Mikki Palonkorpi (red.)

The South Caucasus beyond Borders, Boundaries and Division Lines: Conflicts, Cooperation and Development

Helsinki: Aleksanteri Institute/Ministry of Foreign Affairs of Finland 2015 241 sidor. ISBN 97895151 00184

Boken är den andra som utges inom ramen för ett forskningsprojekt som koordinerats av Mikko Palonkorpi vid Aleksanderinstitutet i Helsingfors och genomförts i samarbete med Tampere Peace Research Institute (TAPRI), Karelska institutet vid Östra Finlands Universitet och en rad partnerorganisationer i Södra Kaukasien. Boken, som redigerats av Palonkorpi, består, förutom förord av 10 kapitel skrivna av sammanlagt 9 författare vars forskningsprofiler finns beskrivna i slutet av boken. Ett par av bidragen har tidigare varit tryckta i annat sammanhang.

Bokens titel har stor tematisk spännvidd. Det avspeglas också i innehållet. De flesta kapitlen berör dock frågeställningar som relaterar till begreppen gränser, skiljelinjer, samarbete och integration. Boken avslutas utan konklusion och redaktören kunde med fördel ha använt en del av förordet till att placera bokens bidrag i förhållande till den överordnade ramen.

Flera av bokkapitlen tar upp frågan varför de tre länderna i Södra Kaukasien, Armenien, Azerbaijan och Georgien, är så dåligt integrerade och heller inte har visat någon större entusiasm för inter-regionalt samarbete i de 20 år som gått sedan de blev självständiga stater. Första kapitlet, »A Region of Regions: The Historical Failure of Integration», skrivet av Jeremy Smith, tar kritisk utgångspunkt i observationen att »outside actors», som EU och akademiska institutioner, tenderar att betrakta Södra Kaukasien som en sammanhängande region. När det gäller EU linkas de tre staterna i Södra Kaukasien ihop i bestämda policy-områden. Men, hävdar Smith, »this regional approach has never been a reflection of the situation on the ground» (s. 2). Smith går igenom fyra försök som gjorts de senaste 200 åren att skapa politisk integration i regionen: ryska imperiet, som inkluderade hela området i perioden 1800–1917; den Transkaukasiska Federationen, som upprättades 1918 av de nyligen självständiga staterna Armenien, Azerbaijan och Georgien, men som bara varade från 27 april till 26 Maj det året; Sovjetunionen, som inkluderade de tre staterna 1921 till 1991 samt den mer lokala Transkaukasiska Sovjetiska Federativa Socialistiska Republiken från 1922 till 1936.

Ingen av de fyra integrationsprojekten lyckades och för att förklara detta upprepade misslyckande bör man, menar Smith, leta efter underliggande orsaker. Själv lyfter han fram kulturella faktorer: »In spite of the cultural features common to all the nationalities of the region, they are divided from each other by ethnicity, religion and language». Den största orsaken till splittringen är, fortsätter han, »irreconcilable claims on territory (…) following a notion of territoriality linked to nationhood» (s. 6–7).

Något provocerande undrar Smith om inte »why has the South Caucasus failed to integrate?» är fel fråga att ställa. Vi skulle kanske fråga »why should the region integrate?» istället (s. 7). Lärdomen de nya staterna i Kaukasien drog av ryska imperiets sammanbrott 1917 var: »Faced with predatory neighboring big powers, a small power needs the support not of other small powers, but of another big power» (s. 4). Post-sovjetiska Georgien, Armenien och Azerbaijan är mera intresserade av externa relationer än av att samarbeta med varandra.

Smith är inspirerad av Kaukasien-specialisten Thomas de Waal som också är den enda han refererar till i texten och listan över använd litteratur. I diskussionen om den kulturella faktorns roll i de processer Smith diskuterar kunde Charles Kings The Ghost of Freedom. A History of the Caucasus (2008) med analyser av identitetskonstruktion i 18–1900-talets Kaukasien med fördel ha konsulterats.

I kapitlet »The EEU, the EU and the New Spheres of Influence Game in the South Caucasus» redogör Mikko Palonkorpi och Suvi Kansikas för två nya, rivaliserande integrationsprojekt i Södra Kaukasien: EU och den ryskledda Eurasiska Unionen. Dessa har, menar författarna, »created yet another layer of region-dividing, centrifugal forces in the Caucasus» (s. 198). Kapitlet undersöker effekterna, särskilt för Armenien som valt att ansluta sig till den ryskledda EEU, till skillnad från Georgien, som valt EU och Azerbaijan, som ännu inte tagit ställning. Kapitlet diskuterar också utbrytarregionernas roll i de nya integrationsprojekten, särskilt Nagorno-Karabakh, som tillhör Azerbaijan och inte utan vidare kan inkluderas i en tullunion som del av Armenien. Palenkorpi och Kansikas bidrag bryter forskningsmässigt ny mark. De processer de beskriver och analyserar är aktuella, oavslutade och outforskade, eller som Palonkorpi själv skriver i bokens förord: »(…)the quick pace of the developments on the ground in the South Caucasus region and beyond has reshaped the empirical reality of the study, and as a result, the project has at times resembled the effort to catch a moving train» (s. viii).

Gränsrelaterade problem i relationen Georgien-Ryssland efter 2008 är ämnet för Korneley Kakachias kapitel: »Politics of Insecurity: Cross-Border Conflict Dynamics and Security Challenges in Georgia». Kakachia analyserar två fall: öppningen av gränsövergången vid Larsipasset på gränsen mellan ryska Nordossetien och Georgien samt Georgiens införande av visafritt regim för invånare i ryska Nordkaukasien. Bägge hade, oavsiktligt, positiva effekter och Kakachia använder detta som underlag för troligen alltför optimistiska förslag till nya samarbetsprojekt.

Ryssland och Georgien är huvudaktörer även i Heikki Talavites kapitel »The 2008 War in Georgia: Lessons from the Caucasus», och är med sina 52 sidor bokens längsta. Talvitie är tidigare finsk diplomat och gick i pension som ambassadör 2002. Under perioden 1995–96 var han Samordförande för OSSE Minskgruppen, som medierar i konflikten om Nagorno Karabakh. Under perioden 2003–2006 var han EUs Särskilda representant för södra Kakasien och under Finlands OSSE-ordförandeskap 2008 var han Särskild Envoyé för konfliktlösning i södra Kaukasien och Moldavien. Talavite berättar om sina upplevelser i en dramatisk och händelserik period av Kaukasiens historia, inklusive augusti 2008, då ryska styrkor gick in Georgien. Talavites kapitel kunde kanske ha förkortats några sidor. Men generellt rymmer det en stor mängd data och information av värde för forskare och andra med intresse för utvecklingen i Södra Kaukasien.

I kapitlet »The Åland Autonomy – an Alternative to Secession and Independence?» lyfter Elisabeth Naucler fram konfliktlösningsmekanismer som finns inbyggda i Ålands autonomimodell och som hon menar skulle kunna användas vid en lösning av Nagorno-Karabakh konflikten. Naucler, som är jurist och medlem av Ålands parlament, utvecklar inte hur detta skulle gå till för hitintills har Nagorno-Karabakh avvisat varje förslag baserat på autonomi och hårdnackat insisterat på fullt oberoende.

Karabakh-konflikten är också temat för Jeremy Smiths kapitel »Nagorno Karabakh under Soviet Rule». Smith belyser den komplexa politiska historien bakom Nagorno-Karabakhs etablering i början på 1920 talet och diskuterar hur det fortfarande påverkar möjligheterna för en lösning.

Tre av bokens bidrag är inte explicit eller bara indirekt relaterade till bokens tema. Det avslutande kapitlet har överskriften »Policy recommendations» men handlar mest om att utsikterna till gränsöverskridande samarbete i Södra Kaukasien försämrats. Själva rekommendationerna utgör endast några få rader, är inte riktigt förankrade i de förutgående analyserna samt har karaktär av önsketänkande.

Trots kritiska anmärkningar vill jag varmt rekommendera denna bok som jag menar har stor relevans inte bara för Kaukasien-specialister utan också för andra med intresse för utvecklingen i forna Sovjetunionen och dess geopolitisk viktiga randområden.