I centrum för Anna Möller-Sibelius undersökning av den finlandssvenska 1960–70-talspoesin Dikt och ideologi står tre författarskap: Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons. Med siktet inställt på poetisk förnyelse ägnar sig de tre diktarna åt ett samhällspolitiskt engagemang, utför kreativa formexperiment, och rör sig, om än med blandade känslor, bort från den modernistiska poesins idylliska naturdikt och centrallyriska diktjag.

Arbetets övergripande syfte är att, med författarens egna ord, ge ”en bild av 1960- och 70-talens finlandssvenska poesi via tre centrala författarskap och med fokus på tematiken dikt och ideologi” (s. 24). Den aktuella periodens diktning har till stora delar gått både forskning och litteraturdebatt obemärkt förbi. Möller-Sibelius tar sig an uppgiften att fylla kunskapsluckorna med entusiasm, kunnighet och skrivglädje. Det är enkelt att hålla med författaren om att 1960- och 70-talens poesi är både ”läsvärd, tankeväckande och rolig”. Ytterligare en premiss är att Möller-Sibelius menar att en fördjupad förståelse av 1960- och 70-talens poesi är en nödvändighet för att kritiskt kunna granska vår egen samtid.

Hur ska man då förstå relationen mellan de två nyckelbegreppen dikt och ideologi? Det är den teoretiska knäckfrågan för den samhällsengagerade poeten under 1960- och 70-talet – och för litteraturvetaren som betraktar frågan i backspegeln. I bokens inledande kapitel förs en kortare diskussion om denna för analysen så avgörande problematik. Ideologi definieras allmänt och kortfattat med stöd i Nationalencyklopedin som ”de olika världsåskådningar som med nödvändighet finns i varje samhälle” (s. 26). Möller-Sibelius betonar att hon inte ansluter sig inte till en marxistisk förståelse av ideologi. Hon anför istället en pragmatisk hållning genom vilken varje författarskap tolkas med stöd i dess dominerande världsåskådning: Huldéns kristendom, Anderssons naturvetenskapliga ateism, och Ågrens allmänna och politiska idealism.

Boken är strukturerad i tre delar, en för varje författarskap. Varje del är i sin tur uppdelad i underrubriker som syftar till att besvara den övergripande frågan om relationen mellan dikt och ideologi. Tillvägagångssättet är tematisk analys i kombination med mycket textnära läsningar. Närläsningarna kompletteras med en idéhistorisk kontexualisering av dikternas bärande idéer. En tematisk disposition hade kunnat bistå läsaren med en överblick av teman och poetiska praktiker. Det hade exempelvis varit enklare att orientera sig i frågan om 1960- och 70-talens relation till finlandssvensk modernism om exempel ur de tre författarskapen hade samlats under en och samma rubrik. Möller-Sibelius val att fokusera på ingående textanalys av ett författarskapen i taget har den fördelen att kapitlen verkar introducerande, vilket är en värdefull kvalitét i det här fallet.

I den första delen undersöks filmregissören, doktorn i litteraturvetenskap och poeten Gösta Ågrens författarskap under rubriken ”Paradoxalitet”. Ågren är redan under 1950-talet en samhällsengagerad diktare med ett stort vänsterpolitiskt engagemang. Dock präglas hans tidiga poesi parallellt med detta av ”idealism, autenticitet, sublimitet, enhet och tro på naturen i människan” (s. 40–41), en romantisk-idealistisk världssyn som står i krass opposition till efterkrigstidens politiska och historiska situation. Det är denna motsättning eller paradox mellan idealism och verklighet som enligt Möller-Sibelius utgör drivfjädern i Ågrens tidiga diktning. Två vitt skilda tolkningstraditioner aktiveras således för att fånga Ågrens paradoxala poesi: estetisk idealism och marxistisk teori. I ett mycket intressant avsnitt undersöker Möller-Sibelius exempelvis Ågrens engagemang i Österbottens kultur och folkliv samtidigt som han, i linje med tidens internationalistiska strömningar, riktar blicken utåt mot Afrika, Asien, Amerika och Europa.

Den poetisk-etiska huvudfrågan kretsar, som så ofta i samhällsengagerad poesi, kring poesins legitimitet. Vad kan dikten åstadkomma i en tid präglad av handfast socialt engagemang? Hos Ågren fungerar det sublima i litteraturen som en mobiliserande kraft riktad mot framtiden. Verklighetens ohyggligheter estetiseras och upphöjs till sublim konst, men visionen om en annan möjlig värld återför ansvaret för denna på läsaren.

I den andra delen, betitlad ”Polyfoni”, undersöker Möller-Sibelius en av den finlandssvenska litteraturens än idag mest populära poeter, Lars Huldén, professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Liksom Ågren intresserar sig Huldén tidigt för att bryta med en förgivettagen uppdelning mellan periferi och centrum, i synnerhet i hans dikter om Österbotten. Utgångspunkten är dock att Huldén inte i första hand är en vänsterideologisk diktare, utan snarare en värdeskeptisk postmodernist. Huldén hyser en misstro mot romantiska ideal, mot modernismens fokus på det subjektiva och naturligtvis även mot den dominerande vänsterideologins marxism. I hans poesi är språket ett ytfenomen och poesin en kommunikationsakt genom vilken allt språk kan transformeras till poetiskt material. Det polyfona i hans diktning är ”ett formval avpassat för en nivellerad och pluralistisk modernitet” (s. 338). Det är en intressant iakttagelse som gärna hade kunnat få jämföras med tidigare forskning om språkmaterialism och konkretism, förslagsvis med utgångspunkt i Jesper Olssons resonemang om poesins former i Alfabetets användning. Konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal (2005).

Med stöd i Norman Faircloughs kritiska diskursbegrepp analyserar Möller-Sibelius hur kristendom som kollektivt språkligt fenomen i Huldéns diktning används som material för en poetisk parodi. Kristna seder och bruk, retorik och bibelns berättelser utgör språkmaterialet. På motsvarande sätt angrips den nationella och patriotiska historiska finländska diskursen i dikter som både problematiserar en idealiserande politisk diskurs och lyfter fram språkets roll för människans förståelse av sig själv och för andra etiska frågor. Lika intressant är analysen av Huldéns Herdedikter från 1973. Här kombineras samtidspolitiska frågeställningar med poesins idyllelement i kollageform.

I den tredje delen undersöks psykiatern och sedermera kulturministern Claes Anderssons poesi under rubriken ”Dialektik”. Andersson hämtar till skillnad från de andra två poeterna sin referensram från ett borgerligt Helsingfors. Staden och det urbana är följaktligen viktiga komponenter i Anderssons poetiska skildringar av de utsatta i samhället. Hans yrkesroll som läkare är också betydelsefull – hans poesi framställer ett ”sjukt” samhälle som kräver sina ensamma offer, man hittar dem på låsta psykiatriska avdelningar eller i kalla trappuppgångar. Andersson kämpar mot en upplevd alienation i förhållande till medicinens kliniska språk som bara kan brytas i ett autentiskt möte mellan människor. Här uppträder en intressant skillnad mellan Ågren och Andersson: då den förre sätter sitt hopp till individens förmåga att så att säga mobilisera sig själv mot världen utgår den senare från ett samhällskritiskt perspektiv i vilket systemet måste förändras, inte människan. Som konsekvens av detta antar Andersson språkrörets poetik: han ska med sin poesi representera de röster som inte hörs någon annanstans.

Hos Andersson står till skillnad från Ågren inte ideal och verklighet i konflikt med varandra. Andersson söker istället sig bort från en estetiserad främmandegöring av verkligheten och skriver istället fram det materiella i kroppen, döden och kärleken. Även språket smittas av detta perspektiv, så att ordens materialitet tar form och blir kropp, i Andersons dikter. Han företräder en slags marxistisk naturvetares blick på verkligheten: det enda som finns är den materiella världen framför oss och hur den påverkar våra liv. Poesin bör inte, enligt Anderssons poetik, väja från det fula och frånstötande. Dikten verkar tvärtom, liksom psykoanalysen, genom sin förmåga att lösa upp ”sådant i kulturen som annars fixeras i olösta konflikter och bortträngningar” (s. 342). Att han problematiserar idylldikten och det epifana hör till samma vilja att återföra poesin på verkligheten i en kritisk granskning av psykiatrin, samhället och poesin.

Under den aktuella tidsperioden var kvinnans roll i samhället en omdebatterad politisk fråga. Det är därför anmärkningsvärt att ingen av de tre diktarna i särskilt stor utsträckning förhåller sig aktivt till kvinnorörelsen. Möller-Sibelius noterar när kvinnan dyker upp som motiv i en del dikter, men poeternas egna brist på engagemang i frågan smittar av sig på framställningen. Hade man inte kunnat tänka sig att blanda in en dam bland knektarna?

Möller-Sibelius resonerar inledningsvis utförligt om sitt urval med särskilt beaktande av könsaspekten. Den initierade diskussionen till trots faller valet ändå till slut på att utesluta den mest intressanta kvinnliga kandidaten: den vänsterpolitiska diktaren och föregångaren Eva Wichman vars författarskap ligger utanför den avgränsade tidsperioden. Men enbart resonemanget om Wichman som möjlig utgångspunkt är tillräckligt intressant för att jag genom hela studien ska komma att sakna den litteraturhistoriska referensram som Wichmans livsöde hade kunnat bistå med. Jag tror att ett utökat genusperspektiv på hela materialet hade varit både intressant och välbehövligt. Hur hade till exempel Anderssons bruk av kroppen i poesin kunnat läsas utifrån en feministisk horisont? Kan inte humorn i Huldéns dikter också läsas som en manligt kodad diskurs?

Ytterligare ett problem är hanteringen av referenser och källor. Ofta hänvisas till andrahandskällor eller allmänna referensverk som Nationalencyklopedin. Det hade exempelvis varit givande att få ta del av en mer ingående diskussion om det tidigare nämnda ideologibegreppet. Den brett definierade och allmänt hållna definitionen fortplantas i analyserna av dikterna, vilket innebär att den grundläggande frågan om relationen mellan dikt och ideologi teoretiskt sett hamnar i skuggan. Allt ljus riktas istället mot dikterna och deras idéhistoriska kontext.

Nu är det visserligen just de textnära läsningarna som är undersökningens största förtjänst. Dikt och ideologi ger en rik och nyanserad bild av 1960- och 70-talens finlandssvenska poesi. De tre valda författarskapen, liksom den avgränsade tidsperioden ter sig mycket väl valda för en undersökning av tematiken dikt och ideologi. Framförallt finner jag de i studien utspridda diskussionerna om förbindelserna till idyll- och naturdiktningen och modernismen mycket givande, även om jag i just det fallet hade önskat en samlad diskussion. Styrkan med Möller-Sibelius arbete är de ingående närläsningarna av författarskapen, och hur samtidens diskurser bryts och fogas in i respektive dikt. Den som söker mer kunskap om den finlandssvenska dikten i mitten av nittonhundratalet finner här många och ingående resonemang och analyser.