Daniela Stejla

Nauka i revoljutsija. Retseptsija empiriokrititsizma v russkoj kulture (1877–1910 gg.)

Moskva: Akademitjeskij proekt (2013). 364 s.

Hos de flesta torde begreppet »empiriokriticism» idag knappast väcka några associationer alls. Några få, som är mera invigda i det moderna Rysslands idéhistoria, kanske minns att det fanns en filosofisk riktning med det namnet, som Lenin bekämpade nästan rabiat i Materialism och empiriokriticism (1909). Under sovjettiden höll man fast vid tolkningen att Lenins lidelsefullt skrivna filosofiska pamflett definitivt gjorde kål på empiriokriticismen som därmed skulle ha hamnat i de misslyckade idériktningarnas soptunna och att det inte vore mödan värt att återvända till saken.

Den italienska forskaren Daniela Steilas i fjol på ryska utkomna mycket detaljerade och informativa undersökning Nauka i revoljutsija (Moskva 2013), med underrubriken »Empiriokriticismens reception i rysk kultur (1877–1910)» tecknar en bild som starkt ifrågasätter den gängse uppfattningen om empiriokriticismen som något slags »lättfilosofi» man inte behöver ta på allvar. Steila (f. 1959), professor i filosofi vid Turins universitet, är en av de främsta kännarna av rysk idéhistoria under 1900-talet. Hon disputerade med en studie över Plechanovs – även känd som »den ryska marxismens fader» – kunskapsteori och har sedermera fortsatt att forska i olika teoriströmningar i det tidiga 1900-talets Ryssland. I sin nya bok påvisar Steila, att empiriokriticismen (en tankeriktning inom positivismen, även kallad »rysk machism») var en betydande företeelse i den ryska kulturen och det ryska filosofiska tänkandet, trots att dess egentliga blomstringstid dröjde något över ett årtionde och rörelsen började tyna bort redan länge före revolutionen, kring 1910. Boken utkom på italienska redan 1996 och har nu översatts till ryska.1

Eftersom det handlar om ett banbrytande standardverk, kan man bara gissa varför det har dröjt så länge med den ryska översättningen. En trolig orsak torde ha varit att man ännu på 1990-talet inte intresserade sig för det här avsnittet i landets idéhistoria. Strax efter Sovjets fall började man i Ryssland nämligen nästan frenetiskt diskutera den förrevolutionära och »silvertidens» religiösa filosofi, ett sysslande som sköt all annan tradition i rysk filosofi i skymundan. En formlig lavin av nyupplagor av verk av Solovjov, bröderna Trubetskoj, Semjon Frank, Pavel Florenskij med flera, arbeten som hade varit utom räckhåll av vanliga läsare över 70 år, fyllde bokhandlarnas disker och man menade att man nu äntligen hade funnit den »äkta» ryska filosofin. Under 2000-talet kom sedan tillnyktrandet, när man insåg att religiös idealism ändå inte hade lösningar på det moderna samhällets problem. En nyvärdering av arvet från den moderna förrevolutionära filosofin blev alltså åter aktuell. Med några undantag – den senare fenomenologen Gustav Sjpet och en handfull ryska nykantianer – var modern filosofi i Ryssland kring sekelskiftet 1900 och framåt liktydig framförallt med positivism och marxism. Pragmatismens tur kom först senare, efter 1910-talet, och den hann aldrig bli en stark strömning.

Både positivism och marxism fick emellertid i Ryssland nya säregna, »nationella» former. Leninismen och sovjetmarxismen är välkända fenomen som inte behöver någon särskild presentation, men med den ryska positivismen (närmare sagt den »andra» positivismen i Machs och Avenarius’ tappning, som skilde sig från den »första» positivismen av Comte framförallt genom sitt större vetenskaps- och kunskapsteoretiska intresse) förhåller det sig annorlunda. Empiriokriticismen i sina skilda varianter (»empiriomonism» m.fl.) har, trots den enorma utbredning den hade bland ryska intelligentsian under ett par årtionden, före Steilas monografi knappats undersökts i större skala. I sitt förord till den ryska utgåvan konstaterar översättaren Olga Popova därför med goda skäl, att Steilas bok »strävar till att återupprätta den historiska rättvisan, letar fram oftast okänd eller glömd information angående denna delikata och motsägelsefulla period», då »Ryssland stod vid ett vägskäl och dess utveckling kunde ha gått mot en helt annan riktning» (s. 3). Den ryska empiriokriticismen präglade en hel periods kulturliv och påverkade kraftigt många viktiga kulturpersonligheter, sådana som Gorkij och Lunatjarskij, för att inte tala om dess främsta protagonist, Aleksandr Bogdanov, vars inflytande kan skönjas ännu i 1920-talets Proletkult-rörelse.

