Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Ideologisk konvergens mellan öst och väst? De europeiska partifamiljerna 1990-2013

Ph.d., universitetslektor i statsvetenskap, Högskolan Dalarna, maoh@du.se

Ph.d., postdoktor, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet, martin. karlsson@oru.se

Abstract: Towards Ideological East-West Convergence? European Party Families 1990–2013

In this paper we compare the ideological positions of political parties in Eastern and Western Europe. As the Communist regimes collapsed and new democracies began to emerge in Eastern Europe, historical and cultural differences in relation to Western Europe could be seen not least among the political parties. When the West European parties initiated contacts with potential sister parties in the East, notable differences were revealed. In general, the eastern parties appeared to be more nationalist, more populist and less tolerant of minorities than their Western sister parties. The question raised in this paper is whether or not these differences have faded during the 25 years since 1989. The three largest and most influential party families are selected for study: the Christian Democratic EPP, the Social Democratic PES and the Liberal ALDE. Departing from election manifesto data compiled by the Comparative Manifesto Project, we carried out a time series analysis ranging from 1990 to 2013. Here, the Eastern parties are compared to their Western sister parties within each party family – first, along the general left–right dimension, and, second, on specific issues conceived as sensitive: the view on the EU, nationalism and multiculturalism.

Keywords: Ideological convergence, political parties, party families, Europarty, Europeanisation

 

När politiska partier i Västeuropa initierade kontakter med systerpartier i Central- och Östeuropa efter Berlinmurens fall blev det uppenbart att det fanns skillnader. I flera olika frågor hade partierna i de forna kommunistiska regimerna ofta en annan syn än sina västliga systerpartier (Lewis 2011). Likväl har de stora partifamiljerna lyckats med att integrera partierna från Central- och Östeuropa in i sina europeiska partiorganisationer och idag ser vi framförallt i Europaparlamentet att samarbetet flyter på till synes smärtfritt.

Frågan som ställs i denna artikel är i hur hög grad de upplevda ideologiska skillnaderna mellan de västeuropeiska och östeuropeiska partierna finns kvar idag. Har det skett en ömsesidig konvergens där de båda grupperna omedvetet anpassar sig till varandra inom respektive partifamilj eller har det skett en konvergens på de gamla (västeuropeiska) partiernas villkor? Finns kanske skillnaderna kvar trots att dessa inte framkommer i särskilt hög grad inom partigrupperna i Europaparlamentet? Eller, är det rentav så att skillnaderna mellan systerpartier i väst och öst är överdrivna och aldrig har varit särskilt stora? I denna artikel presenteras en översikt av den ideologiska utvecklingen över tid för de västeuropeiska partierna jämfört med de östeuropeiska partierna inom tre olika partifamiljer: kristdemokratiska EPP (European People’s Party), socialdemokratiska PES (Party of European Socialists) och liberala ALDE (Alliance of Liberals and Democrats in Europe). De östeuropeiska länder som inkluderas i studien är de postkommunistiska länder som blev medlemmar i EU 2004 samt 2007. De västeuropeiska länder som inkluderas är de som ingick i EU innan utvidgningen 2004.

Vari bestod då dessa initialt upplevda olikheter? En grundläggande motsättning fanns i synen på nationalism, mänskliga rättigheter och minoriteter (Ágh 1998: 62–63; Pridham 2001: 186–187). Detta har främst sin grund i det historiska arv som präglar Central- och Östeuropa. I mitten av 1800-talet var hela regionen uppdelad mellan tre stora imperier: Habsburgska riket, Ryssland och Ottomanska riket. Det »nationella uppvaknandet» bland tjecker, ungrare, polacker, rumäner, serber etc. var till stor del en reaktion på dessa något föråldrade imperier. När självständiga stater bildades efter det första världskriget fanns stora etniska minoriteter i varje land och nationalism i kombination med etniska konflikter dominerade politiken i hela regionen (Gerner 1997: 215–216). Även om den nationella frågan var tabu under den kommunistiska eran kom den upp till ytan igen med förnyad kraft efter 1989 (Àgh 1998; Bideleux & Jeffries 1998).

Detta i kombination med en svag erfarenhet av demokrati och rättsstat lade grunden för politiska partier som var generellt mer populistiska och mer fokuserade på nationen och etniska konflikter än sina västliga systerpartier. Här fanns en spänning mellan å ena sidan den övergripande viljan att närma sig väst med allt vad detta innebar av demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter och å andra sidan detta historiska arv. Det finns dock vissa skillnader mellan partifamiljerna här då nationalism och populism var något mer vanligt förekommande bland de kristdemokratiska och konservativa partierna än bland de socialdemokratiska och liberala. Dock har alla tre partifamiljer uttryckligen hävdat att populism, nationalism och synen på minoriteter varit ett känsligt ämne när det gäller de östliga systerpartierna (se Öhlén 2013: 158, 212, 222, 241).

För att förstå varför detta var känsliga ämnen måste frågan sättas in i den större kontexten av EU:s utvidgning. Förberedelserna inför den stora östutvidgningen var starkt färgade av ambitionerna att bistå de östeuropeiska länderna i att bygga stabila demokratier som inkluderar mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter (se Pridham 2005). Då de största europeiska partifamiljerna kan sägas representera det officiella EU, är det logiskt att även dessa intog denna hållning av att fostra de nya partierna i demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. En nationalistisk/populistisk inriktning som ofta gick hand i hand med en negativ syn på minoriteter sågs därför som något allvarligt av de västliga partierna.

Även om denna artikel primärt är deskriptiv kommer möjliga orsaker bakom eventuell konvergens att diskuteras. Medvetna om att det finns flera tänkbara förklaringsmodeller har vi valt att fokusera på de europeiska partifamiljerna. Vi kommer att resonera kring alternativa förklaringar i slutdiskussionen men huvudfokus ligger på just partifamiljerna som också står i centrum i forskningen kring den öst-västliga relationen mellan europeiska systerpartier. Inom forskningslitteraturen har främst lagts fokus på hur respektive partifamiljs »partifederation» har lyckats integrera och influera de östliga partierna (Delsoldato 2002; Holmes & Lightfoot 2011; Pridham 2006; Öhlén 2013). En europeisk partifederation (hädanefter »europeiskt parti») betraktas här som en av tre centrala komponenter i en europeisk partifamilj. De andra två är de nationella medlemspartierna och partigruppen i Europaparlamentet (Hix & Lord 1997: 18). Även om de europeiska partierna är relativt svaga aktörer inom EU-systemet, anses de ha spelat en central roll i att integrera partierna ifrån Central- och Östeuropa in i EU:s partilandskap (von dem Berge & Poguntke 2013).

Precis som EU har haft ett starkt inflytande på de nya postkommunistiska medlemsstaterna, anses de europeiska partierna ha utövat ett betydande inflytande på sina östliga systerpartier. Detta bör ses i ljuset av de skillnader som fanns gentemot systerpartierna i öst. De europeiska partierna kan – som vilken annan partiorganisation som helst – antas sträva efter att bibehålla en viss grad av intern homogenitet när det gäller ideologi, praktisk politik och organisation. Alltför stor intern heterogenitet komplicerar det dagliga partiarbetet och hotar partiets legitimitet och möjlighet till politiskt inflytande. Denna interna homogenitet utmanades när partifamiljen skulle utvidgas österut och inkludera nya partier med en annan historisk bakgrund, mentalitet och kultur (Bardi 2004: 318).

Det generella antagandet har därmed varit att de europeiska partierna redan från början har arbetat för en utveckling där de östliga systerpartierna anpassar sig och internaliserar partifamiljens normer, värderingar och organisatoriska traditioner. Förutom detta har utgångspunkten dessutom varit att det har funnits en tydlig öst-västlig maktrelation som talar för att vi kan förvänta oss att de östliga partierna har anpassat sig efter de västliga partiernas förväntningar. Detta bygger på de generella förväntningarna angående europeisering av just de postkommunistiska staterna som antas ha en tydligare top-down karaktär. Bakgrunden ligger i det faktum att länderna i Central- och Östeuropa har velat komma in i den privilegierade klubb som EU innebär och detta har gett EU möjlighet att ställa tydliga villkor (Grabbe 2006; Schimmelfennig & Sedelmeier 2005).

Även om denna logik har antagits gälla även för de politiska partierna (Dakowska 2002) var det inte förrän 2013 som en teoretisk förklaringsmodell för detta presenterades av von dem Berge och Poguntke. Denna modell fokuserar på två olika källor till inflytande för de västliga partierna genom deras respektive europeiska partiorganisationer: (1) uttryckliga krav på anpassning, och (2) påverkan genom olika socialisationsprocesser.1

Den första källan till inflytande bygger på antagandet att varje aktör antas besitta vissa resurser och härrör ifrån »the external incentives model» som har använts för att förklara europeiseringsprocesser i Central- och Östeuropa (Schimmelfennig & Sedelmeier 2005). I denna kontext antas de europeiska partierna söka influera sina östliga systerpartier genom att erbjuda vissa incitament i utbyte, som till exempel finansiell assistans, legitimitet och know-how. Samtidigt antas de östliga partierna som vill bli medlemmar i partifamiljen i sin tur kunna erbjuda något i utbyte mot medlemskap som t.ex. fler röster i Europaparlamentet och eventuellt i Ministerrådet. Det centrala antagandet i modellen är att de (väst)europeiska partierna befinner sig i en styrkeposition gentemot ansökarpartierna och kan frambringa en anpassning i olika frågor. Nyckeln till inflytande ligger här i det faktum att de östliga partierna är beroende av de västliga partiernas acceptans för att bli välkomnade som medlemmar i respektive europeiska partiorganisation. Därför kan vi anta att denna form av inflytande avtar betydligt när partiet i fråga blivit medlem (von dem Berge & Poguntke 2013: 318–320).

När det gäller socialisering handlar det om en långsammare process men även här antas det handla om en uttalad strategi då den involverar medvetna ageranden i att skapa arenor där normer och idéer kan förändras. Istället för intressemaximering handlar socialisation om en mer långsiktig internalisering av nya normer och värderingar. Genom att involvera de östliga systerpartierna i seminarier, kurser och konferenser med vissa teman ses de europeiska partierna som »normentreprenörer» som söker övertyga sina partners om att omdefiniera sina intressen och identiteter genom en social inlärningsprocess (Dakowska 2002: 288). Här tillkommer även den mer indirekta socialisering som sker i samband med att de östliga systerpartierna inbjuds till europapartiets mer reguljära aktiviteter som t.ex. allmänna kurser, konferenser och partikongresser. Genom att delta regelbundet i dessa aktiviteter med alla personliga vardagsmöten detta innebär antas de östliga partierna anpassa sig gradvis till de normer och regler (skrivna och oskrivna) som gäller inom respektive partifamilj.

Genom en kombination av krav och socialisation antas därmed de nya östliga partierna ha anpassat sig enligt de förväntningar som de västeuropeiska partierna ställt upp inom respektive partifamilj. Enligt logiken om att själva inträdet i partifamiljen var de västeuropeiska partiernas största möjlighet att ställa krav, kan vi anta att alla tendenser till anpassning efter detta bör ses som socialisation och inte politisk press (von dem Berge & Poguntke 2013: 323). Då inträdet i partifamiljen i de allra flesta fall inföll samtidigt som landet blev EU-medlem kommer EU:s östutvidgning år 2004 att tjäna som utgångspunkt för denna diskussion.

Data och metod

Datamaterialet som används i denna studie har inhämtats ifrån Comparative Manifesto Project (CMP).2 Denna består av estimat av partiers ideologiska ståndpunkter i olika frågor och omfattar ett relativt stort antal länder och partier. Databasen är uppbyggd genom kvantitativ innehållsanalys av partiers valmanifest som kodas utifrån olika politikområden (Klingemann et al. 2006: xxi).

En potentiell svaghet med detta material är att man fokuserar helt på valmanifest och exkluderar andra viktiga källor såsom debattartiklar, partiledartal och valslogans. Valprogram är trots allt utmejslade av partieliten utifrån såväl taktiska som ideologiska utgångspunkter samtidigt som lokala partifunktionärer och gräsrötter har ett begränsat inflytande. CMP:s data synliggör hur enskilda partier positionerar sig längs ideologiska dimensioner, men då dessa värden baseras på innehållsanalys av valmanifest kan de antas variera beroende på ideologiska såväl som strategiska ställningstaganden (Klingemann et al. 2006: 109). I valmanifest undviks oftast mer hårdföra budskap om till exempel Romer fast partiet i fråga kan saluföra anti-romskt budskap i andra fora. Detta kan i sin tur leda till att partier får en placering som känns »intuitivt fel», till exempel att högerpopulistiska partier klassas som »mitten-höger» och att socialistpartier klassas som mer vänster än kommunistiska (Pelizzo 2003: 67; Kitschelt 1994: 139). Det finns alternativ data som förvisso undviker detta specifika problem men som ändå inte är tillfredsställande för denna studie. Surveystudier bland partisympatisörer kan till viss del användas för att spegla partiernas ideologiska positioner. Samtidigt säger de inget substantiellt om enskilda partiers positionering utan snarare vilken typ av sympatisörer respektive parti har.

En annan faktor som ytterligare försvagar trovärdigheten är att rörligheten bland väljarna är mycket hög i Central- och Östeuropa samt att partierna och partisystemen fortfarande är relativt svagt institutionaliserade (Berglund, Deegan-Krause & Ekman 2013: 826–827). Ett mer realistiskt alternativ är så kallade expertintervjuer som bygger på att experter på varje land positionerar/rangordnar partier i olika frågor (se till exempel Benoit & Laver 2006). Denna metod har dock kritiserats för att bygga på en subjektiv bedömning grundad på partifamiljtillhörighet och rykte snarare än på systematisk analys. Vidare saknas en tydlig tidsaspekt vid expertintervjuer vilket gör att den saknar dynamiska kvaliteter (McDonald & Mendés 2001). Vi bedömer utifrån detta att CMP:s data är den mest rimliga för denna studie trots nämnda svagheter. För det första bygger den på partiernas egna dokument istället för andras uppfattningar, vilket stärker reliabiliteten (Klingemann et al. 2006). För det andra öppnar det upp för systematisk longitudinell analys då den innehåller information om partiers ideologiska positioner vid varje val. Detta är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna genomföra en studie som denna. Slutligen visar jämförelser mellan CMP-data och expertintervjuer att även om enstaka skillnader finns är de i regel små (Benoit & Laver 2007: 103; Klingemann et al. 2006: 65–66, 83–84). Detta talar för att resultaten inte skulle bli radikalt annorlunda med denna metod.

Metoden i denna studie bygger på longitudinell analys av partiers ideologiska ståndpunkter där fokus ligger på öst-västliga skillnader inom respektive partifamilj. Det bör understrykas att detta är en analys på makronivå där fokus ligger på om partier ifrån postkommunistiska länder som grupp har konvergerat med de västeuropeiska partierna inom samma partifamilj. Därmed kommer inte individuella partiers positioner att redovisas utan sammanvägda positioneringar för varje grupp.3 Datapunkterna i analyserna representerar den genomsnittliga positionen längs en specifik ideologisk dimension för de östeuropeiska respektive de västeuropeiska partierna inom varje enskild partifamilj. Målet för analysen är att illustrera de generella trenderna av möjlig öst-västlig konvergens inom respektive part Om de genomsnittliga positionerna för de öst- respektive västeuropeiska partierna inom en partifamilj närmar sig varandra under undersökningsperioden antyder detta en konvergens av policypositioner, om positionerna tvärtom blir mer polariserade antyder detta en divergens mellan öst och väst. Det centrala metodologiska verktyget för detta är deskriptiv statistik som redovisas i linjediagram. Nu följer en genomgång av mer specifika metodologiska spörsmål: tidsserier, urval av partier och urval av ideologiska dimensioner längs vilka partier positioneras.

Den valda tidsperioden sträcker sig ifrån den 1 januari 1990 till den 31 december 2013. Startpunkten är logisk då de första fria valen i Central- och Östeuropa hölls under 1990. Slutpunkten är snarare styrd av datamaterialet som har registrerat valmanifest fram till och med 2013. Tidsperioden är indelad i fyra tidsfaser, mellan vilka jämförelser genomförs för att synliggöra eventuella utvecklingstrender mot öst-västlig konvergens eller divergens: 1) 1990–1996, 2) 1997–2003, 3) 2004–2008, och 4) 2009–2013. Genom att skapa två tidsperioder före EU-medlemskapet och två tidsperioder efter möjliggörs analyser av huruvida det skett en konvergens före- eller efter EU:s östutvidgning 2004.4

När det gäller urval av partier har denna studie utgått från tre partifamiljer: EPP (kristdemokrater och konservativa), PES (socialdemokrater) och ALDE (liberaler). Dessa har valts ut då de var de enda partifamiljerna som hade existerande partiorganisationer på europeisk nivå under tidsperioden då de östliga systerpartierna integrerades. Utifrån tidigare resonemang om eventuell ideologisk påverkan på de östeuropeiska systerpartierna när de integrerades in i partifamiljens organisation är detta urval rimligt. Vidare är dessa tre partifamiljer de mest dominerande inom EU vad gäller representation och inflytande. Sedan direktvalen till Europaparlamentet infördes 1979 har EPP, PES och ALDE varit de tre klart största partifamiljerna (Hanley 2008: 43). Urvalet av nationella partier, som CMP grundar sin data på, styrs till stor del av urvalet av partifamiljer. Partier inkluderades endast om de har, eller har haft en formell anslutning till någon av de tre utvalda partifamiljerna. Valkoalitioner, som är vanliga i Central- och Östeuropa, utgör här en utmaning om det handlar om koalitioner med partier ifrån olika partifamiljer. Här har vi utgått ifrån varje fall för sig för att lokalisera respektive valkoalition. Regeln som tillämpats är att det dominerande partiet i koalitionen avgör vilken partifamilj den tillhörde. Om det däremot varit svårt att avgöra vilket parti som var dominerande i koalitionen inkluderades den ej i analysen.

