Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Att förutsäga framtiden - och förlösa den: En undersökning av den postkommunistiska transitologins idéhistoria och tidsuppfattning



Docent, universitetslektor, Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap, Karlstads universitet kristian.petrov@ kau.se

  • Side: 387-417
  • Publisert på Idunn: 2015-12-16

Abstract: How to predict (and deliver) the future: A study of the intellectual history and concept of time of post-communist transitology

In this article, the roots and premises of post-communist transitology which became prominent during the 1990s are critically contextualized from the point of view of intellectual history. Attention is paid not only to the development of the concept of time, but also of history, development, evolution, progress, revolution and acceleration. The notion of regime change is reconstructed and traced through the political philosophy of Greek antiquity, the Renaissance, the Enlightenment, as well as in scientific thought and debate of the 19th century, in the modernization theories of the 1950s, and in the »transitology» of the 1970s and 1980s dealing with Southern Europe and Latin America. The analysis takes its point of departure in a comparison between post-communist transitology and Cold War Sovietology and critically assesses implications of teleology, chronocentrism and ethnocentrism.

Keywords: transition, transitology, teleology, time, intellectual history, Sovietology, Kremlinology

 

Kommunismens fall ritade inte bara om Europas politiska gränser. För östblockets invånare tycktes själva tiden upphävas, i ett ögonblick där framtiden och det förflutna bytte plats. Mikhail Epstein (1991: 217) har pekat på ironin i att den kommunistiska framtiden, och därmed den gängse legitimeringen av sakernas tillstånd, förpassades till historiens skräphög, medan det protokapitalistiska förflutna återupplivades som ny horisont för människors sociala och politiska förväntningar.

Västerlandet utvecklade i och med dess kristnande en linjär tidsuppfattning, som kan vara relevant för att förstå Epsteins kommentar. Enligt denna följer händelserna oåterkalleligen på varandra och allt som sker står i framtidens – hotfulla eller hoppfulla – skugga (jfr Liedman 1999: 6). Tiden reduceras således till en bakgrund för Guds eller mänsklighetens målstyrda historiedrama. Vi är »på väg».

Hos Epstein kan däremot anas en relativitet eller cirkularitet som indikerar en cyklisk tidsuppfattning vilken annars brukar tillskrivas kulturkretsar bortom västerländskt eller judiskt-kristet inflytande. Det som försvinner återkommer periodiskt, i analogi med årstidernas växlingar och himlakropparnas rörelser. Redan Aristoteles, som här får representera den cykliska uppfattningen, associerade tiden med rörelse. Men denna rörelse var i princip oändlig och i ett avseende odelbar. I och med kristendomen och framförallt nya tidens vetenskapsfilosofi så blev tiden emellertid ändlig, delbar och skild från händelserna och rörelsen.1

Det har i moderniteten gjorts flera försök att omdefiniera den linjära tidens seriella karaktär, exempelvis till ett kontinuerligt flöde (Bergson), en upprepning av skillnad (Deleuze) eller en existentiell struktur (Heidegger). Men oberoende av om tiden, inom ramen för det linjära paradigmet, definieras som subjektiv eller objektiv, singulär eller mångdimensionell, intervallisk eller enhetlig, så kvarstår dess framtidscentrering. Det cykliska paradigmets symmetri mellan förflutet och framtid är främmande för oss. Även Bergsons (1992: 64–66, 87–88, 95) tillsynes oändliga flöde, som aktualiserar Aristoteles definition av tiden som (odelbar) rörelse, är till sin natur kumulativt och därmed åtminstone i ett avseende framtidsinriktat.

Oavsett vilken metafysisk innebörd som bör utläsas ur händelseutvecklingen kring Sovjetunionens fall, som Epstein uttalar sig om, så är det symptomatiskt att det var dess karaktär av absolut regimförändring, eller transition, som framförallt tilldrog sig de västerländska samhällsvetarnas intresse. Forskare som Gans-Morse (2004) har förvisso ifrågasatt om det någonsin funnits en postkommunistisk »transitologi» – annat än som efterklok skrämselpropaganda från några högljudda kritiker. Även om han har en poäng kan man knappast bortse från att 1990-talets post-kommunistiska systemskifte ackompanjerades av en påtaglig akademisk diskurs eller retorik kring »transitionen» i det forna östblocket.2

Termen »transition», i sig själv sammanfattande ett schema för att förklara hur tidigare totalitära planekonomier kunde utvecklas, eller »gå över», till liberal-demokratiska marknadsekonomier, förekom under 90-talet i de flesta kursplaner och litteraturlistor inom Östeuropainriktad västerländsk högre utbildning. »Transitologin»,3 en synonym för dessa transitionsstudier, handlade ytterst om att förklara utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi utifrån en »postkommunistisk» komparativ ansats.

Syftet i denna artikel är att beskriva och analysera den postkommunistiska transitologins idéhistoria, med fokus på transitionstänkandets tidsuppfattning, vilket innebär att jag försöker vidareutveckla ett perspektiv som jag skisserat i en tidigare artikel.4 Fokus ligger framförallt på så kallad teleologisk transitologi.5 Den grundläggande frågan handlar om hur de idéhistoriska förutsättningarna och rötterna bakom denna typ av transitologi och dess tidsförståelse aktualiseras i den transitologiska forskningslitteratur som publicerades under den femtonårsperiod som följde på kommunismens fall. Ett delsyfte, och en referenspunkt för den vidare diakrona undersökningen, är att specifikt jämföra transitologin med kalla krigets »sovjetologi». Liksom den övergripande analysen är denna jämförelse, till skillnad från många av idéhistorieämnets klassiska och stilbildande undersökningar (Lindberg & Nilsson 2008: 167), mer kritiskt problematiserande än inlevelsefullt rekonstruerande.

En idéhistorisk studie utgår i idealfallet från tre analysnivåer – »texten», »författaren» och »kontexten» (Olausson 1994). Kontexten kan karakteriseras som det intellektuella och materiella sammanhang som möjliggör förståelsen av ett meningsfullt fenomen. I föreliggande undersökning riktar jag av utrymmesskäl emellertid främst in mig på textnivån samt kontexten i intellektuell betydelse. Det rör sig heller inte så mycket om en närläsning av materialet (jfr Petrov 2014), utan om översiktliga nedslag och instruktiva jämförelser.

I mångt och mycket sammanfaller slutpunkten för undersökningen med EU:s stora östutvidgning 2004, vilket även var året då Vladimir Putin konsoliderade sin makt genom att tillträda sin andra mandatperiod som rysk president. Efter detta har det blivit svårare att identifiera en distinkt postkommunistisk »transitologi» och själva användningsfrekvensen av termen »transition» tycks ha sjunkit inom de östeuropeiska områdesstudierna.6

Del I

Transitologin och sovjetologin

Sovjetunionens sammanbrott innebar inte bara nådastöten för kommunismen som ideologiskt alternativ – och därmed det defi-nitiva slutet för kalla kriget och den bipolära världsordningen. Även sovjetologin7 – som till både form och innehåll hade präglats av kalla krigets överskuggande politiska realitet – tycktes förlora både sin betingelse och legitimitet. Vad skulle sovjetologerna ta sig till utan studieområde? Kasta sin inlästa forskningslitteratur i papperskorgen och pröva en ny karriär?8 Eller klura ut nya sätt att applicera sina äldre teorier på den nya verklighet som uppenbarade sig inom det postsovjetiska blocket?9

Ytterligare ett alternativ uppenbarade sig, vilket kanske särskilt attraherade den yngre generationen sovjetologer (jfr Petrov 2014: 29). Tillsammans med andra samhällsvetare började man bygga upp ett nytt tvärvetenskapligt forskningsfält, som inbegrep länder som ansågs befinna sig i ett tillstånd av ekonomisk, politisk och social transition. Genom att assimilera ett nytt »transitologiskt» paradigm blev det således möjligt att uppgradera sin position inom forskarsamhället. I en rad västländer etablerades nya mångvetenskapliga centrumbildningar för Östeuropainriktad utbildning och forskning, utifrån en mer eller mindre uttalad transitionstematik.10 Den nya akademiska infrastrukturen motiverades från politiskt håll utifrån ett nytt kunskapsbehov om situationen i våra nya öppna grannländer, fjärran från de antagonistiska intressen som betingat sovjetologin. I de postkommunis-tiska länderna uppenbarades en närmast oändlig rad av potentiella samarbetspartners avseende handel, investeringar, kultur, försvar och miljö.

Misstänksamhetens hermeneutik

Kännetecknande för åtminstone en del av det sovjetologiska arbetssättet var det som kan kallas för kremlologi.11 Den senare termen bekräftade en preferens för centristiska, hierarkiska och personorienterade perspektiv, enligt vilka den sovjetiska maktens officiella centrum, Moskva, var nyckeln till kunskap om den kommunistiska världens utvecklingstendenser i stort. Kreml, som bokstavligt åsyftar en krenelerad mur eller fästning, är namnet på den borg som under sovjettiden inhyste centralkommittén, politbyrån och partiets generalsekreterare, och kom därför att användas som symbol för den Moskvasituerade sovjetmakten.

»Kremlologin» har dock inte bara sin etymologiska grund i »Kreml» som metonym. I brist på öppna källor övade sovjetologerna upp en sofistikerad förmåga att läsa mellan raderna, delvis dra sina slutsatser med hjälp av kvalificerade gissningar och tolka frånvaro och tystnad som lika meningsbärande som det makten valde att visa fram i propagandan (Madariaga 1957; jfr Bell 1958). Inte sällan handlade det om att tyda betydelsen hos sådan frånvaro, eller innebörden i blotta förändringen av positioner, utrymmen och frekvenser, från ett år till ett annat, av personer, symboler eller slagord i det offentliga rummet. De viktigaste fysiska maktdemonstrationerna i Sovjetunionen ägde rum på Röda torget och i anslutning till Leninmausoleet, det vill säga direkt under Kremls murar, på vilket makthavarna övervakade uppvisningarna. Den kremlologiska ansatsen kan därför, menar jag, ses som en form av misstänksamhetens tolkning eller hermeneutik, för att tala med Paul Ricœur, med vilken man ytterst söker föra fram det latenta och fördolda i ljuset (jfr Gilje & Grimen 1992: 247). Avsaknaden av politisk öppenhet medförde en notorisk brist på data och empiri, som den »kremlologiskt» inriktade delen av sovjetologin i vissa fall kompenserade för genom ett närmast spekulativt teoretiserande. Trots den statsvetenskapliga hegemonin inom sovjetologin fanns symptomatiskt en märkbar förkärlek för lingvistiska, semiotiska och kulturteoretiska analysmetoder, inom ramen för »totalhistoriska» perspektiv i linje med Annales-skolans la longue durée.12

Försoningens hermeneutik

I samband med det transitologiska paradigmskiftet fick de »humanistiska» analysmetoderna inom de östeuropeiska områdesstudierna stå tillbaka för mer robusta och empiriskt grundade förklaringsmodeller (jfr Petrov 2014: 29). Några av dessa hade ursprungligen tillämpats på de post-auktoritära regimernas fall i Sydeuropa och Latinamerika under 1970- och 80-talet.

