Dean Krouks studie Fascism and Modernist Literature in Norway ställer fascism, eller nazism, i förhållande till modernistisk litteratur i Norge och omfattar såväl antifascistiska, eller antinazistiska, som fascistiska, eller nazistiska, diktare. I inledningen talar Krouk i termer av fascism, nazism och «far-right nationalism» (4), men diskuterar inte skillnaden vidare och upprätthåller inte heller någon distinktion mellan fascism och nazism. Med tanke på att det norska fascistpartiet betecknade sig Nasjonal Samling förefaller enligt min mening kategoriseringen nazism närmare till hands. Det nationella var centralt för nationalsocialisterna och så i synnerhet synes det i det norska fallet. Primärt handlar studien givetvis likväl om modernistisk diktning – och dess förhållande till nazismen.

Trots utgångspunkten i de motstående grupperingarna är nazisterna överrepresenterade i studien och rymmer såväl nobelpristagaren Knut Hamsun som Åsmund Sveen och Rolf Jacobsen, vilken utnämns till norsk litteraturs mest kände modernist. Antinazisterna representeras av en enskild diktare: Sigurd Hoel, även om likaså Nordahl Grieg, Johan Borgen och Sigrid Undset omnämns. Fokus ligger utom all tvekan på nazisterna. Gemensamt hade Sveen och Jacobsen en bakgrund som vänsterradikala, men båda anslöt till Vidkun Quislings norska nazistparti under kriget. Enligt ett etablerat sätt att betrakta nazismen som en högerriktad rörelse hade de alltså omfunktionerats från vänster till höger. Sådana överskridanden var legio vid tiden, då kommunister förvandlades till nazister och tvärtom. Enligt Krouk missbedömde emellertid Sveen nazismens radikalitet vad gällde vitalismen, med Krouks beteckning «poetic eroticism». Sveens vitalism var nära förbunden med hans föreställning om den nazistiska pånyttfödelsen, resonerar Krouk, men nazismens utopi omfattade inte alla register. Sveens homosexualitet och erotiska liberalism lät sig svårligen förenas med nazism och blev till en besvärande komplikation för honom.

Hamsuns författarskap är förvisso väl utforskat och hans relation till nazismen likaså. Ändå är den ännu inte utredd till fullo. Så argumenterar Dean Krouk för att Hamsuns nazism framträdde långt tidigare än vad som hittills framhållits i eftermälet. Hamsuns nazism var ingen ålderdomsförvirring så som den stundtals bortförklarats, utan fungerade kontinuerligt till och med från föregående sekel. Mysterier från 1892 visar på tidig nazistisk ideologi, hävdar Krouk och lyfter särskilt fram dess negationer, dess avfärdande av liberalism och parlamentarisk demokrati, dess antiborgerlighet, dess romantiska antikapitalism, dess antipositivism och dess irrationalism. Det handlar alltså om nazism avant la lettre. Dessa resonemang förefaller mig högst rimliga, om än självklart spektakulära. Rimligt är också Krouks framhållande av emotionernas betydelse i detta slags lyrik: Den var en känslans lyrik, inte förnuftets eller rationalitetens.

Argumentet för att just analysera litterära alster i sitt utforskande av nazismen, vilket Krouk anför redan på första sidan, ställer jag mig också förbehållslöst bakom. Däremot håller jag inte med om hans kategorisering av nazismen som ett metapolitiskt fenomen «that goes beyond ordinary party allegiances» (3). Redan det faktum att ett politiskt parti formades i Norge enligt alla konstens regler talar emot detta. Det finns en risk att nazismens politiska potential reduceras och oskadliggörs med en sådan oklar klassificering som inte tar dess ideologiska ambitioner på allvar. Något otillfredsställande är även den diffusa tidsangivelsen på första sidan för vad som omfattas i uttrycket «the modernist period». Vad gäller nazismens historia är tidsaspekten central. Det finns ett före, ett under tiden och ett efter. Denazifieringsprocessen efter krigsslutet var ju ett försök att för alltid komma till rätta med denna ideologiska avart.

Undersökningen är pedagogiskt upplagd och argumentationen är lätt att följa. I allra högsta grad framträder dess vetenskapliga grundlighet och noggrannhet. Stundtals upplever jag likväl att Krouk är så mån om att ta alla aspekter i beaktande och resonera för och emot att den röda tråden blir skymd. Ett inledande kapitel redogör för tidskontexten, vilken givetvis är helt oumbärlig i sammanhanget. Det är mellankrigstiden som står i fokus, om än handlingstrådar följs bakåt i tiden då analysen så som i fråga om Hamsun tvingas omfatta även tidigare skeden. Distansen i tid ger perspektiv och överblick. I inledningen ges studien en motivering med hänsyn till situationen i nutiden. Med den uppvaknande nazismen, «the reactionary resurgence of our time» (3), är det viktigare än någonsin att göra upp med det nazistiska förflutna, påtalar Krouk. Faktum är att en mängd studier om nazistisk litteratur och film presenterats under de senare åren och att Krouk är långt ifrån ensam på fältet. Redan i en magisteruppsats från 2009 redogjorde Kristian Auerbach Andersen för norsk nationalsocialistisk lyrik, bland dem skådespelerskan och sångerskan Cally Monrads. Monrad omnämns inte i Krouks studie som endast omfattar manliga diktare. Att Sigrid Undset figurerar i inledningen svarar rimligtvis inte upp mot denna frånvaro, om än den synes bekräfta faktum att nazismen betraktats som manlig och har sitt hela fokus på män och manlighet.

Efter den nödvändiga redogörelsen av tidens strömningar – för Sveen är som jag framhållit vitalismen avgörande – behandlas diktarna enskilt och var för sig. Möjligtvis hade en gemensam analys kunnat på ett mer inträngande vis belysa nazismens olika ansikten och tydligare visat Hamsuns inflytande över de senare tillkomna. Å andra sidan blir varje diktare belyst i sin egen rätt. Hamsuns författarskap har givetvis genomforskats grundligt, medan de två andras inte givits lika stort utrymme i forskningen, om än detta håller på att förändras. Möjligtvis är det för att de senare likväl inte är lika kända i Sverige som jag finner kapitlen om dem mest intressanta. Det avslutande om Hoel passar inte riktigt in i sammanhanget och blir till något av en avslutande knorr mer än en genomträngande analys. Redan sidantalet indikerar Hoels undantagsplast. Hans diktning ägnas 17 sidor mot Sveens och Jacobsens 34; alltså ges de exakt dubbelt så utförliga analyser. Trots allt är det ju de nazistiska diktarna som är de mest intressanta i detta sammanhang då deras förhållningssätt ju skaver emot den förhärskande berättelsen i Norge om ett land av motståndare. Dessa diktare representerar en annan berättelse. Närmare 50 000 norrmän dömdes för förräderi i «landssvikoppgjøret» efter kriget. Samtliga nämnda nazistiska författare blev dömda som kollaboratörer, även om Jacobsen tycks ha gått brännmärkt ur processen i lägst grad. Därmed förefaller det som om Krouk återför en redan förlåten diktare till nazismens hägn.

Sigurd Hoel, som förkroppsligar motståndet mot nazisterna, figurerar möjligtvis i undersökningen för att visa att modernism och nazism inte med nödvändighet är varandras lierade. Tvärtom har nazisternas rabiata motstånd mot modernismen framhållits, även om diktare som D’Annunzio, Marinetti och Ezra Pound lyfts fram bredvid Hamsun. Krouk omnämner vidare Ernst Jünger och vorticismens grundare Wyndham Lewis. Hoel närvarar som det goda exemplet då hans modernism enligt Krouk står fri från nazism. I själva verket argumenterar Krouk för att nazisterna inte hade någon egen estetik, vilket jag sätter ifråga. Jag menar att nazisterna var långt ifrån ointresserade av vad de uppfattade som estetiska uttryckssätt, om än deras uppfattning om estetik möjligen skiljer sig från gängse. Tvärtom fäste de stort avseende vid estetik och skapade en egen sådan, vilken överensstämde med deras krav på bruksnytta och effektivitet. Den så kallat totalitära stilen har beskrivits utifrån kriterier såsom accentuerad emotionalitet, strikt värderade uttryck, en mångfald religiösa och militära uttryck respektive en mängd imperativformer. Kampretorik förvandlar konkret till abstrakt, explicit till implicit och specifikt till allmänt hållet. För att attrahera så många som möjligt görs den så abstrakt, implicit och generell som möjligt. Att inte tillskriva nazismen någon egen estetik är enligt min mening att åter igen förringa dess betydelse.

I någon mån på tvärs mot denna utsago visar Krouk i sina diktanalyser hur en nazistisk estetik genomströmmar texterna. Mest intressant förefaller mig just denna del av undersökningen när Krouk kryper inpå texterna och gör närläsningar. Tyvärr försvinner något av det norska språkets dynamik i översättningarna – ett fenomen som självklart alltid gäller i fråga om studiet av översättningar. Med kännedom om norska språket utvinner läsaren tveklöst en extra dimension i dikterna. Att få läsa dem så som de presenterades för sina läsare i tiden är till syvende och sidst dess största behållning. Sveens vitalism – hans intensiva naturbilder, hans masochism och hans glödande solsken – demonstreras helt enkelt genom hans texter i original: «Varmedirrande / vill står skogen. / Glødd i solglo / og brend i solbrand – / med brusande bras / av barlaug og lauvbragl / og gnistrande greiner / i hungrig hete.» Dessa rader i inledningsstrofen till en sektion i hans samling Andletet (1932) får inte sin fulla motsvarighet i översättningen av Krouk, om än han lyckats över förväntan: «Warm-vibrating / wild is the forest. / Glowing in sunshine / and burning in sun’s fire– / with a roaring rush / of spruce and glimmering greenery / and flashing branches / in hungry heat» (53–54).

Att Krouk valt att låta Hamsun representeras av Mysterier är ett gott val, då detta verk synes i lägre grad utforskat än andra texter i hans författarskap. Uppenbarligen återstår ytterligare aspekter att ta i beaktande. Detta gäller likaså de övriga nämnda diktarna i studien som samtliga skulle berättiga än mer forskning. Spår av nazism måste belysas och avtäckas var de än dyker upp. Dean Krouks studie är ett gott initiativ men forskningen skulle vara betjänt av fler sådana!