Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius

Ukraina: gränslandet

Stockholm: Atlantis 2015 127 sidor. ISBN 9789173537872

Ukraina – Gränslandet är en bok om Ukrainas vägval. Bortom det fysiska, och synnerligen lättvisualiserade, maktskiftet i centrala Kiev under vintern 2013–2014 bygger författarna varsin bakgrundsförståelse till den krock mellan öst och väst som alltjämt äger rum i Ukraina.

Lodenius, som förefaller ha en starkare förankring i landets västra delar, ägnar stort utrymme åt den ukrainska nationens historiska tillkomst. Lodenius skriver i bokens inledning:

Första världskriget gav äntligen ukrainarna en chans genom att både det habsburgska och det romanovska riket bröt samman och det bildades ett antal republiker som gjorde anspråk på självständighet. Störst av dem var den ukrainska folkrepubliken som hade sitt säte i Kiev. Till en början hade bolsjevikerna försökt ta makten i Kiev och hela Ukraina, men när de inte lyckades upprättade de den ukrainska sovjetiska folkrepubliken med säte i Charkiv, numera Ukrainas näst största stad… Enheter ur Röda armén marscherade in i Ukraina för att stödja bolsjevikerna. När det inte lyckades i Kiev proklamerades en serie regionala sovjetrepubliker som utropade självständighet, bland annat Donetsk-Krivoj Rogs sovjetrepublik, som skapades genom ett dekret av Lenin som en del av ryska sovjetrepubliken med huvudstad i Charkiv. Man får nästan en känsla av att Vladimir Putin har läst sin historia (s. 27).

Han redogör även för de olika folkgrupper längs Karpaternas sluttningar som idag kan anses ha förenats i en ukrainsk nationell identitet, och konstaterar att »I viss mån har läget ändå stabiliserat sig sedan 1918» (s. 28).

Laurén har över en längre tid besökt det sydöstra Ukraina – där ryskan alltjämt dominerar vardagslivet. Hon befinner sig således på tryggt avstånd från den pinsamma kategori av västerländska journalister som – efter att entusiastiskt ha inramat det ukrainska »folkets» seger över Janukovitj på gatorna i Kiev – fick uppenbara problem med sagans fortsättning när Janukovitj var borta och det fysiska slaget om Ukraina hade flyttat från Självständighetstorget i Kiev till Krim och Donbass.

I motsats till en del skandinaviska journalister som – i Oslo, Köpenhamn och Stockholm – talade om »kriget» på Krim konstaterade Laurén, på plats, att där ej förekom något krig.

»Vi letar efter kriget. Men vi kan inte hitta det», skriver Laurén i boken. »Hur är det möjligt att inta 27 000 kvadratkilometer innan någon hinner fatta vad som är på gång? Egentligen fattade alla. Men det hjälpte inte så mycket» (s. 65).

Laurén beskriver hur maktskiftet i Simferopol, liksom Rysslands annektering av Krim-halvön, redan var säkrad – med ekonomiska medel. Putin hade redan köpt den offentliga sektorns lojalitet, inklusive den autonoma republikens våldsmonopol.

Den kaotiska försvarsdebatt som har förts i de skandinaviska länderna i Krim-annekteringens spår – om såväl NATO-medlemskap som krav på militär upprustning i allmänhet – tar sällan höjd för denna erfarenhet från Rysslands annektering av Krim: att i princip inga myndigheter på Krim stod redo att nyttja befintliga vapensystem till att försvara den autonoma republik vars verkställande makt redan var »köpt» av främmande makt.

Högnivå-korruption som säkerhetspolitisk risk står sällan högt på dagordningen, varken i parlamentariska eller – vilket förvånar mig mer – akademiska diskussioner. Lauréns korta avsnitt om Krim-annekteringen sammanfattar en annektering där pengar och propaganda – i stor skala – röjde marken.

Laurén vill i denna bok påminna om – ja, tyvärr har det nog funnits ett sådant behov – att även den stora befolkningen i Ukrainas rysktalande periferi består av rationellt tänkande människor. » De allra flesta i östra Ukraina resonerar på ett sätt som inte är svårt att förstå om man tar sig tid att lyssna. Det är bara det att ingen är intresserad – vare sig separatistledarna, Kiev, västvärlden eller Ryssland», skriver Laurén (s. 53).

Några gemensamma slutord blir det inte, och bokens struktur må likna ett hafsverk, men den var knappast tänkt som någon lärobok – ty den välstrukturerade berättelsen om Evromajdan, Donbass-kriget och Krim-annekteringen hör väl endast framtiden till. Lauréns och Lodenius' berättande mynnar istället ut i en dialog mellan författarna om vad som håller på att hända med Ukraina – och Europa.

Lodenius konstaterar »optimistiskt» – ja, han medger det (s. 124) – att Ukraina så sakteliga är på väg mot ett »medborgarsamhälle»; att Evromajdan – i motsats till den Orangea Revolutionen – bär med sig ett växande medborgerligt engagemang i Ukraina. Lodenius garderar sig dock med påminnelsen om att varje försök att införa reformer mot korruptionen även fortsättningsvis kommer att möta segt motstånd från den »ryggmärgsreflex» som erbjuder och accepterar mutor (s. 126).

Laurén diskuterar västvärldens förutsättningar att möta Moskvas informationskrig på nätet, påtagligt oroad över såväl läsarnas källkritik som den kvalitativa journalistikens förutsättningar:

I västliga demokratier har en yngre generation vant sig vid att läsa nyheter enbart via Facebook och Twitter. De medvetna bland dem idkar visserligen källkritik. Men det finns faktiskt en stor andel nyhetskonsumenter i västvärlden som likställer kvalificerad journalistik med tyckande på sociala medier. Samtidigt har de ryska statsstyrda medierna obegränsade mängder resurser i jämförelse med de traditionella västliga tidningshusen och public service-bolagen, som knäar under lönsamhet och minskade resurser… Detta är den bistra sanningen. Det hjälper inte att förbjuda ryska medier i väst. Det enda som hjälper är att satsa på sin egen journalistik (s. 105).

Det är svårt att inte dela denna oro. Mer av »egen journalistik» ligger inte i pipen för närvarande. Att Skandinaviens största massmedier saknar fasta korrespondenter i Ukraina – Europas, till ytan, näst största land – det talar för sig själv. Samtidigt bör det alltid kunna ifrågasättas i vilken grad de västliga redaktionerna har förvaltat journalistikens förtroende i sin befintliga rapportering från öst.

När jag besökte den avslutande presskonferenserna efter EU-toppmötet i Riga den 22 maj kom visserligen hälften av de tillresta journalisterna ifrån ryskspråkiga massmedier. Men även Sveriges största kvällstidning var där, för att – efter två dagars inre dragkamp om EU:s förhållande till Ukraina och Vitryssland – fråga ut den svenske statsministern om huspriserna i Stockholm.

Lauréns pålästa och omfattande på-plats-journalistik – som gör denna bok läsvärd – framstår tyvärr som ett, på intet sätt normgivande, undantag i den skandinaviska rapporteringen från öst.