Den första formen av »transitologi» såg dagens ljus i början av 1970-talet. I historieskrivningen brukar Dankwart A. Rustow lyftas fram som dess »fader» (t.ex. Berglund 2013: 776). Rustow hade studerat demokratisering i ljuset av 1950-talets moderniseringsteorier, men utvecklade en enklare och mer reduktionistisk syn på demokratiseringens möjligheter (se Rustow 1970). Härmed skapade Rustow incitament som intensifierade och utvidgade moderniseringsforskningen, men med tydligare fokus på regimförändringar (transitioner), och deras politiska snarare än socioekonomiska förutsättningar.

Rustows teoretiska ramverk korroborerades efter hand av olika empiriska fallstudier under 70-talets gång – i takt med att en efter en av de auktoritära regimerna i Sydeuropa ersattes av demokratiska statsskick (Schmitter & Karl 1994: 173–74). Det paradigmatiska arbetet inom området publicerades dock inte förrän 1986 i form av O’Donnells, Schmitters och Whiteheads fyrbandsverk Transitions from Authoritarian Rule, vars storslagna forskningsprojekt nu även hunnit inkludera 80-talets demokratiseringsvåg i Latinamerika. En gemensam nämnare i de transitologiska studi-erna var det övergripande komparativa utvecklingsperspektivet, innefattande såväl olika länder som världsdelar.

Att den »östliga» transitologin som utvecklades i kölvattnet av kommunismens fall skulle vara en förlängning av den »sydliga», och därmed en delmängd av en »global» transitologi, är visserligen omdebatterat (Gans-Morse 2004). Men förutom det faktum att vissa namnkunniga veteraner inom den första formen av transitologi de facto började intressera sig för 1990-talets postkommunistiska »transitioner» (t.ex. Schmitter & Karl 1994), går det knappast att förneka att Östeuropa under 90-talet, och detta på en mycket generell nivå, började uppfattas som själva definitionen av ett område i »transition».13

Majoriteten av de nya »transitologerna» utgjordes följaktligen inte av reformerade ex-sovjetologer. Till skillnad från sovjetologerna så hade påfallande många av de nya transitologerna inte sin bakgrund som experter på kommunism, det forna östblocket eller slaviska språk. De rekryterades snarare i kraft av att de var komparativister i allmän mening (Brown 2001: 457; Tőkés 2000; Bunce 1995).14 Intressant nog verkar transitologin ha varit betydligt mer förankrad i gängse komparativa politiska och ekonomiska studier inom samhällsvetenskapen rent generellt, än vad den mer idiosynkratiska sovjetologin någonsin kan sägas ha varit.

Om sovjetologin, i kraft av sin kremlologiska ansats, kan karakteriseras som en misstänksamhetens hermeneutik, så kunde kanske transitologin beskrivas mer som en Gadamer-inspirerad försoningens hermeneutik (jfr Gilje & Grimen 1992: 247).15 Vid sidan av strukturella variabler och generaliserbara kvantitativa data har kanske särskilt intervjuer med representanter för de nya eliterna stått högt i kurs. Förutom att själva transitionen, på makronivå, många gånger förklarats med en typ av ändamålsförklaring, så har den konceptualiserade planen för transitionen hos några av nyckelaktörerna tillmätts särskild vikt – för att förstå transitionen vetenskapligt och för att den praktiskt ska kunna genomföras (se t.ex. Åslund 1995: 12).

När »transition» har använts om det postsovjetiska blocket har termen fungerat som en del i ett ramverk med syfte att begreppsliggöra, strukturera, standardisera och analysera empiriska data som indikerar övergången från autokratisk kommunism till demokratisk kapitalism (t.ex. Honsell 2004; jfr Petrov 2014: 30). I denna praktik har också funnits ett mått av asymmetri. Om de västerländska forskarna ursprungligen lyckades presentera teorin om processens syfte, så var deras östeuropeiska kolleger oumbärliga för dess överföring och implementering (Brown 2001: 457),16 förutom den hjälp de kunde bistå med när det gällde att ackumulera den behövliga empirin. Den väst-östliga asymmetrin kan därmed sägas vara en egenskap som transitologin delar med sovjetologin, även om den förra, av politiska orsaker, har haft andra möjligheter till input och återkoppling.

Postkommunistisk transitologi kan alltså karakteriseras som ett mer eller mindre självständigt tvärvetenskapligt forskningsfält inom samhällsvetenskapen, även om det initialt inspirerades av en föregripande global transitologi (jfr Petrov 2014: 29). Inom den globala transitologin hade man studerat den »tredje vågens» demokratisering (Huntington 1991). Förändringsprocessen i den postkommunistiska världen kunde, enligt flera av de nya transitologerna, delvis jämföras med tidigare fall av »transitioner», men ansågs också uppvisa unika drag (t.ex. Bunce 1995: 95), så som att startpunkten var totalitär snarare än auktoritär, liksom att många av de åtråvärda institutionerna redan hade förlagor i det inhemska förflutna. Dylika särskiljande egenskaper var ett av motiven till skapandet av en ny akademisk infrastruktur.

Även om jag i denna diskussion för enkelhetens skull använder »transitologi» synonymt med »transitionsstudier» bör det framhållas att »transitologi» ingalunda är en hävdvunnen eller entydigt definierad term. Schmitter & Karl (1994: 174) är förvisso exempel på forskare som använt termen självdefinierande om sina områdesstudier av politisk-ekonomiska »transitioner» i Östeuropa efter murens fall. Men går vi till en amerikansk sovjet-historiker som Cohen (2000: 21) märks att »transitologi» (eller »transitionologi») mer fungerar som ett skällsord. Det finns också en möjlighet att undvika »transitologi» och tala om »transitions-studier» (Honsell 2004), eller helt enkelt beskriva det egna verksamhetsområdet som en komparativ form av politisk- eller ekonomisk-orienterade »Rysslandsstudier», »Östeuropastudier», »postkommunistiska studier».

Jag tror att själva suffixet i ordet »transitologi» har bidragit till att göra termen kontroversiell, en egenskap som »transitologin» även delar med den på sin tid omstridda »sovjetologin» (se t.ex. Unger 1998). En »ologi» konnoterar mer av metodologisk och teoretisk enhet än vad »studier» gör, vilket kanske förklarar vad som idag verkar vara en stigande preferens för »studier». Själva pluraländelsen i »transitions-» eller »Rysslandsstudier» tycks indikera ett mer mångvetenskapligt och reflexivt förhållningssätt.17

Kännetecken hos den teleologiska transitologin18

Transitionsbegreppet har använts som ett verktyg för att inte bara beskriva utan också ledsaga (Åslund 1995: 12; Kornai 2001: 61; jfr EBRD 1999, 2008; Economist Intelligence Unit 2010) en specifik målmedveten process inom en kategori länder – med gemensam nämnare i att de inte har följt den västerländska moderniseringsvägen – mot pluralistiska demokratier och fria marknader. Begreppet implicerar en förväntan om demokratisering och marknadsliberalisering och kan därför endast meningsfullt appliceras på länder där det finns, eller nyligen funnits, ett betydande mandat för västerländsk modernisering. En semantisk egenhet hos »transitionen» är att den i påfallande många sammanhang tenderar att definieras utifrån det mål som ska realiseras, vilket är en anledning till att begreppet kan bära på teleologiska konnotationer. Om slutpunkten betecknar uppfyllandet av ett visst antal formaliserade kriterier så representerar startpunkten frånvaron av detta.

Det ekonomiska transitionsmålet stavas i första hand en fungerande (och självförbättrande) marknadsekonomi, betingad genom liberalisering, privatisering och stabilisering (t.ex. Brabant 1998: xiv). På motsvarande sätt definieras det politiska transitionsmålet övervägande minimalistiskt (t.ex. Huntington 1991: 6). Det centrala kriteriet är att medborgarna kan representeras via konkurrensutsatta val. I denna formella mening har inte demokratin ett syfte eller källa i en metafysiskt förutsatt folkvilja, det avgörande är hur den fungerar proceduralt.19

I likhet med många andra transitologer använder Huntington (1991: 6, 7) i standardverket The Third Way följaktligen en procedural (Schumpeter-inspirerad) demokratidefinition. Även en marxistisk transitolog som Przeworski (Przeworski et al. 2000: 14–15) opererar med en definition som strikt fokuserar valproceduren. Många forskare kan visserligen tala sig varma för demokratins substansvärden (jämlikhet, deltagande, rättighetsutövande, ansvarsskyldighet) men det tycks vara den formalistiska definitionen som kan operationaliseras längs med en transitionslinje.20 Utan regelmässiga aspekter blir det svårare att identifiera, mäta och jämföra demokratier samt analysera förmodade framsteg.

I några fall, måhända inte representativa för statsvetenskapliga transitionsstudier i allmänhet, men illustrativa för en transitologisk hållning tagen till sin extrem, kan transitionen till demokrati och marknadsekonomi framstå som »quite simple, even natural» (Mueller 1996: 104). Transitionen kan i detta perspektiv väsentligen endast blockeras tillfälligt, genom konstlad ansträngning eller på grund av externa krafter, på ett sätt som för tankarna till Fukuyamas (1989) förföriska förutsägelse om historiens slut.21

Under det senaste decenniet har emellertid en relativt omfattande litteratur publicerats som är kritisk inte bara mot transitologins förment positivistiska etos, utan mot dess teoretiska grundpremisser. Dessa beskylls för att vara etnocentriska och okritiskt centrerade kring en universell demokratiseringshypotes samt för att de privilegierat strukturer och snäva spelteoretiska perspektiv på maktens eliter (se Carothers 2002; Zherebkin 2009; Kavaliauskas 2012).22

Carothers (2002: 7; jfr Petrov 2014) menar att transitologerna förutsätter att transitionen från auktoritär till demokratisk regim utspelar sig i enlighet med en speciell serie (öppning, liberalisering, genombrott, demokratisering, konsolidering) (jfr O´Donnell & Schmitter 1986: 6, 10), påminnandes om den tidiga linjära moderniseringsteorin (jfr Rostow 1960/1971). Carothers är inte bara kritisk mot att transitologerna i förväg förmodas hoppa fram till en analys av (den teleologiskt definierade) slutfasen (konsolidering). Han ställer sig kritisk till modellens sekventiella och därmed prediktiva karaktär. Givet att Carothers har rätt,23 blir det ytterligare begripligt varför mer »substantiella» synsätt haft svårare att hävda sig.

Inom den ekonomiska transitologin har den så kallade gradualismen varit svagare än inom den politiska motsvarigheten. Det råder konsensus om att de demokratier är stabilast som utvecklats under längst tid (t.ex. Huntington 1991). Här uppkommer dock en paradox då själva transitionsbegreppet tycks strukturera verkligheten i termer av brott och diskontinuitet. Den transitologiska analysen kan inte lika enkelt appliceras på tillsynes omärkliga balansförskjutningar som på klart avgränsade intervaller.

Man bör dock komma ihåg att en mer nyanserad syn på transition, med betoning på inneboende osäkerheter, kontingenta alternativ och variationer i slutresultat, redan uttrycktes i studierna av den tidiga fasen av »tredje vågens» demokratisering (jfr O’Donnell & Schmitter 1986: 3), vilken också tycks ha förts vidare till åtskilliga forskare som studerat den senare fasen transitioner inom denna våg, nämligen de postkommunistiska (t.ex. Przeworski 2004).

Västeuropas andre

Transitologin förutsätter inte bara en specifik rörelse mellan ett föregående och efterföljande tillstånd – den implicerar också en rumslig aspekt. Även om transitioner vanligtvis inte betraktas som »naturliga» så förekommer uppfattningar att det är fördelaktigt att jämföra dem med varandra, då de förutsätts korrespondera mot, eller alternativt divergera ifrån, ett universal-globalt transitionsmönster, uttryckt som en tredje våg eller som stadier i en fördefinierad utveckling (jfr Carothers 2002: 7).

Kommunismens fall tillhandahöll en exempellös resurs av politisk-ekonomiska komparationsmöjligheter (jfr Brabant 1998: xiv). De metafysiska antagandena som förts fram i nationalekonomins klassiker kunde nu göras om till operationaliserbara hypoteser vilka kunde testas omedelbart mot en erfarenhet som vecklades ut i realtid inför transitologernas ögon. Emellertid tycktes efterhand utvecklingen inom vissa av de postkommunistiska länderna underlättas respektive försvåras på grund av olika inhemska faktorer. Hur som helst var det fortfarande bristen som utgjorde konstanten, medan förutsättningarna för att överskrida den kunde variera. I McFauls (2005: 1) ord handlade det i det långa loppet inte så mycket om hur mycket, utan hur litet landet x hade utvecklats till en konsoliderad demokrati och marknadsekonomi. Därmed kom en hel rad »icke-demokratier» att definieras i relation till en västeuropeisk standard, dvs. utifrån vad de inte var (t.ex. Przeworski 2004: 301; jfr Way 2008: 2; Andrén 2001: 35–6).

Kronocentrism och etnocentrism

På motsvarande sätt som beskrivits ovan uppmuntrar den teleologiska transitologin till en kontrafaktisk historieuppfattning. De önskvärda institutionerna framträder som i princip homogena och översättbara och kan därmed tämligen enkelt överföras till andra kontexter. Perspektivet, som för övrigt kongruerar med Adam Smiths osynliga hand, tvingar av nödvändighet fram alternativa förklaringar till att några av de studerade länderna inte utvecklas med tillfredställande hastighet eller hamnar på avvägar: Om man bara hade implementerat den eller den reformen, eller kanske inte haft en så korrumperad statsapparat eller så mycket etniska oroligheter, så hade man kunnat bygga livskraftiga marknadsekonomier och demokratier mycket snabbare (t.ex. Åslund 1992; jfr Lavigne 2000: 476).24

Transitologins metodologi har av vissa kritiker liknats vid en »checklista» (Carothers 2002; jfr Ekman 2009). Att söka efter empiriska indikationer i relation till de normer som sätts av orga-nisationer som Freedom House verkar fungera relativt problemfritt när man dokumenterar framsteg längs med en externt definierad färdväg (vilket är fallet när EU-kandidater försöker möta konvergenskriterierna), men gör sig enligt dessa kritiker sämre när icke-teleologisk förändring analyseras samt stabiliteten hos nya former av semiauktoritära så kallade hybridregimer. Det suggestiva bildspråket inom transitologin (»från A till B») förstärks redan av transitionsbegreppets lexikaliska mening – av absolut, oåterkallelig och abrupt passage från ett tillstånd till ett annat.

Ett teleologiskt fokus på brist och frånvaro – en indirekt konsekvens när man använder en checklista – kan sannolikt ha försvagat eller fördröjt genomslaget för alternativa teorier, som gradualism inom nationalekonomin eller hybridregimer inom statsvetenskapen (se Diamond 2002; Ekman 2009; jfr Brabant 1998: 102–5). Åtskilliga mer eller mindre auktoritära eller semiauktoritära postsovjetiska länder har kanske alltför länge av vissa forskare beskrivits som »transitionsländer», dvs. demokratier/marknadsekonomier i vardande (se Nichols 2002; McFaul 2005; Korosteleva 2003). Den monolineära tidsuppfattningen och antagandet om utvecklingens »stängda» slutmål som förmedlats inom delar av transitologin har därför, menar jag, uppmuntrat skapandet av ad hoc-hypoteser om temporära hinder och externt motverkande krafter, vilket kan ha inneburit att alternativa utvecklingslogiker inte uppmärksammats i den mån de kanske hade förtjänat.

Redan transitionens språk kan ha amplifierat indikationer på demokratins och marknadsekonomins starka utvecklingspotential och förmodat avancerade status. Statsvetaren John Mueller hävdade 1996 att »most of the postcommunist countries of central and eastern Europe have essentially completed their transition to democracy and capitalism [...]». De var i själva verket »already full-fledged democracies» (Mueller 1996: 102–3). Paradoxalt nog verkar det ibland ha framstått som att den projekterade transitionen till demokrati/marknadsekonomi inte bara låg inom räckhåll, utan på något sätt också redan var uppnådd, åtminstone i hypotetisk mening (t.ex. Åslund 1995: 3; se också Tiryakian 1994: 132).25 Idén om en avklarad transition tycks därmed ha stärkts genom själva sin artikulation och prediktion.

Genom att åberopa de massiva mängder data som ackumuleras av olika internationella granskningsinstitutioner (jfr Dahl 2007), kan man inom transitologin tämligen exakt bestämma på vilken nivå ett land befinner sig samt jämföra dess ekonomiska prestation och politiska utveckling med andra länder som antas röra sig längs samma axel (se t.ex. EBRD 1999). Transitologin har dock fått kritik för att den inte tillräckligt tagit hänsyn till olika förutsättningar och nonchalerat det historiskt givna i olika fall (t.ex. Rose 2001: 294). Vad man rör sig ifrån har det rått relativ enighet kring. Men målets universella natur blev efterhand alltmer kontroversiellt (Brown 2001). Oenigheten om målet, vanligen förstått som en stabil pluralistisk valdemokrati och fungerande marknadsekonomi av västerländskt snitt, har inte minst tilltagit då det utifrån ett retrospektivt perspektiv inte okomplicerat kan hävdas att länder som Uzbekistan och Vitryssland färdats längs samma väg som exempelvis Polen eller Litauen.

Ett problem som ett flertal forskare uppmärksammat är att en viss typ av demokrati (med betoning på procedurala snarare än substantiella egenskaper) många gånger setts som den enda eller högsta formen av egentlig demokrati. Det finns således en idealisk transition, teoretiskt förankrad i idévärlden, som utvecklingen i de olika länderna bedöms utifrån, och vilken på vissa platser motsvaras av mindre instruktiva fall, i andra av rena »vanguard transitions», så som Polen och Tjeckien (Linz & Stepan 1996: 435).

Det postkommunistiska transitionsbegreppet kan även användas historiografiskt och omfattar då antingen utvecklingen efter kommunismens fall, vilken leder fram till vår egen position i nuet, eller så inbegriper det också den föregående Gorbatjov-eran, vars reformer betingade eller till och med utlöste det kommunistiska sammanbrottet. Här uppstår dock ett kronocentriskt problem (Berkhofer 1995: 127), det vill säga att en specifik tidsanda – den egna förhandenvarande – riskerar att betraktas som universell och evig och därmed kan generaliseras som måttstock för tidigare perioder (och »primitiva» kulturer). Kronocentrismen har till exempel aktualiserats när transitionsbegreppet har applicerats på perioder eller sammanhang vars »dagordning» inte har varit framtidsinriktad eller där det inte har funnits något entydigt mandat för västerländsk modernisering. Som jag försökt lyfta fram i en tidigare artikel (Petrov 2014: 36), stod »transition», i 1990-talets bemärkelse, inte på dagordningen i Sovjetu-nionen under perestrojkan. (Möjligen fanns en sådan antydan från och med senvåren 1990.)

Del II

De idéhistoriska rötterna

I del I gick jag igenom transitologins utveckling i det nära förflutna. På vilket sätt kan dess mer avlägsna rötter, dess »förhistoria», kasta ljus över protodisciplinens kritiska drag, inklusive dess tidsförståelse?

Antiken

För att analysera något så måste det kunna beskrivas. Innan man mentalt kan plocka isär beståndsdelarna hos det som föreställs måste man, åtminstone i en logisk efterhandskonstruktion, först bygga upp det i tanken. Därefter kan man komma underfund med delarnas inbördes ordning och deras förhållande till helheten, obeaktat av om de förklarar helheten eller tvärtom.

En första förutsättning för transitologin är alltså att det finns ett språk som kan uttrycka det specifika och generella hos olika styrelseformer samt de likheter och skillnader som de uppvisar. Ett sådant språk, som så många andra kulturella landvinningar, uppfanns föga överraskande under den grekiska antiken. En typologisk skiss för regimer eller konstitutioner finner vi hos Platon. I Staten (tredje boken) anses olika författningstyper korrespondera mot själsegenskaper och grader av rättrådighet (Platon 2003). Även om Platons mer empiriskt intresserade lärjunge Aristoteles skapade en mer historiskt informerad typologi fanns ett påtagligt rationalistiskt element kvar (Aristoteles 2003). De olika regimerna var väsentligen mentala abstraktioner och medgav inte möjligheter till modifieringar eller vad vi idag skulle kalla hybridregimer. Inte heller kunde en gängse författningsform »försvinna» eller en ny form »introduceras». Individens intentioner var därmed inte relevanta för att förklara författningsförändringar (i själva verket saknade grekerna språkliga redskap för att uttrycka en motsvarighet till vårt viljebegrepp). Regimers uppgång och fall hade istället en utpräglad naturaspekt och betraktades som upprepningar i ett kosmiskt kretslopp (jfr Koselleck 1984: 714, 721–5). Olika regimer kunde visserligen vara bra eller dåliga men det fanns ingen föreställning om en linjär eller absolut progression.

Ändamålet helgar medlen

Transitologerna Schmitter & Karl (1994: 174), som främst sysselsatt sig med Latinamerika och Sydeuropa, har framhållit renässanshumanisten Machiavelli som transitologins andlige fader. Om man kontrasterar hans syn på det politiska livet mot till exempel Platon eller Aristoteles blir det begripligt varför nämnda transitologer valt att upphöja den kontroversielle florentinaren. Även om politiska resultat av Machiavelli delvis ses som ödesbestämda har de också en mindre naturlig och desto påtagligare intentionell och »artefaktisk» karaktär och förverkligas i ett sannolikhetsspel inom vilket hänsyn tas till olika osäkerhetsfaktorer.

En parallell skulle också kunna göras med synen på relationen medel–mål (jfr Petrov 2014: 34). För Machiavelli (1515/1908: 76, 86, 120–22) kan politiska mål ursäkta de medel som en regent väljer. Detta betyder att vad som annars förefaller som aldrig så okristliga handlingar kan tolereras – givet rätt omständigheter. Även inom den postkommunistiska ekonomiska transitologin, kanske åtminstone inom mer radikala teleologiska schatteringar som förespråkat chockterapi, har det ibland funnits en tendens att legitimera förment klandervärda medel med hänvisning till de prisvärda målsättningarna. För den »verkliga» demokratins och marknadsekonomins skull har det ibland ansetts »rätt» att rekommendera tillfälliga »odemokratiska» eller »hårda» åtgärder, med delvis omedelbara sociala omkostnader som följd, men med desto gynnsammare långsiktiga konsekvenser (Åslund 1993a: 45–6; 1995: 11–12, 26, 314).26

1700-talets accelerationstänkande

Även om Machiavelli hade fokuserat hur en ny regim kunde inrättas och konsolideras fanns spår kvar av antikens cykliska tänkande. Historien var för honom – i bjärt kontrast till de upplysningsfilosofer som förknippas med 1700-talet – en evig exempelsamling och han hade en påfallande statisk människosyn. Machiavelli, liksom de antika föregångarna, förutsatte att människonaturen var en och densamma och behoven konstanta. Historien kan därför sägas ha betraktats som en katalog över sedelärande situationer (Koselleck 1979: 39–40), något som i och med 1700-talet alltså går i graven.

Om man undantar teologiska profetior samt eskatologisk och apokalyptisk spekulation, fanns det i västerlandet fram till upplysningen ingen genomtänkt politisk föreställning om framtiden. De utopier som hade formulerats, av tänkare som Platon, More och Campanella, var som regel inte temporaliserade. Under 1700-talet, i mötet med den koloniserade världen, började emellertid de bildade eliterna i högre utsträckning tänka sig att samhällen och samhällsutveckling varierade beroende på naturliga och kulturella faktorer (t.ex. Montesquieu 1748/1990: 108–10; jfr Holmqvist 1994: 103, 118). När franska revolutionen sedermera inträffade tycktes 1700-talsfilosofernas idé om det suveräna subjektet besannas. Människan besatt otvivelaktigt, i kraft av sin rationalitet, en förmåga att påverka historiens utgång. Det som möjliggjorde tron på civilisationens framåtskridande var emellertid den nya idén om det förflutna.

Med det nya historiebegreppet (en »världshistoria» i singularis som omfattar nuet och hänvisar till framtiden) började man tänka sig att hela världen var underkastad en universell utveckling och som dessutom accelererade, något som tydligt går igen i såväl politiska globaliseringsideologier som i den akademiska transitologins idé om olika »vågor» – av alltmer intensifierad och globalt distribuerad demokratisering (t.ex. Schmitter & Karl 1994: 173) – liksom att granskningsinstitutionernas och forskarnas egna undersökningar kan vägleda och främja utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi. Häri finns en av de stora skillnaderna gentemot sovjetologin, som i en utpräglat romantisk kunskapsanda snarare intresserade sig för det unika, särpräglade och historiskt och kulturellt betingade (t.ex. Gerner 1980).

1700-talets civilisatoriska framstegstanke kom inte minst till uttryck hos Condorcet (1793/1970: 216–31). Han läste in en imponerande framstegspotential inom i stort sett alla mänskliga områden och tänkte sig att denna skulle förverkligas med hjälp av den nya sannolikhetskalkylen. Kalkylen fyller två funktioner, dels möjliggör den en prognostisering av den åtråvärda framtiden, dels bidrar den till att påskynda dess infriande.

Denna typ av accelerationstänkande har enligt historieteoretikern Koselleck (1979: 21–22) sin förlaga i Luthers föreställning om att Gud kan förkorta tiden till förmån för människans frälsning. Koselleck (1979: 29–30, 368) menar att den västerländska människan sedan upplysningen även började drömma om att förkorta den sekulära historien. Därmed ersattes den apokalyptiska profetian, som påskyndar tiden genom att upphäva den, med den rationella prognosen, som accelererar tiden genom att ständigt expandera den temporala horisonten. I analogi med den religiösa tanken om tidsförkortning handlar den sekulära accelerationen om ett historiskt och moraliskt kall hos den enskilde om att accelerera utvecklingen och därmed förkorta avståndet till den gyllene framtiden.

En förutsättning för att människor överhuvudtaget ska kunna tänka i sådana banor, som i fallet med den sekulära accelerationsidén, är att de assimilerat ett framstegsbegrepp (jfr Petrov 2006: 160). Om det för 1500-talets reformatorer endast var Gud som förkortade tiden så var detta enligt jakobinerna även förunnat människan. För eskatologerna, och i en mening även för de franska revolutionärerna och 1990-talets transitologer, handlar det om att korrekt tolka tidens tecken. Det som emellertid skiljer ut transi-tologerna, och även 1700-talsrevolutionärerna, från protestantismens eskatologer är att framtiden delvis kan förlösas med hjälp av en mänsklig viljeakt.

Enligt Koselleck föddes under det upplysta 1700-talet inte bara ett nytt historiebegrepp utan även en ny tidsuppfattning. Tiden var fortfarande linjär men den innevarande perioden var inte endast »ny» i relativ mening. Det fanns en alltmer utbredd medvetenhet om att man levde i en tid som besatt den kvalitativa egenskapen av att vara just »ny», eller »modern», »samtida», »upplyst» (Koselleck 1979: 301, 369, 374). Därmed fick skeendet högre grad av aktualitet. Det som hände, hände nu, och detta var relevant på ett annat sätt än det som ägt rum tidigare. Detta tidsmedvetande konsoliderades genom franska revolutionen då en gammal värld bokstavligen gick i graven och en ny horisont av möjligheter uppenbarades. Enligt Koselleck (1979: 21, 34, 368–9) omdefinierades i detta ögonblick relationen mellan erfarenhet och förväntan. Det tycktes nämligen inte längre gå att härleda framtiden ur förflutna erfarenheter, och traderade kunskaper som vidareförts över generationerna blev därmed mindre värdefulla. »Erfarenhetsrummet» krympte således på bekostnad av en expanderande »förväntanshorisont», för att använda Kosellecks termer, och denna temporala förändring menar Koselleck att samtidens människor uppfattade som en acceleration.

Sammanfattningsvis kan man säga att kännetecknande för det moderna tidsmedvetandet är idén om historisk acceleration, en förväntanshorisontens expansion, känslan av framtidens »annanhet», historiens språngartade utvecklingsart, samt, vilket Koselleck (2002: 167–8) lyfter fram i ett annat sammanhang, idén om att den moderna människan per definition lever i en övergångstid, på tröskeln mellan gammalt och nytt, där det senare i sig är radikalt annorlunda, och som, åtminstone principiellt samt givet rätt betingelser, kan lösgöra sig från det förflutna i absolut avseende.

Om man godtar Kosellecks karakterisering av det västerländska moderna tidsmedvetandet blir det begripligt varför det inte artikulerades några utpräglade transitionsperspektiv på regimförändringar, jämförbara med 1970- och 90-talens transitologier, under för- eller ens tidigmodern tid. Transitologin koncentrerar och formaliserar nämligen en i grunden existentiell erfarenhet som människan börjat göra först under den moderna tiden. Vår »accelererande» tidsuppfattning tenderar inte bara att placera oss själva »längst fram» utan på den mest centrala och privilegierade punkten i denna brytningstid, där våra handlingar får en avgörande och närmast eskatologisk betydelse.

1800-talets evolutionsteorier

Moderniseringsteorin, som var viktig för de tidiga 70-talstransitologerna, förutsätter en idé om utveckling, vilket inte minst redan indikeras i begreppet »u-land». Utvecklingsstudierna inom samhällsvetenskaperna växte fram samtidigt med avkoloniseringen av tredje världen efter andra världskriget. Men även om ett historiskt perspektiv på ekonomiska »framsteg» hade presenterats redan av upplysningens tongivande nationalekonomer (Cowen & Shenton 1996: 13), så formulerades de mest berömda och inflytelserika utvecklings- eller evolutionsteorierna inom 1800-talets biologi.27 Redan ett halvsekel före Darwins On the Origin of Species (1859), eller Spencers First Principles (1862), presenterade exempelvis Lamarck sin teori om naturen som en progressiv kedja eller »stege» av olika livsformer. Miljöförändringar hos växt- och djurarter ansågs av honom ge upphov till adaptioner, variationer och »transmutationer», i en naturlagsstyrd utveckling mot högre nivåer av komplexitet och perfektion (se Burckhardt Jr. 2011: 673–4). Även om Lamarck var mer systematisk än sina föregångare gav hans teori uttryck för idéer om organisk föränderlighet (härstamning, ärftlighet, förvärvande) som hade blivit allmänt spridda under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet (Burkhardt Jr. 1995: xiv).

1800-talets idé om naturlig evolution kan i ett avseende sägas ha harmonierat med den ovan nämnda politiska framstegstanke som artikulerades under det föregående århundradet (samt även med upplysningsfilosofernas intresse för miljöfaktorer) (jfr Fabian 2002: 13). På så sätt är det inte oväntat att evolutionstanken blev svårsmält för de kvarvarande enväldiga makthavarna i Europa. I den materialistiske och evolutionsinfluerade filosofen och fysiologen Ludwig Büchners suggestiva och tillika förtröstansfulla ord lär oss den moderna vetenskapen att »[…] we did not begin great and end little [så som arvsyndsdoktrinen förespeglat], but that we began little, to become greater and greater […]» (Büchner 1855/1870: xxviii). I detta ljus blir det begripligt varför de evolutionära teorierna kunde framstå som en legitimerande kraft för radikala politiska grupperingar, inte minst i 1860-talets tsaristiska Ryssland i vilket både Darwin och Büchner attraherade stora skaror unga revolutionärer (Gillespie 1995: 141–42; Siljak 2008: 49). Tiden, som en kosmisk kraft, var på deras sida.

På motsvarande sätt har också den akademiska postkommunistiska transitologins resultat ibland blivit argument i en politisk debatt: Det är omöjligt att fortsätta i gamla hjulspår. Även om utvecklingen på sikt inte går att hindra får inte nuets unika tillfälle glida oss ur händerna. Då stängs framtidens port under överskådlig tid och därför bör beslutsfattarna, så snart som möjligt, handla i enlighet med just våra rekommendationer.

Utvecklingstänkandet förutsätter ett modernt historiemedvetande, även om det också kan rymma cykliska implikationer. Om ett framsteg kan initieras »uppifrån» har en utveckling vid sidan av den subjektiva sidan även en objektiv dimension (Cowen & Shenton 1996: 4, 7). Utvecklingen är ett spontant och »normalt» öppnande (ut-vecklande) av inneboende levande möjligheter – som kommer till stånd givet eliminering av externa hinder (Cowen & Shenton 1996: ix, 13). I den politiska utvecklingstanken finns därmed en inbyggd linearitet, universalism och normativitet (hos Darwin saknas det sistnämnda elementet). Transitologin, som en form av utvecklingsstudier, har fört vidare dessa föreställningar, parat med en komplementaritet mellan aktör och struktur, men däremot förlänas förändringen en tydligare extern dimension och själva tiden komprimeras till en serie avgörande övergångssituationer, i vilka historien kan ändras eller accelereras.

Till skillnad från Darwin fanns det hos Lamarck kvardröjande aristoteliska rester: Allt i naturen strävar efter att förverkliga sin inneboende potential och sitt verkliga syfte. Denna universalism och implicita normativitet förenar Lamarcks biologiska evolutionstanke med 1950- och 60-talens samhällsvetenskapliga utvecklingsdiskurs, åtminstone i dess moderniseringsteoretiska form.28 Föga överraskande går en sådan teleologi också igen hos en nationalekonomisk transitolog som Åslund (1995: 12), åtminstone när han tenderar att betrakta utvecklingen som i en mening förutbestämd och att slutresultatet, eller idén om vad detta kan vara, i sig självt fungerar som stimulus och impetus som befrämjar utvecklingen.

Avslutande diskussion samt exkurs om negationens negation

Transitionsbegreppet implicerar i sin gängse användning ett temporärt och dynamiskt tillstånd mellan två i praktiken statiska positioner (Pine & Bridger 1998: 3; jfr O´Donnell & Schmitter 1986: 6). Ett problem som därmed uppkommer är att ändpunkterna framstår som mer fixa än vad de egentligen är. De uppfattas alltså inte som föränderliga och kontingenta. Om vi skulle luta oss mot den tyske idealistiske 1800-talsfilosofen G.W.F. Hegel kunde vi i stället betrakta det som att även själva referenspunkterna befann sig i ständig utveckling och omdefiniering. Varje »position» härbärgerar sin egen »negation». Faktum är att transition (Übergang), om än med delvis annan innebörd, var ett etablerat begrepp i Hegels dialektiska system. En sådan transition konstitueras av motsättning, och dess resultat – en konkretiserad syntes av motstridiga men likväl förbundna utgångspunkter – representerar ett nyare (och högre) tillstånd som överskrider och »upphäver» ett äldre (och lägre) (Hegel 1812–13/1978: 43–4). Inom marxism-leninismen ville man i det lägre tillståndet naturligtvis se kapitalismen och i det högre läsa in socialismen och kommunismen, en relation som ironiskt nog alltså kastades om i den postkommunistiska transitologin. Men i senare användningar efter Hegel, redan så i historiematerialismen (jfr Petrov 2014: 33), har den dialektiska dynamiken och relativiteten delvis undertryckts.

En stor del av kritiken som riktats mot den postkommunistiska transitologin har, som vi sett, handlat om att målet har generaliserats och absolutifierats, tämligen oberoende av kontext, situation och underliggande villkor. Men även det omvända gäl-ler. Startpunkten har totaliserats och fixerats. Ett exempel är när transitionsekonomen Åslund (1995: 3) definierar startpunkten för den ryska marknadstransitionen idealtypiskt. Åslund kontrasterar här idealet om perfekt marknadsekonomi (och demokrati) mot sovjetkommunismen i dess karakteristiskt totalitära form, utan egentlig hänsyn till att sovjetsamhället faktiskt hade förändrats i flera väsentliga avseenden under de sex föregående åren av perestrojka.

En sådan jämförelse, som inte beaktar landvinningar som De folkdeputerades kongress, glasnost eller rätten till fri företagsamhet på gräsrotsnivå, kan ha ett instruktivt och pedagogiskt värde men får också en övertalande effekt. För det första uppenbarar sig målet som enklare att realisera, ja, kanske till och med som i ett avseende delvis uppnått, då man redan i kraft av själva definitionen kommit en bit på väg bara genom att starta. I ljuset av ett samhälle med total brist på parlamentarism, yttrandefrihet och privata företag, eller varje form av utveckling i sådan riktning, framstår förmodligen också de radikalaste transitionsalternativen som mer motiverade. Det är en klassisk tankefigur i moderniteten, inte minst missbrukad under kommunismen i Östeuropa: Mening skapas genom att nuet positioneras mot ett mörkt och ännu hotfullt förflutet, som endast kan negeras och övervinnas om man omedelbart satsar sin energi på att infria den strålande framtiden (jfr Koselleck 1979: 34).

Förutom de komparativa problem som kan uppstå med en mer hegeliansk transitionsförståelse, kan man fråga sig vad som skulle hända om vi istället såg det temporära mellantillståndet som situerat mellan två andra mellantillstånd, och följaktligen hela processen som en kontinuerlig förmedling. Innebär relativiseringen av start/mål en återkomst för den cykliska tidsförståelsen? Jag tror att den hegelianska transitionen mer fruktbart kan jämföras med Bergsons och Deleuzes syn på tiden som flöde och skillnad. Den intuitivt reflekterade tiden, eller nuflödet (la durée), implicerar i Bergsons teori en konservering av det förflutna, men också en framstegsprocess mot ökad komplexitet och mångfald. Deleuze vill förstå tiden som en upprepning av skillnad, som framförallt konstituerar det som ännu icke är, dvs. framtiden (Deleuze 1994: 126). Men om Deleuze gör en affirmation av skillnad tolkar Hegel negationen som grund för enheten, i ett allomfattande blivande. Även i Bergsons fall innebär utveckling diversifiering. En förfluten samling händelser »konserveras» men blir annorlunda över tid då de alltid befinner sig i rörelse – förutom då vi skenbart fryser dem med vårt retrospektiva förnuft (Bergson 1992: 64, 70, 72, 84). Mångfalden härbärgerar dock en enhet (Bergson 1992: 71), varför några övergångar (»transitioner») egentligen inte existerar utan endast en kontinuitet, där förändringarna går in i och både förebådar och sammanfattar varandra (Bergson 1992: 63-–4). Detta bryter mot den linjära tidsuppfattningens antagande om att det alltid finns en början och ett slut.

Enligt Deleuze innebär upprepningen, tidens väsen, att identitet ersätts av skillnad. Med beaktande av både Bergson och Deleuze betyder detta att premisserna för transition idag är andra än vad de var för, säg, bara ett decennium sedan. Detta får konsekvenser för den transitologiska analysens validitet, oberoende av om »målet» fortfarande definieras på samma sätt. Om man så vill kan man säga att transitologin själv befinner sig i ständig »transition».

Även språkets struktur (från A till B) tycks ha bidragit till att de postkommunistiska länderna många gånger har totaliserats i analogi med hur man inom delar av sovjetologin tenderade att tillskriva dem en gemensam essens under kommunisttiden. Sannolikt har detta gjort att man i vissa fall inte insett att flera av dem kanske bättre kunde kompareras eller kontrasteras med helt andra länder, i andra delar av världen. Det torde till exempel vara oklart i vilka avseenden Kuba, Nordkorea, Albanien, Rumänien och Polen, i egenskap av kommunistländer, var komparativt kompatibla (om jämförelsen förutsätter essentiella likheter). Graden av kollektivisering, konformism, ledarkult, avstalinisering, Moskvaberoende, byråkratisering samt inflytande av traditionella faktorer såg, menar jag, väsentligen olika ut inom dessa delar av det kommunistiska blocket.

Som jag ser det har transitologins tendens till kronocentrism och teleologi medfört tre negativa konsekvenser. För det första har risken blivit större för ahistoriska generaliseringar som därmed i vissa fall kan ha bidragit till att man missförstått främmande perioder och kulturer. Alternativa utvecklingsvägar och förklaringar kan därmed ha osynliggjorts (rörelsen är ju irreversibel och asymmetrisk). För det andra – åtminstone indikeras detta när forskare som Åslund, Tiryakian och Mueller utropat demokratins och marknadens seger i förväg – har det som endast varit en rationellt approximerad potentialitet i nuet kunnat misstas som verklighet, en slutledning som förmodligen inte kunnat göras om man utgått från maximalistiska eller substantiella demokrati- och marknadskriterier. Slutligen, som en konsekvens av nämnda forskares i ett avseende självuppfyllande förutsägelse, kan andra livskraftiga möjligheter i det förflutna ha framstått som uttömda och utdömda på förhand.

En riskabel konsekvens av att använda termen »transition» överhuvudtaget är att målet persuasivt kommer närmare. Det går per definition endast att närma eller fjärma sig från det. Att stå stilla gör man tillfälligt, på grund av konstlade hinder. Men målsättningar har alltid en politisk (kontroversiell) natur, och frågan om medel–mål är därför i en mening alltid öppen varför diskussionen om potentiella riktningar, färdvägar och utvecklingsmönster inte kan få ett definitivt slut.

När det gäller de historiska rötterna så kan man notera att den revolutionära expansionen av förväntanshorisonten, och för övrigt även den hegelianska synen på transition som negation och språng, står i konflikt med evolutionstanken och de moderniseringsteorier som den »sydliga» transitologin byggde vidare på. I en utveckling, dvs. en evolution, åtminstone om vi utgår från den hegelianska traditionen, manifesteras endast det som redan är latent. Det rör sig alltså inte om en godtycklig följd av händelser utan om en konkretisering – där det implicita blir explicit (Hegel 1830/1989: 177). En revolution däremot, för att tala med Hegellärjungen Marx, betingas visserligen av det förflutna men uppfinner, åtminstone idealt sett, sitt innehåll ur framtiden (Koselleck 1979: 82), vilket också gör att revolutionen befriar nuet från det förflutna och att dess projekterade framtid därmed väsentligen inte kan definieras i förväg (jfr Souvarine 1973: 561).

Det tycks alltså som att transitologin, i likhet med så många andra ideologier och teorier, bär på ett långt ifrån motsägelsefritt idéarv. Symptomatiskt nog verkar vissa element i den postkommunistiska transitologin även ha nedärvts från en förmodern tidsuppfattning. »Övergångarna» skulle också kunna tolkas som pendelrörelser. Ett framsteg kan slå över i ett bakslag, även om det tolkas som temporärt, och en av de starkaste metaforerna hänvisar till ett cykliskt naturfenomen, nämligen havets vågor (vilket implicerar motvågor), förutom att den relevanta framtidshorisonten i vissa fall kan rekonstrueras utifrån ett förebildligt förflutet. Också tron på teorins universella tillämpbarhet indikerar en uppfattning om att kulturella, sociala och historiska skillnader mer är att likna vid kontingenta »överbyggnader» och att människan innerst inne, alltid och överallt, är en och densamma (rationalitets- och frihetsmaximerande). På så vis finns på individnivå alltid en latent dis-position för att en marknadsliberal transition på makronivå ska få positiv bäring.29

Om transitionserfarenheten är den moderna människans existentiella lott, så kan man, för att återknyta till min tidigare diskussion om Koselleck, se själva transitionstänkandet, förstått i dess mest allmänna mening, som ett kognitivt villkor för det moderna projektet. Alla som underkastats eller assimilerats av moderniseringens krafter, oavsett om vi utgår från »centrum» eller »periferi», tycks besitta en sådan tröskelerfarenhet, nämligen av att man håller på att lämna det gamla och uppgå i något radikalt nytt och okänt. Denna ömsom djupt smärtsamma, ömsom löftesrika erfarenhet reproduceras kontinuerligt, och transitionen, som utvecklingslogik, blir därmed paradoxalt något av en stabil konstant.

Den transitionella erfarenhetsstrukturen både utvidgar och begränsar det mänskliga handlingsutrymmet. Den producerar kontinuerligt nya möjligheter och horisonter men bidrar samtidigt till en känsla av förlust och alienation. Människan lämnas kluven med ena benet i via antiqua och det andra i via moderna, för att använda en senmedeltida konceptualisering. Transitologen kan dock sägas försöka överskrida denna dualism genom att passa in utvecklingen i en mer förutsägbar form, inom vilken »problemen» uppfattas som temporära, och som överskrider och därmed förtränger medvetenheten om att det »förmoderna» eller »primitiva» alltid-redan är en del av oss själva och därför med nödvändighet kommer föras vidare in i »framtiden», oavsett hur snabbt vi rör oss dit.

Referenser

Andrén, Mats (2001) Att frambringa det uthärdliga: Studier till idén om Centraleuropa. Hedemora: Gidlund.

Aristoteles (2003) Politiken. Sävedalen: Paul Åströms förlag.

Bell, Daniel (1958) Ten Theories in Search of Reality: The Prediction of Soviet Behavior in the Social Sciences. World Politics 10 (3): 327–65.

Berglund, Christofer (2013) »Georgia» i Sten Berglund et al. (red.) The Handbook of Political Change in Eastern Europe. North Hampton, MA: Edward Elgar Publishing, Inc. (775–821).

Bergson, Henri (1992) Introduktion till metafysiken. Lysekil: Pontes.

Berkhofer, Robert J. (1995) Beyond the Great Story: History as Text and Context. Cambridge, MA: Harvard UP.

Brabant, Jozef M. van (1998) The Political Economy of Transition: Coming to Grips with History and Methodology. London: Routledge.

Brown, Archie (2001) »Introduction: The Russian Transition in Comparative Perspective» i Archie Brown (red.) Contemporary Russian Politics: A Reader. Oxford: Oxford UP (455–58).

Bunce, Valerie (1995) Comparing East and South. Journal of Democracy 3 (6): 87–100.

Burckhardt Jr., Richard W. (1995) The Spirit of System: Lamarck and Evolutionary Biology. Cambridge: HUP.

Burckhardt Jr., Richard W. (2011) »Lamarck, Jean-Baptiste (1744–1829)» i Michael Ruse & Joseph Travis (red.) Evolution: The First Four Billion Years. Cambridge, MA: Belknap Press (672–75).

Büchner, Ludwig (1855/1870) Force and Matter: Empirico-Philosophical Studies, Intelligibly Rendered, 10:e utg. London: Trübner & Co.

Carothers, Thomas (2002) The End of the Transition Paradigm. Journal of Democracy 13 (1): 5–21.

Cohen, Stephen F. (2000) Failed Crusade: America and the Tragedy of Post-Communist Russia. New York: NY: W.W. Norton & Company.

Condorcet, Jean Antoine de (1793/1970) Esquisse d'un tableau historique des progrės de l'esprit humain. Paris: Y. Belaval.

Cowen, Michael P. & Robert W. Shenton (1996) Doctrines of Development. London: Routledge.

Dahl, Matilda (2007) States under Scrutiny. International Organizations, Transformation and the Construction of Progress. Stockholm: Stockholm University.

Deleuze, Gilles (1994) Difference and Repetition. New York: Colombia UP.

Diamond, Larry (2002) Thinking About Hybrid Regimes. Journal of Democracy 2 (13): 21–35.

EBRD (1999) Transition Report: Economic Transition in Eastern Europe and the Former Soviet Union: Ten Years of Transition. London: The European Bank for Reconstruction and Development (EBRD).

EBRD (2008) Transition Report: Growth in Transition. London: EBRD.

Economist Intelligence Unit (2010) Democracy Index 2010: Democracy in Retreat. London: The Economist.

Ekman, Joakim (2009) Political Participation and Regime Stability: A Framework for Analyzing Hybrid Regimes. International Political Science Review 30 (1): 7–31.

Engerman, David C. (2009) Know your Enemy: The Rise and Fall of America’s Soviet Experts. Oxford: OUP.

Epstein, Mikhail (1991) Posle budusjtjego: O novom soznanii v literature. Znamja (1): 217–30.

Evans, Vyvyan (2004) The Structure of Time: Language, Meaning and Temporal Cognition. Amsterdam: John Benjamins Publishing Co.

Fabian, Johannes (2002) Time and the Other: How Anthropology Makes its Object. New York, NY: Columbia UP.

Fukuyama, Francis (1989) The End of History? The National Interest (16): 3–18.

Gans-Morse, Jordan (2004) Searching for Transitologists: Contemporary Theories of Post-Communist Transitions and the Myth of a Dominant Paradigm. Post-Soviet Affairs 20 (4): 320–49.

Gerner, Kristian (1980). Arvet från det förflutna: Sovjet på tröskeln till 80-talet. Stockholm: Liber förlag.

Gerner, Kristian & Stefan Hedlund (1989) Ideology and Rationality in the Soviet Model: A Legacy for Gorbachev. London: Routledge.

Gerner, Kristian & Stefan Hedlund (1993) The Baltic States and the End of the Soviet Empire. London: Routledge.

Gerner, Kristian, Stefan Hedlund & Niclas Sundström (1995) Hjärnridån: Det europeiska projektet och det gåtfulla Ryssland. Stockholm: Fischer.

Gilje, Nils & Harald Grimen (1992) Samhällsvetenskapernas förutsättningar. Göteborg: Daidalos.

Gillespie, Michael Allen (1995) Nihilism Before Nietzsche. Chicago: Chicago UP.

Hedlund, Stefan (1993) Slutet för den ryska chockterapin. Ekonomisk debatt 8 (21): 687–96.

Hedlund, Stefan (2005) Russian Path Dependence. London: Routledge.

Hegel, G.W.F. (1812–13/1978) »Wissenschaft der Logik: Erster Band Die Objektive Logik» i F. Hogemann & W. Jaeshke Gesammelte Werke, vol. 11. Hamburg: Felix Meiner Verlag.

Hegel, G.W.F. (1830/1989) »Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften im Grundrisse» Wolfgang Bonsiepen & Hans-Christian Lucas (red.) Gesammelte Werke, vol. 20. Hamburg: Felix Meiner Verlag.

Holmqvist, Bosse (1994) »Om relativism» i Lennart Olausson (red.) Idéhistoriens egenart: Teori- och metodfrågor inom idéhistorien. Stockholm: Symposion (103–23).

Honsell, Furio (2004) The Times they are A-Changin’: Research Networks for Understanding and Disseminating Transition and Innovation. Transition Studies Review 11 (3): 1–3.

Huntington, Samuel P. (1991) The Third Wave: Democratization in the Late Twentieth Century. Norman, OK: Oklahoma UP.

Janos, Andrew C. (2001) From Eastern Empire to Western Hegemony: East Central Europe under Two International Regimes. East European Politics & Societies 15 (2): 221–49.

Kavaliauskas, Tomas (2012) Transformations in Central Europe Between 1989 and 2012: Geopolitical, Cultural, and Socioeconomic Shifts. Plymouth: Lexington Books.

Kornai, János (2001) »Ten Years after The Road to a Free Economy: The Author’s Self-Evaluation» i Boris Pleskovic & Nicholas Stern (red.) Annual World Bank Conference on Development Economics 2000. Washington, DC: The World Bank (49–63).

Korosteleva, Elena A. (2003) »Party System Development in Post-Communist Belarus» i Elena A. Korosteleva, Colin W. Lawson & Rosalind J. Marsh (red.) Contemporary Belarus: Between Democracy and Dictatorship. London: RoutledgeCurzon (68–84).

Koselleck, Reinhart (1979) Vergangene Zukunft: Zur Semantik geschichtlicher Zeiten. Frankfurt: Suhrkamp.

Koselleck, Reinhart (2002) The Practice of Conceptual History: Timing History, Spacing Concepts. Stanford, CA: Stanford UP.

Koselleck, Reinhart, Jörg Fisch & Neithard Bulst (1984) »Revolution, Rebellion, Aufruhr, Bürgerkrieg» i Otto Brunner, Werner Conze & R. Koselleck (red.) Geschichtliche Grundbegriffe: Historisches Lexikon zur politisch-sozialen Sprache in Deutschland, vol. 5. Stuttgart: Klett-Cotta (653–788).

Kuhn, Tomas S. (1970) The Structure of Scientific Revolutions. Chicago, IL: Chicago UP.

Lavigne, Marie (2000) Ten Years of Transition: a Review Article. Communist and Post-Communist Studies 33 (4): 475–83.

Liedman, Sven-Eric (1999) I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria. Stockholm: Bonnier.

Lindberg, Bo & Ingemar Nilsson (2008) »Sunt förnuft och historisk inlevelse: Den nordströmska traditionen» i Nils Andersson & Henrik Björck (red.) Idéhistoria i tiden: Perspektiv på ämnets identitet under 75 år. Stockholm: Symposion (141–68).

Lindelöf, Karin S. (2010) Not yet Equal: Reflections on East/West and Female/Male in a Polish context. Baltic Worlds 4 (3): 22–27.

Linz, Juan J. & Alfred Stepan (1996) Problems of Democratic Transition and Consolidation: Southern Europe, South America, and Post-Communist Europe. Baltimore, MD: John Hopkins UP.

Machiavelli, Niccolò (1515/1908) The Prince. London: J. M. Dent and Sons.

Madariaga, Isabel de (1957) The Study of Man: The Science of »Kremlinology». Commentary 24 (3): https://www.commentarymagazine.com/articles/the-study-of-man-the-science-of-kremlinology/. Sidan besökt 29.09 2015.

McFaul, Michael (2005) The Second Wave of Democratic Breakthroughs in the Post-Communist world: Comparing Serbia 2000, Georgia 2003, Ukraine 2004, and Kyrgyzstan 2005. Danyliw/Jacyk Working Papers (4). Toronto: Centre for Russian and East European Studies, University of Toronto.

Medish, Mark (2007) »Foreword» i Lilia Shevtsova Russia Lost in Transition: The Yeltsin and Putin Legacies. Washington, D.C.: Carnegie Endowment for International Peace (vii–xi).

Montesquieu, Charles-Louise de Secondat (1748/1990) Om lagarnas anda. Stockholm: Ratio.

Mueller, John (1996) »Democracy, Capitalism, and the End of Transition» i Michael Mandelbaum (red.) Post-Communism: Four Perspectives. New York, NY: Council on Foreign Relations (102–67).

Nichols, Thomas M. (2002) Putin’s First Two Years: Democracy or Authoritarianism?. Current History 101 (657): 307–13.

O’Donnell, Guillermo & Phillipe C. Schmitter (1986) Transitions from Authoritarian Rule: Tentative Conclusions about Uncertain Democracies, vol. 4. Baltimore, MD: JHUP.

O’Donnell, Guillermo, Phillipe C. Schmitter & Laurence Whitehead (red.) (1986) Transitions from Authoritarian Rule, vol. 1–4. Baltimore, MD: JHUP.

Olausson, Lennart (1994) »Från text till text: Om idéanalys, förklaringar och beskrivningar i idéhistoria» i Lennart Olausson (red.) Idéhistoriens egenart: Teori- och metodfrågor inom idéhistorien. Stockholm: Symposion (9–34).

Petrov, Kristian (2006) Tillbaka till framtiden: Modernitet, postmodernitet och generationsidentitet i Gorbačevs glasnost´ och perestrojka. Huddinge: Södertörns högskola.

Petrov, Kristian (2014) The Concept of Transition in Transition: Comparing the Post-Communist Use of the Concept of Transition with that found in Soviet Ideology. Baltic Worlds 1 (7): 29–41.

Petsinis, Vassilis (2010) Twenty Years after 1989: Moving on from Transitology. Contemporary Politics 16 (3): 301–19.

Pine, Frances & Sue Bridger (1998) »Introduction: Transitions to Post-Socialism and Cultural Survival» i Sue Bridger & Frances Pine (red.) Surviving Post-Socialism: Local Strategies and Regional Responses in Eastern Europe and the Former Soviet Union. London: Routledge (1–15).

Platon (2003) Skrifter: Bok 3: Staten. Stockholm: Atlantis.

Przeworski, Adam (2004) »Democracy and Economic Development» i Edward D. Mansfield & Richard Sisson (red.) The Evolution of Political Knowledge: Democracy, Autonomy, and Conflict in Comparative International Politics. Columbus, OH: Ohio State UP (300–24).

Przeworski, Adam, Michael E. Alvarez, José Antonio Cheibub & Fernando Limongi (2000) Democracy and Development: Political Institutions and Well-Being in the World, 1950–1990. Cambridge: CUP.

Roeder, Philip G. (1999) The Revolution of 1989: Postcommunism and the Social Sciences. Slavic Review 58 (4): 743–55.

Rose, Richard (2001) »Living in an Antimodern Society» i Archie Brown (red.) Contemporary Russian Politics: A Reader. Oxford: OUP (293–303).

Rostow, Walt. W. (1960/1971) The Stages of Economic Growth: A Non-Communist Manifesto. Cambridge: CUP.

Rueschemeyer, Dietrich, Evelyne Huber Stephens & John D. Stephens (1992) Capitalist Development and Democracy. Chicago, IL: Chicago UP.

Rustow, Dankwart A. (1970) Transitions to Democracy: Toward a Dynamic Model. Comparative Politics 2 (3): 337–63.

Schmitter, Phillipe C. & Terry Lynn Karl (1994) The Conceptual Travels of Transitologists and Consolidologists: How Far to the East Should They Attempt to Go? Slavic Review 53 (1): 173–85.

Siljak, Ana (2008) Angel of Vengeance: The Girl Who Shot the Governor of St. Petersburg and Sparked the Age of Assassination. New York, NY: St. Martin’s Griffin.

Souvarine, Boris (1973) »Ideology of Soviet Communism» i Philip P. Wiener (red.) Dictionary of the History of Ideas, vol. II. New York, NY: Scribner’s (559–64).

Terry, Sarah Meiklejohn (1993) Thinking about Post-Communist Transitions: How Different Are They? Slavic Review 52 (2): 333–37.

Tiryakian, Edward A. (1994) The New Worlds and Sociology: An Overview. International Sociology 9 (2): 131–48.

Tőkés, Rudolf L. (2000) »Transitology»: Global Dreams and Post-Communist Realities. Central Europe Review 2 (10): http://www.ce-review.org/00/10/tokes10.html. Sidan besökt 29/9 2015.

Unger, Aryeh L. (1998). On the Meaning of »Sovietology». Communist and Post-Communist Studies 31 (1): 17–27.

Way, Lucan A. (2008) The Evolution of Authoritarian Organization in Russia under Yeltsin and Putin. Kellogg Institute Working Paper (352). Notre Dame, IN: The Helen Kellogg Institute for International Studies, University of Notre Dame.

Zherebkin, Maksym (2009) In Search of a Theoretical Approach to the Analysis of the »Colour Revolutions»: Transition Studies and Discourse Theory. Communist and Post-Communist Studies 42 (2): 199–216.

Åslund, Anders (1992) Systemskiftet måste gå snabbare. Dagens Nyheter 30 maj.

Åslund, Anders (1993a) Därför behöver Östeuropa chockterapi. Stockholm: SNS Förlag.

Åslund, Anders (1993b) Chockterapin fungerar. Dagens Nyheter 20 februari.

Åslund, Anders (1995) How Russia Became a Market Economy. Washington, D.C.: Brookings Institution.

1För en historisk översikt och problematisering av olika filosofiska, lingvistiska, naturvetenskapliga och kulturella tidsmodeller, se Evans (2004); jfr Fabian (2002).
2Det tycks under de senaste 15 åren ha blivit vanligare att skriva »transition» inom citattecken (t.ex. Pine & Bridger 1998: 2; Medish 2007: vii; Lindelöf 2010: 22). Ärendet i det fallet skiljer sig dock från den ovan nämnda kritiken mot talet om »transitologi» som enhetligt fenomen. I det senare fallet handlar det om att rentvå forskare som studerar länder i transition från anklagelser om att »paradigmet» vore inadekvat (det finns ju inget!). Citattecknen kan istället ses som uttryck för en metavetenskaplig reflexivitet eller som en postmodern ironi gentemot ännu en av de stora västerländska berättelserna (om mänsklighetens frigörelse). Det ifrågasatta i dessa fall är inte huruvida transitologin existerar utan om det är relevant att beskriva postkommunismen i termer av transition. Den kritik som Gans-Morse för fram mot talet om »transitologi» som något monolitiskt, har dock visst fog för sig. Kritiken mot »transitologin», vilken under senare år artikulerats allt tydligare (t.ex. Zherebkin 2009; Kavaliauskas 2012), har likheter med kritiken av »positivismen» inom humanvetenskaperna. Åtminstone i flera fall säger nog »positivism» mer om kritikerns negativa attityder än om en de facto omhuldad vetenskapsteoretisk position.
3Även om excellent transitionsforskning generellt inte utgår från ett integrerat teoriramverk, som Gans-Morse (2004) hävdar, så motsäger inte det att en metateori, och i anslutning därtill ett teleologiskt transitionsbegrepp – som fokuseras i denna studie – har förmedlats via andra akademiska strukturer. Ett »paradigm» konstitueras av fler aspekter än exemplarisk forskning – även kursplaner, läroböcker, nätverk och utbildningsinstitutioner är väsentliga (jfr Kuhn 1970: 177). Som framgår i föreliggande artikel görs ingen väsentlig åtskillnad mellan politisk och ekonomisk transitologi. För exempel på en integrerad politisk-ekonomisk »transitologi», se Przeworski (2004). Jfr även Petrov (2014: 30).
4I min tidigare artikel (Petrov 2014) underkastades transitologin en begreppshistorisk och ideologikritisk analys, med fokus på vetenskapsteoretiska/historiefilosofiska problem i relation till uppfattningar inom historiematerialismen, snarare, än som här, på disciplinhistoriska rötter ur ett längre perspektiv. En del av innehållet i denna artikel bygger på delar av den tidigare studien. Främst handlar det om karakteriseringen av vad transitologin är i vetenskapsteoretiskt/institutionellt hänseende, vilken förekommer i del I i denna artikel.
5Den form av transitologi som främst fokuseras här är den »teleologiska» – som uppfattar transitioner som målstyrda, förutsägbara och i princip ostoppbara (t.ex. Schmitter & Karl 1994: 173). Som Janos (2001: 222) betonar behöver en transitolog emellertid inte fokusera transitionen till ett nytt tillstånd, och således definiera utvecklingen utifrån målet. Man kan också koncentrera sig på rörelsen från det äldre tillståndet (och uppmärksamma utvecklingens villkor och betingelser mer än att föregripa dess resultat). I det senare fallet blir målet »öppnare».
6En JSTOR-sökning visar att det i genomsnitt publicerades drygt dubbelt så många statsvetenskapliga tidskriftsartiklar om postkommunism med »transition» i titeln under åren 1999–2003 jämfört med 2005–2009, en trend som också har hållit i sig efteråt.
7För en utförligare beskrivning av sovjetologin, dvs. det samhällsvetenskapliga områdesstudium av kommunistiska regimer som växte fram i USA och Västeuropa efter andra världskriget, se Unger (1998); Engerman (2009: 270).
8Att det fanns desillusionerade sovjetologer som bokstavligen slängde sitt forna material i papperskorgen, demonstrativt placerade utanför deras tjänsterum, intygas illustrativt av samhällsvetaren Philip G. Roeder (1999: 750).
9I detta fall tolkas utvecklingen utifrån en föreställning om att den i avgörande avseenden är exceptionell (se t.ex. Hedlund 2005).
10Av de svenska inrättningar som etablerades under 1990-talet fram till millennieskiftet kan nämnas Stockholm Institute of Transition Economics vid Handelshögskolan, Stockholm; Centrum för studier av Ryssland och östra Europa (CREES) vid Göteborgs universitet; och Baltic and East European Graduate School (BEEGS) vid Södertörns högskola. I sammanhanget kan även nämnas Institutionen för östeuropastudier (f.d. Avdelningen för öststatsforskning) vid Uppsala universitet, med rötter i 1970-talet. Även om viss forskning på institutionen under 90-talet fortfarande präglades av sovjetologins mer »kremlologiskt» präglade perspektiv (t.ex. Gerner, Hedlund & Sundström 1995), var den ett gott exempel på en traditionell kunskapsproducent som försökte integrera en transitologisk överbyggnad. På hemsidan, till en institution med flera anställda med bakgrund inom 70- och 80-talens öststatsforskning, kunde man från mitten av 1990-talet läsa: »Mycket av dagens intresse fokuseras på den stora omvandlingen av det gamla Östblocket. Vi följer uppmärksamt hur en gammal verklighet […] är på väg att förvandlas till en framtid som – förhoppningsvis – kommer att domineras av demokratiska och marknadsekonomiska system […]» (www.east.uu.se/om_inst.html. Sidan besökt 28 juni 2015.)
11»Kremlologi» har använts självdefinierande av sovjetologiska forskare (t.ex. Madariaga 1957), men också i polemik mot pseudovetenskapliga, isolationistiska och politiserande tendenser inom traditionella öststatsstudier (t.ex. Engerman 2009: 270, 338). Engerman skiljer bl.a. ut kremlologin från sovjetologin och menar att den förra inte åtnjöt samma akademiska autonomi som den senare och inte heller utgjorde egentlig statsvetenskap. När jag här talar om kremlologi åsyftar jag inte en disciplin eller underdisciplin utan ett metodologiskt förhållningssätt som anammats av vissa sovjetologer.
12För ett exempel på en lingvistisk-humanistiskt inspirerad sovjetologisk studie (självdefinierad som »öststatsforskning»), genomförd av en politisk-historisk samt en ekonomisk områdesforskare, se Gerner & Hedlund (1989).
13Termen »transition» blev under en period närmast synonym med det som utspelade sig i Östeuropa i generell (politisk-ekonomisk/sociokulturell) mening (t.ex. Brabant 1998: xiv), och som alltså inte behövde kvalificeras geografiskt för att vara begriplig.
14Med kommunismens fall följde, inte minst i Sverige, en konflikt mellan företrädare för olika paradigm, som kan uppfattas som traditionalister respektive förnyare. I såväl dagspress som i akademiska fora framhärdade »traditionalisterna» i att fokusera kulturskillnader och beskyllde motståndarna för historielöshet. »Förnyarna» förordade en mer universalistisk syn på utvecklingen. Jfr t.ex. Åslund (1992; 1993b; 1995); Gerner & Hedlund (1993); Hedlund (1993).
15Denna kontrastering kan ingalunda göras reservationslöst. T.ex. Kavaliauskas (2012) menar att transitologin, i synnerhet den teleologiska, väsentligen är icke- eller anti-hermeneutisk.
16Jfr den stora kvoten mellan västeuropeiska eller amerikanska forskare och deras östeuropeiska kolleger som skrivit om den postkommunistiska utvecklingen i de mest prestigefyllda samhällsvetenskapliga tidskrifterna (Petsinis 2010: 308). Asymmetrin har en parallell i utvecklingsfilosofins idé om trusteeship där de »utvecklade» fungerar som mentorer för de »outvecklade» (jfr Cowen & Shenton 1996: 4).
17För infödda engelsktalande hänför sig discipliner som åsyftas med »ology» respektive »studies» till närmast väsensskilda akademiska områden, vilka sinsemellan förlänats olika status – i egenskap av science respektive scholarship. I det senare fallet finns en tydligare subjektiv koppling till forskaren (the scholar). En »ologi», däremot, må det vara sovjetologi eller transitologi, antyder en vetenskap (science), eller åtminstone en sammanhängande auktoritativ korpus av kunskaper, ibland med en dubbel mening som omfattar studiet av ett objekt och själva objektet för studien. Den senare egenskapen särskiljer ytterligare en »ologi» från »studier». »Ologin» står i en närmre relation till den »essens» som den är involverad i. Så även om en »ologi» signalerar legitimitet och förklaringskraft så har »studier» fördelen att inte implicera någon essentialism.
18Större delen av det resterande avsnittet av artikelns del I kan i mångt och mycket ses som en summering (och partiell omarbetning och utveckling) av innehållet på s. 30, 32–33 och 36 i Petrov (2014).
19Det finns också en maximalistisk syn på målet som inte är lika framträdande. Politiskt sett aktualiseras denna när konsolidering fokuseras, då frågor infinner sig hur demokratins form kan få ett substantiellt innehåll, dvs. hur det procedurala kan främja det participatoriska. Även den ekonomiska transitologin rymmer en maximalistisk version. Den fungerande marknadsekonomin är då ett etappmål, på väg mot ett lands assimilering i världsekonomin och fullvärdiga medlemskap i den internationella (dvs. västerländska) gemenskapen (t.ex. Brabant 1998: 381).
20Demokratins innehållsliga värden anses godtyckliga som kriterier, i kraft av sin idealistiska, rationalistiska och utopiska natur. Det är, som Rueschemeyer et al. (1992: 10) påpekar, endast formen som är demokratins nödvändiga villkor. Form kan förekomma utan substans men aldrig tvärtom.
21Man bör komma ihåg att Fukuyama inte är transitolog. Han intresserar sig för politikens utopiska snarare än tekniska dimension. Däremot är den teleologisk-deterministiska framstegstron gemensam.
22Den tidigaste kritiken av postkommunistisk transitologi går emellertid tillbaka till tidigt 1990-tal. Se Gerner & Hedlund (1993); Terry (1993).
23 N.B. att t.ex. en transitolog som Przeworski (2004) i praktiken dock har en avsevärt mindre deterministisk syn på demokratiseringens förutsättningar.
24Ett annat exempel är Linz & Stepan (1996: 436) som bedrev transitologisk forskning om Latinamerika, men som utvidgade sitt område till att inkludera Östeuropa. De har använt sin ackumulerade kunskap om »Syd» för att härleda ett generaliserande korrektiv för »Öst». Slutsatserna dras från de »sydliga» exemplen om hur den »östliga» transitionen borde ha gått till.
25Tiryakians artikel är från 1994 men den återger ett kongressanförande som han höll i juli 1992, dvs. bara ett halvår efter Sovjetunionens sammanbrott och i en tid när Bosnienkriget endast var i sin linda. Tiryakian erkänner svårigheter och motsägelser i utvecklingen men läsaren kan knappast undgå att läsa in en demokratisk och marknadsekonomisk triumfalism som i efterhand framstår som omogen, kanske särskilt i relation till den nästan årslånga djupa konstitutionella kris som kom att drabba ett land som Ryssland i december 1992.
26Denna syn företräds långt ifrån av alla transitologer. Se t.ex. Przeworski (2004).
27Cowen & Shenton (1996) väljer i sin översikt att mer betona utvecklingsteorins ursprung i 1800-talets sociala tänkande, hos t.ex. Saint-Simon och Comte, mot bakgrund av Europas begynnande industrialisering.
28För en relativt heltäckande översikt av samhällsvetenskapernas utvecklingsteorier, och deras historiska genealogi och geografiska giltighet, se Cowen & Shenton (1996).
29Enligt Cowen & Shenton (1996: 4) kan själva utvecklingsbegreppet definieras som både medel och mål varför målet i de moderna utvecklingsteorierna föga överraskande många gånger antagits vara »present at the onset of the process of development itself», i form av behov, preferenser och dispositioner.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon