Per Anders Rudling

The Rise and Fall of Belarusian Nationalism 1906–1931

Pittsburgh, Pa: University of Pittsburgh Press 2015 436 sidor. ISBN 9780822963080

Den inledande textraden i Per Arne Rudlings bok anger att objektet för undersökningen är problematiskt: »Belarus is a country that sometimes puzzles outside observers» (s. 1). Författaren visar dels hur några hundratal intellektuella konstruerande ett nytt folk (ethnicity) under perioden mellan den första ryska revolutionen år 1905 och inledningen av Stalins terror år 1931, dels hur detta folk jämte det geografiska område som det fått namn efter försvann ur synfältet även om sovjetrepubliken Vitryssland (Belarus) fanns kvar och hörde till de stater som 1946 bildade FN.1

Det vitryska statsprojektet konstruerades i ett geografiskt gränsland som under tusen år var valplats för konflikter mellan staterna Ryssland (Rus’/Rossija), Litauen och Polen. På engelska har området beteckningen »the borderlands of Europe», ett begrepp som populariserats av kända historiker som Anne Applebaum och Timothy Snyder. Detta område sträcker sig från Vilnaområdet i Litauen genom Vitryssland och breder sedan ut sig åt öster och söder ner till Svarta havet. Ukraina, beteckningen på de södra och östra delarna av gränslandet, betyder på de slaviska språken helt enkelt »landet vid gränsen». Ur polskt perspektiv är Vitryssland en del av Kresy wschodnie, »östgränslandet». Detta geografiska område var dessutom hemvist för majoriteten av den jiddischspråkiga judiska befolkningen i Östeuropa. I litteraturen är det känt som »Jiddischland». Undertecknad försökte en gång skriva en kort historik om Vitryssland och kunde då konstatera att resultatet blev en historik även över det litauiska storfurstendömet och över den östeuropeiska judenheten.

Det första kapitlet signalerar att Per Anders Rudling undersökt ett statsprojekt. Rubriken lyder »Imagining Belarus». Författarens utgångspunkt är essentialistisk. Han avvisar tidigare historieskrivning som beskrivit Vitryssland som en konstruktion med argumentet att skribenterna har ifrågasatt att det finns en vitrysk nationalitet respektive har förkastat den som en konstgjord konstruktion. Trots denna deklaration handlar Rudlings detaljerade empiriska analys av den politiska historien i området mellan Ryssland och Polen under perioden 1905–1931 om hur olika aktörsgrupper, efter att ha definierat ett vitryskt folk, såg ut att lyckas med att etablera en statsbildning, Vitryssland, inom vars gränser en vitrysk nation kunde konstitueras med ett eget språk och en teleologisk historieskrivning.

Några rader efter sin essentialistiska deklaration konstaterar Rudling att om man betraktar Vitryssland som produkten av en påhittad tradition eller som en konstgjord konstruktion, så är dess grannar likadana. Underförstått menar han att dessa inte har beskrivits som påhittade konstruktioner. Författarens polemiska udd ligger i termen »konstgjord». Utan att nämna det synes han bygga på Anthony Smiths begrepp ethnie, som erbjuder en lösning på nationalismforskningens ontologiska problematik: »folket» som finns som ett embryo i en dimmig forntid.

Rudling menar att fallet Vitryssland är ett undantag bland Europas stater därför att landet har två konkurrerande grundningsmyter. När det handlar om att föreställa sig ett passande förflutet och leta efter grundningsmyter är Vitrysslands tillkomsthistoria emellertid inte unik. Grannländerna Polen, Ryssland och Ukraina har haft och har än idag historiker och politiker som laborerar med konkurrerande grundningsmyter. Ett typexempel är hur Rysslands president Putin år 2014 efter Rysslands erövring av Krim bytte ut Kiev mot den historiska orten Chersones på Krim som den ryska statens historiska vagga. Samma år hävdade Rysslands kulturminister att Ukraina är en »myt».

De kritiska kommentarerna ovan väger lätt mot det prisvärda faktum att Per Anders Rudling har gett en källnära, mycket detaljerad redogörelse för etableringen av Vitryssland som ett historiskt subjekt. Idag framträder staten Vitryssland som en spökbild i skuggan av Ryssland, men i Rudlings framställning existerar Vitryssland i sin egen rätt. Hans berättelse om Vitrysslands formativa årtionden gör historien till bestående verklighet.

De två grundningsmyterna från tiden för Vitrysslands framträdande som (proto-) statlig aktör är den nationalistiska respektive den socialistiska. Den Vitryska Folkrepubliken – BNR –utropades i Minsk den 24 mars 1918, då Tyskland var ockupationsmakt i området, av en Rada (råd) som var sammansatt av en brokig blandning representanter för den vitryska socialistiska hromada, de judiska partierna Bund, Poale Zion och vänstersionisterna samt de lokala avdelningarna av de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Utropandet av BNR är den ena grundningsmyten. Den andra handlar om sovjetrepubliken Vitryssland. Under de kaotiska åren fram till inbördeskrigets slut hade den några olika framträdelseformer, bland annat som Lit-Bel, sovjetrepubliken Vitryssland-Litauen, innan den Vitryska Socialistiska Rådstrepubliken (BSSR) bildades år 1922 som en konstituerande del av Sovjetunionen.

Det sista kapitlet i Rudlings bok har rubriken »Soviet Repression in the BSSR: The Destruction of Belarusian National Communism». Föreställningen om Vitryssland från åren kring 1905 blev år 1922 en realitet, BSSR. Till följd av Stalins repression reducerades Vitryssland i början av 1930-talet i praktiken åter till en föreställning. Nominellt fortsatte sovjetrepubliken Vitryssland att existera även efter det att Stalinregimen hade avbrutit 1920-talets rotfästningspolitik (korenizatsija), återfört det lokala språket till dialektstatus och gjort slut på hela ledarskiktet. Men Vitryssland var inte något politisk subjekt. Folket definierade sig som sovjetmänniskor. Vid tiden för Sovjetunionens upplösning identifierade sig 69 procent av befolkningen som »sovjetisk».

I slutet av boken suggererar Per Arne Rudling att Vitryssland trots allt har en framtid som en stat i sin egen rätt. Författaren förenar sin minutiösa empiriska redovisning, som är grundad på ett mycket rikligt samtida arkivmaterial, däribland foton ur privata samlingar, och ett omfattande tryckt material, inte minst samtida press, med en ingående analys av historiemedvetandets och mytens roll som livsuppehållare: »…the myths about the BNR have survived (…) and still hold sway over Belarusian imagination» (s. 317).

Författaren har trängt så djupt ner i källmaterialet att han har kommit att älska det och nästan dränker läsaren i det. Rudling berättar historien inifrån, ur ett grodperspektiv. När man som läsare lärt känna ett oändligt antal träd upplever man emellertid faktiskt också att man har sett skogen. Vitryssland finns.

Denna vetenskapliga bok är inte bara en obduktionsrapport eller redovisning av fältarbete i arkiven. Den är också en klassisk tragedi, där de ledande protagonisternas hemska öde är bekant för läsaren från början. Trots detta lyckas Per-Anders Rudling genom sin kärlek till objektet förmedla den framtidstro som präglade flera av aktörerna som han låter oss möta.