Vad var empiriokriticismen?

Empiriokriticismen var, likt många andra filosofiska strömningar i Ryssland, i början en ren importvara från Tyskland. Begreppet myntades av Richard Avenarius (1843–1896), professor i filosofi i Zürich. I sitt delvis postumt utkomna arbete Kritik der reinen Erfahrung (1888, 1900) strävade han efter att skapa en kunskapsteori som skulle återspegla naturvetenskapernas nya utvecklingsnivå och vara så radikalt empiristisk som möjligt. Avenarius förkastade den tidigare allmänt vedertagna uppfattningen, att det skulle finnas två slags erfarenhet, en inre och en yttre. Sinnesförnimmelserna skulle därmed svara för yttre erfarenhet, medan vi med vår inre erfarenhet bearbetar det »råmaterial» de yttre sinnena ger oss. Enligt Avenarius var en dylik dualism onödig: det finns bara en grundläggande erfarenhetsart, den »rena erfarenheten». Filosofiskt oskolade läsare kan tycka att allt det här bara är ett jonglerande med begreppen, men i sak hade Avenarius tes mycket grava följder. Om det inte finns annat i hela verkligheten än en »ren erfarenhet», till vilket allt kan reduceras, så är det liktydigt med att påstå att världen inte består av annat än av mina förnimmelser. Vi skulle därmed landa i biskop Berkeleys bekanta tes esse est percipi, »att vara är att förnimmas». Även om Avenarius själv inte hade velat medge det, fanns det i hans kunskapsteori alltså en inbyggd tendens i riktning mot subjektiv idealism, och det var just denna tendens som senare gav upphov till en del hätsk polemik framförallt i Ryssland.

Större genomslagskraft fick empiriokriticismen när den bekante fysikern och vetenskapsteoretikern Ernst Mach (1838–1916) anslöt sig till Avenarius’ åsikter. Mach kritiserade den newtonska fysiken med argumentet att den fysikaliska verkligheten egentligen endast består av våra sinnesförnimmelser och den vetenskapliga världsbilden i sak bara är vår subjektiva konstruktion. De här åsikterna tycktes väl motsvara det brytningsskede i vilket fysiken just då befann sig och som ledde till bland annat Einsteins relativitetsteori.

Att empiriokriticismen blev så stort mode i Ryssland kring sekelskiftet 1900 hade flera orsaker, varav det faktum att det just i Zürich där Avenarius undervisade, fanns rikligt med ryska politiska emigranter, kanske mera är en tillfällighet. Viktigast var i varje fall att den ryska revolutionära och oppositionella rörelsen alltid hade försökt bygga sina teorier och programmatiska utkast om det alternativa samhället på vetenskapen. Vad man avsåg med »vetenskap», lånades från Väst av varje ny generation. I mitten av 1800-talet var den materialistiska nihilism som Turgenev beskrev i sin roman Fäder och söner, på modet. Man vurmade också för evolutionistiska idéer om samhällsutveckligen i den form den »första» positivismen (Comte m.fl.) hade framlagt dem. Men mot slutet av 1800-talet hamnade vetenskaperna och därmed också positivismen i en kris som fick till exempel den värlsberömda kemisten Dmitrij Mendelejev att beklaga att det rationella tänkandet var »bankrutt» bland den ryska intelligentsian. Vid det här läget »tillät empiriokriticismens inträde i den kulturella arenan att tala om möjligheten av ett nytt ‘vetenskapligt’ tänkande som skulle vara i stånd att övervinna positivismens kris», skriver Steila (s. 13).

