynd, vad jag kan förstå, och fram i tiden, upp till 2017. Från Aristoteles’ till Christian Stokbro Karlsens Poetik (2017), således.

Att det över huvud taget kan te sig problematiskt – och som ett delvis nytt perspektiv – att gripa sig an poetik just som en fråga om genrer, har att göra både med att poetiken i lite vidare mening, läran om diktningen, om dess väsen och tillkomstvillkor, om dess syften och betydelse i ett vidare mänskligt sammanhang, har en så lång historia och att den har behandlats och artikulerats i så många olika sammanhang, discipliner och traditioner. Retoriken, läran om det effektiva uttryckssättet, som inte utan spänningar följer poetiken genom historien, den filosofiska estetiken, den lingvistiskt orienterade litteraturteorin, den litterära kritiken: alla griper de in över poetikens domäner. Och det har inte alltid varit så lätt, och kanske inte så viktigt heller, att avgöra vad som hör till vad.

Lite förhastat ter sig påståendet att ”poetikhistorie er i det hele taget et sjældent fenomen i den internationale litteraturforskning, både hvad angår forfatternes og akademikernes varianter af poetik” (s 76), särskilt om man inbegriper den bredare estetik-historien i resonemanget. Internationellt sett går det nog att hävda att det var nykritiken – med den höga värderingen av de litterära artefakterna och därmed skapandet av dem – som satte fart på intresset för äldre litteraturteori och poetik i dess olika gestalter. William K.Wimsatt & Cleanth Brooks, Literary Criticism (1957) och Johan Fjord Jensens Den ny kritik (1962) formligen ropade ju efter en ny typ av teoretiskt informerad litteraturvetenskap som rörde sig närmare de litterära konstverken än den impressionistiska litteraturhistorien. Men självklart ser det, som Michael Kallesøe Schmidt skriver, olika ut på nationell nivå. Inte minst ämneshistoriskt återstår här mycket att göra; själv har han fäst sig vid det stora intresset i Tyskland. Bruno Markwardts stora Geschichte der Poetik IV (1937–67) har han noterat. Men också Heiko Ueckers (Hrsg.) Fragmente einer skandinavischen Poetikgeschichte (1997) hade säkert kunnat vara användbar för hans syften, med Ivar Lærkesens inledande ”Poetikkens felt” och en ”Bibliographische Handreichung” som omfattar 368 nummer från tiden 1941–1996.

Det som har gjort poetiken så lockande har ofta varit just dess breda spektrum, från teori på olika abstraktionsnivå, till poetologiska texter och en del litteraturkritik – och till författares explicit eller implicit metapoetiska dikter. Verlaines dikt ”L’art poétique” hör ju till poetiken, lika väl som Roman Jakobsons ”Lingvistik och poetik”. När man närmar sig texterna från idé-hållet är det inte avståndet till den litterära praktiken som är avgörande. Här får man vara hur teknisk eller teoretisk som helst; så länge man har något viktigt och/eller intensivt att säga om saken.

Många har nog också sett poetiken som ett slags frirum – mitt emellan teorin/sekundärlitteraturen och den konstnärliga diktningen, ett rum för litterater och kritiker som nästan kan agera som skapande diktare: ”Kritik er heller ikke Ros eller Ris […] men en litterær Kraft, der staar i Litteraturens Tjeneste”, som Jens Kruuse formulerade det i slutet av fyrtiotalet (s 123). I samma rum kan diktarna, med viss självskriven auktoritet, uppträda som forskare – poetologisk dead pan kallar Michael Kallesøe Schmidt det för, när Per Højholt tycks hålla masken som gravallvarlig akademiker i Cézannes metode (s 150 ff).

