Bjørn Ditlef Nistad

Sovjetunionens utenrikspolitikk 1917–1991

Oslo: Vidarforlaget 2013 416 sidor. ISBN 9788279901877

Björn Ditlef Nistad, doktor i rysk historia, är författare till en ambitiös men märklig redogörelse av Sovjetunionens utrikespolitiska historia, från revolutionen 1917 till sammanbrottet 1991.

Nistads bok inleds föredömligt med ett tematiskt orienterat kapitel kring sovjetstatens ideologi, realpolitik och historia. Här fastställs bland annat Sovjetunionens tre utrikespolitiska huvudmål – kommunismens seger på ett globalt plan, samexistens med den kapitalistiska omvärlden och (det tvivelsutan viktigaste målet) att sörja för sovjetstatens överlevnad. Grunddragen i marxism-leninismen beskrivs, liksom Josef Stalins, Andrej Zjdanovs och Nikita Chrusjtjovs skilda bidrag till dess internationella teori och dess påverkan på Sovjetunionens internationella orientering. Vidare redogörs för det ofta komplicerade förhållandet mellan ideologiska och realpolitiska bevekelsegrunder för sovjetiskt utrikespolitiskt agerande. Författaren urskiljer ett antal ytterligare påverkansfaktorer; landets historiska erfarenheter av angreppskrig från Napoleontiden och framåt, den ryska panslavistiska »messianismen», diverse geografiska realiteter etc. Författaren delar avslutningsvis upp den sovjetiska eran i sju epoker. Denna indelning tjänar som en god vägledning till de efterföljande kapitlens kronologiska redogörelse.

Kapitlen följer därefter med utförliga beskrivningar av skeenden och utrikespolitiska problem under sovjetstatens första årtionde, det problematiska trettiotalet, andra världskriget, kalla kriget, 1960- och 70-talens brezjnevitiska stagnation och det slutliga sammanbrottet under sent 1980-tal, här och var kompletterad med diskussioner och reflektioner, ibland på basis av nyare forskning. Ett stort antal referenser i fotnoter och litteraturlistan ger orientering till vidare läsning. Boken är även försedd med två bilagor: en kronologi (s. 393–398) och en kortare sammanfattning av Rysslands utrikespolitik efter år 1991 (s. 399–401). Det råder ingen tvekan om att Nistad har lagt ned ett betydande arbete. Boken är därtill klart och koncist formulerad.

Goda historiska redogörelser är inte sällan underskattade. Det råder även en brist på nyskrivna mer omfattande skildringar av Sovjetunionens utrikespolitik, i synnerhet från ett skandinaviskt perspektiv (även om det mer uttalade skandinaviska perspektivet i Nistads bok är högst begränsat). Jag skulle gärna ha rekommenderat boken som kursbok på en realiakurs i slaviska språk och som referenslitteratur på grundkurser i historia och statsvetenskap. Återkommande anmärkningsvärda påståenden av författaren gör dock att boken, sin välskrivna framställning till trots, bör ses som ett politiskt färgat debattinlägg snarare än den objektiva historiska skildring som boken i förstone kan förefalla vara. Dessa påståenden är så uppseendeväckande att det blir svårt att förhålla sig till boken på något annat sätt. Låt mig ta några exempel.

Vinterkriget (1939–1940) mellan Finland och Sovjetunionen var inte, menar Nistad, ett sovjetiskt försök att erövra Finland eller att påtvinga finnarna kommunismen. Stalins motiv var snarare uteslutande baserade på i sovjetiska ögon legitima »säkerhetsintressen» (s. 162–165). Som stöd för sin tes anför Nistad bland annat att »de mange sovjetiske tilbakeslagene i den förste fasen av krigen, som kostet titusener av sovjetsoldater livet, tyder på att den sovjetiske ledelsen var overbevist om at finnene ville gi etter for de sovjetiske kravene, og at det derfor ikke var nödvendig att planlege noen krig» (s. 164). Mot bakgrund av att de baltiska staterna under 1939 konfronterades med närmast identiska sovjetiska krav på baser och truppnärvaro, som Finland, den efterföljande utvecklingen i dessa länder (fullskalig ockupation och sovjetisering), och såsom författaren för övrigt själv påpekar, Stalins upprättande av den kommunistiska quislingregeringen under Otto Ville Kuusinen, framstår Nistads resonemang som milt sagt egendomligt. Som enda källa anges här Chrusjtjovs memoarer!

Nistad kunde i detta sammanhang gärna ha nämnt att samtida sovjetiska säkerhetsintressen något söderöver tydligtvis föreskrev ockupation av halva Polen och att över 20 000 polska officerare och civila måste deporteras och därefter mördas bland annat Katyn. Författarens resonemang kring de sovjetiska bevekelsegrunderna för att ingå icke-angreppspakten med Hitler 1939 och, i enlighet med dess tilläggsprotokoll, delta i övergreppen mot Polen och de baltiska staterna är likaledes starkt tendentiösa. I Nistads värld ligger ansvaret för pakten och dess konsekvenser närmast uteslutande hos västmakterna (s. 155–157).

De mest förvånansvärda påståendena görs dock i bokens avslutande del. Här konstaterar författaren att »den store katastrofen i Sovjetunionens historie var utnevnelsen av Mikhail Gorbatsjov til generalsekretaer i det sovjetiske kommunistpartiet i mars 1985» (s. 390–391). Det är inte svårt att erinra om en rad betydligt värre katastrofer i Sovjetunionens historia än utnämningen av Gorbatjov; 1920-talets hetsindustrialisering och tvångskollektivisering, den efterföljande hungersnöden i Ukraina under tidigt 1930-tal, utrensningarna och skådeprocesserna under 1930-talet, de oräkneliga lägerfångarnas lidande och död i Gulagsystemet med mera. Mot bakgrund av de förfärande konsekvenserna av Stalins politik, både för sovjetmedborgarna men också för alla de som snart skulle finna sig trängda mellan kommunismens och nazismens respektive utrotningskrig mot oönskade människor (judar, kulaker, polacker, zigenare m.m.) är Nistads påstående häpnadsväckande. Ett av de mer betydande moderna arbetena kring sovjetisk historia – Timothy Snyders Bloodlands (2010) – lyser med sin frånvaro i den annars omfattande litteraturlistan. Nistad konstaterar att »Stalins herredöme i Sovjetunionen, som ble befestet på 1930-tallet, var basert på en blandning av kommunistiske idealer og russisk nasjonalisme» (s. 120). Det kunde ha varit lämpligt att någonstans lägga till terror, skådeprocesser och mord.

Anmärkningsvärt är också författarens avslutande omdöme att »trolig hadde Russlands nåvaerende president, Vladimir Putin, rett da han betegnet opplösningen av Sovjetunionen som det tyvende årundres störste geopolitiske katastrofe» (s. 392). Mot bakgrund av Berlinmurens fall och den östeuropeiska befrielsen från det sovjetiska oket, det post-sovjetiska Rysslands oförmåga att göra upp med sitt historiska arv (och konsekvenserna därav i form av krigen i Tjetjenien, interventionen i Georgien liksom de senaste månadernas utveckling i Ukraina) ter sig författarens ställningstagande som egendomligt (men knappast oväntat mot bakgrund av att Nistad nyligen har förordat användande av rysk militär på Krim och i östra Ukraina; se »Ryssland måste intervenera militärt i Øst-Ukraina», dagsavisen.no 14 april 2014). I synnerhet de avslutande påståendena, som ekar tungt av Putinerans utrikespolitiska språkbruk, skymmer tyvärr det faktum att Nistads bok också är ett ambitiöst försök att skildra vår moderna historia. Kanske har författaren inte nöjt sig med en god redogörelse utan velat tillföra något som har gjort boken provocerande och därmed mer intresseväckande. Det är i så fall synd eftersom effekten blir den motsatta.