Empiriokriticister i Ryssland

Den förste egentlige empiriokriticisten i Ryssland var filosofen och samhällsvetaren Vladimir Lesevitj (1837–1905). Efter ett tidigare skede som Comtes anhängare vände han sig till Machs och Avenarius’ teori som han ansåg vara »den enda vetenskapliga ståndpunkten» (så lyder titeln på en postumt utgiven bok av honom (1909). Lesevitj filosofiska försök hade nära samband med hans politiska engagemang som narodnik. Han var en efterföljare till Pjotr Lavrov och vän till Nikolaj Michajlovski och delade helt deras synpunkt om den så kallade »subjektiva sociologin», en teori som gick ut på att den viktigaste drivkraften i den historiska processen är att människorna försöker realisera de idéer om ett bättre samhälle de har format genom en granskning och moralisk värdering av fakta. Narodnikerna avvisade den deterministiska synen på samhällsutvecklingen som de ansåg att marxister ville pådyvla Ryssland. I stället hävdade de att man kunde välja mellan skilda scenarion för framtiden. Den empiriokriticistiska filosofin passade här bra för narodnikerna, emedan den lämnade avsevärt mera utrymme för den »subjektiva faktorn».

I den jordmån Lesevitj hade förberett hade den ryska empiriokriticistiska rörelsen lätt att växa fram. Daniela Steila lyfter fram en stor och brokig skara av dess anhängare, sådana som »arbetarfilosofen» Vadim Tronin, ingenjören Pjotr Engelmejer, som brevväxlade med självaste Mach och var en av pionjärerna bakom bilindustrin, Kievprofessorn Georgij Tjelpanov, på sin tid en inflytelserik filosof och psykolog, för att inte tala om flera ryska naturvetare och fysiker. Empiriokriticismen var verkligen en massföreteelse i den ryska intelligentsian, där den fick en starkare ställning än någon annanstans i världen.

En viktig gestalt i rörelsen var Anatolij Lunatjarskij. Åt honom ägnar Steila till och med två kapitel i sin bok, först till den unge Lunatjarskij, som personligen studerat en tid hos Avenarius i Zürich. Å ena sidan var han en övertygad naturalist som ansåg att marxismen är en evolutionsteori lik darwinism och att »vetenskapens ideal borde vara att betrakta det mänskliga livet som en lagbunden energetisk process». Men å andra sidan var Lunatjarskij intresserad av etiken och estetiken, vilka nu tycktes ligga utanför det snävt definierade naturalistiska synsättet på människan. Lösningen fann han i empiriokriticismen, en teori vilken enligt honom skulle lösa motsättningen mellan naturalistisk objektivism och estetisk subjektivism.

Senare, i början av 1900-talet utvecklades Lunatjarskij – en tydligen eklektiskt lagd personlighet – till en »nietzscheansk empiriokriticist». Nietzsches förtjänst var, enligt honom, att ha befriat mänskligheten från den trånga småborgerliga moralitetens tryckande last, men samtidigt ansåg han att det var nödvändigt att komplettera Nietzsches individualistiska människosyn med marxismens kollektivism. Såsom Steila uttrycker det, var Lunatjarskij »övertygad om att i stället för Nietzsches individualistiska amoralism skulle det i marxismen komma ett slags ‘demokratisk amoralism’» som skulle stödja människan i hennes kamp för livet (s. 174).

Nästa fas i Lunatjarskijs teoretiska vandel var sedan hans berömda försök att skapa en ateistisk religion, ett projekt som man har betecknat med den lite svåröversättliga termen bogostroitelstvo, »gudsbyggande». Termen användes först av Maksim Gorkij i romanen En bikt (1908) och den går ut på tesen att människan skapar sig en Gud efter sina egna föreställningar. Följaktligen skulle man kunna tänka sig att religionen hjälper henne i hennes kamp mot sociala orättvisor och att det därför är fel att bekämpa den så som marxister hittills har gjort. »Gudsbyggandet» var egentligen redan ett nytt fenomen som man inte utan vidare kan subsummera under den empiriokriticistiska rörelsen, men båda hade gemensamma filosofiska och kunskapsteoretiska rötter.

Man behöver inte se någon opportunism i det att Lunatjarski senare, redan under sovjettiden, avsade sig dessa tämligen råddiga teoretiska konstruktioner.

Bogdanovs strid med Lenin

Det viktigaste namnet bland de ryska empiriokriticisterna var emellertid Aleksandr Bogdanov (1873–1928; hans riktiga namn var Malinovskij). Man minns hans namn idag framförallt i samband med den filosofiska polemik med Lenin han var inblandad i. Men Bogdanov var en självständig teoretiker, om ock i någon mån med ett synkretistiskt grepp. Bogdanov förde den empiriokriticistiska impulsen vidare i Ryssland och skapade en rysk version av läran, som inte längre var en direkt kopia av det tyska originalet. Ändringen ses redan i det att han omdöpte sin lära till »empiriomonism», med vilken han ville komplettera den ursprungliga Mach-Avenariuska doktrinen med en historisk och social dimension. I praktiken betydde detta att den empiriokriticistiska filosofin skulle förenas med marxismens samhällslära. Uppgiften underlättades, enligt Bogdanov, av att det i empiriokriticismen redan fanns några punkter som stod ganska nära Marx uppfattning, som till exempel när Mach talade om hur vetenskapen egentligen uppstår ur vardagslivets krav och behov och alltså är av »praktiskt» natur.

I ett senare skede av sin utveckling koncentrerade sig Bogdanov på att skapa en ny teori som han kallade för »tektologin». Benämningen kommer från grekiskans tekton, »byggmästare», och det handlade alltså om en universell organisationsteori. Både samhälls- och naturvetenskaperna, biologin likväl som fysiken, skulle betraktas från en systemståndpunkt och den för alla gemensamma organisationsprincipen skulle blottläggas och formuleras i form av några enkla grundidéer. Man har senare påstått att Bogdanov med sin »tektologi» skulle ha förebådat kybernetiken, som under 1960-talet under en kort tid var en riktig modevetenskap. Det finns onekligen några beröringspunkter mellan Bogdanov och den senare kybernetiken, men ännu idag tvistar forskare om hur dessa borde tolkas. Steila går i sin monografi inte in på dessa diskussioner.

Men organisationstanken spelade en viktig roll redan under Bogdanovs »empiriomonistiska» fas. I verket Empiriomonizm, som utkom i tre delar under åren 1905–1906 utvecklade han teorin om »erfarenhetens organisering», varvid »erfarenheten» tolkades på samma sätt som hos Mach och Avenarius, det vill säga som vårt sätt att konstruera verkligheten. Trots att Bogdanov själv helt enkelt tycks ha uppfattat sin teori som ett bidrag till en vidareutveckling av marxismen, stod dess subjektivism dock i en bjärt kontrast till den traditionella marxismens determinism. Inte att undra på alltså att Bogdanov snart blev förtretlig både för mensjeviken Plechanov och för bolsjeviken Lenin.

Å andra sidan blev Bogdanovs teori snart mycket populär bland den ryska vänstern, framförallt hos bolsjevikerna. Orsaken till detta är inte svår att inse: »empiriomonismen» underströk det subjektivistiska, aktivistiska momentet i den revolutionära rörelsen. Man kan till och med tala om en återuppståndelse av narodnikernas »subjektiva sociologi» i en ny skepnad. Bogdanov-anhängares »aktivistiska» teoretiska ståndpunkt blev snart synlig också i politiska meningsskiljaktigheterna med Lenin. Så ville de inte – efter att 1905 års revolution hade misslyckats – satsa på legalt arbete och kritiserade Lenin för parlamentarism. Det uppstod en svår konflikt inom den bolsjevistiska dumafraktionen. Samtidigt växte Bogdanov-anhängares inflytande i den grad, att man rentav började betrakta empiriomonismen som bolsjevikernas egentliga ideologi i stället för marxismen.

Ett steg som särskilt tycks ha skrämt Lenin var den partiskola som Maksim Gorkij och Bogdanov grundade på Capri, med pengar från Gorkijs rikliga författarhonorar. Gorkij hade redan kring 1906 känt sig dragen till Bogdanovs idéer. Det var framför allt den bogdanovska empiriomonismen i form av en »kollektivismens filosofi» som tilltalade honom. Denna i kombination med Lunatjarskijs estetiska och religiösa tankar tycktes för Gorkij utgöra en ny »vänsterbolsjevistisk» ideologi mot vilken den gamla skolans marxism tedde sig fadd och tråkig. Talande är det omdöme av Plechanovs nyaste kritik mot Bogdanov som Gorkij ger i sitt brev till första hustrun i juni 1908: »Vilken kraftlöshet i håget och vilken skändlig brist på kunskaper! Illvilligt, okorrekt, oklokt. En vis människa skulle kunna förstå att dö i tid» (Steila 2013: 293). Det tycks ha stått klart för Lenin, att en uppgörelse med Bogdanov och hela »vänstern» var en fråga om liv och död.

Emellertid bröt Lenin inte genast öppet med Bogdanov. Under ett par års tid höll han fast vid att man inte bör blanda in filosofiska meningsskiljaktligheter i det dagliga politiska arbetet. Först år 1908 vände han kappan och började arbeta på Materialism och empiriokriticism som var hans viktigaste publicerade filosofiska verk under hans livstid och som innebar en definitiv brytning med Bogdanov-anhängarna. I sovjetisk litteratur har man förklarat Lenins förfarande så att han först tålamodigt skulle ha försökt att få till stånd en vapenvila med empiriomonisterna, och först senare, när han insett att detta inte skulle lyckas, gått till attack.

Steila tecknar emellertid en lite annorlunda bild av saken (s. 275 ff.). Det fanns hos bolsjevikerna en hemlig »finanskommission» som bestod av Bogdanov, Lenin och Leonid Krasin med uppgift att skaffa pengar till partiets aktiviteter. År 1907 hade kommissionen medverkat i det berömda bankrånet i Tbilisi som inbragte några hundra tusen rubel till partiets kassa. När kommissionens delaktighet blev känd, fann Lenin sig i ett obekvämt läge och försökte distansera sig från Bogdanov och framförallt från Krasin som hade varit den person som tog emot pengarna från rånare. Men en öppen brytning med »aktivistiska» bolsjeviker blev för Lenin möjlig först när en alternativ finansieringskälla hade yppat sig i form av ett stort arv från N. Sjmit, brorson till den stenrike industrimagnaten Savva Morozov. Med stöd av pengar från Sjmit-arvet hade Lenin äntligen händerna fria att attackera Bogdanov.

Resten är känd historia. Lenin sökte påvisa att empiriokriticismen i sina skilda versioner var subjektiv idealism och som sådan oförenlig med marxismen. Fastän Lenins bok i sig knappast väckte entusiasm ens hos hans anhängare på grund av sin aggressiva stil, lyckades han dock göra slut på Bogdanovs inflytande bland bolsjevikerna och återställa partiets ideologi till den beprövade marxistiska rälsen. Man kan bara spekulera i hur historien hade utvecklats om Bogdanov hade segrat i striden och den »alternativa bolsjevism» han hade kämpat för i sina arbeten, hade blivit partiets huvudlinje.

Det hör inte till karaktären i Steilas studie att hon tillåter sig dylika spekulationer. Hon ger emellertid även en översikt över den filosofiska strid som fördes efter publiceringen av Lenins bok. Under sovjettiden hade man, som sagt, inte brytt sig om att granska sömmarna i den här debatten, då man menade att Lenin hade det slutgiltiga ordet. Helt så tycks det inte vara, ty Steilas framställning av de inkast som bl.a. mensjevik-empiriokriticisten Jusjkevitj, Ljubov Akselrod och bolsjeviken Vladimir Bazarov (Rudnev) gjorde mot Lenins »återspeglingsteori», för att inte tala om Bogdanovs egna förbittrade svar till sina kritiker, visar att den berömda striden hade flera aspekter man inte hittills beaktat. Även om en comeback för empiriokriticismen i sig tycks tämligen osannolik, ser det emellertid ut som om diskussionen om dess filosofiska arv trots allt är på plats. Daniela Steilas utmärkta monografi är en viktig guide för alla som vill träda in i den här både intressanta och sällsamma labyrinten.