Brokigheten i resonemangen liksom bland texttyperna är väl känd av Michael Kallesøe Schmidt, en typisk rubrik till ett avsnitt är ”Poetiseret teori eller teoretisk metafiktion” (s 34). Ändå tenderar han att, i någon form av bastant motsättning, tänka sig att de mer ”litterärt” präglade poetologiska texterna avtecknar sig mot en förment logisk, saklig, ”assertiv”, argumentativ, avhandlings- eller sekundärlitteratur-artad prosa. I en diskussion med Mads Julius Elf om hur man kan se på Pia Tafdrups Over vandet går jeg. Skitse til en poetik (1991), där Poul Erik Tøjner har läst verket ur ett filosofiskt perspektiv, medan Elf förespråkar ett mer retoriskt, kan man läsa att de två sätten att närma sig poetik-texten inte utesluter varandra, utan beskriver två sidor av samma sak, som betraktas på väsensskilda sätt. Att poetik har konst som objekt är allmänt accepterat, heter det, men…”Hvorvidt poetik ses som del af en genuint teoretisk disciplin eller en frit fabulerende udtryksform, der selv tilhører kunstens område, er derimod et omtvistet diskussionsemne, som afsætter et grundlæggende skel i forskningen.” (s 27). Men dels behöver ju inte det som hör till konstens område vara ”frit fabulerende” – och inte heller behöver ju ”lyrik” vara ”fiktion”, som det antyds då och då – och dels är väl inte heller teorin/sekundärlitteraturen fri från genrer med egna historiska särdrag. Diktanalysen, t ex, visst kan den ses som en genre (eller flera), med sin egen historicitet, det visade Magnus Jansson i sin avhandling Genom tidsspegeln. Diktanalysen som texttyp (1999), och det samma gäller rimligen för både författarpoetiker och för det som Michael Kallesøe Schmidt kallar den akademiska poetiken. Om det är idé- eller textsidan i en given text som ska sättas i centrum kan ju också avgöras från fall till fall – dels utifrån hur mycket ”konst” texten ifråga är präglad av, dels utifrån vilka intressen undersökningen styrs av. Det gäller inte minst en del av de svenska verk som Michael Kallesøe Schmidt lite otippat tar upp i sitt avsnitt om ”Akademisk poetik” (s 78–96).

Att den ”akademiska” poetiken ägnas ett visst intresse, inte minst som kontrast till författarpoetiken är i och för sig utmärkt. Att kalla den för ”akademisk”, inte ”vetenskaplig”, är också en poäng – på så vis läggs vikten snarare vid den institutionella ramen kring texterna än vid att den akademiska poetiken är teoretisk. Men ibland kan man som redan antytts ändå få intryck att den ”akademiska” (eller ”teoretiska”) poetiken, eller analysen av den på nya meta-nivåer, skulle vara mindre präglad av genre-egenskaper än författarpoetiken. Det är många verk som kommenteras i kapitlet, men urvalet kan verka lite slumpmässigt ibland, liksom karakteristikerna. Avhandlingar som sinsemellan är väldigt olika, buntas samman som ”spekulative” (s 90). En anledning till det kan vara att någon ”eksemplar-gruppe for genren akademisk afhandling” inte har etablerats (s 236), en annan är att det just här hade behövts betydligt mer av historisk analys.

Yrjö Hirns dristiga försök att gentemot de stora estetiska systemen från 1800-talet etablera en empiriskt orienterad och etnografiskt informerad estetik von unten i The Origins of Art (1900) kan inte med bästa vilja i världen kallas för en poetik. Det kan däremot naturligtvis Olaf Homéns Poetik (1953) (s 81). Men om vi nu ska prata om genrer och inte i första hand om ämnesområden, så ska Homéns förstås i en helt annan tradition än Hirns, nämligen den långa traditionen av handböcker i poetik som florerar alltsedan renässansen. Så försöket att skissera de ”spekulative poetikafhandlingers argumentationsform” (s 80) borde kanske ha gjorts med utgångspunkt i mer spekulativt inriktade böcker än de svenska verk författaren tar upp (jfr s 90). Att Hans Larssson försökte ”kombinere rationel tænkning med intuitiv indsigt” (s 81) är rätt intetsägande, särskilt om det skulle vara ”et genkommende træk i megen akademisk poetik og forfatterpoetik helt frem til i dag”. Eller blir det automatiskt mer irrationellt när man talar om sådant som ter sig paradoxalt? Är det verkligen så logiskt utmanande att – som Per Højholt – tala om den konstnärliga textens ändamål i termer av ” at præcisere det ubestemte” (s 161)? OK – det kommer i ”konflikt med den anvendte diskursform”, den teoretiska utredningens, och det är kanske en större diskussion, men ändå: jag tycker att Michael Kallesøe överreagerar, i sin nit att separera olika ”diskursmodi” i textanalyserna (jfr s 62). Hans Larsson tänker nog rationellt i Poesiens logik (1899), men han tänker också kring det som uppfattas som ”intuition” och liknande; det är ju ett av ärendena i estetiken. De svenska verken etablerar visserligen ett fält, där vissa frågor återkommande diskuteras (s 83), men de har en väldigt labil position i det ”akademiska” systemet. Olle Holmbergs originella Inbillningens värld (1927–30) – som Michael Kallesøe Schmidt finner ”redundant” (s 90) – utgjorde på sin tid en stor provokation för hardcore-empirikerna i det litteraturhistoriska etablissemanget. Hans Ruin, med sin allmänt uppskattade Poesins mystik (1935), är sällan någon referens i den senare svenska forskningen om poesi. Lite ohistoriskt blir det också när metoden i F.J. Billeskov Jansens Poetik III (1945–48) sägs vara ”strukturalistisk” (s 87). Billeskov Jansen var bekant med den moderna lingvistiken; men de danska strukturalisterna stöter man snarare på i tidskriften poetik i slutet av 60-talet. Det kunde gott ha nämnts i de avslutande ”Blinde vinkler”, där den akademiska poetikens senare och mer självständiga utveckling i verk av bland annat Jørgen Dines Johansen och Per Aage Brandt nämns (s 336).

Där får det vara nog med lamentationerna. Det är ingen tvekan om att Michael Kallesøe Schmidt har genomfört ett pionjärarbete på ett område som tidigare bara punktvis har varit belyst. Sannolikt kommer avhandlingen att bli ett standardverk att förhålla sig till ett bra tag framöver.

I nio stora kapitel (s 97–333) vecklas genrens danska historia 1948–2017 ut.

Varje kapitel inleds med en instruktiv tablå, där man kan se mångfalden av genrer som den överordnade författarpoetiken kan ta i bruk – fragment, essay, avhandling, dikt, berättelse, dialog, dagbok, brev, kortprosa – och vilka av dem som aktualiseras inom de olika perioderna 1948–2017. Här ser man också vilka poetologiska teman som slås an, t ex ”poetisk transcendens som menneskets frelse” 1948, ”kunstens kritiske potentialer, skizofreni vs attituderelativisme” 1968–1976 och ”digt og univers, skriveproces, forholdet fiktion/non-fiktion” 1999–2006. Greppet är originellt, övertydligt kunde man tycka, men det hjälper en i orienteringen; materialet är ju både komplicerat och omfattande. Det blir en ny stor del av litteratur- och delvis kulturhistorien som lyfts fram, med material som annars ofta ses som stöd- eller sekundärlitteratur. Som svensk kan man också notera att just poetologiskt orienterade författare eller kritiker – som Vilhelm Ekelund eller Klara Johansson, eller Gunnar Ekelöf för den delen, i hans prosa och kritik – helt enkelt försvinner ut, både i undervisningen och i det allmänna medvetandet, eftersom de inte producerar sig i någon av de mer egentliga, centrala och riktiga genrerna, dikt, novell, roman och drama. Ofta rör det sig om författare som respekteras, men som inte sätts i bruk.

Mångfalden exempel här borde kunna göra yngre läsare nyfikna på författare som Jørgen Gustava Brandt, Elsa Gress och Henrik Bjelke – och få äldre att kasta sig över t ex Mikael Bloks ”epistolære forfatterpoetik” i året før du dør og lige efter du er vågnet. IX breve fra bucuresti (2016) eller Amalie Smiths medie- och gränssnittsobservanta Et hjerte i alt (2017). Till stor hjälp när man kommer till de decentrerade publiceringsstrategierna hos t ex Michael Thykier är Michael Kallesøe Schmidts outröttliga textkritiska akribi. Väl framme i ”datalogiens inbrud i forfatterpoetiken” (s 327) med Martin Larsen i Parasitsonetterne (2017), eller hos Christian Stokbro Karlsen, med hans neo-heideggerianska kritik av ”feticheringen af produkter og iscenesættelsen af en signatur” i Poetik (2017) (s 330), börjar man sakna ett personregister (!). Kanske var det Niels Hooges Små fortællinger. Totalromanen (1997), med dess 95 sidor långa redogörelse för huvudpunkterna i Hegels Phänomenologie des Geistes (1807) insprängd i en redogörelse för begreppet totalroman man blev så nyfiken på? Det är nämligen en av avhandlingens stora förtjänster – att det är så mycket man blir nyfiken på i denna vitala del av den danska samtidslitteraturen.