Urvalet av policy-dimensioner kan delas in i två delar. För det första utgår studien ifrån en vänster-höger dimension som är en aggregerad variabel, baserad på en rad socioekonomiska och sociokulturella frågor, vilken får anses utgöra en bred måttstock på hur partier positionerar sig ideologiskt. För det andra har tre policy-dimensioner valts ut med grund i de frågor som de västliga partierna ansåg/anser vara »känsliga» i relationen till de östliga systerpartierna: synen på EU, nationalism och mångkulturalism.5 Synen på EU inkluderas då alla tre partifamiljer är uttalat positiva till EU. Att acceptera nya medlemmar med EU-skeptisk hållning blir därmed problematiskt för partifamiljens legitimitet. Nationalism var som nämnts i inledningen kanske den centrala källan till bekymmer hos de västeuropeiska partierna. Särskilt under det tidiga 1990-talet förekom en generell trend av ökad nationalism i Central- och Östeuropa. Företrädare för ett brett spektrum av partier – även de stora – gjorde flera uttalanden med starka drag av nationalism, xenofobi och antisemitism (Ágh 1998: 62–63; Pridham 2001: 186–187). En relaterad fråga är synen på mångkulturalism. Grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, etniska minoriteter och andra typer av minoriteter, ses som självklarheter inom de tre dominerande partifamiljerna. När flera av de potentiella medlemspartierna visade litet intresse för dessa frågor, eller rentav uppvisade drag av intolerans mot etniska, religiösa och andra minoriteter, var detta problematiskt för de västeuropeiska partierna (Öhlén 2013: 159, 242). Undertexterna för varje policy-dimension kan ses i Appendix A.

Resultat

Nedan följer en deskriptiv genomgång av de resultat som framkommit enligt studien. Först presenteras vänster-högerdimensionen som kan betraktas som en aggregerad kategori innehållande såväl socioekonomiska som sociokulturella variabler. Därefter presenteras var och en av de tre specifika frågor som valts ut: synen på EU, nationalism och mångkulturalism. De grafer som presenteras nedan visar hur den genomsnittliga positioneringen bland de öst- respektive västeuropeiska partierna inom varje partifamilj förändrats mellan tidsperioderna. Graf 1a–1c redovisar utvecklingen av partiernas positioneringar längs en höger-vänster-skala som kan anta värden mellan –20, vilket motsvarar en extrem vänsterposition, och +20 som motsvarar en extrem högerposition. Övriga grafer anger värden för specifika policydimensioner och antar värden mellan 0 och 10, där ett högre värde antyder att de undersökta partierna i genomsnitt betonar denna policydimension i högre grad i sina valmanifest. Samtliga specifika policydimensioner mäter positiva omnämningar av politiska fenomen. Det är med andra ord förekomsten av positiva omnämningar av EU, nationalism och mångkulturalism som analyseras.

Figur 1a–1c. Vänster-höger-dimensionen (-20 till +20)

När det gäller vänster-höger-dimensionen kan vi se tydliga skillnader mellan de tre partifamiljerna (se figur 1a–1c). När det gäller det kristdemokratiska EPP, finns ingen tydlig öst-västlig skillnad. Tvärtom verkar de västliga och östliga partierna ha följt varandra relativt väl över den analyserade tidsperioden. Från en marginell skillnad 1990–1996 konvergerade de två grupperna under perioden 1997–2003 och förblev närliggande 2004–2008. Efter 2008 kan en viss trend av divergens noteras vilket främst orsakas av ett tydligt skifte åt höger hos de västeuropeiska partierna.

Hos den socialdemokratiska partifamiljen PES är skillnaden tydligare mellan de västliga och östliga partierna. Över hela tidsperioden är den östliga gruppen klart mer positionerad till höger om sina västliga systerpartier. Detta gap är tydligast under de första två tidsperioderna och där perioden 1997–2003 illustrerar den tydligaste skillnaden. Efter 2004 kan vi dock se tecken på konvergens. Det är alltså först efter EU-medlemskapet som ett närmande sker. Här är det heller inte tydligt om det är de östliga partierna som har anpassat sig eller om det skett en ömsesidig anpassning. Resultatet för den liberala partifamiljen ALDE indikerar att de östliga och västliga partierna ligger relativt nära varandra över tid. De östliga partierna tenderar att ligga något mer till höger i varje tidsperiod men skillnaden är marginell. För att summera är det framförallt PES som skiljer ut sig med en tydlig skillnad mellan de östliga och västliga partierna. Skillnader finns även inom EPP och ALDE men är inte alls lika tydliga över tid. Likväl kan vi se tecken på konvergens över tid inom PES, vilket signalerar en viss socialisation.

När det gäller synen på EU är det återigen det socialdemokratiska PES som skiljer ut sig; denna gång dock i motsatt riktning. Den socialdemokratiska partifamiljen indikerar relativt små skillnader över tid mellan de östliga och västliga partierna (se figur 2). Initialt fanns en viss skillnad med en något svagare EU-entusiasm hos de östliga partierna men i huvudsak är skillnaderna små. Efter 2004 kan vi till och med se en utveckling där de västliga socialdemokraterna går i en mindre EU-positiv riktning och blir mindre positiva än sina östliga partikollegor.

Figur 2a–2c. Syn på EU (0 till +10)

För både EPP och ALDE fanns en tydlig öst-västlig skillnad initialt där de östliga partierna hade en betydligt svalare syn på EU. Därefter ser vi en tydlig trend av konvergens för båda partifamiljerna under perioden fram till 2003. Här kan vi ana att de två partifamiljernas europeiska partier (EPP och ALDE) ställde krav på sina östliga systerpartier för att välkomnas in i familjen. För båda dessa partifamiljer är europeisk integration något som värderas högt och att tillåta alltför EU-kritiska partier att bli medlemmar bör därmed ha betraktats som ett trovärdighetsproblem. Efter 2004 kan vi dock se en skillnad mellan EPP och ALDE. Inom EPP kan vi se en utveckling av divergens där de västeuropeiska partierna blir mindre EU-positiva än sina östliga kollegor. Inom det liberala ALDE däremot kan vi se en utveckling där de östliga partierna går tillbaka till att bli betydligt svalare i sin inställning till EU. Alltså, även om det skedde en tydlig konvergens innan EU-medlemskapet pekar trenden på att partierna faller tillbaka till ungefär samma inställning som man hade i början av 1990-talet. Detta i sin tur pekar på att när väl medlemskapsvapnet var borta förlorade den gamla kärnan av västliga partier sitt inflytande över nykomlingarna.

Figur 3a–3c. Nationalism (0 till +10)

När det gäller frågan om nationalism ser vi återigen att socialdemokratiska PES skiljer ut sig med relativt små skillnader mellan de östliga och västliga partierna (se figur 3). Likväl är det tydligt att den östliga gruppen är något mer nationalistisk än sina västliga systerpartier över hela tidsperioden. Dessutom bör det noteras att den östliga gruppen blir gradvis mer och mer nationalistisk i sin framtoning över tid. För både EPP och ALDE är det tydligare att de östliga partierna har en mer nationalistisk profil. För EPP pekar de tidiga åren på en öst-västlig divergens där de östliga partierna blir något mer nationalistiska i sin framtoning samtidigt som de västliga går åt motsatt håll. Efter 2004 kan vi dock se en tydlig trend av konvergens då båda grupperna närmar sig varandra. Intressant att notera är här att det är den västliga gruppen som tydligast ändrar inriktning mot en mer nationalistisk profil mellan perioderna 1997–2003 och 2004–2008. Den sista perioden (2009–2013) indikerar ytterligare konvergens mellan de två grupperna som båda får en något mindre nationalistisk profil. I denna period är det extra intressant att notera att den östliga gruppen till och med ligger något lägre än sina västliga kollegor.

För det liberala ALDE är utvecklingen något mer dramatisk. Från att ha legat endast marginellt över de västliga systerpartierna blir de östliga partierna betydligt mer nationalistiska i sin framtoning. Under perioden 1990–1996 ligger de östliga partierna på 0,69 i genomsnitt medan de hamnar på 2,20 för perioden 1997–2003. Då de västliga partierna samtidigt rör sig något nedåt på skalan handlar det alltså om divergens under den första halvan av undersökningens tidsperiod. Efter 2004 kan vi dock se en trend av konvergens där båda grupperna närmar sig varandra gradvis. Tydligast förändring kan vi se hos den östliga gruppen som efter perioden 1997–2003 gradvis rör sig nedåt på skalan vilket innebär att dessa partier tenderat att bli allt mindre nationalistiska. Ett rimligt antagande är att denna förändring speglar en socialisationsprocess snarare än västliga påtryckningar då förändringen kom efter inträdet i partifamiljen.

Slutligen har vi frågan om mångkulturalism. För det kristdemokratiska EPP kan vi här se en tydlig trend av konvergens under de tidiga åren (se figur 4). Den första tidsperioden (1990–1996) indikerar en tydlig skillnad där den östliga gruppen av partier är mer positiv till mångkulturalism än sina västliga systerpartier. Därefter sker en tydlig konvergens där båda grupperna rör sig mot varandra och under återstående tidsperioder ligger de så nära varandra att skillnaden är marginell. Den initiala skillnaden med de östeuropeiska som mer positiva till mångkulturalism är intressant då den till viss del motsäger det faktum att de östliga kristdemokratiska och konservativa partierna var mer nationalistiska än de västliga under samma tidsperiod. Vi skall inte utreda detta ytterligare utan nöjer oss med att notera denna paradox.

Figur 4a–4c. Mångkulturalism (0 till +10)

Det socialdemokratiska PES uppvisar i denna fråga stor samstämmighet mellan de östliga och västliga partierna. De två grupperna följer varandra väldigt nära över hela tidsperioden. Det går vidare inte att se någon övergripande tendens även utifrån små marginaler. De östliga partierna är marginellt mer positiva än de västliga 1990–1996 och i de följande två tidsperioderna är det istället de västeuropeiska partierna som är marginellt mer positiva. Slutligen i den sista perioden är de östliga partierna återigen något mer positiva än de västliga. Det liberala ALDE uppvisar en betydligt mer komplicerad utveckling än de två övriga partifamiljerna. Under den första perioden indikerar resultaten att de östliga partierna är betydligt mer positiva till mångkulturalism än sina västeuropeiska systerpartier. Under den nästkommande perioden (1997–2003) kan vi å andra sidan se hur de två grupperna mer eller mindre har konvergerat i denna fråga. Därefter divergerar grupperna återigen ifrån varandra men med omvända förhållanden, d.v.s. med de västeuropeiska partierna som mest positiva. Denna skillnad består över resten av tidsperioden, dock med en viss (svag) konvergens i den sista fasen.

Tabell 1 nedan summerar resultaten för respektive partifamilj utifrån tre punkter: (1) mönster över tid i skillnaderna mellan de västliga och östliga partierna, (2) trender av konvergens och (3) huruvida den öst-västliga skillnaden är mindre vid den sista mätpunkten jämfört med den första. Målet här är att inte bara att observera om och när konvergens skett utan även om det finns en öst-västlig skillnad över tid. Frågan om skillnaden är mindre 2009–2013 än 1990–1996 skall inte ses som en slutlig dom över om konvergens skett eller ej utan snarare som en av flera indikatorer på konvergenstrender. Den kan påvisa att även om konvergens förekommit under tidsperioden kan avståndet fortfarande vara större idag än 1990–1996 om divergens också förekommit.

Tabell 1. Sammanställning av resultaten för samtliga partifamiljer

 

 

Vänster-höger

Syn på EU

Nationalism

Mångkulturalism

Kristdemokraterna (EPP)

Öst-västlig skillnad över tid

Ej tydlig

Ej tydlig

Ej tydlig

Ej tydlig

 

Trend av konvergens

Konvergens fram till 2004, divergens efter 2008

Konvergens fram till 2004

Konvergens efter 2004

Konvergens fram till 2004

 

Närmare 2009-2013 än 1990–1996?

Nej

Ja

Ja

Ja

Socialdemokraterna (PES)

Öst-västlig skillnad över tid

De östliga partierna mer till höger

Ej tydlig

Östliga partier något mer nationalistiska

Ej tydlig

 

Trend av konvergens

Konvergens efter 2004.

Nära varandra hela tidsperioden

Viss divergens efter 2008

Nära varandra över hela tidsperioden

 

Närmare 2009–2013 än 1990–1996?

Ja

Ja

Nej

Nej

Liberalerna (ALDE)

Öst-västlig skillnad över tid

De östliga partierna mer till höger

De östliga partierna mindre EU-positiva

De östliga partierna mer nationalistiska

Ej tydlig

 

Trend av konvergens

Nära varandra över hela tidsperioden

Konvergens fram till 2004, därefter viss divergens

Divergens fram till 2004, därefter konvergens

Konvergens fram till 2004, därefter viss divergens

 

Närmare 2009–2013 än 1990–1996?

Nej

Ja

Nej

Ja

 

Här kan vi till att börja med konstatera att kristdemokratiska EPP är den enda partifamilj där det inte finns några tydliga skillnader över tid mellan de västliga och östliga partierna. Detta indikerar att kristdemokraterna är den partifamilj med minst tydliga öst-väst skillnader. För socialdemokraterna handlar det om två frågor med ett mönster i skillnaderna; de östliga partierna är generellt mer till höger och till viss del mer nationalistiska än de västliga. När det gäller liberalerna finns mönster i skillnaderna i tre av fyra frågor: de östliga partierna är något mer till höger, har en något mindre positiv syn på EU och är mer nationalistiska än sina västliga systerpartier.

Även när det gäller konvergenstrender utmärker sig kristdemokraterna. I samtliga undersökta områden har det funnits trender av konvergens och i endast ett fall (vänster-höger) har det senare följts av divergens. Detta innebär i sin tur att den öst-västliga skillnaden inom EPP har minskat över tid i alla områden utom i vänster-högerdimensionen. Socialdemokraterna kan visa upp konvergens i endast ett område, som i och för sig är centralt: vänster-högerdimensionen där de uppvisade tydliga öst-västliga skillnader. Därutöver bör det noteras att det har skett en divergens inom PES i frågan om nationalism även om skillnaderna är relativt små. Samtidigt bör det understrykas att de öst-västliga skillnaderna över tid i alla tre dimensioner förutom vänster-höger är relativt små. Detta gäller även frågan om nationalism där en viss divergens observerades. Det liberala ALDE visar upp en ganska splittrad bild. Endast i frågan om vänster-höger ligger de östliga och västliga partierna relativt nära varandra över tid. I synen på nationalism ser vi en tidig divergens som följs upp av en trend av konvergens. Samtidigt indikerar resultaten att skillnaden mellan östliga och västliga liberala partier står något längre ifrån varandra idag än 1990–1996. Dessutom kan vi i synen på EU se tendenser till konvergens fram till 2004 och efter detta tecken på divergens med de östliga partierna som mindre EU-positiva. Frågan om mångkulturalism understryker ytterligare bristen på sammanhållning inom partifamiljen där en initial tydlig skillnad 1990–1996 med de östliga partierna som mest positiva byts ut till en omvänd skillnad 2004–2008. Utifrån detta ser det ut som att den liberala partifamiljen är den med svagast samstämmighet mellan de västliga och östliga partierna i de frågor som tidigt ansågs vara problematiska.

Avslutande diskussion

På den övergripande frågan om huruvida partierna från Öst- och Västeuropa närmat sig varandra under det knappa kvartssekel av utbyte och samexistens som studerats i denna artikel är svaret ja, med vissa reservationer. Inom en majoritet av de policydimensioner som studerats, befinner sig partierna från öst och väst inom respektive partifamilj närmare varandra i slutet av tidsperioden jämfört med tidsperiodens början. Men bakom denna generella bild döljer sig, som vi visat i denna artikel, stora variationer. Det handlar dels om variation mellan partifamiljerna, dels om variation mellan policydimensioner.

EPP var den partifamilj som hade tydligast problem med sina potentiella medlemspartier vad gäller nationalism, populism och intolerans mot minoriteter. Därför är det extra intressant att se hur EPP utmärker sig som den partifamilj med tydligast trend av konvergens inom dessa frågor och som den enda partifamiljen utan tydliga öst-väst skillnader över tid i någon fråga. Detta bekräftar bilden av EPP som den mest välutvecklade partiorganisationen på europeisk nivå, som utmärkt sig i att bedriva ett medvetet program av utbildningar, seminarier, och konferenser gentemot de nya partierna från Central- och Östeuropa. Detta kan förstås i relation till de utmaningar som partifamiljen stod inför efter kommunismens fall med en tydlig öst-västlig konfliktlinje i frågor om nationalism, tolerans mot minoriteter etc. Den fråga som sticker ut för EPP är vänster-höger där det finns en trend av öst-västlig divergens under de sista åren. En möjlig tolkning av detta är att finanskrisen kan ha slagit in en kil mellan kristdemokrater i de länder som varit särskilt utsatta under krisen och länder som klarat sig skapligt. Här kan finnas en öst/västlig dimension, då många Central- och Östeuropeiska länder, särskilt Baltikum, drabbats hårt av krisen. En fallstudie för att pröva detta resonemang vore intressant.

PES är intressant då det visar den klart tydligaste öst-västskillnaden av alla tre när det gäller vänster-högerdimensionen men samtidigt påvisar ytterst små skillnader i de övriga frågorna. Svaret på denna gåta ligger förmodligen i det faktum att de potentiella medlemspartierna i öst var mycket måna om att bli accepterade av de västliga socialdemokraterna. Därmed kan vi anta att även om det fanns drag av populism eller nationalism inom dessa partier så såg man till att den officiella partilinjen låg i linje med vad de västeuropeiska systerpartierna förväntade sig. I ekonomiska frågor däremot – som hör starkt samman med vänster-högerdimensionen – är skillnaden tydligare. En förklaring skulle kunna vara att de östliga socialdemokraterna (som i de flesta fall är arvtagarpartier till de gamla kommunistpartierna) ofta anklagas av sina politiska motståndare för att vara kommunister som endast bytt officiell partisymbol (Öhlén 2013: 202–203). Ett sätt för dem att motbevisa denna kritik skulle kunna vara att anta en marknadsliberal profil som de ofta praktiserat i regeringsställning. Denna marknadsliberala profil beskrivs ibland som ett sätt för de reformerade kommunistpartierna att demonstrera att de är en del av en moderniseringsprocess som ofta kopplas samman med anpassningen inför EU-medlemskap (se till exempel Bozóki 2002: 104–105).

Även om ALDE uppvisar stark samsyn i vänster-högerdimensionen utmärker de sig som den partifamilj med svagast öst-västlig samstämmighet över tid i de mer känsliga frågorna. Detta tyder på att den europeiska partiorganisationen inte på samma sätt som EPP och PES har kunnat influera de potentiella medlemspartierna. Till och med i synen på EU som traditionellt är en mycket viktig fråga för ALDE har ökad samstämmighet varit trenden. Visserligen var så fallet fram till 2004 men därefter var trenden snarare divergens. Förklaringen kan till viss del sökas på europeisk nivå och dels på nationell. På europeisk nivå finner vi ett europeiskt parti som är betydligt svagare än EPP eller PES. Därmed blir maktrelationen till medlemspartierna omvänd: Europapartiet behöver medlemmarna (för prestige och fler platser i EP och rådet) snarare än tvärtom. Det är snarare ett ständigt latent hot för ALDE att medlemspartier kan gå över till det större EPP. Den partikultur som historiskt präglar liberala partier med avsmak för partipiska och partidisciplin förstärker svagheten hos Europapartiet. Samtidigt är medlemspartierna ifrån Central- och Östeuropa ofta små och ideologiskt principfasta jämfört med de maktinriktade och mer pragmatiska partier som sökt sig till EPP eller till PES. Kombinationen av svagt Europaparti och ideologiskt principfasta partier har säkerligen bidragit till en partikultur av laissez faire inom ALDE vilket till viss del förklarar den öst-västliga spretigheten.

Generellt visar analyserna på relativt hög öst-västlig samstämmighet inom de specifika policydimensioner som studerats: syn på EU, nationalism och mångkulturalism. Här ser vi antingen antydan till konvergens över tid eller små ideologiska skillnader sett över hela tidsperioden. Då denna artikel antagit en rent deskriptiv forskningsuppgift att systematiskt undersöka förekomsten av ideologisk konvergens mellan de öst- och västeuropeiska partierna under perioden från Berlinmurens fall fram till idag, gör vi inga anspråk att på basis av våra analyser utreda huruvida de europeiska partiernas påtryckningar och förhandlingar orsakat denna konvergens. Att de undersökta politikområdena stått i fokus i förhandlingar mellan de östeuropeiska partierna och deras respektive europeiska partiorganisation antyder dock tillsammans med den relativt höga nivån av samstämmighet att förhandlingar, påtryckningar och socialisation varit framgångsrikt (med reservation för vissa variationer mellan partifamiljerna som diskuterats ovan).

Dock är flera alternativa tolkningar möjliga. Dels kan den konvergerande trenden ha orsakats av värdeförskjutningar inom den inhemska opinionen i de östeuropeiska länderna. Kompletterande analyser av medborgarattityder i relation till de policydimensioner som studerats i denna artikel skänker dock inget stöd till denna tolkning (EVS 2011).6 Trots att vi ser tydliga förskjutningar i attityderna bland medborgarna i de östeuropeiska länderna under tidsperioden antyder dessa inte en generell konvergerande trend mellan medborgare i Öst- och Västeuropa. Snarare visar analyserna bestående signifikanta skillnader mellan regionerna under hela tidsperioden. Medborgarna i Västeuropa är konsekvent mindre nationalistiska och mer toleranta gentemot ett mångkulturellt samhälle. När det gäller attityder till EU-samarbetet ser vi ett motsatt mönster i medborgardata jämfört med partipositioneringarna. Mellan 1999 och 2010 har de östeuropeiska medborgarna blivit alltmer positivt inställda till EU-samarbetet. Under samma period uppvisar partierna (som diskuterats ovan) en helt annan utveckling då synen på EU antingen förblir relativt oförändrad (EPP och PES) eller utvecklas i negativ riktning (ALDE).

Samtidigt som analyserna av partiernas positioneringar i specifika policyfrågor antyder stor öst-västlig samstämmighet visar analyserna på större skillnader mellan partierna från Öst- och Västeuropa längs vänster-högerskalan. Gällande denna dimension ser vi även tecken på divergens mot tidsperiodens slut inom två partifamiljer (EPP och ALDE). Således kan vi konstatera att partierna från Öst- och Västeuropa idag står varandra nära inom politikområden som varit prioriterade i de europeiska partierna förhandlingar med nya potentiella medlemmar, samtidigt som en generell ideologisk distans mellan öst och väst kvarstår (och i vissa fall växer). Europeiseringen av de östeuropeiska partierna är således på inget sätt fullgången, snarare antyder analyserna att en öst-västlig dimension i europeisk politik fortfarande är tillämplig.

Appendix A: Utvalda dimensioner för analys inklusive undertexter

Vänster-höger:

Här saknas undertexter då denna dimension är aggregerad av flera olika kategorier.

Europeiska Gemenskapen/Unionen: Positiv:

Positivt laddade benämningar av Europeiska Gemenskapen/Unionen generellt; önskan om att utvidga den Europeiska Gemenskapen/Unionen och/eller utvidga dess kompetens; önskan att utvidga Europaparlamentets kompetens; önskan om att hemlandet ska bli medlem (eller förbli medlem).

Nationell livsstil: positiv:

Uppmanar till patriotism och nationalism; avskaffande av vissa rättigheter för att skydda staten mot omstörtande verksamhet; stöd för etablerade nationella idéer.

Multikulturalism: positiv:

Kulturell diversitet, självstyre, kulturell pluralism och religiös segregering; bevarande av autonomi för religiösa eller språkliga traditioner inom landet inklusive särskilda villkor vad gäller utbildning.

Referenser

Ágh, Attila (1998) The Politics of Central Europe. London: Sage Publications.

Bardi, Luciano (2004) »European Party Federations’ perspectives» i Delwit Pascal, Erol Külahci & Cedric Van De Walle (red.) The Europarties: Organisation and Influence. Brussels: Centre d’étude de la vie politique of the Free University of Brussels (ULB) (309–321).

Benoit, Kenneth & Michael Laver (2006) Party Policy in Modern Democracies. London: Routledge.

Benoit, Kenneth & Michael Laver (2007) Estimating Party Policy Positions: Comparing Expert Surveys and Hand-Coded Content Analysis. Electoral Studies 26 (1): 90–107.

Berglund, Sten, Kevin Deegan-Krause & Joakim Ekman (2013) »Concluding Remarks» i Sten Berglund, Kevin Deegan-Krause & Joakim Ekman (red.) The Handbook of Political Change in Eastern Europe. Third Edition. Cheltenham: Edward Elgar (823–830).

Bideleux, Robert & Ian Jeffries (1998) A History of Eastern Europe: Crisis and Change. London: Routledge.

Bozóki, András (2002) »The Hungarian Socialists: Technocratic Modernizationism or New Social Democracy?» i András Bozóki & John T. Ishiyama (red.) The Communist Successor Parties of Central and Eastern Europe. Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe (89–115).

Dakowska, Dorota (2002) Beyond Conditionality. EU Enlargement, European Party Federations and the Transnational Activity of German Political Foundations. Perspectives on European Politics and Society 3 (2): 271–296.

Delsoldato, Giorgia (2002) Eastward Enlargement by the European Union and Transnational Parties. International Political Science Review 23 (3): 269–289.

EVS (2011) European Values Study 1981–2008, Longitudinal Data File. GESIS Data Archive, Cologne, ZA4804 Data File Version 2.0.0, doi:10.4232/1.11005.

Gerner, Kristian (1997) Centraleuropas historia. Stockholm: Natur och kultur.

Grabbe, Heather (2006) The EU’s Transformative Power. Europeanization through Conditionality in Central and Eastern Europe. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Hanley, David (2008) Beyond the Nation State – Parties in the Era of European Integration. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Hix, Simon & Christopher Lord (1997) Political Parties in the European Union. London: Macmillan.

Holmes, Michael & Simon Lightfoot (2011) Limited influence? The Role of the Party of European Socialists in Shaping Social Democracy in Central and Eastern Europe. Government and Opposition 46 (1): 32–55.

Kitschelt, Herbert (1994) The Transformation of European Social Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.

Klingemann, Hans-Dieter, Andrea Volkens, Judith Bara, Ian Budge & Michael McDonald (2006) Mapping Policy Preferences II: Estimates for Parties, Electors and Governments in Eastern Europe, European Union and OECD 1990–2003. Oxford: Oxford University Press.

Lewis, Paul (2011) »Introduction» i Paul Lewis & Radoslaw Markowski (red.) Europeanising Party Politics? Comparative Perspectives on Central and Eastern Europe. Manchester: Manchester University Press (1–23).

Manifesto Research Project Database. Tillgänglig på https://manifesto-project.wzb.eu/ (Läsdatum 20 juni 2014).

McDonald, Michael & Silvia M. Mendés (2001) »Checking the Party Policy Estimates: Convergent Validity» i Ian Budge, Hans-Dieter Klingemann, Andrea Volkens, Judith Bara & Eric Tanenbaum (red.) Mapping Policy Preferences: Estimates for Parties, Governments and Electors 1945–1998. Oxford: Oxford University Press (127–142).

Pelizzo, Riccardo (2003) Party Positions or Party Direction? An Analysis of Party Manifesto Data. West European Politics 26 (2): 67–89.

Pridham, Geoffrey (2001) »Patterns of Europeanization and Transnational Party Co-operation: Party Development in Central and Eastern Europe» i Paul Lewis (red.) Party Development and Democratic Change in Post-Communist Europe: The First Decade. London: Frank Cass (179–198).

Pridham, Geoffrey (2005) Designing Democracy: EU Enlargement and Regime Change in Post-Communist Europe. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Pridham, Geoffrey (2006) Assessing Democratic Consolidation in Central and Eastern Europe: the European Dimension. Acta Politica 41 (4): 342–369.

Schimmelfennig, Frank & Ulrich Sedelmeier (red.) (2005) The Europeanization of Central and Eastern Europe. New York: Cornell University Press.

von dem Berge, Benjamin & Thomas Poguntke (2013) The Influence of Europarties on Central and Eastern European Partner Parties: A Theoretical and Analytical model. European Political Science Review 5 (2): 311–334.

Öhlén, Mats (2013) The Eastward Enlargement of European Parties: Party Adaptation in the Light of EU-enlargement. Örebro: Örebro University.

1Det bör nämnas att denna teoretiska modell innehåller flera variabler som t.ex. partistorlek och en tidsuppdelning i tre faser. I denna artikel fokuserar vi endast på de faktorer i modellen som är relevanta för denna artikel. Den första faktorn handlar om de västliga partiernas strategi för inflytande (krav eller socialisering). Den andra faktorn handlar om vilka utfall som är troliga när det gäller de östliga partiernas anpassning. Här finns två omständigheter att ta hänsyn till: de västliga partiernas val av inflytandestrategi och huruvida vi befinner oss före eller efter EU:s östutvidgning 2004, vilken kan likställas med tidpunkten då de flesta av ansökarpartierna blev fullvärdiga medlemmar i respektive europeiskt parti.
2CMP:s databas är indelad i sju olika «Domäner» som var och en inkluderar ett antal kategorier. Detta dataset finns tillgängligt för nedladdning på projektets hemsida: https://manifesto-project.wzb.eu/
3För information om enskilda partiers noteringar, se Comparative Manifesto Projects hemsida: https://manifestoproject.wzb.eu.
4Ett metodologiskt problem här är att två länder som ingår i studien – Rumänien och Bulgarien – blev EU-medlemmar 2007, alltså tre år senare. Det bör också noteras att inga val i Lettland har registrerats efter 2004. Därför bör alla slutsatser om att EU-medlemskapet har bidragit till konvergensen tas med stor försiktighet gällande dessa tre länder.
5De inkluderade dimensionerna har följande beteckningar i CMP-databasen: Vänster-höger = Left-Right, Syn på EU = European Community: Positive, Nationalism = National Way of Life: Positive, Mångkulturalism = Multiculturalism: Positive.
6Dessa analyser har genomförts med hjälp av data ifrån de tre senaste vågorna av European Values Study (EVS), som under tidsperioden 1990–2010 kartlagt attityder bland européer genom omfattande surveyundersökningar.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon