Kolstø, Pål (red.)

Strategies of Symbolic Nation-Building in South Eastern Europe

Farnham: Ashgate 2014 272 sidor. ISBN 9781472419163

Strategies of Symbolic Nation-Building in South Eastern Europe är ett välkommet bidrag till forskningen kring den nationsbildningsprocess som sammanföll med Jugoslaviens upplösning. Verket syftar till att kartlägga attityder till staten, nationella symboler, narrativ och gränser i de länder som tillkom efter Jugoslavienkriget på 1990-talet. Det är ett resultat av ett NRC-finansierat forskningsprojekt, inom vilket redaktören Pål Kolstø samarbetat med flera forskare från regionen. Projektet är i sin tur det sista ledet i ett långvarigt arbete som började 2002 med en studie av historiska myter på Balkan och sedan utvecklades till en undersökning av hur den egna respektive andra sidan i Jugoslavienkonflikten skildrats i media. Båda studierna resulterade i böcker som kom ut 2005 och 2009. Med Strategies of Symbolic Nation-Building avslutas nu ca 12 år av forskning kring de samhällsförändringar som pågått på Balkan sedan början av 1990-talet.

I studien besvarar forskare från olika discipliner frågan hur framgångsrik den politiska eliten varit i att ena befolkningen kring gemensamma nationssymboler. Graden med vilken medborgare identifierar sig med staten och uttrycker sin lojalitet mot denna står i fokus här. En sådan fråga ter sig särskilt relevant mot bakgrund av etniska spänningar som länge präglat regionen.

Med undantag för Slovenien täcker bidragen hela före detta Jugoslavien – Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Serbien. Man har dessutom inkluderat ett kapitel om Albanien, just med tanke på landets viktiga roll i regionalpolitiken. Data har insamlats med hjälp av ISPOS Strategic Marketing i Belgrad som utfört enkätundersökningar i 7 länder bland 10 500 respondenter. Frågorna har till största delen varit desamma i alla de 7 fallen men har också ibland utformats för det enskilda landet.

Att författarna haft samma analytiska utgångspunkter är en av antologins främsta styrkor. Nationsbildning har studerats utifrån relationen mellan religiös och etnisk kultur samt historiska och teritorriella föreställningar å ena sidan och identitetsskapande å andra sidan. Därmed har man avgränsat sig till att titta på (1) kyrkans roll i samhället såväl som vikten av religiös identitet och praxis; (2) den etniska identitetens kulturella innehåll i form av språk, symboler, myter, ceremonier; (3) dominerande historiska narrativ; (4) perspektiv på (olösta) territoriella frågor. Det grundläggande perspektivet är att nationsbildning motsvarar en »top-down» process, dvs. den drivs på av statsapparaten och eliten.

När allting har sammanställts och jämförts, står det klart att vissa länder, såsom Albanien, Kosovo och Kroatien, haft en lyckad nationsbildningsprocess, medan Bosnien, Makedonien, Montenegro och Serbien tampas med etniska såväl som politiska splittringar. Problemen är emellertid inte lika stora i alla dessa länder. Ana Dević gör tydligt att Bosnien är den stat som mest saknar legitimitet i sina medborgares ögon, vilket beror på bosnienserbernas negativa inställning till den gemensamma staten.

Som Kolstø och Jelovica fastslår i sin slutsats, spelar etnicitet en stor roll eftersom den är kopplad till staten och terrioriet på Balkan. Detta framgår av att de tre framgångsrika fallen skiljer sig från de andra just genom sina etniskt sett mer homogena befolkningar. Ur den synpunkten, och också i ljuset av den kamp som förts för att vinna självständighet, förvånar det inte att identifikationen med staten är så hög i dessa länder. Kosovo, en nybildad stat och det socio-ekonomiskt svagaste samhället i regionen, är kanske det tydligaste exemplet.

Emellertid är bilden inte så homogen som den kan te sig vid första anblicken. I ett utmärkt kapitel förklarar Vjeran Pavlaković den sociala dynamik som upprätthålls genom motsatta historiska narrativ kring Andra världskriget och Jugoslavienkriget i Kroatien. Cecilie Endresen visar att också Albanien är uppdelat politiskt och regionalt. I Kosovo har, som Vjollca Krasniqi klargör, en stark politisk rörelse som undergräver statens legitmitet vuxit fram. Makedonien har å andra sidan gått en väg som kan anses vara sällsynt i det regionala sammanhanget. Ljupcho S. Risteski och Armanda Kodra Hysa beskriver hur Makedonien, trots etnisk animositet mellan albaner och makedonier som 2001 blossade upp till en väpnad konflikt, lyckats upprätthålla ett multietniskt samhälle genom tunga kompromisser, förhandlingar och ändringar i grundlagen. Lugnet har trots allt också rått i Montenegro, men som framgår av Jelena Džankićs bidrag pågår två rivaliserande nationsbildningsprojekt knutna till den serbiska respektive montenegrinska identiteten.

Vad kan man säga mer om sambandet mellan identitet och symbolisk nationsbildning?

Serbiska medborgares syn på centrala nationella narrativ i Serbien har lett Vladan Jovanović till slutsatser om »orealistiska» och »inadekvata» perspektiv på verkligheten samt »mytens dominans över en rationell akademisk förståelse av det förflutna». Sådana slutsatser kan härledas till det övergripande »top-down»-perspektivet enligt vilket medborgare indoktrineras eller manipuleras till att tro på och identifiera sig med vissa symboler. Kolstøs och Jelovicas slutdiskussion visar att det emellertid inte är så lätt att avgöra vem som manipulerar vem – är nationsbildning en elit- eller massdriven process? Om vi dessutom lägger till att vi har att göra med en region där relationen mellan eliten och folket historiskt sett präglats av ömsesidig misstänksamhet och förakt, blir frågan ännu mer intressant att diskutera.

Bosniens exempel som avslutar boken är ett tacksamt fall för att försöka hitta ett svar. Det antas att bosnienserbernas negativa syn på den bosniska staten skulle kunna vändas, förutsatt att deras ledare ändrade sin kompromisslösa hållning. Det är en relevant insikt. Samtidigt avslöjar undersökningen ett annat värdefullt faktum, nämligen att medborgarna i flera länder sagt att de i första hand identifierar sig med sin by eller stad. De identiteter genom vilka man betraktar och tolkar omvärlden skapas just i relation till den närmaste omgivningen. Det betyder att om identiteter ska förändras, eller rättare sagt deras betydelse, måste den värld man dagligen interagerar med också göra det. Politiska ledare har en roll att spela i detta, framför allt med handlingar som kan minska korruption, arbetslöshet, fattigdom, samt klyftan mellan eliten och folket som på Balkan förblir stor. Sådana förändringar kräver även större förståelse och stöd från det internationella samfundet.

Strategies of Symbolic Nation-Building in South Eastern Europe är en symbolisk avslutning i sig. Dels sätter studien punkt för en forskning som pågått i mer än ett decenium, och dels har Kolstø et al. lyckats summera resultat av en process som omvandlat hela samhällen. Data som insamlats är av ett stort värde för framtida studier och en viktig grund för en fortsatt diskussion kring vägar ur de fastlåsta positioner som de nya staterna på Balkan befinner sig i.