Jens Petter Nielsen (red.)

Russland kommer nærmere: Norge og Russland 1814–1917

Oslo: Pax 2014 643 sidor. ISBN 9788253037493

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag, samma dag som jag skriver denna recension, i tidningen läser om Rysslands aggressiva politik gentemot Barentsområdet. Den ryske biträdande premiärministern Dmitrij Rogozin, som efter sitt aktiva stöd för Rysslands erövring av Krim är uppsatt på EU:s sanktionslista, har i samband med ett otillåtet besök på den norska ögruppen Svalbard talat klartext om den ryska ambitionen i norr: »Vi har kommit till Arktis för att stanna och vi skall göra det till vårt» (Dagens Industri 6 augusti 2015). En stabil arktisk position skulle för Rysslands del erbjuda både ekonomiska och militärstrategiska fördelar, men också ökade spänningar mellan den ryska stormakten och den norska småstaten.

Artikeln har ett tonläge som radikalt skiljer sig från det som genomsyrar det av Jens Petter Nielsen redigerade storverket om Norges och Rysslands relationer under hundraårsperioden före bolsjevikernas maktövertagande. Detta verks huvudbudskap är snarare att Barentsområdet i historien, trots de påtagligt asymmetriska norsk-ryska relationerna, har varit en arena för fredligt samarbete till ömsesidig nytta för de båda länderna, särskilt deras mest nordligt belägna samhällen och deras invånare. Som en förklaring till den nutida situationen antyder de många författarna, som till övervägande delen tillhör det arktiska universitetet i Tromsö och nordryska universitet, att det finns en väsentlig skillnad i huruvida det anlagda perspektivet är regionalt och orienterat mot den »lilla» historien, eller rör den »stora» historiens huvudstadsorienterade maktpolitik.

Till den lilla historien hör de »mjuka» gränser mellan länderna som gjorde att individer och grupper i norr trots hårda levnadsvillkor mestadels fredligt kunde samexistera, gå över gränserna och närma sig varandra i jakten på havets resurser. Tvärtom förde den stora historien med sig »hårda» gränser, den första ett gränstraktat från 1826, distansering och en tilltagande maktpolitisk vilja att från rysk sida få tillgång till det norska arktiska områdets isfria hamnar. Det dubbla perspektivet är återkommande och blandas skickligt, men jag hade ändå gärna sett en fördjupande och koncentrerad analys av hur de mellanmänskliga och de mellanstatliga nivåerna, eller underifrån- och ovanifrån-perspektiven, förhållit sig till varandra under perioden. Flera andra intressanta motsättningar, som relationen mellan naturvillkor och kulturella eller samhälleliga omständigheter, mellan centrum och periferi, eller mellan den reella och den föreställda historien, behandlas förtjänstfullt i sin historiska kontext men också så mångordigt och mångfasetterat i den tjocka boken att en koncis analytisk sammanfattning hade varit på sin plats.

En annan förklaring till den »fredliga» tendensen kan vara att verket, och det bakomliggande forskningsprojektet som har rötter tillbaka till ett ökat samarbete mellan norska och ryska forskare under hela den postsovjetiska tiden, har varit under produktion sedan 2008. Då framstod Ryssland, trots det georgiska kriget, inte som en lika aggressivt hotfull makt som idag. Det var heller inte situationen i Ryssland som var drivkraften bakom verket, utan 200-årsjubileet av den norska Eidsvollgrundlagen och det självständiga kungariket Norges födelse 1814. Det är i förstone inte självklart varför denna viktiga historiska händelse måste ge upphov till ett stort verk om förbindelser mellan Norge och Ryssland. Under läsningen blir det dock klart att författarna tillskriver Ryssland en konstruktiv roll för den norska nationalstatsutvecklingen under åren kring 1814. I ett nyckelavsnitt, kapitel fem, ansluter sig författarna till en norsk historikerkollega som velat hedra denna ryska insats för det norska nationella projektet genom att placera en staty av tsar Aleksandr I i den norska huvudstaden. Hur sambandet ser ut är dock inte alldeles tydligt framställt. I stormaktsspelet i Napoleonerans slut hamnade ju Norge 1814 med den ryske tsarens goda minne i union med Karl Johans Sverige. Att tsaren som »Europas gendarm» senare inte gav stöd åt en ännu närmare förening av Sverige och Norge är visserligen sant, men den tänkta Aleksandr-statyn blir i mina ögon ändå svårbegriplig.

Entydig är denna utveckling sannerligen inte. Samtidigt som Ryssland måhända kunde spela en för Norge konstruktiv politisk roll, spelade landet under 1800-talet allt oftare en negativ roll som »den andre», som utgjorde ett dödligt hot mot länder belägna längre västerut i Europa. Denna kulturella föreställning, och framväxten av en dikotomi mellan väst och öst, mellan europeisk »civilisation» och ryskt »barbari», fick uppenbar betydelse för hur den nationella identiteten utvecklades i Norge, även om författarna, trogna sin huvudtes, framhåller skillnaden mellan norra Norge och Ryssland, där man lärde känna varandra som människor av kött och blod, och ländernas sydligare delar, där de stereotypa föreställningarna om de »andra» fick härja fritt.

För att ytterligare öka komplexiteten hävdas att man i Sverige använde föreställningen om den »ryska faran» för att hålla samman unionen med Norge. Resultatet av detta triangeldrama sägs ha blivit en tilltagande norsk ambivalens: »Nordmennene var begynt å like Russland bedre fordi svenskene ville ha dem til å gjøre det motsatte» (s. 410). I detta sammanhang skulle man önska att författarna varit tydligare och mer nyanserade i begreppsanvändningen: det ofta brukade ordet »russofob» leder tankarna till en irrationell och blind föreställning om ryssarna som den stora ondskan, vilket dåligt stämmer överens med den tämligen kalkylerade och medvetna antiryska föreställning hos den norska eliten som framträder i texten.

Det skall dock betonas att denna »stora» makt- och konflikthistoria inte är karakteristisk för verket som helhet. Snarare har det en socialhistorisk, kulturhistorisk och etnologisk prägel, med tonvikt på fångsträttigheter, handel och giftermålsmönster. Stundtals är gränsen hård i så måtto att olikheterna i samhällsutvecklingen blir tydliga och två skilda världar framträder, men oftast mjuknar gränsen när människor valde migration, samlevnad och samförståndslösningar. Någon gång besköts och plundrades ett norskt fartyg av ryssar, som 1878, då ett Tromsöfartyg attackerades vid Novaja Zemlja, men upplösningen på detta drama blev karakteristiskt nog vodka, musik och skratt, och inga människoliv gick till spillo.

Det finns mycket gott att säga om praktverket. Det är imponerande att en så stor grupp historiker med olika bakgrund kan skriva sig samman om en enhetlig och läsvärd historisk berättelse. Bildmaterialet är valt med stor omsorg och ger mervärde åt texten. Boken är ett gott exempel på en regional totalhistoria, som ger utrymme åt många olika men samverkande aspekter av och teman i den arktiska, norsk-ryska historien. Min främsta invändning gäller bristen på det konfliktperspektiv som framträder så tydligt idag. Det blir därför att vänta på det andra bandet, som spänner över sovjetperioden och den postsovjetiska tiden fram till 2014.