Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Demokratins förutsättningar i Ukraina: EU, Ryssland och den nationella politiska elitens roll

Ph.d., universitetslektor, Institutionen för statsvetenskap; Linnéuniversitetet , Daniel. Silander@lnu.se

Ph.d., universitetslektor, Institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet, martin. nilsson@lnu.se

Abstract: The Conditions for Democracy in Ukraine: EU, Russia and the Role of the Domestic Political Elite

Based on a theoretical perspective linking international actors with domestic elites, this article explores how Ukraine’s process of democratization in the 2000s should be understood in terms of international pressure from the European Union (EU) and Russia squeezing the domestic elites into two alternative roadmaps for Ukraine. Ukraine, as a “swing-state” of democratic progress and problems, is assumed to have great impact on the regional democratic landscape. The contemporary hybrid nature of Ukraine’s political regime is a consequence of Ukraine being located geopolitically between the authoritarian Russia and the democratic member states of the EU, leading to competing political elites with alternative visions for the future of Ukraine.

Keywords: Ukraine, Swing-state, EU, Russia, Elites, Democratization

 

Fram tills det kalla krigets slut hade forskningen om demokratisering betonat vikten av särskilda nationella faktorer för att ett land skulle kunna genomgå transition, med fria och rättvisa val, och sedermera konsolidering, med fördjupade demokratiska institutioner. Det auktoritära Sovjetunionens fall och det stärkta västerländska internationella samarbetet, inom bland annat den Europeiska unionen (EU) och den Nordatlantiska fördragsorganisationen, även kallad Atlantpakten (NATO), innebar att forskningen tydligt kom att beakta internationella faktorer (Pridham 1994). Organisationernas parallella utvidgningsprocesser under 1990-talet och framåt medförde en mängd studier om internationella aktörers betydelse för demokratisering av det forna postkommunistiska Europa. Forskningen slog fast att internationella aktörer hade en betydande roll för europeisk integration i allmänhet och för ländernas transitioner i synnerhet.

Efter 25 år sedan det kalla krigets slut är återigen den geopolitiska kampen om Europas framtid aktuell. Samtidigt som de senaste decenniernas integration har präglat den europeiska utvecklingen, främst symboliserat av EU och NATO:s utvidgningar österut (Rupnik 2000: 115–116), har det senaste årets kris i Ukraina på nytt skapat en säkerhetspolitisk oro och väckt frågan om Europas fredliga och demokratiska utveckling är hotad? Krisen inleddes när Ukrainas dåvarande och ryssvänlige president Viktor Janukovytj i november 2013 beslutade att inte underteckna EU:s associationsavtal, med massdemonstrationer och presidentens landsflykt som följd. Under vintern och våren 2014 eskalerade den politiska oron ytterligare med den ryska annekteringen av Krimhalvön samt uppror i östra Ukraina. Det var i detta sammanhang, som den nyvalda och västvänlige ukrainska presidenten, Petro Porosjenko, i samband med undertecknandet av EU:s associationsavtal den 27 juni 2014 ställde frågan,

Kommer Europa att vara fritt eller bara delvis fritt? Måste Europa vara ängsligt för mer krig och annekteringar eller kan det ha tillförsikt för framtiden? Det här är inte obetydliga frågor. Och svaret kommer att bero på om dagens avtal lyckas eller misslyckas i framtiden (hämtat ur Yle nyheter, 2014).

En av utgångspunkterna för denna studie är att EU:s relationer och i synnerhet demokratistödet till Ukraina under senare år har utmanats av ett auktoritärt styrt Ryssland med negativ konsekvens för landets demokratiprocess. Ukraina befinner sig som en »swing-state», i ett vägskäl mellan demokrati och auktoritärt styre, med prodemokratiska impulser från väst och antidemokratiska från Ryssland, vilket har gett upphov till en splittring om den framtida tillhörigheten mellan landets olika politiska elitfraktioner (jfr Rupnik 2000: 121; Whitehead 2001; Diamond 2002, 2008).

Denna studie har såväl ett teoretiskt som empiriskt syfte. Studien syftar teoretiskt till att utifrån tidigare forskning diskutera internationella och nationella aktörers samverkande betydelse för demokratisering i ett land. Studien belyser särskilt vikten av att internationella aktörer kan agera som en drivmotor för demokratiseringen och där nationella eliter utgör strategiska »gate-keepers» för dessa internationella influenser. Det empiriska syftet är att illustrera hur länders möjlighet till demokratisering kan främjas och begränsas av internationella aktörers samspel med nationella eliter. Med utgångspunkt i den politiska utvecklingen i Ukraina analyseras landets strategiska position, med geopolitiskt normativt tryck från två konkurrerande regionala hegemonier, EU och Ryssland, och hur landets politiska framtid bör förstås i relationen till landets politiska eliter (se Dias 2013; Schmidt Felzmann 2013; Starr 2014).

Studien är indelad i fem sektioner. Introduktionen följs av en diskussion om tidigare forskning om demokratins förutsättningar och den internationella omgivningens betydelse i relation till nationella politiska eliter. Med denna teoretiska utgångspunkt följer en diskussion om Ukrainas geostrategiska läge med särskilt fokus på EU:s villkorade östra grannskapspolitik under 2000-talet samt Rysslands nygamla ambition att återigen med tvång kontrollera den postsovjetiska hemisfären. Vidare diskuteras Ukrainas demokratiska status och hur Ukrainas demokratiseringsprocess har präglats av internationella aktörers geopolitiska intresse och hur landets politiska eliter har pendlat mellan att närma sig väst och öst. Avslutningsvis presenteras artikelns övergripande slutsatser.

Demokratisering och den internationella omgivningen

Forskning om demokratisering, i termer av transition till fria och rättvisa val och konsolidering i fördjupade demokratiska institutioner, blomstrade i och med det kalla krigets slut för 25 år sedan. Fram tills sent 1980-tal hade forskningen dominerats av nationella och strukturella förklaringsfaktorer till demokratisering. Inom komparativa studier om demokratisering behandlades stater som slutna system (Bunce 2000; Shin 1994), vilket resulterade i komparativa studier med fokus på olika nationella och ekonomiska förutsättningar (Haynes 2003: 20–21; Landman 2000: 144; jfr Lipset 1960; Moore 1967).

Demokratiseringen av postkommunistiska länder under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal kom därför som en stor överraskning för flertalet forskare. Under 1980-talet hade etablerade forskare (Huntington 1984) uteslutit att en demokratisering var inom räckhåll. Pågående liberaliseringsprocesser under 1980-talet och sedermera transitioner under tidigt 1990-tal innebar därför ett ökat forskningsintresse kring hur demokratisering kunde förklaras. En första revidering av tidigare förklaringsfaktorer var rönet om att inte bara nationella strukturer var viktiga utan också nationella aktörer. Forskningen betonade att transitionsprocesser i Latinamerika och i kommunistiska stater var ett resultat av politiska förhandlingar mellan olika eliter, men också inom det civila samhället. Samtidigt som några transitioner förklarades genom förhandlingsspel mellan den traditionella, konservativa makteliten och en förändringsinriktad maktelit förklarades andra transitioner av förhandlingar mellan både elitfraktionerna och ett dynamiskt civilt samhälle, eller enbart av det civila samhällets revolutionära kraft (Di Palma 1990; O’Donnell & Schmitter 1986).

Under 1990-talet och framåt reviderades ytterligare forskningens fokus på nationella faktorer genom att beakta den internationella dimensionen (Haynes 2003: 21; Pridham 1994: 7). I en generell kontext av globalisering och internationell integration, belystes särskilt demokratiska staters utrikes- och biståndspolitik och samarbete inom internationella organisationer som betydande förklaringsfaktorer till demokratisering. Med fokus på det kalla krigets slut och Sovjetunionens fall argumenterades det för ett möjlighetsfönster för demokratisering där potentiella prodemokratiska krafter, i västerländska stater med internationella organisationer, men också europeiska partigrupper och organisationer i det civila samhället, kunde verka främjande (Pevehouse 2002; Linden 2002; Pridham 1994).

Den internationella omgivningen till demokratiseringen har grovt kategoriserats i några faktorer (Whitehead 2001: 5–18). För det första har begreppet diffusion använts som en internationell förklaringsfaktor till demokratisering. Med diffusion har avsetts spridning av demokratiska idéer från ett land till ett annat utan någon aktörs strategiska övervägande om påverkan eller medvetna handling. Studier har påvisat att många länder under 1980- och 1990-talet demokratiserades genom politisk uppmuntran från grannländer och/eller globala händelser om hur politisk förändring kan ske och vad demokratiska idéer kan innebära för landets politiska utveckling (Huntington 1991: 100–101).

För det andra har den internationella dimensionen bestått av raka motsatsen till diffusion, nämligen i hegemoniskt tvång att demokratiseras. Demokratisering genom tvång avser en extern aktörs hegemoniska förmåga att snabbt tvinga fram demokratisering genom att kontrollera landets politiska utveckling genom militär intervention och etableringen av en ny regim, eller genom mer långsam kontroll genom ekonomiska medel i form av sanktioner, bojkotter, embargon eller frysandet av internationella medel i syfte att skada landets regim (Bridoux & Kurki 2014; Kurki 2013). För det tredje har demokratifrämjande medel genom internationella aktörers utrikespolitik, handel och bistånd främjat demokratisering, antingen genom landets samtycke eller genom villkorat samarbete (Schmitter 2001; Pridham 2006). Detta samarbete har inneburit etablerandet av en relation eller politik i gengäld mot specifika demokratireformer i landet. Såväl demokratisering genom samtycke och villkorat samarbete innebär att den internationella aktören influerar den inhemska eliten att genomföra demokratiska reformer och därefter ge politisk och/eller ekonomisk belöning (Pevehouse 2002: 518–519).

Samspelet mellan internationella och nationella aktörer

De tre internationella faktorerna för demokratisering bör förstås i termer av samspel mellan internationella och nationella aktörer. För det första, även om diffusionsforskningen främst betonat spridningen av demokrati som del av en globaliseringsprocess, har forskningen också betonat vikten av att internationella aktörer symboliserar demokratiska idéer och möjligheten till demokratisk förändring. Vidare har också diffusionsforskningen belyst hur diffusion av demokrati måste tolkas och kanaliseras in i nationella politiska och kulturella kontexter genom aktiva diffusionsagenter. För det andra, även demokratisering genom tvång inkluderar internationella och nationella aktörer. Å ena sidan innebär hegemoniskt tvång att demokratisering införlivas i ett land med internationellt tvång, å andra sidan kräver sådan demokratisering prodemokratiska, nationella aktörer som genomför och fördjupar det nya politiska systemet som införts. Slutligen, det villkorade samarbetet är en direkt förhandlingsrelation mellan internationella och nationella aktörer om hur demokratisering ska kunna införas och fördjupas.

De senaste decenniernas forskning har inneburit ökat fokus på den internationella dimensionen och med en allt tydligare aktörsinriktning. Demokratisering har betonats kunna förklaras av hur internationella aktörer påverkar ett lands politiska utveckling genom att skapa relation till den inhemska politiska eliten (Silander 2005). Vidare har studier under senare år också belyst de internationella aktörernas negativa inverkan på demokratisering och då i synnerhet i Europa (Tolstrup 2013a, 2013b, 2009). Möjligheten till demokratisering påverkas både av den internationella aktörens och nationella eliters intresse och kapaciteter att främja demokratisering. Under internationellt tryck är det de politiska eliterna som kan spela gate-keepers och hantera det internationella budskapet på olika sätt beroende på om eliten är i maktställning eller opposition (Linz & Stepan 1996: 66).

Den senare forskningen om just internationella och nationella eliters relationer har särskilt betonat vikten av närhet och beroende (Levitsky & Way 2002, 2005). För det första, med närhet avses närhet i relationer mellan aktörer och vilket kan, men nödvändigtvis inte måste, innebära geografisk närhet (jfr Whitehead 1999). Närhet kan också bestå av historiska band, gemensamma politiska och ekonomiska idéer och institutioner samt utrikespolitiskt samarbete inom gemensamma organisationer. Om närhet finns till demokratiska stater anses detta vara gynnsamt för demokratisering, men om sådan närhet existerar till auktoritära regimer anses detta vara missgynnande för landets demokratisering (Kopstein & Reilly 2000: 1–3; Whitehead 1999: 74–76; jfr Levitsky & Way 2005). För det andra, beroende innebär att vissa länder kan vara mer maktfulla eller inflytelserika än andra och därmed ge länder vissa förutsättningar för politisk utveckling (Hobden 1998). Sådant beroende kan vara politiskt, ekonomiskt, och/eller militärt. Å ena sidan kan ökat beroende och integration med demokratiskt sinnade länder innebära ökade möjligheter till demokratisering, men å andra sidan innebär beroende och integration med auktoritära regimer sämre förutsättningar för demokratisering.

Strategiska swing-states

Utifrån avsikten att förstå och förklara demokratiseringsprocesser, genom samspelet mellan internationella och nationella aktörer, har en grupp av länder särskilt beaktats som strategiskt viktiga för för demokratiseringsprocesser i världen. Denna grupp stater har benämnts »swing-states» (Diamond 2008). Men efter decennier av demokratiseringsprocesser har senare år kantats av demokratisk recession i världen (Collier & Levitsky 1997; Levitsky & Way 2002). Larry Diamond har särskilt betonat betydelsen av ett 20-tal länders politiska utveckling för att kunna förstå och förutse demokratins framtid. Dessa strategiska stater utgörs av olika politiska regimtyper, men flera av dem präglas av politiska svängningar mellan mer eller mindre demokrati eller auktoritärt styre (Diamond 2000: 95). Vidare betonas att dessa stater genom en stor befolkning och nationell ekonomi har ett särskilt inflytande gentemot omvärldens politiska utveckling. Med »swing-states» avses de mest maktfulla och befolkningstäta (befolkning på över 80 miljoner invånare eller en BNP på mer än 130 miljarder amerikanska dollar) länderna utanför den västerländska regionens liberala demokratier (Diamond 2000, 2008: 62–63). Som Diamond själv har uttryckt det:

…the global prospects for democracy depend more heavily on the richer, more resourceful, and more populous countries – in part because the way they are governed affects a much greater proportion of the world's population, and in part because bigger and richer countries are more likely to exert «demonstration» effects on other states in their regions (Diamond 2000: 95–96).

Diamond argumenterar för att Ukraina är en sådan avgörande swing-state. Ukrainas politiska betydelse har tidigare pekats ut av Samuel P. Huntington (1996). Huntington betonade hur kulturella skillnader kan ge upphov till politiska spänningar inom landet mellan befolkningsgrupper och politiska ledare, men också hur länder geografiskt placerade mellan två kulturer (civilisationer), i så kallade »fault lines», kan ge upphov till internationella konflikter (Huntington 1996: 207). Studiet av Ukraina är därför särskilt intressant. Å ena sidan är landet en strategisk swing-state genom sin historik av politiska svängningar, stora ekonomi och population och som bör ha betydande inverkan på den regionala politiska utvecklingen. Å andra sidan utgör också Ukraina en frontlinjestat mellan minst två internationella politiska makter som historiskt och i nutid konkurrerat om den regionala politiska utvecklingen. Den internationella kampen om Ukrainas nationella eliters lojalitet är därför, menar vi, av särskilt intresse för att förstå den politiska utvecklingen i landet och regionen.

EU:s villkorade samarbete – den östra grannskapspolitiken

Tidigare studier gjorda på EU:s grannskapspolitik mot Ukraina och andra länder har fokuserat på aspekter som exempelvis normer och värderingar (Haukkala 2008b; Silander & Nilsson 2013); europeisering och regionalisering (Dragneva & Wolczuk 2014; Delcour 2013; Agh 2010; Dangeerfield 2011); konditionalitet, implementering och governance (Wolczuk 2009; Sasse 2013; Hagemann 2013; Bosse & Korosteleva-Polglase 2009; Korosteleva 2009); geopolitik/realpolitik och Ryssland (Tolstrup 2013a; Haukkala 2008a; Wilson & Popescu 2009; van Houtum & Boedeltje 2011; Baranovsky & Utkin 2012; Hagemann 2013; Dias 2013); harmonisering av olika policyområden (Langbein & Börzel 2013); och mer begränsat utmaningarna med ENP (se exempelvis Sasse 2008). Analyser av den demokratiska utvecklingen i enskilda ENP-länder, som exempelvis Ukraina, i relation till den internationella dimensionen, i form av EU:s östra grannskapspolitik, är fortfarande ett underutvecklat forskningsområde. De få studier som finns belyser olika aspekter av den uteblivna demokratiseringen, som exempelvis att EU enbart har fokuserat på formella institutioner eller på olika typer av demokratisering ovan- och underifrån i relation till sociala agenter (se Casier 2011; Pridham 2011; Lavenex & Schimmelfennig 2011).

En viktig teoretisk faktor i den internationella dimensionen är det villkorade samarbetet mellan internationella och nationella aktörer. Som tidigare nämnts innebär det att internationella aktörer genom politik, handel och bistånd erbjuder stöd till ett land med förbehållet att landets regim utvecklas i den politiska riktning som parterna enats om. Inom demokratiseringslitteraturen har detta inneburit att ett land ger stöd i gengäld mot uppvisat samtycke om att påbörja demokratiska reformer. Skulle de demokratiska reformerna utebli stoppas det internationella stödet. I Ukrainas fall innebär detta att samarbetet är villkorat till att de politiska reformerna som EU kräver genomförs. Även om EU:s grannskapspolitik innehåller såväl institutionella, juridiska, ekonomiska, teknologiska och handelsreformer är den här artikelns fokus på EU:s ambition att förmå Ukraina att utvecklas i demokratisk riktning.

Den princip som EU har tillämpat i såväl utvidgningar som i grannskapspolitiken är i första hand Schmitters (2001) kategori av villkorat samarbete, som innebär att vägen mot ett fördjupat ekonomiskt och politiskt associationsavtal baseras på de villkor som EU sätter upp (se Whitehead 2001). Bakgrunden till grannskapspolitiken är det Europeiska rådets möte i Köpenhamn, den 11–12 december 2002, då det uppstod en diskussion om kommande EU-utvidgningar bortom den då pågående utvidgningen av de Öst- och Centraleuropeiska länderna, som senare blev medlemmar 2004/2007. Den pågående utvidgningen skulle avsevärt expandera EU:s territoriella gräns österut, men frågan var vad som skulle hända med övriga länder i den post-sovjetiska sfären. På toppmötet fastställdes det att EU ville förbättra relationerna österut (Council of the European Union 2002), men samtidigt fanns det en oro för att fler utvidgningar skulle bli alltför utmanande för unionens interna integration. Under 2003 lanserade därför EU idén om ett »vidgat Europa» (Commission of the European Communities 2003a, 2003b; Emerson 2003).

Genom att erbjuda länderna hjälp att utveckla fria och rättvisa val, rättsstat, skydd av minoriteter, bekämpning av korruption samt ett fritt civilt samhälle skulle länderna demokratiseras och Europas säkerhet stärkas. Tanken med EU:s grannskapspolitik var att undvika tydliga skiljelinjer mellan EU:s medlemsländer och dess grannländer (Dannreuther 2006). Även om det fanns tydliga målformuleringar om säkerhet, demokrati och marknadsekonomi som skulle uppfyllas för att ett fördjupat samarbete, eller ett associations- och handelsavtal, skulle komma tillstånd, inkluderade det inte officiellt någon tanke om ett framtida medlemskap. Istället handlade det om ett fördjupat och vänskapligt avtal, eller ett privilegierat samarbete, mellan EU och respektive grannstat, där staterna under det villkorade samarbetet förväntades genomföra årliga reformer (Kelley 2006: 36). I förlängningen syftade det till att grannländerna skulle utvecklas till att »be like us, but not one of us» (Avery 2008: 194). Även om det formellt inte finns med i diskussionen är det dock sannolikt att ett medlemskap hägrar för alla inblandade stater. Genom spridning av normer och värderingar som demokrati, marknadsekonomi och rättsäkerhet i östra Europa är EU:s ambition att ytterst skapa säkerhet i hela Europa (Sasse 2013; Bosse 2009; Korosteleva 2009; Haukkala 2008b).

I enlighet med principen om villkorat samarbete ses hela projektet också som en »win-win»-situation eftersom EU sedan 2011 tillämpar en princip om att gynna stater som genomför reformer. Det innebär att fler genomförda reformer leder till fördjupat samarbete med EU (Commission of the European Communities 2011). Förutom grannskapspolitikens bilaterala avtal mellan EU och enskilda stater finns det också ett regionalt och multilateralt partnerskap, det Östra partnerskapet, som sedan 2009 inkluderar Armenien, Azerbaijan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Vitryssland deltar endast i några få multilaterala program och har inte inom ENP några bilaterala relationer med EU. Det östra partnerskapet förtydligade de ambitioner som tidigare fanns när hela grannskapspolitiken lanserades under tidigt 2000-tal. Till partnerskapet finns också särskilda programmedel knutna.

I Ukrainas aktionsplan med EU (2005), som utgjorde grunden för relationerna mellan EU och Ukraina betonades att det var särskilt viktigt att »further strengthening the stability and effectiveness of institutions guaranteeing democracy and rule of law» (EU/Ukraine Action Plan 2005). Det inkluderade en ny konstitution samt andra nödvändiga demokratiska reformer som friare media, ett transparent valsystem, ett dynamiskt civilt samhälle samt effektivare bekämpning av korruption. Sedan aktionsplanen tillkomst har EU på årlig basis följt upp samarbetet med Ukraina och övriga länder inom grannskapspolitiken och i slutändan har EU:s fortsatta policyrekommendationer också legat till grund för förutsättningarna för ett associationsavtal med EU (Freedom House 2014). EU har särskilt utvecklat stöd och policyrekommendationer inom demokratiområden som rättsstat, mänskliga rättigheter, korruptionsbekämpning, civilt samhälle och valprocedurer. EU har också betonat att Ukraina måste moderniseras inom den ekonomiska och politiska sektorn och att för varje framsteg som görs ska EU fördjupa stödet genom ökad budget, djupare ekonomisk integration och sedermera öppna upp för att Ukraina blir en del av EU:s inre marknad (Füle 2013).

Problemet med EU:s villkorade politik när det gäller demokratiutveckling är att den inte kan betraktas som lyckosam, sett utifrån Ukrainas demokratiska utveckling (se också Casier 2011). Det fanns en viss positiv demokratisk trend i samband med den orangea revolutionen vid 2000-talets mitt. Men trots att Ukraina erbjöds ett fördjupat associationsavtal 2013 har inte Ukrainas demokratiska status sammantaget förbättrats sedan samarbetet med EU startade. Snarare har den demokratiska utvecklingen försvagats. Exempelvis visar Freedom House- rapporter som mäter olika demokratiska institutioner att Ukrainas demokratiutveckling var negativ, från 4.50 (2005) till 4.93 (2014) på en sjugradig skala (Freedom House 2014). Det innebär att Ukraina fortfarande anses vara en hybridregim, mellan en auktoritär och en demokratisk regim, och dessutom är det som tidigare har diskuterats, en swing-state. Poängen är också att det visar att Ukraina är långt ifrån EU:s mål om att utveckla en demokratisk regim (under 3.0 på Freedom House skala), men också att Ukraina faktiskt likaväl kan utvecklas till en auktoritär regim (över 5.0 på skalan). Även vid jämförelse med andra demokratiindex som exempelvis Polity IV och Democracy index 2013 uppvisar Ukraina samma negativa trend (Polity IV 2014; The Economist Intelligence Unit 2013).

Även om EU till viss del medger att Ukraina har demokratiproblem i sina egna uppföljningsrapporter är bilden delvis motsägelsefull. Exempelvis visar EU:s »Progress report 2009» (European Commission 2010) att Ukraina särskilt hade problem med konstitutionen, övervakning av valen, det juridiska systemet och anti-korruptionsåtgärder, och detta bekräftas också av Freedom House’s rapporter från motsvarande år. Men i EU:s senare rapporter från 2012–13, menar Kommissionen att det både fanns positiva och negativa aspekter av demokratins utveckling, exempelvis anses det juridiska systemet har förbättrats (European Commission 2013). Problemet med denna tolkning är bara att exempelvis Freedom House-rapporterna visar på en motsatt trend (från 5.00 år 2010 till 6.00 år 2012).

Sammantaget spelar egentligen dessa skillnader i tolkningar ingen roll över tiden, mer än att det visar att EU delvis försöker visa en positivare bild på en del områden. Eftersom vedertagna demokratindex uppvisar en annan bild och dessutom entydigt visar att den demokratiska utvecklingen över tid är negativ måste EU:s ambition att utveckla Ukrainas demokratiska tillstånd genom villkorat samarbete betraktas som ett misslyckande. Ukrainas demokratiska status var sämre 2014 än 2004. Ukraina har inte vare sig den historiska eller nutida närheten eller beroendet till EU, i lika hög utsträckning som landet har till exempelvis Ryssland (jfr Levitsky & Way 2002). EU är helt enkelt inte beredda på att tvinga Ukraina att hamna i en uppenbar beroendeställning till EU, om det inte är så att landets politiska ledning vill detta. Medlemskap och andra former av associationsavtal med EU grundar sig helt enkelt på frivillighet, och det är först när ett sådant har undertecknats som EU skapar såväl närhet och beroende. En av flera aspekter som har påverkat den negativa demokratiutvecklingen är hur Ryssland har agerat.

Rysslands ny-gamla konditionalitet med hegemoniskt tvång

Under de senaste åren har en rad studier uppmärksammat Rysslands nygamla geopolitiska roll i gamla sovjetiska delrepubliker och merparten av dessa har behandlat frågor som den geopolitiska kampen mellan Ryssland och EU (Haukkala 2008a, 2008b; Wilson & Popescu 2009; Dias 2013; Tolstrup 2013a), normer och civilisationer (Headley 2012; Tolstrup 2013b; Wawrzonek 2014), säkerhet och stabilitet (Tolstrup 2009) samt det ryska perspektivet (Baranovsky & Utkin 2012; Shevtsova 2014), men få studier fokuserar på Rysslands negativa inverkan på demokratiutvecklingen i östra Europa, och i Ukraina (se exempelvis Tolstrup 2009). Likaväl som stater aktivt genom olika medel kan påverka en stats demokratiska utveckling positivt kan stater också ha en negativ inverkan (Tolstrup 2009).

En andra viktig internationell faktor till förutsättningar för demokratisering, förutom villkorat samarbete, är det hegemoniska tvånget. Det kan innebära påtvingad demokratisering, men också som med fallet Ryssland att motverka en demokratisering genom användningen av olika former av tvång. Till skillnad från EU:s princip om villkorat samarbete bör Rysslands geopolitiska inflytande över östra Europa, och i synnerhet i före detta Sovjetunionen, ses som externt tryck genom ett visst villkorat samarbete inom exempelvis handelssamarbete, men framför allt har det ett tydligt drag av hegemoniskt tvång som är negativt för Ukrainas demokratisering (se Schmitter 2001; Whitehead 1999, 2001). Detta gäller framför allt den militära/politiska dimensionen av den ryska politiken.

Bakgrunden till Ryssland auktoritära och antidemokratiska inverkan är landets tradition av att vara auktoritär hegemon i regionen. Alltsedan Peter den Stores tid på 1700-talet och särskilt under Sovjetunionen och det kalla krigets dagar har Ryssland betraktat sig som en hegemonisk stormakt i Europas östra hemisfär (Baranovsky & Utkin 2012: 64). Efter Sovjetunionens fall framstod Ryssland under några år på 1990-talet och in i 2000-talet som en mera passiv regional stormakt. Under den tiden började EU etablera sin Östra grannskapspolitik och flera länder i Öst- och Centraleuropa blev medlemmar i EU (2004/2007) samt även i NATO (se Haukkala 2008b; Wilson & Popescu 2009; Dias 2013; Headley 2012: 421). Just denna period bör dock ses som en historisk parantes (Dias 2013: 261).

Under sent 2000-tal har Ryssland i takt med att landet utvecklats till en konsoliderad auktoritär regim (Freedom House 2013) utvecklat en konkurrerande politik till EU:s östra partnerskap som har både olika kulturella, militära, ekonomiska samt politiska dimensioner (Wilson & Popescu 2009; Moshes 2012; Wawrzonek 2014). Under de senaste åren har därför relationerna mellan EU och Ryssland blivit spända, inte bara för oenigheten i frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och energifrågor, utan också för att synen på just regionens grannskapspolitik delar EU och Ryssland.

Ur ett ryskt perspektiv anser Dias (2013: 260) att EU direkt har utmanat Rysslands hegemoniska roll i området och att Rysslands politik under de senaste åren kan ses som en reaktion mot väst (Haukkala 2008a). En del som t.ex. Mearsheimer (2014) argumenterar till och med att det helt och hållet är västs fel, på grund av tidigare diskussioner om framtida utvidgningar österut av både NATO och EU. I fallet Ukraina, efter den orangea revolutionen vid 2000-talets mitt, då ett västinspirerat ledarskap kom till makten, insåg Ryssland att det postsovjetiska arvet inte längre resulterade i inflytande i Ukraina. Den påföljande militära interventionen i Georgien 2008 kan också förstås i detta sammanhang. Oron för EU förefaller från rysk sida vara större än för NATO, eftersom EU väldigt tydligt avser att fördjupa samarbetet med de östra grannländerna, såväl politiskt som ekonomiskt (Haukkala 2008a: 44).

Samtidigt som EU erbjuder grannländerna en politisk modell med västerländsk demokrati, marknadsekonomi och rättsstat, försöker Ryssland främja den östslaviska eller ryska civilisationen med en politisk modell som numera benämns som »suverän demokrati», medkonsolidering av ett auktoritärt styre (Wawrzonek 2014; Shevtsova 2014; Dias 2013: 261; Brudny & Finkel 2011; Wilson & Popescu 2009: 319; jfr Freedom House 2013). Modellen inkluderar nationalism med auktoritära förtecken, traditionella ortodoxiska värderingar, en statligt reglerad ekonomi, betoning av teknik som viktigt område och en utrikespolitik som utgår från principen att vara stark hemma för att också vara stark utomlands. För att sprida denna modell, och därmed försöka kontrollera utvecklingen i östra Europa har Ryssland en direkt och indirekt politik som omfattar både kulturella, militära, ekonomiska och politiska dimensioner.

När det gäller den kulturella dimensionen har Ryssland sedan 2007 mycket aktivt genom den ryska Mir-stiftelsen haft en ambition att sprida såväl det ryska språket, kulturen, samt hela den ryska civilisationen, i syfte att historiskt närliggande länder som Ukraina och Vitryssland, men också Moldavien och Kazachstan, ska få eller återfå en positiv bild av Ryssland (Wawrzonek 2014: 760). Ett forum för att sprida budskapet är den ortodoxa kyrkan som inte bara dominerar i de angränsande länderna, utan som också har ett uppdrag från patriarken i Moskva, som står Kreml nära, att vara en aktiv spridare av ortodoxa normer.

Ett annat forum är det Ryska nationella rådets världskongress, som stöds av såväl kyrkan som den ryska ledningen och där representanter från det civila samhället, partier och andra samhällsföreträdare deltar. Syftet med kongressen är att föra samman den östslaviska nationen, under ledning av Ryssland. Enligt Wawrzonek (2014) ser såväl de politiker, journalister och andra samhällsbärande personer som ogillade den ukrainska självständigheten 1991, och därmed brytningen med Ryssland, den ryska miren som något positivt. Politiska ledare som har varit mera ryssvänliga, exempelvis president Viktor Janukovytj, har också mottagit utmärkelser från patriarken i Moskva för att han har verkat för att ena det ortodoxa folket.

Hela tanken med den ryska Mir-stiftelsen och att ena det östslaviska folket i en civilisation går emellertid emot idén som exempelvis fanns med den orangea revolutionen med närmande till västs normer och civilisation. Ett annat exempel på spridning av kultur är den ryska televisionen som försöker sända över Ukraina, även om det nu till viss del är blockerat. I den rådande krisen (2013–15) framställs Ryssland som den ukrainska nationens räddare, i motsats till regeringen och anhängare som vill vända landet västerut mot EU (Shevtsova 2014). Helt klart är att den ryska kulturella dimensionen ändå är en delvis osynlig diffusionsfaktor, som i grunden förvisso är en medveten strategi från Rysslands sida, men där dess verkningar ändå är svåra att få överblick över, eftersom det i grund och botten handlar om att sprida normer och värderingar som kan påverka den demokratiska utvecklingen i Ukraina negativt.

När det gäller Rysslands militära närvaro ser den olika ut i regionen. De ryska militära relationerna har varit omfattande med såväl Vitryssland och Armenien (Dias 2013), och detta samarbete har mer karaktären av ett vänskapligt villkorat samarbete med respektive regim. Men de militära relationerna med Georgien, Moldavien och Ukraina kännetecknas mera av att Ryssland med hot om militärt våld eller direkt militär intervention har uppnått den politik man vill i respektive land, där det ytterst handlar om att försvåra för länderna att utveckla demokratin och närma sig väst och EU. I såväl Georgien (Abkhazien och Sydossetien) och Moldavien (Transnistrien) har Ryssland militär personal utstationerade i respektive land. Även om dessa formellt har haft fredsbevarande uppgifter har de delvis tillkommit efter rysk militär intervention, i Georgien fanns det sedan 90-talet ryska trupper i Sydossetien och Abkhazien, innan det kortvariga kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut 2008. Likaså i utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien, där en väpnad konflikt 1992 mellan regeringen och den ryska regionens företrädare stoppades av den ryska armén som fortfarande var kvar i området efter Moldaviens självständighet. Således fanns det redan innan den aktuella krisen i Ukraina och på Krim under 2014, en betydande utmaning i hur länderna skulle hantera ryska minoriteter, eller områden som ville associera sig med Ryssland (Moshes 2012: 27).

I Ukraina på Krim har Ryssland, som gav bort området så sent som 1954, haft en stor flottbas, som nu efter Rysslands militära invasion i mars 2014 är införlivat med Ryssland. När den ryssvänliga president Viktor Janukovytj kom till makten 2010, förnyades avtalet med Ryssland om att hyra den ryska havsflottan på Krim till 2042, men efter politisk turbulens i Ukraina valde Rysslands president Putin att med direkt militär intervention inta Krim och säkerställa sin militära bas. Därmed anses Krim åter tillhöra moder Ryssland. Det pågående inbördeskriget i östra Ukraina, som har betydande ryska minoriteter som antingen vill tillhöra Ryssland, alternativt få ökad självständighet från Kiev, är också ett exempel på den ryska hållningen. Även om Ryssland officiellt inte har erkänt någon inblandning är det tydligt att man på ett eller annat sätt är involverad i konflikten och att stöd ges till separatisterna. Därmed motarbetar Ryssland den sittande presidentens ambition att exempelvis närma sig väst och EU. Sammanfattningsvis är hela den ryska militära närvaron i regionen ett tydligt tecken på att Ryssland vill kunna kontrollera ländernas utveckling och att militärt våld dessutom används om det anses nödvändigt för att behålla kontrollen över utvecklingen.

Dessutom har Ryssland en ekonomisk närvaro i regionen, som mera har karaktären av villkorat samarbete, eftersom det i grunden har handlat om olika typer av samarbetsavtal med vissa villkor mellan Ryssland och andra stater. Det har länge funnits en konkret officiell plan på att utveckla den existerande tullunionen och handelsorganisationen, där Ukraina hade en observatörstatus. Sedan 2015 har dessa övergått i en union, den Eurasiska ekonomiska unionen (Eurasian Economic Union, EEA), där Ryssland, Vitryssland, Kazachstan och Armenien bland annat ingår. I längden finns det en ambition att utveckla detta vidare till en politisk union.

Dessa ekonomiska samarbeten kan ses som en helomvändning i rysk politik och som ett ryskt geopolitiskt svar på EU:s utvidgningsprocesser och det Östra partnerskapet (van der Loo & Van Elsuwege 2012: 433). Rysslands etablerade ekonomiska samarbeten innebär utåt sett en fredlig samexistens, men samtidigt har Ryssland mycket tydligt visat sitt geopolitiska maktbegär, som innebär hegemonisk kontroll över regionens utveckling, vilket varit mest tydligt vid landets gasexporter. Konkret innebär detta att Ryssland som en del av en strategisk utrikespolitik exporterar gas, ibland till väldigt förmånliga priser, till grannländerna, men hotar att stoppa sådan export eller höja priset vid uppkomsten av en för Ryssland känslig utrikespolitisk fråga. Rysslands gasexport till Ukraina har hela tiden kantats av hot och sanktioner. Rysslands gasleveranser exemplifierar den geopolitiska situationen ytterligare, då Ryssland vid återkommande tillfällen har satt press på Ukraina i utbyte mot billigare gas (Shevtsova 2014). Exempelvis kontrollerar Ryssland gasledningen genom Ukraina som går in i övriga Europa, mot att Ukraina då fått billigare gasleveranser. Ryssland har också vid olika tillfällen använt sig av handelsembargon mot Georgien och Moldavien för att markera att dessa länder inte ska närma sig EU och väst (Baranovsky & Utkin 2012: 75; jfr Moshes 2012).

Sammantaget har Rysslands ökade aktiviteter i landets närområde inneburit ett försök till att genom närhet och beroende hegemoniskt kontrollera omkringliggande staters politiska utveckling genom att verka för både stabilitet och välvilliga auktoritära grannregimer samt för instabilitet hos regimer som varit mindre öppna för rysk påverkan och som sökt allianser västerut mot exempelvis EU och NATO (jfr Levitsky & Way 2002, 2005; Whitehead 1999, 2001). Rysslands negativa inverkan på Ukrainas demokratiseringsprocess har under det senaste decenniet just präglats av att både verka för stabilitet och instabilitet, beroende på vilket politiskt parti och vilken politisk elit som har styrt Ukraina under de senaste tio åren (se Shevtsova 2014; Wawrzonek 2014; Kuzio 2012c, 2013). De politiska eliterna ska här förstås som nationella gate-keepers för hur rysk utrikespolitik inte bara uppfattas nationellt i Ukraina utan också vilken inverkan politiken får för Ukrainas demokratiutveckling (Tolstrup 2013a, 2013b).

Internationella aktioner och nationella reaktioner

Den internationella omgivningen med prodemokratiskt och auktoritärt tryck har avspeglats i Ukrainas politiska utveckling och de politiska eliternas kamp om den politiska makten. Under Ukrainas självständighetstid har det funnits en konflikt mellan de mera västligt orienterade politikerna, eller i alla fall de politiker som väst och EU har gett sitt stöd till, och de som har lutat sig mot stöd från Ryssland (se Wolczuk 2009; Casier 2011; Kuzio 2012a, 2012b, 2012c, 2013). Två politiska tvekamper i ukrainsk politik under det senaste decenniet kan illustrera denna maktkamp (se Kuzio 2013). Dels den som startade med den orangea revolutionen mellan den västvänlige Viktor Jusjtjenko och ryssvänlige Viktor Janukovytj under 2004–10, och dels den mellan Julija Tymosjenko och Janukovytj, särskilt under presidenttiden 2010–14, och som senare mynnade ut i Euromajdan 2014. Under Jusjtjenkos presidenttid i mitten av 2000-talet började demokratin utvecklas i liberal riktning, medan demokratin under Janukovytjs ledning försämrades. Ukraina har navigerat varierande beroende på vilken regering som har suttit vid makten och visat tydliga tecken på politisk delning om sin framtida tillhörighet såväl på den partipolitiska arenan som inom befolkningen i synen på ett närmande till öst eller väst. Två politiska händelser symboliserar särskilt hur Ukrainas politiska utveckling starkt påverkats av landets interna delning och internationella utsatthet mellan öst och väst, den orangea revolutionen 2004 och Euromajdan 2014, vredens revolution. Det finns en mängd nutida studier som har fokuserat på olika aspekter av den orangea revolutionen, ibland också i jämförelse med Euromajdan 2014 (se exempelvis Lane 2008; Besters-Dilger 2009; Kuzio 2012a, 2012b, 2012c, 2013; Beissinger 2013; Khmelko & Pereguda 2014).

Jusjtjenko hade som anställd vid Ukrainas centralbank under sent 1990-tal uttryckt stark kritik mot landets förda ekonomiska politik. I december 1999 valdes han till premiärminister för att få kontroll över landets inflation och stabilisera valutakursen. Istället för nödvändiga ekonomiska reformer kom Jusjtjenkos regering att fällas 2001 efter en misstroendeomröstning som berodde på oegentligheter hos flera regeringspolitiker. Jusjtjenkos politiska comeback kom i början av 2003 då han lyckades ena stora delar av oppositionen inför parlamentsvalet under benämningen Vårt Ukraina. Parlamentsvalet innebar att koalitionen fick 25 % av rösterna, men misslyckades att få en central roll i parlamentet.

2004, inför presidentvalet, beslutade Jusjtjenko att kandidera till presidentämbetet mot den då sittande premiärministern Janukovytj. Jusjtjenkos politiska agenda var att närma sig väst och skapa tillväxt och sysselsättning genom att liberalisera och avreglera ekonomin samt ta krafttag mot korruptionen. Presidentkampanjen var hätsk med anklagelser från båda håll om att sälja ut landets framtid till Ryssland respektive EU. Valresultatet visade en delad befolkning där ingen av kandidaterna uppnådde majoritet, med en andra valomgång som följd. I november segrade Janukovytj i ett val där internationella valobservatörer såg en rad oegentligheter från båda sidor och där Janukovytj hade starkast stöd i öst och syd och Jusjtjenko i centrala och västra Ukraina (Constant, Kahanec & Zimmermann 2011; Kuzio 2012a). Vallokalsundersökningarna hade dock gett Jusjtjenko ett starkare stöd än vad det officiella resultatet visade. Som en följd av valresultatet inleddes demonstrationer i Kiev för ökad frihet och ökat avståndstagande mot Ryssland och som möttes av motdemonstrationer i landets östra och södra delar till förmån för Janukovytj.

Detta blev känt som den orangea revolutionen, även om begreppet »revolution» i sig kan ifrågasättas (Lane 2008; Khmelko & Pereguda 2014). Ukrainas politiska förlamning fick ett slut i och med att landets högsta domstol ogiltigförklarade valresultatet till förmån för en ny valomgång och en ny lag som skulle förhindra valfusk. I valet i december segrade Jusjtjenko med 52 % röster mot Janukovytjs 44 % (se Wolczuk 2009; Casier 2011; Kuzio 2012a, 2012b).

Den orangea revolutionen var omskakande för Ukraina och visade på landets delning både politiskt som geografiskt mellan Janukovytjs stöd i öst och syd mot Jusjtjenkos stöd centralt och i väst (se Constant, Kahanec & Zimmermann 2011; Kuzio 2012a). Det nya presidentskapet innebar också en rad dramatiska händelser i avsättandet av hela regeringen 2005 för att markera kampen mot korruption, ekonomisk liberalisering med bland annat avregleringar och privatiseringar, samt landets närmande till EU och NATO. Det innebar bland annat att ett bilateralt avtal med EU, med sikte på ett framtida associationsavtal och ett fördjupat politiskt och ekonomiskt samarbete med EU. I aktionsplanen (2005) fanns bland annat en rad demokratiska reformer som Ukraina borde genomföra (EU/Ukraine Action Plan 2005). Till en början efter den orangea revolutionen utvecklades också demokratin något, i synnerhet valprocessen, mediernas roll, det civila samhällets roll, regeringsdugligheten och till och med rättsstaten (se Freedom House 2014; O’Brien 2010). Därför såg EU till en början positivt på den demokratiska utvecklingen i Ukraina (European Commission 2010).

Men efter några år fick den nya regeringen problem. Motståndet mot Rysslands militära agerande i Georgien 2008 medförde att president Jusjtjenko ville leda in landet i ett djupare samarbete med såväl NATO som EU. Detta mötte stort motstånd både hos stora delar av befolkningen som i vissa delar såg starkare band till Ryssland som viktigare, men också motstånd från Janukovytjs parti, Regionernas parti. Janukovytj motsatte sig vad som sågs som en direkt antirysk politik och genom ett överraskande samarbete med premiärminister Julia Tymosjenko, lyckades ett lagförslag begränsa presidentens makt till förmån för premiärministern. Därmed stoppades en resolution om kritik mot Rysslands agerande i Georgien och den ryska flottans bas på det Ukrainska Krim. Trots att den nya presidenten 2005, Viktor Jusjtjenko, hade ett starkt stöd för att reformera landet förlorade den orangea revolution både kraft och legitimitet hos allmänheten allt eftersom presidenten inte levererade de utlovade reformerna, och dessutom bidrog interna bråk inom regeringen, parlamentet och med premiärministern Tymosjenko till dess förfall (O’Brien 2010). Inför presidentvalet 2010 var samarbetet mellan Tymosjenko och Janukovytj över och valets utgång ses också som slutpunkten för den orangea revolutionens dröm om ett västerländskt Ukraina.

Vid presidentvalet 2010 ställdes Janukovytj mot Tymosjenko, med knapp seger för Janukovytj. Återigen visade valet ett delat Ukraina med ett fortsatt lojalt öst och syd till Janukovytj och de västra delarnas stöd till Tymosjenko (Kuzio 2012a). Vid denna tidpunkt hade Ukrainas demokratiska utveckling avstannat och det fanns tydliga tecken på demokratisk recession. Enligt Sushko and Prystayko (Freedom House 2014) började Ukrainas demokratiska institutioner alltmera begränsas av auktoritära inslag i takt med att delningen mellan de ryssvänliga och de liberalt västorienterade politikerna tilltog (se Wolczuk 2009; Casier 2011; Kuzio 2012a).

Även om Janukovytj officiellt var för ett demokratiskt styre försvagades det demokratiska styret generellt under hans tid vid makten eftersom de demokratiska kontrollfunktionerna urholkades mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten (Freedom House 2014, 2014; Kovalov 2014). Presidentmakten utvecklades mot en mer personbunden presidentmakt och de politiska fri- och rättigheterna försvagades, med en begränsad möjlighet att bedriva oppositionspolitik. Inom kort uppstod demonstrationer mot landets politiska och ekonomiska situation med särskilt fokus på landets byråkrati, korruption, politiska elitism och avsaknaden av en demokratisk rättsstat. Under Janukovytjs tid vid makten vidtogs olika åtgärder för att minska oppositionens möjligheter att kunna utmana makten i kommande val, vilket inkluderade åtgärden att fängsla oppositionspolitikern och före detta premiärminister Tymosjenko.

Under Janukovytjs presidenttid blev också relationen med EU alltmer tudelad, och EU började i en del rapporter påpeka att landet hade demokratiproblem som borde lösas, även om man samtidigt ansåg att landet gjorde framsteg på en del demokratiområden (se Shevtsova 2014; European Commission 2013). EU erbjöd till slut Ukraina ett fördjupat associationsavtal som var tänkt att skrivas på i november 2013, men till slut tackade president Janukovytj nej, och hänvisade till att detta möjligen kunde ske vid ett senare tillfälle.

Parallellt med att EU förhandlade med Ukraina under 2013 hade samtidigt Putins Ryssland erbjudit Ukraina frikostiga handelsförmåner samt billiga gasleveranser (Shevtsova 2014; Khmelko & Pereguda 2014). Ryssland ville också att Ukraina skulle bli en aktiv medlem i den tull- och handelsunion som gradvis höll på att etableras av bland annat Ryssland. EU var tydliga med att Ukraina inte både kunde ha ett fördjupat samarbete med Ryssland och EU samtidigt, eftersom det inte var förenligt med associationsavtalets innehåll och djupare motiv. Med det missnöje som tidigare fanns mot presidenten tilltog detta ännu mer när frågan om EU fick ett abrupt slut. De återkommande demonstrationerna under 2013 mynnade slutligen ut i vredens revolution, Euromajdan i januari 2014. Till slut avsatte parlamentet president Janukovytj, som tvingades fly till Ryssland (se Onuch 2014; Khmelko & Pereguda 2014).

Efter detta spända läge utlovades det nya demokratiska val som hölls i maj 2014, då återigen en västvänlig president Petro Porosjenko tillträdde ämbetet. Men före valet hade Ryssland återigen satt press på Ukraina genom att dels först militärt, genom maskerade specialstyrkor, ta kontrollen över Krim som då tillhörde Ukraina, även om Ryssland hyrde in sin stora Svarta havsflotta där, dels varit med och iscensatt ett uppror som under 2014 utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig i de ryskdominerande områdena i Ukraina, som indirekt har haft både politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Ryssland (Shevtsova 2014). Rysslands agerande mot Ukraina ledde i sin tur till att EU, USA och andra västmakter iscensatte olika ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Därmed blev det extra tydligt att Ukraina var tudelat mellan Ryssland och EU. Slutligen i juni 2014 undertecknades associationsavtalet mellan EU och Ukraina.

Ovanstående två händelser i ukrainsk politik illustrerar tydligt hur landets politiska utveckling under senare år har präglats av den internationella omgivningens dragkamp om Ukrainas politiska eliter och makten över landets utveckling. Sammanfattningsvis är utmaningen för Ukraina att EU:s grannskapspolitik som försöker demokratisera och öppna upp för marknadsekonomi och handel med Europa, inte är kompatibelt med Rysslands geopolitiska intressen. EU:s demokratiska dimension genom grannskapspolitikens villkorade samarbete har inte varit lyckosam, och den har också utmanats av Ryssland som har främjat andra normer och värderingar, i första hand genom tvångsmässiga försök till kontroll av Ukrainas politiska utveckling. Dessa metoder har omfattat såväl kulturella, ekonomiska, militära som allmänna politiska relationer. Ryssland är idag en konsoliderad auktoritär regim under president Putin, med ambition att sprida detta styre till sin intressesfär i östra Europa.

Ukraina befinner sig därför mellan EU:s officiella grannskapspolitik, där liberal demokrati och ekonomisk integration med väst genom villkorat samarbete är centralt och Rysslands geopolitiska ambitioner genom kontroll i hela den före detta postsovjetiska regionen. För Ukraina har denna internationella kontext inneburit normspridning från två håll. Dels har demokratiutvecklingen stimulerats av EU och väst, dels har den samtidigt begränsats av Rysslands nygamla auktoritära hegemoniska ambitioner.

Ukraina har varit en del av Sovjetunionen och tidigare tsardömets Ryssland med en naturlig geografisk, men även normmässig och kulturell närhet till Ryssland. Denna närhet blir också ett problem i Ukrainas demokratiseringsprocess särskilt när det finns ett visst militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Ryssland. De mera västvänliga politiska ledarna försöker skapa närhet till EU, genom att bryta sig loss från de historiska banden med Ryssland, men eftersom Ukraina inte är lika beroende av EU som av Ryssland innebär detta en betydande utmaning för de som vill vända sig västerut, snarare än österut (jfr. Levitsky & Way 2005, 2002). Även om EU ställer upp vissa innehållsliga krav i sitt villkorade samarbete med Ukraina innebär det inte att EU direkt tvingar Ukraina att välja väg, om det är så att landet väljer en annan väg österut (jfr. Schmitter 2001; Whitehead 1999, 2001). Däremot är det uppenbart att Rysslands relationer med Ukraina mera är präglade av hegemonisk kontroll, där exempelvis Ryssland är beredd att ta till militärt våld om Ukraina väljer väst snarare än Ryssland (jfr. Whitehead 1999, 2001). De senaste årens händelser med Krim och upproret i östra Ukraina visar detta.

Slutdiskussion: Ukraina mellan öst och väst

Även om Ukrainas interna demokratitveckling inte är helt beroende av de internationella maktförhållandena är det ändå tydligt att dessa delar såväl den inhemska politiska eliten samt dess folk i två läger – ett med EU:s och ett med Rysslands fundamentalt olika framtidsvisioner. Detta har påverkat Ukrainas demokratisering under den senaste tioårsperioden. Därför har idag Ukraina en regimtyp som litteraturen benämner som hybridregim (Diamond 2002; Morlino 2008; jfr Levitsky & Way 2002; Schedler 2002). Det innebär att Ukraina är en regim med såväl demokratiska institutioner som auktoritära. Samtidigt som Ukraina har demokratiserats genom att införa vissa demokratiska institutioner, politiska rättigheter och civila friheter, i enlighet med EU:s stöd och förväntningar, finns det tydliga institutionella auktoritära begränsningar av dessa rättigheter och friheter för landets medborgare, som också speglar Rysslands politiska inflytande. Ett antal empiriska slutsatser kan härledas från denna utveckling.

För det första fanns det en viss demokratiutveckling inom flera institutioner under perioden 2004–2008, som präglades av den orangea revolutionens kamp för att skapa närhet till EU och väst under den Europavänliga presidenten Jusjtjenkos ledning. Reformerna under dessa år gjorde bland annat att landets valprocedur förbättrades och gav medborgarna ökade möjligheter att få uttrycka sina politiska åsikter vid valurnorna. Landets nytillsatta regim initierade också en rad olika reformer för att stödja ett fritt, dynamiskt och mobiliserande civilt samhälle.

För det andra går det att se en motsatt trend under perioden 2010–2014 med tilltagande auktoritära inslag och begränsade rättigheter och friheter i Ukraina under den ryssvänliga president Janukovytj. Presidentens styre präglades av ökad närhet till Ryssland, avståndstagande från EU, och slutligen ett nej till ett gemensamt associationsavtal med EU. Efter 2010 har också en rad demokratiska institutioner försämrats som exempelvis valprocessen och media. En del politiska institutioner som det nationella styret, rättsstaten och kampen mot korruption ansågs 2014 vara så pass försämrade att dessa överhuvudtaget inte längre kunde klassificeras som fria och demokratiska, utan snarare auktoritära.

För det tredje innebär Ukrainas hybrida tillstånd att det civila samhället och media är de få institutioner som tydligt har utvecklats positivt mellan åren 2004 och 2014. Därmed har inte EU:s mål med grannskapspolitiken, det vill säga att utveckla demokratin med hjälp av ett villkorat samarbete med Ukraina uppnåtts. Ur demokratisk synvinkel är det ett misslyckande.

Avslutningsvis har denna studie teoretiskt diskuterat behovet av att beakta internationella och nationella aktörer för att förstå och förklara demokratiseringsprocesser. Genom att studera Ukrainas politiska utveckling är det tydligt att landets politiska framtid bestäms genom maktspelet mellan EU:s prodemokratiska krafter och Rysslands allt hårdare auktoritära regim i samspel med elitfraktioner inom landet. Allt eftersom Ryssland utvecklats i en auktoritär riktning har också EU:s prodemokratiska politik gentemot Ukraina utmanats, vilket resulterat i ett inrikespolitiskt maktspel mellan Ukrainas politiska eliter. Ukraina utgör idag ett empiriskt fall som tydligt belyser hur och varför demokratiseringsprocesser i världen kan främjas och utmanas av internationella och nationella aktörers särintressen.

Ukraina är också ett intressant fall att studera då landet är en så kallad swing-state; landet har genomgått politiska svängningar och som förväntas ha stor inverkan på den regionala utvecklingen. Landets geografiska, populationsmässiga och ekonomiska betydelse i regionen medför att en demokratisering med hjälp av EU eller en demokratisk recession på grund av Ryssland med all sannolikhet kommer att påverka grannländernas demokratiutveckling och Europa som helhet. Idag står inte bara Ukraina i ett politiskt vägskäl mellan mer demokrati eller auktoritarianism utan regionens mindre stater i Vitryssland, Moldavien och Georgien kommer också att påverkas av det internationella och nationella maktspelet. Om EU:s demokratipåverkan skulle få övertag och Ukraina tillåts demokratiseras skulle detta vara en historiskt viktig händelse för demokratins spridning i regionen med ett utvidgat demokratiskt Europa. Skulle däremot Ryssland vinna den strategiska kampen om Ukrainas politiska färdriktning skulle det innebära en återgång till det kalla krigets politiska landskap av ett auktoritärt öst och ett demokratiskt väst.

Litteratur

Agh, Attila (2010) Regionalisation as a Driving Force of EU Widening: Recovering from the EU »Carrot Crisis» in the »East». Europe-Asia Studies 62 (8): 1239–66.

Avery, Graham (2008) »EU Expansion and Wider Europe» i Elisabeth Bomberg, John Peterson & Alexander Stubb (red.) The European Union: How Does It Work? New York, NY: Oxford University Press (179–201).

Baranovsky, Vladimir & Sergey Utkin (2012) Europe as Seen from Russia. Perspectives: Central European Review of International Affairs 20 (2): 63–81.

Beissinger, Mark R. (2013) The Semblance of Democratic Revolution: Coalitions in Ukraine's Orange Revolution. American Political Science Review 107 (3): 574–92.

Besters-Dilger, Juliane (red.) (2009) Ukraine on its Way to Europe: Interim Results of the Orange Revolution. Frankfurt am Main & Oxford: Peter Lang.

Bosse, Gissele (2009) Challenges for EU Governance Through Neighbourhood Policy and Eastern Partnership: The Values/Security Nexus in EU-Belarus Relations. Contemporary Politics 15 (2): 215–27.

Bosse, Gissele & Elena Korosteleva-Polglase (2009) Changing Belarus? The Limits of EU Governance in Eastern Europe and the Promise of Partnership. Cooperation and Conflict 44 (2): 143–65.

Bridoux, Jeff & Milja Kurki (2014) Democracy Promotion – A Critical Introduction. London: Routledge.

Brudny, Yitzhak M. & Evgeny Finkel (2011) Why Ukraine is not Russia: Hegemonic National Identity and Democratization in Russia and Ukraine. East European Politics and Societies 25 (4): 813–33.

Bunce, Valerie (2000) Comparative Democratization: Big and Bounded Generalizations. Comparative Political Studies 33 (6–7): 703–34.

Casier, Tom (2011) The EU’s Two-Track Approach to Democracy Promotion: The Case of Ukraine. Democratisation 18 (4): 956–77.

Collier, David & Simon Levitsky (1997) Democracy with Adjectives: Conceptual Innovation in Comparative Research. World Politics 49 (3): 430–51.

Commission of the European Communities (2003a) Communication from the Commission – Wider Europe: Neighbourhood, a New Framework for Relations with our Eastern and Southern Neighbours. Tillgänglig på http://ec.europa.eu/world/enp/pdf/com03_104_en.pdf. Läst 15 april 2014.

Commission of the European Communities (2003b) Communication from the Commission – Paving the Way for New Neighbourhood Instrument. Tillgänglig på http://ec.europa.eu/world/enp/pdf/com03_393_en.pdf. Läst 15 april 2014.

Commission of the European Communities (2011) A New Response to a Changing Neighbourhood. A review of European Neighbourhood Joint Communication by the High Representative of The Union for Foreign Affairs and Security Policy and the European Commission. Tillgänglig på http://ec.europa.eu/world/enp/pdf/com_11_303_en.pdf. Läst 15 april 2014.

Constant, Amelie F., Martin Kahanec & Klaus F. Zimmermann (2011) The Russian-Ukrainian Political Divide. Eastern European Economics 49 (6): 97–109.

Council of the European Union (2002) Copenhagen European Council 12 and 13 December 2002, Presidency Conclusions. Brussels, 29 January 2003. Tillgänglig på www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/ec/73842.pdf . Läst 15 april 2014.

Dannreuther, Roland (2006) Developing the Alternative to Enlargement: The European Neighborhood Policy. European Foreign Affairs Review 11 (2): 183–201.

Delcour, Laure (2013) Meandering Europeanisation. EU Policy Instruments and Policy Convergence in Georgia under the Eastern Partnership. East European Politics 29 (3): 344–57.

Diamond, Larry (2000) Is Pakistan the (Reverse) Wave of the Future. Journal of Democracy 11 (3): 91–106.

Diamond, Larry (2002) Thinking About Hybrid Regimes. Journal of Democracy 13 (2): 21–35.

Diamond, Larry (2008) The Spirit of Democracy: The Struggle to Build Free Societies Throughout the World. New York, NY: Henry Holt & Company.

Dias, Vanda Amaro (2013) The EU and Russia: Competing Discourses, Practices and Interest in the Shared Neighbourhood. Perspectives on European Politics & Society 14 (2): 256–71.

Di Palma, Giuseppe (1990) To Craft Democracies: An Essay on Democratic Transitions. Berkeley, CA: University of California Press.

Dragneva, Rilka & Kataryna Wolczuk (2014) The EU-Ukraine Association Agreement and the Challenges of Inter-Regionalism. Review of Central & East European Law 39 (3–4): 213–44.

Emerson, Michael (2003) The Shaping of a Policy Framework for the Wider Europe. CEPS Policy Brief 39. Brussels: Centre for European Policy Studies.

European Commission (2010) Implementation of the European Neighbourhood Policy in 2009. Progress Report Ukraine. Tillgänglig på www.enpi-info.eu/library/content/ukraine-progress-report-2009 . Läst 12 januari 2014.

European Commission (2013) Implementation of the European Neighbourhood Policy in Ukraine. Progress in 2012 and recommendations for action. Tillgänglig på www.enpi-info.eu/library/content/ukraine-progress-report-2012. Läst 15 april 2014.

EU/Ukraine Action Plan (2005) by the European Union. Tillgänglig på www.enpi-info.eu/library/content/eu-Ukraine-action-plan. Läst 20 april 2014.

Freedom House (2014) Ukraine. Nations in Transit 2014. Tillgänglig på https://freedomhouse.org/report/nations-transit/2014/ukraine#.VMOrg_7F9UM. Läst 18 november 2014.

Freedom House (2013) Russia. Nations in Transit 2013. Tillgänglig på www.freedomhouse.org/report/nationstransit/2013/russia#.UwNNTzGx61s. Läst 15 april 2014.

Füle, Štefan (2013) Projects in Action – Southern Neighbourhood, EU Regional Cooperation Through the Eyes of Journalists 2. Tillgänglig på www.enpi-info.eu/eastportal/publications//590/Projects-in-Action:-EU-regional-cooperation-through-the-eyes-of-journalists. Läst 12 mars 2015.

Hagemann, Christian (2013) External Governance on the Terms of the Partner? The EU, Russia and the Republic of Moldova in the European Neighbourhood Policy. Journal of European Integration 35 (7): 767–83.

Haynes, Jeffrey (2003) Comparative Politics and Globalization. European Political Science 2 (3): 17–26.

Haukkala, Hiski (2008a) Russian Reactions to the European Neighborhood Policy. Problems of Post-Communism 55 (5): 40–8.

Haukkala, Hiski (2008b) The European Union as a Regional Normative Hegemony: The Case of European Neighbourhood Policy. Europe-Asia Studies 60 (9): 601–22.

Headley, James (2012) Is Russia Out of Step with European Norms? Assessing Russia's Relationship to European Identity, Values and Norms through the Issue of Self-Determination. Europe-Asia Studies 64 (3): 427–47.

Hobden, Stephen (1998) International Relations and Historical Sociology: Breaking Down Boundries. London: Routledge.

Huntington, Samuel P. (1996) Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. New York, NY: Simon & Schuster.

Huntington, Samuel P. (1991) The Third Wave: Democratization in the Late Twentieth Century. Norman, OK: University of Oklahoma Press.

Huntington, Samuel P. (1984) Will More Countries Become Democracies? Political Science Quarterly 99 (2): 193–218.

Kelley, Judith (2006) New Wine in Old Wineskins: Promoting Political Reforms through the New European Neighbourhood Policy. Journal of Common Market Studies 44 (1): 29–55.

Khmelko, Irina & Yevgen Pereguda (2014) An Anatomy of Mass Protests: The Orange Revolution and Euromaydan Compared. Communist & Post-Communist Studies 47 (2): 227–36.

Kopstein, Jeffrey S. & David A. Reilly (2000) Geographic Diffusion and the Transformation of the Postcommunist World. World Politics 53 (1): 1–37.

Korosteleva, Elena (2009) The Limits of EU Governance: Belarus's Response to the European Neighbourhood Policy. Contemporary Politics 15 (2): 229–45.

Kurki, Milja (2013) Democratic Futures: Re-Visioning Democracy Promotion. London: Routledge.

Kuzio, Taras (2005) Regime Type and Politics in Ukraine under Kuchma. Communist and Post-Communist Studies 38 (2): 167–90.

Kuzio Tarias (2012a) Competing National Identities and Democratization in Ukraine: The Fifth and Sixth Cycles in Post-Soviet Ukrainian History. Acta Slavica Iaponica 33: 27–46.

Kuzio, Taras (2012b) Democratic Revolutions from a Different Angle: Social Populism and National Identity in Ukraine's 2004 Orange Revolution. Journal of Contemporary European Studies 20 (1): 41–54.

Kuzio, Taras (2012c) Russianization of Ukrainian National Security Policy under Viktor Janukovytj. Journal of Slavic Military Studies 25 (4): 558–81.

Kuzio, Taras (2013) Yushchenko versus Tymoshenko: Why Ukraine's National Democrats are Divided. Demokratizatsiya 21 (2): 215–40.

Landman, Todd (2000) Issues and Methods in Comparative Politics an Introduction. London & New York, NY: Routledge.

Lane, David (2008) The Orange Revolution: »People's Revolution» or Revolutionary Coup? British Journal of Politics & International Relations 10 (4): 525–49.

Langbein, Julia & Tanja A. Börzel (2013) Introduction: Explaining Policy Change in the European Union's Eastern Neighbourhood. Europe-Asia Studies 65 (4): 571–80.

Lavenex, Sandra & Frank Schimmelfennig (2011) EU Democracy Promotion in the Neighbourhood: From Leverage to Governance? Democratization 18 (4): 885–909.

Levitsky, Steven & Lucan Way (2005) International Linkage and Democratization. Journal of Democracy 16(3): 20–34.

Levitsky, Steven & Lucan Way (2002) The Rise of Authoritarianism. Journal of Democracy 13 (2): 51–65.

Linden, Ronald (red.) (2002) Norms and Nannies: The Impact of International Organizations on the Central and East European States. Lanham, MD: Rowman & Littlefield.

Linz, Juan J. & Stepan C. Alfredo (1996) Problems of Democratic Transition and Consolidation: Southern Europe, South America, and Post-Communist Europe. Baltimore, MD: The Johns Hopkins University Press.

Lipset, Seymour M. (1960) Political Man: The Social Bases of Politics. London: Heinemann.

Mearsheimer, John J. (2014) Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault. Foreign Affairs 93 (5): 77–89.

Moore, Barrington (1967) Social Origins of Dictatorship and Democracy: Lord and Peasant in the Making of the Modern World. Boston, MA: Beacon.

Morlino, Leonardo (2008) Hybrid Regimes or Regimes in Transition. Working Paper 70. Madrid: FRIDE.

Moshes, Arkady (2012) Russia's European Policy under Medvedev: How Sustainable is a New Compromise? International Affairs 88 (1): 17–30.

O’Brien, Thomas (2010) Problems of Political Transition in Ukraine: Leadership Failure and Democratic Consolidation. Contemporary Politics 16 (4): 355–67.

O’Donnell, Guillermo A. & Philippe C. Schmitter (1986) Transitions from Authoritarian Rule: Tentative Conclusions about Uncertain Democracies. Baltimore, MD: The Johns Hopkins University Press.

Onuch, Olga (2014) Who Were the Protesters? Journal of Democracy 25 (3): 44–51.

Pevehouse. Jon C. (2002) Democracy from the Outside-In? International Organizations and Democratization. International Organization 56 (3): 515–49.

Polity IV (2014) Individual Country Regime Trends, 1946–2013. Tillgänglig på www.systemicpeace.org/polity/polity4x.htm. Läst 10 januari 2015.

Pridham, Gregory (2006) Assessing Democratic Consolidation in Central and Eastern Europe: The European Dimension. ACTA Politica 41 (4): 342–369.

Pridham, Geoffrey (1994) »The International Dimension of Democratization; Theory, Practice, and Inter-Regional Comparisons» i Geoffrey Pridham, Eric Herring & Georg Sanford (red.) Building Democracy? The International Dimension of Democratization in Eastern Europe. New York, NY: ST. Martin’s Press.

Pridham, Geoffrey (2011) Ukraine, the European Union and the Democracy Question. Romanian Journal of European Affairs 11 (4): 18–33.

Rupnik, Jacques (2000) Eastern Europe: The International Context. Journal of Democracy 11 (2): 115–129.

Sasse, Gwendolyn (2013) Linkages and the Promotion of Democracy: The EU’s Eastern Neighbourhood. Democratization 20 (4): 553–91.

Sasse, Gwendolyn (2008) The European Neighbourhood Policy: Conditionality Revisited for the EU’s Eastern Neighbours. Europe-Asia Studies 60 (2): 295–316.

Schedler, Andreas (2002) The Menu of Manipulation. Journal of Democracy 13 (2): 36–50.

Schmidt Felzmann, Anke (2013) »Conducting Relations with a Difficult Neighbour. The European Union’s Struggle to Influence Russian Domestic Politics» i Gergana Noutcheva, Karolina Pomorska & Giselle Bosse (red.) Values versus Security? The Choice for the EU and Its Neighbours. Manchester: Manchester University Press (175–200).

Schmitter, Philippe C. (2001) »The Influence of International Context upon the Choice of National Institutions and Policies in Neo-Democracies» i Laurence Whitehead (red.) The International Dimensions of Democratization – Europe and the Americas. Oxford: Oxford University Press (26–54).

Shevtsova, Lilia (2014) The Maidan and Beyond: The Russia Factor. Journal of Democracy 25 (3): 74–82.

Shin, Doh C. (1994) On the Third Wave of Democratization: A Synthesis and Evaluation of Recent Theory and Research. World Politics 47 (1): 135–70.

Silander, Daniel (2005) Democracy from the Outside-In? The Conceptualization and Significance of Democracy Promotion. Växjö: Växjö University Press.

Silander, Daniel & Martin Nilsson (2013) Democratization without Enlargement? The European Neighbourhood Policy on Post-Communist Transitions. Contemporary Politics 19 (4): 441–58.

Starr, S. Frederick (2014) Keynote from South Caucasus – The Dividing Lines are Shifting. The Third Young Strategist Forum in Partnership with the Sasakawa Peace Foundation, Tokyo, Japan, 14 mars.

The Economist Intelligence Unit (2013) Democracy Index 2013. Democracy in Limbo: A report from the Economist Intelligence Unit. London, New York, NY, Hong Kong & Geneva: EIU.

Tolstrup, Jan (2009) Studying a Negative External Actor: Russia's Management of Stability and Instability in the »Near Abroad». Democratization 16 (5): 922–44.

Tolstrup, Jakob (2013a) Russia vs. the EU: The Competition for Influence in Post-Soviet States. Boulder, CO: Lynne Rienner.

Tolstrup, Jan (2013b) When can External Actors Influence Democratization? Leverage, Linkages and Gatekeeper Elites. Democratization 20 (4): 716–42.

Van der Loo, Guillaume & Peter Van Elsuwege (2012) Competing Paths of Regional Economic Integration in the Post-Soviet Space: Legal and Political Dilemmas for Ukraine. Review of Central and East European Law 37 (4): 421–47.

Van Houtum, Henk & Freerk Boedeltje (2011) Questioning the EU's Neighbourhood Geo-Politics: Introduction to a Special Section. Geopolitics 16 (1): 121–29.

Wawrzonek, Michal (2014) Ukraine in the »Gray Zone»: Between the »Russkiy Mir» and Europe. East European Politics & Societies 28 (4): 758–80.

Whitehead, Laurence (red.) (2001) The International Dimensions of Democratization – Europe and the Americas. Oxford: Oxford University Press.

Whitehead, Laurence (1999) Geography and Democratic Destiny. Journal of Democracy 10 (1): 74–9.

Wilson, Andrew & Nicu Popescu (2009) Russian and European Neighbourhood Policies Compared. Southeast European and Black Sea Studies 9 (3): 317–31.

Wolczuk, Kataryna (2009) Implementation without Coordination: The Impact of EU Conditionality on Ukraine under the European Neighbourhood Policy. Europe-Asia Studies 61 (2): 187–211.

Yle nyheter (2014) EU undertecknade associationsavtal med Ukraina. Tillgänglig på http://svenska.yle.fi/artikel/2014/06/27/eu-undertecknade-associationsavtal-med-ukraina. Läst 15 april 2014.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon