Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Vilka är vi? Rysk identitet och den nationella säkerheten

Docent, forskningsledare, FOI – Totalförsvarets forskningsinstitut, Gudrun.Persson@foi.se

  • Side: 199-214
  • Publisert på Idunn: 2014-10-15
  • Publisert: 2014-10-15

Abstract: Who are we? Russian identity and national security

The Russian Federation is heir to the Soviet Union and to Imperial Russia. The loss of an empire clearly has affected the search for a national self-image. This article examines the political leadership’s normative efforts to create a modern national identity. It argues that the issue of national identity is closely linked to Russia’s view of national security, an aspect of Russian identity seeking that so far has not been sufficiently explored. Therefore, it is important to analyse the development in relation not only to the domestic situation, but also to foreign policy. The article examines the patriotic policy efforts, the role of the Armed Forces and the Russian Orthodox Church, as well as the efforts to create a unified version of history. These policy choices may in the long term rather lead away from stability than towards it.

Keywords: security policy, identity, history, Orthodox Church, armed forces, patriotism, foreign policy

 

När Vladimir Putin tillträdde som president år 1999, tecknade han en bild av Rysslands utveckling inför det nya millenniet (Putin 1999). Tre områden pekades ut som särskilt viktiga: en rysk idé, en stark stat och en stark ekonomi. Efter fjorton år kan noteras att Vladimir Putin under sin tid vid makten, som president eller premiärminister, försökt vidta åtgärder på samtliga områden. I den här artikeln är det just den politiska ledningens sökande efter en rysk idé som står i fokus.

I artikeln hävdar jag att den politiska ledningen i Ryssland allt tydligare har kommit att koppla frågan om den nationella självbilden till landets nationella säkerhet. Det är därför viktigt att också analysera utvecklingen i relation till de väpnade styrkorna, den ryska ortodoxa kyrkan och utrikespolitikens roll. Genom att utöver tal och doktrindokument även analysera politiska beslut försöker jag kasta ljus över denna aspekt av rysk nationell identitet, det vill säga kopplingen till Rysslands nationella säkerhet, vilket inte tidigare uppmärksammats i särskilt stor utsträckning. Det ska understrykas att det här handlar om den sittande maktens försök att skapa en nationell självbild, därmed inte sagt att denna strävan kommer att lyckas. Tvärtom, innehåller denna politik många motsägelser som på sikt kan komma att leda till spänningar i Ryssland.

Att söka en nationell idé är inget nytt i rysk historia. Det är en klassisk fråga genom rysk idéhistoria – kto my, vilka är vi? Även Vladimir Putin har refererat till denna fråga som »en uråldrig rysk syssla» (Putin 2007). Forskning kring rysk nationell identitet och självbild i internationella relationer har på senare år blivit ett eget forskningsområde (Taras 2013: 2–4). Det är ett komplext ämne, i synnerhet eftersom, vilket Ilya Prizel noterar, det inte finns en enda universell källa till nationell identitet (Prizel 1998: 8). Den nationella identiteten är ständigt föremål för omprövning och förändring beroende på både inrikespolitiska och utrikespolitiska faktorer. Anne L. Clunan har illustrerat denna process mycket väl i sin forskning om urvalsmekanismer i nationella identitetsmeddelanden (Clunan 2009). Bo Petersson har till exempel undersökt den nationella identiteten i Ryssland inom ramen för skapandet av den politiska myten (Petersson 2013). Att historien blivit ett allt viktigare instrument i jakten på nationell identitet har också varit ett tema på senare år (Gjerde 2013; Vázquez Liñán 2010; se även Sakwa 2011).

Rysslands politiska lednings försök att skapa en nationell identitet kan analyseras som en process att försöka definiera »oss» och »den andre» i förhållande till den ryska staten (Shevel 2011). Bilden av »oss» undersöks i denna artikel inom tre områden: den patriotiska politiken, de väpnade styrkorna och den ryska ortodoxa kyrkan. Dessa tre områden har valts eftersom de – av dagens politiska ledning i Ryssland – lyfts fram som viktiga när det handlar både om landets identitet och Rysslands nationella säkerhet. Vidare finns det tydliga kopplingar, som vi ska se, mellan dessa tre områden inom det politiska identitetssökandet och den nationella säkerheten.

Bilden av »den andre» analyseras i det utrikespolitiska konceptet som antogs i februari 2013, samt i den inrikespolitiska utvecklingen sedan Putins makttillträde år 2012. Slutligen utforskas betydelsen av ansträngningarna att skapa en ny enhetlig historieskrivning i ljuset av sökandet efter en nationell identitet. Även historieskrivningen ses av den politiska ledningen som en fråga av vikt för landets nationella säkerhet. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som det utrikespolitiska konceptet nämns just denna aspekt.

En nationell självbild formuleras inte i något vakuum, och den definieras av en mängd faktorer. Denna artikel har ett konstruktivistiskt ramverk där nationell identitet inte enbart definieras av materiella faktorer, utan även av normer, sociala och kulturella faktorer (se t.ex. Clunan 2009: 4–8; Taras 2013: 5–6). Inom ramen för denna breda ansats görs några analytiska val och tyngdpunkten ligger på inrikes förhållanden.

Artikelns perspektiv är således den ryska politiska ledningens försök att normativt skapa en nationell identitet. Detta har varit en långsiktig strategi sedan Sovjetunionens upplösning. År 1996 inrättade president Boris Jeltsin en »Presidentkommission för en nationell idé» (Clunan 2009: 140). Denna kommission upplöstes efter en kortare tid, uppenbarligen på grund av brist på idéer. Under de senaste fjorton åren har emellertid bilden blivit tydligare, liksom de politiska ambitionerna på området (March 2012).

Tidsramen har begränsats till perioden 2000–2014, även om denna process har pågått betydligt längre.

Källorna är strategiska doktrindokument såsom den nationella säkerhetsstrategin (som kom år 2009), militärdoktrinen (2010), det utrikespolitiska konceptet (2013), strategin för nationalitetspolitiken (2012), samt presidentens årliga linjetal – poslanie. Dessa förmedlar viktig information om det politiska ledarskapets inställning, även om den inte avslöjar något om hur de olika hoten ska hanteras på policy-nivå (Shlapentokh 2009: 306). Vidare används viktigare politiska beslut som berör frågan om Rysslands nationella identitet.

Bilden av »oss» – exemplet patriotism

En viktig aspekt av de normativa försöken att utveckla en nationell idé återfinns inom det vi kan kalla patriotismpolitiken. I samband med 200-årsjubiléet av slaget vid Borodino 1812 konstaterade Putin att »patriotism i alla tider har utgjort grunden för våra stora segrar», och i sitt linjetal den 12 december fastslog Putin att »just i medborgaransvar och patriotism ser jag grunden för vår politik» (Prezident Rossii 2012a; Putin 2012).

Patriotismpolitiken är inte heller något direkt nytt, och sedan 2001 löper federala nationella program för »patriotisk fostran» (Postanovlenie… 2001; Postanovlenie… 2005; Postanovlenie… 2010; Enstad 2011). Men det var först i december 2012 programmet fick en egen hemsida (www.gospatriotprogramma.ru). Hemsidan sköts av det militär-historisk-kulturella centret vid regeringen. En stor mängd ministerier är inblandade i dessa program, som omfattar allt från patriotiska satsningar på bibliotek och internet till militäridrott och tävlingar. Det senaste programmet för åren 2011–2015 syftar ytterst till »en renässans för andlighet, socio-ekonomisk och politisk stabilitet och en stärkt nationell säkerhet» (Postanovlenie… 2010). I det första programmet var det yttersta syftet att stärka andligheten och staten, samt säkra ekonomisk och social stabilitet (Postanovlenie… 2001). Det andra programmet syftade främst till att stärka – inte nationens – men väl medborgarnas säkerhet (Postanovlenie… 2005). Kopplingen till den nationella säkerheten har blivit en allt viktigare del av dessa normativa försök. Den nämns i konceptet om patriotisk fostran från 2003, men det är först på senare år som just nationell säkerhet har lyfts fram som en del av syftet (Kontseptsija… 2003).

Vidare inrättades i oktober 2012 i Presidentadministrationen en Styrelse för samhällsprojekt med uppgift att dra upp riktlinjerna för »patriotisk fostran» (Ukaz Prezidenta RF… 2012). Gruppen ska arbeta för att »stärka den andliga och moraliska grunden i det ryska samhället, genomföra statens politik inom området patriotisk fostran, utarbeta och genomföra betydande samhällsprojekt inom denna sfär.» Liknande enheter skapades också under 2013 i de åtta storregionernas (de federala distrikten) administrationer (Kommersant 21 mars 2013). Ryska kommentatorer har tolkat inrättandet av dessa enheter som ett försök att skapa en ny statsbärande ideologi (Eggert 2012). Dessa försök – vars effektivitet kan diskuteras – visar om inte annat på en tydlig politisk avsikt och vilja att hitta en sammanhållande, enande idé för landet.

Men hur ser då tankarna kring den nationella identiteten ut? Presidenten lade själv ut texten i ett uppmärksammat tal vid Valdajklubbens tioårsjubileum i september 2013, ett jubileum ägnat åt den egna självbilden (Prezident Rossii 2013a). Det är värt att analysera talet i detalj eftersom det så tydligt avslöjar den politiska ledningens grundläggande tankar om en ny rysk nationell identitet.

För det första kopplar Putin samman behovet av att skapa en nationell identitet med den ökande konkurrensen inom ekonomi, teknik och inom informationsområdet. Därtill, menade Putin, är behovet akut i ljuset av att de »militär-politiska problemen» i världen skärps allt mer.

Han tecknar sedan en bild av dagens Ryssland som har att hantera två fallna imperier, 1917 och 1991. Vid båda dessa tillfällen tillfogades den »kulturella och andliga koden i nationen» ett förödande slag. Verkligheten har visat, fortsatte han, att en ny nationell idé inte kan grundas på »främmande erfarenheter». Här lyfter han fram bilden av »den andre» i kontrast till bilden av »oss», det ryska folket.

Han noterar visserligen att varken en nationell identitet eller en nationell idé kan påbjudas uppifrån, men sedan lyfter han fram några viktiga förutsättningar utan vilka en nationell identitet aldrig kan växa fram: 1) Rysslands suveränitet och territoriella integritet; 2) patriotism – i ordets renaste bemärkelse; 3) stolthet över vår historia; 4) kristna värden, moraliska normer och traditionella värderingar; 5) det kollektiva beslutsfattandet internationell politik som Ryssland alltid förespråkat. Inga beslut får fattas som bara gynnar en enda stat. Här pekar han på Wienkongressen 1815 och Jalta 1945 som goda exempel att följa.

I detta sammanhang kan också noteras att Putins bild av Sovjetperioden när det handlar om patriotism präglas av viss nostalgi. Vid ett möte med Presidentrådet för mänskliga rättigheter år 2012 hyllade han den sovjetiska tanken om »en ny historisk folkgemenskap – det sovjetiska folket» och uppmanade rådet att finna något liknande för dagens Ryssland (Prezident Rossii 2012b). I Valdaj-talet hyllar han den sovjetiska nationalitetspolitiken och det sovjetiska språkstödet till nationella minoriteter. Multi-etnicitismen i det ryska territoriet betecknas som en del av »vår historiska kod» (Prezident Rossii 2013a).

Han lyfter även fram vikten av frivilligorganisationer, NGO, i framtiden och hyllar zemstvo-traditionen från tsartiden. Han ser dem som centrala institutioner för att engagera medborgarna, men tillägger för säkerhets skull: »Staten är beredd att lita på självskapande och självstyrande strukturer, men vi måste veta vem vi kan lita på» (ibid.).

Detta tal och andra policybeslut ska givetvis ses i ljuset av den inrikespolitiska situationen efter de stora demonstrationerna 2011 och 2012. Putin har efter dessa haft ett behov av att appellera till konservativa väljargrupper för att återskapa status quo i det politiska systemet (Laruelle 2013). Men det är inte hela förklaringen. Här finns också ett budskap till omvärlden – »vi sköter oss själva».

Denna politik innehåller ett nationalistiskt drag. Det ryska folket och det ryska språket betonas, vilket inte minst framgår av den nya Strategin för nationalitetspolitiken fram till år 2025 som antogs den 19 december 2012 (Nationalitetspolitiken 2012). Här sägs att den ryska staten skapades tack det ryska folkets enande roll (§ 11). Strategin syftar till att motverka utvecklingen på 1990-talet då regionerna strävade efter allt större oberoende i förhållande till centralmakten i Moskva. Detta upplevda desintegreringshot ska nu hanteras via den nya strategin. Detta är en potentiellt riskabel väg och det finns gränser för hur mycket nationalismen kan användas från officiellt håll. Alltför mycket storrysk imperialism riskerar att väcka missnöje i andra federationssubjekt, som till exempel Tatarstan. Vidare kan de av Kreml stödda nationalistiska grupperingarna själva börja ägna sig åt extremism (March 2012). Den ryske forskaren Emil Pain visar (2013) att Putins konservativa politik med fokus på traditioner på längre sikt leder till ökad oro, misstro och missnöje i den egna väljarkåren.

Bilden av »oss» – exemplet De väpnade styrkorna

Under senare år har de väpnade styrkorna stått i fokus för ryskt nationellt identitetsskapande (Persson 2013). Förutom att försvarsbudgeten ökat markant under senare år har även satsningen på försvarsindustrin av Putin betecknats som en motor i moderniseringen.

Det militärhistoriska sällskapet har återskapats (grundat 1907 och upplöst 1917) liksom det historiska sällskapet (grundat 1866 och upplöst 1917): I linje med denna politik att blanda och ge ur det förflutna återkom i mars 2013 regementsbeteckningarna från tsartiden: Preobrazjenskij- och Semenovskijregementena. Ett minnesmärke över offren i det första världskriget restes i augusti 2014 – det första officiella monumentet över just det krigets offer i Ryssland. Det sovjetiska bruket att ge städer hedersnamnet »Militär-ärans stad» återinfördes i Ryssland år 2006. Under de tio senaste åren har den vita sidans officerare under inbördeskriget (1918–21) återbegravts i Ryssland, minnesplattor har satts upp och statyer rests över sådana tidigare onämnbara officerare från den vita sidan i inbördeskriget (Persson 2011).

Den tsartida kadettkåren har återuppväckts och kosackrörelsen stöds av staten liksom de militära skolorna i Suvorovs namn. Dessa militära skolor upprättades under det andra världskriget och fick namn – i patriotisk anda – av generalen Aleksandr Suvorov (1729–1800). Den frivilliga »militär-patriotiska» organisationen DOSAAF, med dess sovjetiska arv, uppmuntras. Medaljen »Arbetets hjälte» introducerades nyligen som en efterföljare till den sovjetiska medaljen »Socialistiska arbetets hjälte» (Prezident Rossii 2013b).

De väpnade styrkornas roll i identitetsskapandet är särskilt tydligt i samband med Segerdagen, den 9 maj, som blir en allt viktigare del i den politiska ledningens föreställning om landets självbild (Persson 2011; Svanidze 2009). Topol-M och Iskanderrobotar är numera ett vanligt inslag i denna parad på Röda torget i Moskva, i kontrast till 1990-talet då paraden medvetet hölls på en blygsam nivå – inte enbart av ekonomiska skäl utan just i motsats till sovjettiden. Nu är däremot kopplingen till Sovjetunionen inget oönskat, utan något som understöds – liksom för övrigt kopplingen till tsartiden – de röda flaggorna blandas med brandgult och svart, färgerna på Sankt Georgs-orden. Denna orden hade ursprungligen instiftats av Katarina den Stora 1769 och sedan återinstiftats år 2000 av president Putin.

Bilden av »oss» – exemplet Ryska ortodoxa kyrkan

Den ryska ortodoxa kyrkan har tydligt återvänt till politikens högre maktsfärer under de senaste decennierna (Scherrer 2007). Presidenten låter den ortodoxa kyrkan spela rollen av primus inter pares i förhållande till de andra »traditionella religionerna» som de kallas, det vill säga judendom, islam och buddhism (Anderson 2007). Varje år direktsänder den statliga televisionen påskmässan från Frälsarkatedralen – ofta med både president och premiärminister närvarande. Patriarken har fått en allt synligare placering i det offentliga rummet – vid Dagen för nationell enighet den 4 november syns han ofta i första ledet tillsammans med presidenten medan företrädare för de andra trossamfunden håller sig i bakgrunden. När Försvarsministeriets utökade kollegium sammanträdde för att diskutera försvarsreformen den 27 februari 2013 syntes Patriarken Kirill på första bänk bredvid vice premiärministern Dmitrij Rogozin, ansvarig för försvarsindustrin, i en bild som lades upp på presidentens hemsida (Rassjirennoe… 2013). Försvarsanalytikern och journalisten Aleksandr Golts noterade att det var »ett mysterium» vad Kirill gjorde vid denna sammankomst (Golts 2013).

Ortodoxa kyrkor och katedraler byggs – gärna på mark som staten återlämnat till kyrkan efter Sovjetunionens upplösning. Så binds historien samman från tsartid till våra dagar. Och just idag står den ortodoxa kyrkan för kulturell och historisk kontinuitet och utgör en grund för den ryska staten (Bodin 2013).

Förutom denna synlighet i det offentliga livet finns en annan aspekt av den ortodoxa kyrkans roll i det nationella identitetsskapandet – också med koppling till de väpnade styrkorna. President Dmitrij Medvedev beslutade den 21 juli 2009, att återinföra institutet med fältpräster i de väpnade styrkorna. Samma dag fick han tackbrev från samtliga traditionella trossamfund (Stenografitjeskij ottjot… 2009; Obrasjtjenie liderov… 2009). Att det främst är den ortodoxa kyrkan som stärkts av beslutet visar siffrorna på utnämningar av fältpräster. I februari 2013 hade totalt 42 fältpräster utnämnts i de väpnade styrkorna, 40 av dem var rysk-ortodoxa, två var muslimer (Pravoslavie i mir 2013). Totalt finns ytterligare 150 platser för religiösa befälhavare.

Införandet av fältpräster var länge kontroversiellt, och år 2006 reagerade det Högsta rådet för muslimer på planerna. Det fruktade att den då föreslagna lagen skulle leda till religiösa konflikter inom de väpnade styrkorna och noterade att »alla andra [representanter för trossamfunden] delar vår syn, utom den ryska ortodoxa kyrkan» (Pozitsija Soveta muftiev… 2006).

Vidare undertecknar den ortodoxa kyrkan formella avtal med statliga myndigheter, såsom de väpnade styrkorna, polisen, migrationstjänsten, vilket ger kyrkan en betydligt bredare tillgång till makten än andra trossamfund. Sedan 1995 har den ortodoxa kyrkan en särskild avdelning för relationerna med de väpnande styrkorna och de brottsbekämpande myndigheterna.

Den ortodoxa kyrkan förväntas också spela en politisk roll vid behov. Patriarken Kirills ord vid de regimfientliga demonstrationerna i början av 2012 att »en ortodox demonstrerar inte» är välkända (Slovo Svjatejsjego… 2012). För att ta ett annat exempel: När den nye försvarsministern Sergej Sjojgu utnämndes i november 2012 gratulerades han offentligt av Kirill som hoppades att Sjojgu skulle lyckas att »förverkliga presidentens politik för andlig, moralisk och patriotisk fostran för den ryska arméns och flottans personal» (Patriarsjee pozdravlenie… 2012).

Bilden av »den andre» – inrikes- och utrikespolitiken

Den nationella identiteten skapas även med hjälp av bilden av »den andre» både på hemmaplan och gentemot utlandet. Sedan Putin kom tillbaka till presidentposten en tredje gång 2012 har denna bild av »den andre» framträtt allt tydligare på hemmaplan, det vill säga bilden av en inre och yttre fiende. Mycket omtalat är lagstiftningen som föreskriver att alla frivilligorganisationer, NGO:er, som mottar finansiering från utlandet och som ägnar sig åt politisk verksamhet ska registrera sig som »utländska agenter». Definitionen av »förräderi» har vidgats väsentligt och lagen om förtal har återinförts i brottsbalken. Lagen mot propaganda bland barn för icke-traditionella sexuella relationer bidrar också till att frammana bilden av en inre fiende.1

Men den politiska ledningens föreställning om »den andre» syns särskilt tydligt i skrivningarna i det nya utrikespolitiska konceptet som antogs den 12 februari 2013. Där krävs »ett bredare juridiskt ramverk för internationell samverkan i syfte att bättre skydda rättigheterna och de juridiska intressena hos ryska barn utomlands» (Utrikespolitiska konceptet 2013: § 39n). I konceptet poängteras även att »Ryssland kommer att aktivt motverka ensidiga extraterritoriella sanktioner från USA gentemot ryska juridiska och fysiska personer» (ibid.: § 69). Detta anspelar på det offentliga gräl om adoptioner vilket ledde till ett ryskt förbud mot adoptioner till först USA, vilket var det ryska »asymmetriska» svaret på den så kallade Magnitsky-lagen, och senare till flera andra länder i Väst. I det senare fallet kom förbudet att handla om att skydda ryska barn från att växa upp i enkönade äktenskap.

I sitt tal i Valdaj målade Putin upp en bild av hbtq-rörelsen – särskilt i Väst – som genom sin »aggressivitet» i hela världen skulle leda till en djup demografisk och moralisk kris (Prezident Rossii 2013a). Här framställs Ryssland som det enda land i Europa som försvarar de »traditionella värdena»; Ryssland är nu det äkta Europa, till skillnad från Väst, som övergivit alla sina traditioner.

Tonen i konceptet är anti-västlig och anti-amerikansk. Den ryske forskaren Dmitri Trenin noterade att just »anti-amerikanismen» nu är en grundbult i rysk politik (Kommersant 19 februari 2013). Denna fiendebild har genom den politiska ledningens försorg ytterligare förstärkts vilket avspeglas i den allmänna opinionen. Pain noterar att 61 % av de tillfrågade i en opinionsundersökning 2013 anser att USA är en fiende till Ryssland (Pain 2013).

Misstron mot en i grunden fientlig omvärld lyser stundtals igenom i konceptet. När det gäller Natos robotförsvar krävs »juridiska garantier» för att systemet inte ska riktas mot Ryssland, något som minskar manöverutrymmet och möjligheterna till framtida kompromisslösningar.

Samtidigt är det inte hela världen som tecknas som »den andre» – här finns också ett »oss» – i form av Tullunionen, den kommande Eurasiatiska unionen och samarbetet inom Oberoende staters samvälde (OSS). Tullunionen, som skapades år 2010 i sin nuvarande form, består för närvarande av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Samma länder kommer att fördjupa samarbetet inom den planerade Euroasiatiska unionen som ska etableras år 2015.

Sammanfattningsvis kan noteras att den ryska politiska ledningen framställer Ryssland som rätt ensamt i världen, det enda land som står emot USA och som i Europa försvarar de traditionella värdena. Huruvida denna hotbild bygger på realiteter eller snarare är ett politiskt budskap som anses nödvändigt av inrikespolitiska skäl är en berättigad fråga. Den debatteras också ständigt av forskare och säkerhetspolitiska analytiker. Klart är emellertid att denna hotbild av ett fientligt utland, såsom den formuleras i doktrinerna och talen, förmedlar viktig information om den politiska ledningens inställning (Shlapentokh 2009: 306). Framförallt framkallar den en politik som skapar både förväntningar och låsningar inför framtiden – både inom och utom landet.

Kampen om historien

Det är tydligt att dagens sökande efter en nationell identitet huvudsakligen härrör ur det förflutna. Alltsedan Michail Gorbatjov startade processen där de vita fläckarna i rysk och sovjetisk historia kunde täckas kan en utveckling av historiens återkomst skönjas (Scherrer 2002; Persson 2011).

Enligt ett populärt talesätt är Rysslands historia lika oförutsägbar som dess framtid. Historieskrivningen är i dag så viktig för den politiska ledningen att den betecknas som en del av Rysslands nationella säkerhet. Den nationella säkerhetsstrategin fastslår att »försök att ompröva synen på Rysslands historia, landets roll och plats i världshistorien» inverkar negativt på Rysslands nationella säkerhet (Nationella säkerhetsstrategin 2009: § 81). I det utrikespolitiska konceptet från 2013 fastslås att ett av Rysslands mål är att »kraftfullt motverka (…) försöken att skriva om historien för att skapa konfrontation och framkalla revanschism i världspolitiken samt för att ompröva resultatet av det Andra världskriget (Utrikespolitiska konceptet 2013: § 39z).

Även detta område har en militär dimension. Det ryska Försvarsministeriet uppgav i juli 2013 att ett kompani skapats i de väpnade styrkorna med uppgift att bekämpa »falsifiering av historien» (Persson 2013: 77). Det ska specialisera sig på andra världskrigets historia och »utarbeta ovedersägliga resonemang mot historisk falsifiering som sprider sig idag både inom Ryssland och utomlands», enligt ställföreträdande försvarsminister Nikolaj Pankov (RIA Novosti 10 juli 2013).

I ljuset av den stora vikt som tillmäts historieskrivningen är det föga överraskande att den officiella historieskrivningen nu ska skrivas om för skolans läroböcker. I februari 2013 beordrade president Putin Utbildningsministeriet att skapa nya läroböcker i historia för skolbruk, böcker med en enhetlig tolkning av rysk historia. Han underströk att de nya läroböckerna inte skulle få innehålla »motsägelser eller flera tolkningar» (Prezident Rossii 2013c). Läroböckerna beräknas vara klara år 2015–16.

Efter ett knappt halvårs livlig debatt föreligger nu det koncept som ska ligga till grund för en nationell tävling för läromedelsförfattare i historia. Konceptet ger insikter i den ryska aktuella självbilden, samt lyfter fram hela den ryska historiens komplexitet. Sammanhållande i arbetet är det ryska historiska sällskapet under ledning av Sergej Narysjkin, tillika talman i duman. Han var tidigare ordförande för den presidentkommission för att bekämpa »falsifiering av historien» som skapats år 2009 och som lades ner – ironiskt nog – Den ryska historiens år, 2012.

Detta är den Ryska federationens första försök att skriva en officiell, enhetlig historia – en process som tagit längre tid än för den då unga Sovjetstaten. Då tog det tjugo år innan Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia – kortfattad kurs publicerades 1938.

Men denna gång – att döma av konceptet – är det inte primärt fråga om en historieskrivning i propagandans tjänst. Experterna i arbetsgruppen har arbetat fram ett underlag som öppnar för nyanserade skrivningar och inte en förenklad bild av framgång och segrar. Från utkastet som publicerades i juli 2013 (Standart 2013) till det färdiga konceptet (Kontseptsija… 2013) har mycket skett. En analys av de båda dokumenten visar framförallt att Putins önskan om en enkel historieskrivning ägnad att ingjuta stolthet och medborgaranda i det uppväxande släktet inte är så lätt.

Det första utkastet stipulerade nio rekommendationer som skulle ligga till grund för boken. Av dessa har flera tagits bort eller tonats ner. Visserligen finns rekommendationen kvar om att historieundervisningen ska bidra till en känsla av patriotism och stolthet. Kvar är också principen att de nya textböckerna ska »utesluta möjligheten av interna motsägelser och ömsesidigt uteslutande tolkningar av historiska händelser».

Formuleringen om att historieundervisningen ska fostra medborgarandan är dock struken. Det första utkastets formuleringar om att särskilt den ryska ortodoxa kyrkans historia ska inkluderas har tagits bort. Borta är också skrivningen om att historieböckerna ska skrivas utifrån tesen att Ryssland är »ett stort land med ett stort förflutet», vilket skulle göra det möjligt att skriva »logiskt och oemotsägligt om mellanfolkliga relationer».

Det faktum att utkastet alls innehöll dessa formuleringar är emellertid avslöjande för den politiska ledningens avsikter. Att de sedan inte kom med i själva slutdokumentet talar för att historien inte så enkelt låter sig styras av politiska intentioner i dagens Ryssland. En fråga som ännu inte är löst i konceptet är hur Rysslands och senare Sovjetunionens expansion på andra länders bekostnad ska beskrivas. Enligt Aleksandr Tjubarjan, som lett expertgruppen och även är chef för Institutet för allmän historia vid ryska Vetenskapsakademien, beskriver redan i stort sett alla länder utom Vitryssland tiden under ryskt/sovjetiskt herravälde som »kolonialism» (Stenogramma 2013).

Konceptet som sådant har dock ifrågasatts i Ryssland just av skälet att det påminner om en totalitär ordning där historien dikteras uppifrån (Novoe vremja 17 januari 2014). Ordval som »kulturnaja revoljutsija» ger associationer till den så kallade korta kursen från 1938. Den »stalinska socialismen» är en fras som finns kvar trots att Tjubarjan gjort klart att han inte skulle godkänna denna beteckning. Exemplen kan mångfaldigas, men framförallt illustrerar de en konflikt mellan den politiska ledningens vilja och de professionella företrädarnas ambitioner.

Slutsatser

Fram växer bilden av den ryska politiska ledningens jakt på en nationell identitet som är kopplad till landets nationella säkerhet. Här spelar historieskrivningen en viktig roll. Detta skulle kunna kallas för försök till en »styrd» eller »kontrollerad» nationell självbild.

Bilden av den starka staten, armén och kyrkan minner om förr. Den formulerades redan av tsar Nikolaj I:s utbildningsminister, Sergej Uvarov (1786–1855), i treenigheten: självhärskardöme, ortodoxi, narodnost (nation). Historieskrivningen med dess fokus på stolthet, segrar och skolning i patriotisk anda minner snarast om den syn på historia som personifierats av den tyske nationalisten Heinrich von Treitschke (1834–96). Det kan förefalla paradoxalt att Ryssland i globaliseringens tid söker sig till 1800-talets nationsbild, men det stämmer väl överens med budskapet från det politiska ledarskapet (Clunan 2009: 146, 174).

På kort sikt synes denna konservativa politik ge en viss stabilitet åt det aktuella maktmonopolet. Men som Kristian Lundby Gjerde (2013: 52–53) visat leder försöken att skapa konsensus om historien till ökade spänningar. Resultatet av försöket att skapa en endimensionell historieskrivning kommer av allt att döma knappast att lyckas.

Viljan att skapa en nationell identitet uppifrån är tydlig och visar att den politiska ledningen placerat frågan om Rysslands nationella säkerhet – och därmed dess framtid – i det förflutna. Det leder till en politik där kursen lagts fast i en viss riktning som på sikt snarast synes öka spänningarna – både inom landet och i förhållande till omvärlden – än att leda till den stabilitet som sägs vara målet.

Om artikeln

Ett särskilt tack till Susanne Oxenstierna och Carolina Vendil Pallin för värdefulla synpunkter.

Litteratur

Anderson, John (2007) Putin and the Russian Orthodox Church: Asymmetric Symphonia? Journal of International Affairs 61 (1): 185–201.

Bodin, Per-Arne (2013) »Legitimacy and Symphony: On the Relationship between State and Church in Post-Soviet Russia» i Per-Arne Bodin, Stefan Hedlund & Elena Namli (red.) Power and Legitimacy: Challenges from Russia. London: Routledge (220–34).

Clunan, Anne L. (2009) The Social Construction of Russia’s Resurgence: Aspirations, Identity, and Security Interests. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Eggert, Konstantin (2012) V resultate polutjitsia slegka obnovljonnoje izdanie pravoslavija, samoderzjavija i narodnosti. Kommersant FM, 22 oktober. Tillgänglig på www.kommersant.ru/doc/2050180. Läst 13 januari 2014.

Enstad, Johannes Due (2011) Putinistisk historiepolitikk: Oppussing av fortiden i Putins Ryssland. Nordisk Østforum 25 (4): 321–44.

Gjerde, Kristian Lundby (2013) Bruken av historie i Putins Russland: Kremls søken etter konsensus 2000–2010. Nordisk Østforum 27 (1): 31–46.

Golts, Aleksandr (2013) Vladimir Putin i ego virtualnye soldaty. Ezjednevnyj zjurnal, 1 mars. Tillgänglig på www.ej.ru/?a=note&id=12721. Läst 13 januari 2014.

Kontseptsija novogo utjebno-metoditjeskogo kompleksa po otetjestvennoj istorii (2013) 31 oktober. Tillgänglig på http://rushistory.org/?page_id=1219. Läst 13 januari 2014.

Kontseptsija patriotitjeskogo vospitaniia grazjdan Rossijskoj Federatsii (2003). Tillgänglig på www.gospatriotprogramma.ru/the-concept-of-patriotic-education-is-the-basis-of-the-state-program-/the-concept-of-patriotic-education-of-citizens-of-the-russian-federation.php/the-concept-of-patriotic-education-is-the-basis-of-the-state-program-/. Läst 13 januari 2014.

Laruelle, Marlene (2013) Conservatism as the Kremlin’s New Toolkit: An Ideology at the Lowest Cost. Russian Anaytical Digest No. 138: 2–4.

March, Luke (2012) Nationalism for Export? The Domestic and Foreign-Policy Implications of the New »Russian Idea». Europe-Asia Studies 64 (3): 401–25.

Militärdoktrinen (2010) Vojennaja doktrina Rossijskoj Federatsii, 5 februari 2010. Tillgänglig på www.scrf.gov.ru/documents/18/33.html. Läst 13 januari 2014.

Nationalitetspolitiken (2012) O strategii gosudarstvennoj natsionalnoj politiki Rossijskoj Federatsii na period do 2025 goda (Ukaz Prezidenta RF ot 19 dekabrja 2012, No. 1666). Tillgänglig på http://graph.document.kremlin.ru/page.aspx?1;1644521. Läst 13 januari 2014.

Nationella säkerhetsstrategin (2009) Strategija natsionalnoj bezopasnosti Rossiiskoj Federatsii do 2020 goda, 13 maj. Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/ref_notes/424. Läst 13 januari 2014.

Obrasjtjenie liderov traditsionnych rossiiskich konfessij k Prezidentu Rossii o vvedenii v Vooruzjennych Silach instituta voinskich i flotskich sviatjsjennosluzjitelei (2009), 21 juli. Tillgänglig på http://news.kremlin.ru/ref_notes/73. Läst 13 januari 2014.

Pain, Emil (2013) Istoritjeskij fatalizm v epochu bezvremenja. Vestnik obsjtjestvennogo mnenija 2 (115) april–juni: 7–19.

Patriarsjee pozdravlenie S.K. Sjojgu s naznatjeniem na dolzjnost Ministra oborony Rossijskoj Federatsii (2012) 6 november. Tillgänglig på www.patriarchia.ru/db/text/2572240.html. Läst 13 januari 2014.

Persson, Gudrun (2011) Det sovjetiska arvet. Stockholm: SNS Förlag.

Persson, Gudrun (2013) »Security Policy and Military Strategic Thinking» i Jakob Hedenskog & Carolina Vendil Pallin (red.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2013. Stockholm: FOI (71–88).

Petersson, Bo (2013) Från kaos till ordning och storhet: politisk myt i Putins Ryssland. Nordisk Østforum 17 (2): 141–157.

Postanovlenie Pravitelstva RF ot 16 fevralja 2001 g. N 122 (2001) Gosudarstvennaja programma »Patriotitjeskoje vospitanie grazjdan Rossijskoj Federatsii na 2001–2005 gody». Tillgänglig på www.rg.ru/oficial/doc/postan_rf/122_1.shtm. Läst den 13 januari 2014.

Postanovlenie Pravitelstva RF ot 11 ijulja 2005 g. N 422 (2005) Gosudarstvennaja programma »Patriotitjeskoje vospitanie grazjdan Rossijskoj Federatsii na 2006–2010 gody». Tillgänglig på http://base.garant.ru/188373/. Läst 13 januari 2014.

Postanovlenie Pravitelstva RF ot 5 oktiabrja 2010 g. No 795 (2010) O gosudarstvennoj programme »Patriotitjeskoje vospitanie grazjdan Rossijskoj Federatsii na 2011–2015 gody». Tillgänglig på www.garant.ru/products/ipo/prime/doc/99483/. Läst 13 januari 2014.

Pozitsija Soveta muftiev Rossii po proektu Federalnogo zakona »O voennych sviatjsjennikach» (2006). Tillgänglig på www.muslim.ru/articles/109/1098/?sphrase_id=1724) . Läst 13 januari 2014.

Pravoslavie i mir (2013) Ottsy i komandiry, 7 mars. Tillgänglig på, http://www.pravmir.ru/otcy-i-komandiry/. Läst 13 januari 2014.

Prezident Rossii (2012a) Torzjestva po slutjaju 200-letija Borodinskogo srazjenija. Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/news/16346. Läst 13 januari 2014.

Prezident Rossii (2012b) Vstretja s upolnomotjennymi po pravam tjeloveka v subektach Rossijskoj Federatsii. Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/news/16260. Läst 13 januari 2014.

Prezident Rossii (2013a) Zasedanije mezjdunarodnogo diskussionnogo kluba »Valdaj». Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/news/19243. Läst 13 januari 2014.

Prezident Rossii (2013b) Ob ustanovlenii zvanija Geroja Truda Rossijskoj Federatsii, 29 mars. Tillgänglig på http://news.kremlin.ru/media/events/files/41d4556b997a1b43507b.pdf. Läst 13 januari 2014.

Prezident Rossii (2013c) Zasedanie Soveta po mezjnatsionalnym otnosjenijam. Tillgänglig på http://kremlin.ru/news/17536. Läst 13 januari 2014.

Prizel, Ilya (1998) National Identity and Foreign Policy in Poland, Russia, and Ukraine. Cambridge: Cambridge University Press.

Putin, Vladimir (1999) Rossija na rubezje tysiatjeletij. Nezavisimaja gazeta 30 December. Tillgänglig på www.ng.ru/politics/1999-12-30/4_millenium.html. Läst 13 januari 20142013.

Putin, Vladimir (2007) Poslanie Federalnomu Sobraniju Rossijskoj Federatsii, 26 april. Tillgänglig på http://archive.kremlin.ru/appears/2007/04/26/1156_type63372type63374type82634_125339.shtml. Läst 13 januari 20142013.

Putin, Vladimir (2012) Poslanie Prezidenta Federalnomu Sobraniju, 12 december. Tillgänglig på http://news.kremlin.ru/news/17118. Läst 13 januari 2014.

Rassjirennoe zasedanie kollegii Ministerstvo Oborony (2013) 27 februari. Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/news/17588. Läst 13 januari 2014.

Sakwa, Richard (2011) Russia’s Identity: Between the »Domestic» and the »International». Europe-Asia Studies 63 (6): 957–975.

Scherrer, Jutta (2002) »Sehnsucht nach Geschichte – Der Umgang mit der Vergangenheit im postsowjetischen Russland» i Cristoph Conrad & Sebastian Conrad (red.) Die Nation schreiben. Geschichtswissenschaft im internationalen Vergelich. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht (165–206).

Scherrer, Jutta (2007) L’Église orthodoxe russe vue de l’Occident. Archive de Sciences Sociales des Religions 138 (avril-juin 2007): 87–96.

Shevel, Oxana (2011) Russian Nation-Building from Yel’tsin to Medvedev: Ethnic, Civic or Purposefully Ambiguous? Europe-Asia Studies 63 (2): 179–202.

Shlapentokh, Vladimir (2009) Perceptions of Foreign Threats to the Regime: From Lenin to Putin. Communist and Post-Communist Studies 42: 305–324.

Slovo Svjatejsjego Patriarcha Kirilla v tretju godovsjtjinu intronizatsii v Chrame Christa Spasitelja (2012) 1 februari. Tillgänglig på www.patriarchia.ru/db/text/1992020.html. Läst 13 januari 2014.

Standart (2013) Istoriko-kulturnyj standart. Tillgänglig på http://xn--80abucjiibhv9a.xn--p1ai/%D0%B4%D0%BE%D0%BA%D1%83%D0%BC%D0%B5%D0%BD%D1%82%D1%8B/3483. Läst 13 januari 2014.

Stenografitjeskij ottjot o sovesjtjanii po voprosam prepodavanija v sjkolach osnov religioznoj kultury i svetskoj etiki i vvedenija v Vooruzjonnych Silach Rossijskoj Federatsii instituta voinskich i flotskich svjasjtjennosluzjitelej (2009) 21 juli. Tillgänglig på http://president.kremlin.ru/transcripts/4863. Läst 13 januari 2014.

Stenogramma zasedanija Soveta Rossijskogo istoritjeskogo obsjtjestva (2013) 30 oktober. Tillgänglig på http://rushistory.org/?page_id=1800. Läst 13 januari 2014.

Svanidze, Nikolaj (2009). Itogi nedeli. »Interesnoe natjinanie, mezjdu protjim». Ezjednevnyj zjurnal, 27 februari. Tillgänglig på http://ej.ru/?a=note&id=8851. Läst 13 januari 2014.

Taras, Ray (2013) »The power of images and the images of power. Past and present identity in Russia’s international relations» i Ray Taras (red.) Russia’s Identity in International Relations: Images, Perceptions, Misperceptions. London, Routledge (1–10).

Ukaz Prezidenta ot 20 oktiabrja 2012 g. N 1416 (2012) O soversjenstvovanii gosudarstvennoj politiki v oblasti patriotitjeskogo vospitanija. Tillgänglig på http://base.garant.ru/70244894/. Läst 13 januari 2014.

Utrikespolitiska konceptet (2013) Kontseptsija vnesjnej politiki Rossijskoj Federatsii. Tillgänglig på www.mid.ru/bdomp/Brp_4.nsf/arh/6D84DDEDEDBF7DA644257B160051BF7F?OpenDocument. Läst 13 januari 2014.

Vázquez Liñán, Miguel (2010) History as a Propaganda Tool in Putin’s Russia. Communist and Post-Communist Studies 43: 167–178.

1Om förräderi, 12 november 2012. Tillgänglig på http://base.garant.ru/10108000/30/#block_275. Läst 13 januari 2014. Om NGO:er och utländska agenter, 20 juni 2012. Tillgänglig på http://minjust.ru/ru/node/2715. Läst 13 januari 2014. Lagen om förtal i brottsbalken, 30 juli 2012. Tillgänglig på www.garant.ru/news/410710/. Läst 13 januari 2014. Lagen mot propaganda bland barn, 29 juni 2013. Tillgänglig på http://base.garant.ru/12181695/1/. Läst 13 januari 2014.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon