Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Avlägsen tillhörighet: - Om skapande och upprätthållande av platstillhörighet bland georgiska internflyktingar från Abkhazien

Doktorand i sociologi, Avdelningen för samhällsvetenskap, Mitt- universitetet, minna.lundgren@miun.se

  • Side: 215-237
  • Publisert på Idunn: 2014-10-15
  • Publisert: 2014-10-15

Abstract: Distant Belongings: On the maintaining and creation of place attachment among Georgian IDPs from Abkhazia

Today, nearly 250 000 people are displaced within Georgia as a result of armed ethnic conflicts in Abkhazia and South Ossetia in the 1990s and the Georgian–Russian war in 2008. Bonds to places of temporary living have been created and new generations born. At least one-fifth of the internally displaced in Georgia are children and adolescents below 18 years of age. Many of them have never seen the homes in Abkhazia and South Ossetia where they are expected (by their parents and by the Georgian government) to return to when circumstances permit. The purpose of this article is to explore attitudes on belonging among Georgian IDP youth and their parents. How is attachment to a “native home” created and maintained over a protracted period of time when it is inaccessible? Conducted in February 2012, this study of intergenerational value discrepancies among IDPs in Georgia is based on individual and group interviews with parents (n=19) and adolescents (n=39) living in the region bordering Abkhazia. Research on migrants is generally based on segregated age groups, but with its intergenerational scope this study is an important contribution to research on forcibly displaced populations.

Keywords: internal displacement, Georgia, Abkhazia, belonging, youth, generation

 

I Georgien lever idag närmare 250 000 människor som internflyktingar. De flesta av dem har flytt från Abkhazien, en autonom republik inom den georgiska statsbildningen som sedan 1999 officiellt förklarat sig som självständig. Etniska motsättningar mellan abkhazer och georgier förekom redan under slutet av 1980-talet. Efter Sovjetunionens sönderfall och Georgiens självständighet bröt väpnade stridigheter ut i området 1992 och i september 1993 tvingades de flesta georgier fly Abkhazien. Internflyktingarna bereddes temporärt boende i andra delar av Georgien i avvaktan på återvändande. Många av dem lever fortfarande kvar i kollektiva centra, byggnader som ursprungligen inte var avsedda att fungera som bostäder.

Den georgiska regeringens främsta prioritet har varit att flyktingskapet skall avslutas genom att regeringen återtar kontrollen över förlorade landområden. Separat samhällsservice och boende, svårigheter att hitta arbete, och därmed också en brist på möjligheter att umgås med lokalbefolkningen, tillsammans med den officiella såväl som personliga strävan efter återvändande, har lett till att en stor del av internflyktingarna lever isolerade från det omgivande samhället (Kabachnik et al. 2010; Mitchneck et al. 2009). Sedan 2006 arbetar regeringen dock också för ökad integration i lokalsamhället till dess att förutsättningarna finns för ett återvändande under värdiga former (MRA 2007). Att samtidigt arbeta för en ökad social integrering och kvarhålla internflyktingarnas motivation att återvända hem är en balansakt mellan det temporära och det långsiktiga (Tarkhan-Mouravi et al. 2006). Om många internflyktingar väljer att stanna i övriga delar av Georgien förlorar regeringen ett viktigt argument i processen om fred och kontroll i Abkhazien (Svendsen 2005).

Syftet med denna artikel är att studera hur de georgiska internflyktingarna själva förstår sin tillhörighet efter tjugo år i flyktingskap. Hur upprätthålls, och i vissa fall skapas, anknytning till en plats man har begränsad tillgång till över en allt mer utdragen tidsrymd? Trots den långa tiden och den till antalet stora omfattningen av människor som lever på flykt, är forskningen som berör gruppen begränsad. De intervjustudier som publicerats har i huvudsak vuxna informanter (Kabachnik et al. 2010; Mitchneck et al. 2009; Tarkhan-Mouravi & Sumbadze 2006; Weiss 2012). Genom att inkludera ungdomar och deras upplevelser får vi möjlighet att göra generationsjämförelser. En ungdomsgeneration som är född utanför Abkhazien är ett uttryck för den tid som förflutit sedan man tvingades fly. Då ingen vet om eller när dessa människor kan återvända, är också ungdomsgenerationens uppfattningar intressanta, inte bara inom den akademiska sfären, utan också för framtida policyskapande som rör människor i utdragna flyktingsituationer.

Bakgrund

Sovjetunionen utgjorde en federal hierarki med unionsrepubliker, autonoma republiker, autonoma län (oblast) och autonoma områden (okrug) med olika självbestämmandenivåer. När ett område tilldelades autonomistatus uppfattades detta som ett godkännande från Moskva att den titulära befolkningen hade »rätt» att existera som nation (Jackson 2004). I Abkhaziska ASSR hade den abkhaziska nationen särskild status som »titulär folkgrupp» och med detta följde vissa fördelar, som till exempel företrädesrätt till högre utbildning och höga byråkratiska positioner (Kolstø & Blakkisrud 2008; Pelkmans 2006; Trier et al. 2010; Wheatley 2010).

När Sovjetunionen föll sönder och Georgien blev en självständig stat fruktade den nationella minoriteten i Abkhazien för sin existens och krävde en högre grad av autonomi. Väpnade oroligheter utbröt 1992, och i september 1993 hade den överväldigande delen av de etniska georgierna tvingats fly. Efter vapenvilan 1994 återvände en del georgier till Galidistriktet i södra Abkhazien, ett område som innan konflikterna i huvudsak befolkats av megreler1 och georgier. Den abkhaziska regimen tillät återvändande för vissa grupper ur befolkningen i Gali, då dessa i stort stått utanför de väpnande konflikterna 1992–93 (Matsuzato 2011; Trier et al. 2010). Den georgiska regeringen har alltid haft som främsta målsättning att samtliga internflyktingar skall återvända till sina hem, något som också är ett viktigt argument i arbetet för att återta kontrollen över Abkhazien. Men efter såväl inhemsk som internationell kritik har dock regeringen sedan 2006 också som ett sekundärt mål att internflyktingarna i väntan på återvändande skall integreras i lokalsamhällena (MRA 2007). Att internflyktingarna förväntas vilja återvända permanent förstärks i politiska uttalanden, samt de policys och aktionsplaner som regeringen slagit fast sedan 2006.

Politiken om återvändande har sedan det kalla krigets slut också blivit en central del i det internationella samfundets flyktingpolitik. Den bygger i hög grad på idéer om att människor har ett naturligt ursprung som är kopplat till en specifik plats eller ett område, och genom återvändande skall det »naturliga» eller »ursprungliga» återställas (Black 2002; Brun 2003; Stefansson 2006; Toft 2007; UNHCR 2004). Återvändandet uppfattas också som en viktig del i fredsprocesser, det vill säga återvändandet ses som en del av lösningen av den konflikt som framtvingade flykten (Stefansson 2006). Att människor återvänder till sina hem i krigsdrabbade områden har av det internationella samfundet setts som ett obligatorium för en hållbar fred. Men i många post-konfliktområden präglas de sociala relationerna av etniska och sociala motsättningar inte bara mellan folkgrupper utan också mellan dem som flytt och dem som stannade kvar under våldsamheterna (Bakke et al. 2009; Black 2002; Dahlman & Ó Tuathail 2005).

Det går att jämföra de georgiska internflyktingarna med andra flyktinggrupper som lever under liknande förutsättningar; alltså geografiskt nära sina ursprungsområden och under en utdragen tidsrymd. De palestinska flyktingarna i Libanon, på Gaza och i Västbanken (Khalili 2004; Khamaisi 2008), eller de grek-cyprioter som flytt från den norra av Turkiet ockuperade delen av Cypern är två exempel (Zetter 1994, 1999). Krigen på Balkan under 1990-talet genererade också många internflyktingar, och erfarenheter från Bosnien visar på svårigheterna med att återvända till ett multietniskt samhälle efter väpnande konflikter, särskilt när bostäderna kanske tagits över av andra under tiden på flykt. Återvändandet blev i många fall temporärt; människor som återfick sina bostäder valde ofta att sälja huset eller lägenheten för att istället kunna bosätta sig i andra delar av landet. Politiken om återställande av enskilda människors hem är ett exempel på hur det internationella samfundet prioriterat det »lilla hemmet», alltså enskilda människors bostäder, framför det »stora hemmet», politik och infrastruktur som kunnat möjliggöra bättre förutsättningar för återvändande till ett multietniskt samhälle (Bakke et al. 2009; Black 2002; Black & Gent 2006; Dahlman & Ó Tuathail 2005; Stefansson 2006). Det som skiljer Abkhazien från dessa fall är att internflyktingarnas hem, framförallt i Galidistriktet, inte tagits över av någon annan.2

Plats och tid som centrala begrepp

Internflyktingars tillvaro tycks kategoriseras utifrån ett intervall som är både rumsligt och tidsmässigt. De är varken lokalbefolkning eller gäster, och deras tillvaro präglas av det temporära. Detta tillstånd förutsätter att begreppet tid inte karaktäriseras som en rad på varandra följande lika stora enheter, utan en upplevelse av händelser som struktureras på individuell nivå (Bergadaà 2007). Det temporära tillståndet är instabilt, orsakar obehag och brist på struktur (Moshe 2009). Situationen karaktäriseras av väntan, som ett avbrott i handlingen, en paus mellan det förflutna och framtiden (Gasparini 1995). För att komma ur sitt temporära tillstånd, med de konflikter det innebär, måste internflyktingen antingen återvända eller välja att permanent bosätta sig någon annanstans och ge upp tanken på återvändande, och därmed också den plats där man känner tillhörighet.

I dagens värld av ytor uppdelade mellan nationer förstås människor som tillhörande en specifik plats, där människors identiteter avspeglas i den plats där de har sina rötter. Territoriell tillhörighet, och den vikt som läggs vid tillhörigheten till en plats, reflekteras i det språk som används om migranter, särskilt de som tvingats fly på grund av våld och konflikter. »Tvångsförflyttad» och »rotlös» är begrepp som utgör delar av ett narrativ där varje människa har en »naturlig» samhörighet till en plats (Malkki 1992). En internflykting är enligt den engelska terminologin internally displaced person en anomali, »på fel plats» (Brun 2003), och för att återställa ordningen skall internflyktingen återvända »hem» (Black 2002). Internflyktingar är på så vis samtidigt insiders och outsiders. Å den ena sidan befinner de sig i det land där de är medborgare, men å den andra är de tillfälliga gäster så länge de inte kan återvända till sina ursprungsområden. Så länge möjligheten till återvändande inte finns, måste internflyktingen sträva efter att anpassa sig till de nya förhållandena och integreras, och samtidigt upprätthålla ett hopp om att återvända.

Utöver att avsaknaden av en specifik plats blir en viktig del i flyktingidentiteten, handlar avsaknaden också om en materialitet som man inte längre har tillgång till (Zetter 1999). Den konkreta platsen symboliseras ofta genom det hem man förlorat. Ett hem kan vara en lägenhet eller ett hus, men också en bygd eller ett land. Hemmet kan dock inte reduceras till att enbart vara en »yta» eller ett »utrymme»; det är ett mångdimensionellt fenomen som förenar det spatiala med kulturella, sociala och psykologiska aspekter (Mallett 2004; Saunders & Williams 1988). Utgår vi från lägenheten eller huset vi bor i, det vill säga hemmets lägsta förstoringsnivå blir detta uppenbart. Platsen får betydelsen hem först när den också blir en plats för sociala relationer, ambitioner och minnen (Black 2002; Mallett 2004; Zetter 1999). I denna mening har hemmet en central ställning i människors liv. I huset eller lägenheten utvecklas sociala rutiner och i tider av osäkerhet och risk blir hemmet en plats där människor söker normalitet (Borell 2008).

När människor tvingats lämna sina hem, i meningen ett tidigare hus eller en tidigare lägenhet, har de också tvingats överge resultatet av många års ekonomiska ansträngningar (Stefansson 2006). Därutöver har de dessutom lämnat hemmet på en högre förstoringsnivå – det omgivande samhälle som idag är otillgängligt för dem. För den som tvingats från sitt hem motsvarar hemmet, utöver den fysiska platsen och relationerna, också en länk till det förflutna och en länk till framtiden, där drömmen och målet är att återvända hem (Black 2002; Zetter 1999). Utifrån dessa resonemang kan vi alltså skilja mellan hemmet som plats, hemmet som hus och hemmet som aktivitet. Hemmet som hus motsvarar den fysiska bostaden, och hemmet som aktivitet det vi fyller bostaden med i form av sociala relationer och vardagsliv. Hemmet som plats representerar däremot hemmet på en högre nivå som till exempel en by, ett samhälle, en region eller ett land. Detta kan illustreras utifrån nedanstående figur där hemskapande aktiviteter äger rum i det hus eller den byggnad där man är bosatt, och denna byggnad är belägen i ett område eller på en plats som man känner anknytning eller tillhörighet till (se figur 1).

Figur 1.

Men detta hierarkiska förhållande behöver inte betyda att hemskapande aktiviteter inte kan äga rum på andra ställen än i den byggnad på den plats där människor upplever sin tillhörighet. Trots att människor tvingas på flykt och temporärt lever i andra byggnader och på andra platser än dem de kallar »hem», så utövar de ändå hemskapande aktiviteter. De skapar till exempel rutiner och relationer i anslutning till den temporära bostaden. Så länge stridigheter och oroligheter pågår kan den temporära bostaden på så vis erbjuda en större trygghet än den bostad man tvingats lämna. I relation till det hem man tvingats lämna är muntliga berättelser i exil, eller resor till hemlandet med besök i det tidigare hemmet exempel på hemskapande aktiviteter som kan utföras på avstånd (Powers 2011).

Hem är enligt Mallet (2004) en kontinuerlig process mellan det ursprungliga, tidigare hemmet, och det framtida ideala hemmet, den plats man strävar mot. Detta är särskilt relevant för människor på flykt, som tvingats fly sitt ursprungliga hem och lever under osäkra förhållanden och strävar efter att återskapa ett hem på den ursprungliga platsen eller på en ny plats. Återvändandet återskapar den kontinuitet som avbrutits i och med flykten. Genom att återuppta kontinuiteten, som kan symboliseras genom att återta det förlorade hemmet, får man också möjlighet att binda samman det förflutna med nuet och med framtiden; förfäder med framtida generationer. Zetter (1999) använder sig av begreppen det förflutna, nuet och framtiden för att illustrera hur cypriotiska internflyktingar förhåller sig till integration och anpassning i relation till återvändande. Zetter menar att nuet binder samman det förflutna och framtiden, nuet är det kitt som gör att människor upplever kontinuitet i sina liv. Detta illustreras genom en triangelformad modell, där skärningspunkterna representeras av dessa tidsmässiga koncept.3

Figur 2.

Om en av triangelns sidor brister förloras kontinuiteten (se figur 2). Förlusten av kontinuitet mellan det förflutna och nuet är kategoriskt för människor som tvingats fly från sina hem. Det förflutna kan representeras av det som förlorats, som till exempel ett hem eller minnen av livet i hembygden. För den som förlorat sitt hem, och som lever i det temporära tillstånd som nuet innebär, ter sig också framtiden oviss. Det mest lättillgängliga medlet för att upprätthålla kontinuiteten är mytologiseringen av hemmet och återvändandet, och upprätthållandet av tillhörighet till det förflutna. Men under väntan anpassar människor sig till den nuvarande situationen. Den förda politiken, insatser för bättre bostadslösningar, stödinsatser och integration i lokalsamhället kan påverka hur människor planerar sin framtid. För den yngre generationen, som saknar ett eget förflutet i det »ursprungliga hemmet» kan kontinuiteten å ena sidan te sig relativt oproblematisk, då man inte känner till någon annan tillvaro än den innevarande. Å den andra sidan kan den yngre generationen också ansluta sig till kollektiva narrativ om det gemensamma förlorade förflutna, och på så vis se återvändande som den enda utvägen för att återupprätta kontinuiteten.

Att återvända är ett konkret mål som också innefattar att återskapa det förflutna som förstörts under krig och flykt. Här utgör tiden en viktig faktor; när det tidsmässiga avståndet blir allt längre, bleknar bilderna av ett förflutet som i varierande grad idealiseras i relation till nuvarande förhållanden (Black 2002; Zetter 1999). När hemmet distanseras i tid blir de kollektiva processerna vägledande. Det gemensamma förlorade (byn, landet etc.) lyfts fram och skapar kollektiva sammanhållande minnen (Ahmed 1999). Genom gemensamma narrativ om platser och händelser i det förflutna kan också den som inte har egna minnen av det som gått förlorat identifiera sig med ett ursprung. »Myten om återvändande» fungerar på så vis som en sammanhållande kraft inom specifika flyktinggrupper, men bidrar också till särskiljandet från lokalbefolkningen. Mitchneck et al. (2009) har visat att internflyktingar från Abkhazien i jämförelse med lokalbefolkningen har mycket täta nätverk, som till allra största del består av andra internflyktingar, inte sällan från samma by man tidigare flytt. På detta vis upprätthålls inte bara relationer utan också en länk till det förlorade hemmet och ett gemensamt förflutet, något som kan bidra till känslor av trygghet och säkerhet. För dem som saknar egna minnen av det som förlorats, till exempel barn som fötts under tiden i flyktingskap, är kollektiva processer en viktig komponent i skapandet av tillhörighet.

Metod

I denna studie används material från en intervjustudie som genomfördes i februari 2012 i staden Zugdidi och några närliggande byar. Zugdidi ligger 20 minuter med bil från den enda officiella abkhaziska gränskontrollen mellan Georgien och Abkhazien. Med hjälp av en NGO som arbetar med internflyktingfrågor etablerades förbindelser med boende från olika kollektiva centra i och runt Zugdidi. Dessa personer var sedan behjälpliga i att visa runt i området och också på plats kontakta familjer med ungdomar i övre tonåren som var målgruppen för studien. Ungdomarna och deras föräldrar informerades om syftet med intervjuerna, att deras deltagande var frivilligt samt att deras anonymitet skulle garanteras. 58 personer intervjuades enskilt eller i grupp under totalt 31 intervjuer. Grupperna bestod antingen av ungdomar (vänner eller syskon) eller av vuxna och ungdomar (föräldrar, fastrar eller liknande). 37 av respondenterna var 20 år gamla eller yngre, två var mellan 21 och 29 år gamla och 19 var 30 år eller äldre.

Intervjupersonerna – samtliga från Abkhazien med internflyktingstatus i Georgien – inbjöds att samtala kring några öppna diskussionsfrågor som berörde deras erfarenheter av att leva i gränslandet till Abkhazien, deras tankar om hem och hemland, samt om återvändande till Abkhazien. Intervjuerna gavs en utformning som påminner om fokusgruppsintervjuer, det vill säga diskussionerna fördes kring ett fåtal definierade teman där deltagarna gavs goda möjligheter att tillsammans påverka samtalets förlopp och inriktning (se till exempel Morgan 1996). Genom att gruppintervjuer och individuella intervjuer användes omväxlande blev det möjligt att successivt utveckla diskussionsfrågorna: enskilda intervjuer, som ofta gav upphov till mer ingående svar, tillhandahöll underlag för frågor i gruppintervjuer, men omvänt kunde också synpunkter som kommit upp i gruppdiskussioner ge upphov till frågor för därpå följande enskilda intervjuer.

Varje intervjuperson fick möjlighet att själv välja om intervjun skulle genomföras på georgiska (med tolkning) eller på ryska. Flera av intervjuerna genomfördes omväxlande på ryska och georgiska. Att på detta sätt arbeta med flera språk och översättningar kan naturligtvis innebära en risk för att viktiga nyanser av det som sägs försvinner eller förvrängs (Temple & Edwards 2002). I syfte att så mycket som möjligt minimera dessa problem fördes därför före intervjuerna en diskussion med tolken kring intervjufrågornas utformning och översättningen av vissa för studien centrala begrepp. Vikten av att tolkningen i allra högsta grad motsvarade intervjupersonernas utsagor underströks också under denna diskussion. Den person som svarade för tolkningen hade själv internflyktingbakgrund och akademisk utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen och språk. I samband med transkriberingen fördes också kontinuerliga diskussioner med personer med goda kunskaper i ryska och georgiska om hur olika språkliga begrepp på bästa sätt kan tolkas och översättas.

En (o)omstridd tillhörighet

I inledningen till varje intervju ombads intervjupersonerna att säga några ord om sig själva. Ett ofta förekommande, och kanske inte särskilt förvånande svar (utifrån att samtliga intervjupersoner var informerade om studiens syfte) var att berätta om sin tillhörighet till Abkhazien. »Jag är internflykting från Abkhazien» (intervjuperson 1A,4 kvinna). Redan begreppet internflykting (internally displaced) markerar en tillhörighet någon annanstans, personen är »displaced», »out of place», alltså inte på sin »riktiga» plats, där denne hör hemma. Att säga att man kommer från Abkhazien innebär också att säga att man inte kommer från den plats där man lever nu, det finns en distans, ett fysiskt avstånd, till det man kallar sin hembygd. Men denna distans är också tidsmässig, då de flesta internflyktingarna lämnade Abkhazien för över 20 år sedan.

Att säga att man kommer från Abkhazien är som att säga att en gång var jag från Abkhazien, och nu 20 år senare är jag det fortfarande, trots att jag nu är bosatt någon annanstans. Det innebär ett hävdande av en tillhörighet som inte förändrats. Men också för dem som inte är födda i Abkhazien tycks statuerandet att vara från Abkhazien vara viktigt. »Jag är från Abkhazien, men jag föddes här» berättar en 16-årig flicka (IP 15A). Men hennes pappa (IP 15B) ifrågasätter dotterns uttalande: »Hon vet ingenting om Abkhazien. Kriget var 1992». Att vara från Abkhazien behöver alltså inte bara betyda att vara född där. Det knyter an till det förflutna, till något som redan passerat och som präglar det nuvarande. Det är att vara en del av det nationella trauma som präglat Georgien alltsedan oroligheterna bröt ut i början av 1990-talet, oavsett om personen som säger sig vara från Abkhazien var född då eller inte.

Hem som plats

Hemmet som plats motsvarar »det stora hemmet», till exempel en by, ett samhälle eller en region. De platser som framträder som viktigast i internflyktingars liv är Zugdidi och Abkhazien. Här motsvaras Abkhazien både av hela den tidigare autonoma republiken, men också Galidistriktet, Sukhumi och olika byar i Abkhazien. En stor del av intervjupersonerna upprätthöll en kontakt med Abkhazien genom mer eller mindre regelbundna besök till Galidistriktet. En kvinna (IP 11B) berättar om minnen av ett vackert bördigt Abkhazien, som hon samtidigt har svårt att se i det nuvarande Abkhazien:

[Min dotter] har inte samma känsla för Abkhazien som jag. Jag bär känslan med mig, kärleken till Abkhazien och tankarna på återvändande. [Hon] känner inte på samma sätt. Jag vet hur livet var i Abkhazien, och vad jag lämnade kvar. Jag vet vilken skönhet Abkhazien var, och vilken skönhet som finns där än idag. Jag kan minnas hur Abkhazien var för många år sedan, och hur det är idag. Idag är husen brända och förstörda. Byarna förvandlas till skogar. Det är tungt att veta hur Abkhazien är idag.

Minnesbilder från Abkhazien före konflikterna symboliserar för en del intervjupersoner »det riktiga Abkhazien», och de termer som används är ofta skönmålande och idealiserande. Å den ena sidan upprätthålls en mytologiserad bild av Abkhazien, men å den andra sidan riskerar bilden också att försvagas av besöken.

Försök att föreställa dig. På den tiden var allt så bra. Det var fantastiskt. På den tiden när vi bodde där fanns det så många kor. Och det fanns jobb, massor av jobb. Det fanns fabriker och industrier. Kan du förstå hur bra det var? Du kunde sälja sådant du odlat själv. Livet var mycket enklare för att det fanns så många möjligheter, alla hade jobb (IP 18B, kvinna).

Livet som det var förr i Abkhazien står i skarp kontrast till de mycket enkla förhållanden kvinnan lever under idag. Men hon talar inte bara om Abkhazien som geografiskt område, utan också om livet i Abkhazien under sovjettiden, med andra ekonomiska och politiska förutsättningar. Att konfronteras med dagens förhållanden innebär en konflikt mellan myt och verklighet. Abkhazien idag präglas av konflikt och laglöshet. I Gali står många gårdar och byar tomma. Ruiner efter nedbrända hus finns kvar, och naturen återtar vägar och åkrar. Det land människor drömmer om att återvända till är inte detsamma som de lämnade.

Vad är det då som gör att de ändå kan tänka sig att återvända? »Alla människor med internflyktingstatus väntar och väntar på att återvända, och jag hoppas verkligen att vi kan återvända och fortsätta våra liv där. För egen del kan jag säga att mitt liv stannade när vi lämnade Abkhazien» (IP 5A, flicka, 17 år). Att leva är starkt knutet till att leva i Abkhazien. Den tid som tillbringas utanför Abkhazien är inte att leva, utan att vänta. Att återvända till Abkhazien är ett sätt att upprätthålla kontinuiteten mellan det förflutna och framtiden. Den temporära situationen präglas inte bara av drömmar och hopp om återvändande, efter tjugo år av väntan upplevs möjligheten att återvända permanent också som allt mer orimlig och osäker, särskild när den ryska militära och ekonomiska närvaron stärks i Abkhazien.

När det gäller Zugdidi som plats påverkar relationerna till lokalbefolkningen upplevelsen av tillhörighet. »Vi lever här som gäster» säger en kvinna (IP 11B), som i ett annat skede av intervjun berättar om hur möten med lokalbefolkningen också präglas av en känsla av att inte »höra dit». En gäst är någon som hör hemma någon annanstans och bara är på tillfälligt besök. En annan kvinna (IP 21C) berättar om när hon skulle ansöka om nya identitetsdokument, och fick frågan om var hon bodde:

Jag svarade att jag bor i Abkhazien. Och damen i luckan sade »Vad! Bor du i Abkhazien». Då sade jag att jag för tillfället bor i [byn]. Damen blev arg och utropade »Låt oss glömma Abkhazien nu. I arton år har ni bara sagt »Abkhazien Abkhazien» och det spelar ingen roll längre. Glöm ert Abkhazien nu!». Jag kommer fortfarande ihåg damens arga röst när jag sade Abkhazien.

Den här upplevelsen speglar den dubbla tillhörighet som internflyktingar ofta erfar. Å den ena sidan klassificeras de som »gruppen» internflyktingar, i det här fallet som »de som egentligen hör till Abkhazien», men som å den andra sidan uppmanas att »glömma Abkhazien» och låta sig integreras i lokalsamhället.

Internflyktingstatusen upplevs som stigmatiserande, och för en kvinna (IP 9B) är det en viktig skillnad mellan att leva i Zugdidi och Abkhazien: »I Abkhazien gjordes ingen skillnad, ingen sade till dig att du var internflykting eller så, ingen sade något om någons status. Men på den andra sidan [i Zugdidi] har du den här statusen, och det är inte särskilt bra att ha en sådan status». Trots att internflyktingstatusen berättigar människor till vissa förmåner så är statusen i sig särskiljande från den övriga befolkningen. Kvinnans systerdotter (IP 9A, 19 år) berättar om den fientlighet hon kände från personalen på den förskola där de temporärt hystes in: »Rektorn och lärarna. De frågade oss varför vi inte hade stannat kvar i våra hus i Abkhazien. Varför hade vi kommit till Zugdidi? De frågade hela tiden vad vi gjorde här och försökte stänga oss ute från byggnaden. Det är inte särskilt artigt att fråga folk varför de inte stannade kvar i sina hem i Abkhazien».

Upplevelsen av särskiljande förstärker känslan av att inte höra hemma på platsen där man lever. Denna erfarenhet delas emellertid inte av alla internflyktingungdomar. En flicka (IP 18A, 16 år) förklarar att: »Mitt hemland är i Abkhazien. Men mitt hem är här. Mitt hemland är Abkhazien för att mina föräldrar kommer därifrån. De föddes och växte upp där. Men mitt hem är här. Här har jag mitt liv och mina vänner, och jag skulle inte återvända till Abkhazien utan tvång». Ett socialt kontaktnät som innefattar personer som inte är internflyktingar, och i vissa fall också få eller inga egna erfarenheter från Abkhazien, tycks stärka föreställningen om tillhörighet till den nuvarande bostadsorten. Här kan också en skillnad skönjas mellan det ursprungliga hemmet i Abkhazien och det hem i Zugdidi som skapats genom relationer och levda erfarenheter.

Hem som hus

Trots att intervjupersonerna flytt från Abkhazien för tjugo år sedan verkar det tämligen oproblematiskt att ange Abkhazien som sitt hem. Hur förhåller det sig med hemmet som hus? En 19-årig ung kvinna (IP 9A) vars familj nyligen tilldelats en ersättningsbostad i ett nybyggt område i hamnstaden Poti berättar när hon får frågan om vad hon ser som sitt hem:

Jag vet inte. Jag kan inte svara på frågan. Det är som att min hjärna inte kan tänka på den. För att först föddes jag i Abkhazien. Sedan flyttade vi hit, till den här platsen och jag har vant mig vid att bo här. Och nu säger de att vi måste flytta till Poti. Därför kan jag inte förstå var mitt hem är, eller vad jag kan göra åt den saken.

Å den ena sidan tar hon ställning som varande från Abkhazien, men å den andra sidan upplever hon att hon saknar hem både i Abkhazien, i Zugdidi och i Poti. Den ersättningsbostad i Poti dit föräldrarna nu flyttat, eller det rum i en före detta förskola som hon delar med sin yngre syster, sin moster, mosterns make och deras tre barn, representerar inte heller ett hem. Här blir skillnaderna mellan hemmet som hus, plats och aktivitet tydliga. Kvinnan markerar sin tillhörighet till hemmet som plats – Abkhazien – men det är också en plats hon inte tillgår Abkhazien som plats utgör ett hem, men ett hem som fysisk plats som erbjuder mer än tak över huvudet, som i Poti, finns inte i hennes liv. Den osäkra framtiden och den känslomässiga anknytningen någon annanstans gör att vardagens utgångspunkt i den temporära bostaden inte är tillräcklig för att kallas hem. Kvinnans moster (IP 9B) intar en annan ställning: »Jag kan säga att jag faktiskt inte har något hem. För mitt hem var i Sukhumi. Men kanske… Ja, du kan ju se vilken fruktansvärd situation vi lever i nu, men kanske kunde jag säga att det här är mitt hem». Hon kommer fram till att familjens nuvarande bostad, trots att det enda rummet är trångt, trots att de saknar kök och sanitära utrymmen, trots att fönstren är täckta av papp och masonitskivor, ändå är en sorts hem. Att kalla bostaden för sitt hem kan alltså vara en konsekvens av att det saknas andra reella alternativ.

Att avsaknaden av andra bostadsmöjligheter leder till ett den temporära bostaden kallas hem är emellertid inget allmängiltigt. »Här har jag inget hus, jag har inget hem här. Det här är ett hus men det är inget hem. Allt som är mitt, det är Abkhazien. Allt som är mitt, allt som händer mig, det är Abkhazien. Allt som inträffar, hem, jorden, solen, allt är för mig Abkhazien», säger en kvinna (IP 18B). Här framstår ytterligare en bild av hem, som för denna kvinna inte kan vara något annat än Abkhazien. Den temporära bostaden i ett kollektivt centra är tak över huvudet, men inte mer. Det är alltså en tydlig skillnad mellan hemmet som plats och hemmet som hus. Hem som plats är mer än ett hus, det är också naturen och den välkända omgivningen. För att en bostad skall vara ett hem, skall den för denna kvinna vara belägen i Abkhazien. Men det är inte bara bostadens lokalisering i Abkhazien som är avgörande; det faktum att man äger bostaden spelar också en viktig roll. Internationella biståndsorganisationer har tillsammans med den georgiska regeringen utarbetat bostadsprogram för att kollektiva centra skall kunna tömmas och familjernas bostadsstandard höjas. En kvinna (IP 8C) som sedan några år bor med sin familj i ett eget litet hus med trädgård framställer sin situation så här:

Först var det svårt det här med det nya huset. Men nu känns det ok och jag gillar det. Jag är lycklig och nöjd över det. Förr sov jag inte på nätterna. Efter den fruktansvärda situation vi har haft, är jag så lycklig över att vi har ett eget hus. I Gali hade vi ett väldigt stort hus och en jättestor gård. Nu har vi ett väldigt litet hus och en väldigt liten gård här i Zugdidi. Men det är på något vis lika, för det är mitt eget, det är mitt. Det är inte ett kollektivt centra.

Äganderätten ger trygghet inför framtiden. Familjen behöver inte fundera över var de ska ta vägen, eller vad som ska hända med ett temporärt boende som till exempel i ett kollektivt centra. Trots den nya bostadens jämförelsevis ringa storlek behöver den som äger sin bostad inte anpassa sig till andra, och trädgården erbjuder möjligheter att till exempel odla frukt och grönsaker. Men det är inte bara föräldragenerationen som pratar om äganderättens betydelse för hemmet. För flera av ungdomarna är ett hus i Abkhazien en tillgång inte bara sett ur ett materiellt perspektiv, utan också utifrån att det blir en symbol för tillhörighet och strävan att återvända. »Nu har jag vant mig vid att leva här. Men när jag är i Abkhazien så har jag den här känslan av att det är mitt. Det är mitt hus. Mitt.» berättar en pojke (IP 28A, 18 år). En flicka (IP 5B, 17 år) beskriver också hur hon inte vill acceptera att familjen förlorat allt:

Jag vill leva i Abkhazien och jag har mina skäl till varför jag vill det. Jag vill inte att mina föräldrar ska ha förlorat allt, och jag vill ta hand om min pappas hus, hans egendom. Ja, om vi levde i Abkhazien nu, så skulle jag kunna ta hand om det som är viktigt och nödvändigt. Jag skulle ta hand om den rikedom jag har. Min rikedom är mitt land. Mitt eget land. Jag vill skydda och försvara det.

Att skydda sin egendom handlar om att skydda den från någon annan, i det här fallet abkhaziska myndigheter och olika grupperingar som plundrar i området. Genom att sträva efter att upprätthålla äganderätten till hus och mark visar man också ett motstånd mot tanken att Abkhazien skulle vara förlorat.

Hem som aktivitet

Vardagsliv och sociala relationer binder intervjupersonerna till den tillfälliga platsen och bostaden och utgör på så vis en viktig del av de hemskapande processerna. Flera av de yngre respondenterna vittnar om att de har sina sociala liv i Zugdidi, de är uppvuxna där och har haft de temporära bostäderna som utgångspunkt i sina liv.

Mina föräldrar har kanske ingenting som håller dem kvar här. Men jag är född och uppvuxen här. Om vi skulle återvända, så skulle jag sakna mina vänner och bekanta, de som jag känner här idag. Jag skulle sakna min skola, mina lärare och mina klasskamrater. De är inga jag glömmer lätt eller snart (IP 19 A, flicka, 16 år).

Många unga är idag i samma ålder eller närmar sig den ålder när deras föräldrar flydde från Abkhazien. Föräldrarnas minnen präglas av ungdomsår och de relationer man knyter under denna tid. »Jag är född här, jag har växt upp här och jag älskar den här platsen. Mina vänner är här, människor jag älskar finns här, jag kan inte bara lämna det. Det här är viktigt. Man älskar den plats där man växer upp och lever på» säger en 18-årig pojke (IP 31A) som tidigare under intervjun sagt att det är hans högsta dröm att kunna återvända. Även om relationen till Abkhazien som hemland och identitetsmarkör står fast, så intar han en ambivalent hållning till frågan om återvändande.

En annan pojke (IP 28A, 18 år) säger att hans vänner och de relationer han skapat är något han skulle sakna om han återvände till Abkhazien. Men han skulle absolut återvända om det var möjligt. Han fortsätter: »men om det inte blir möjligt att återvända under värdiga förhållanden, då måste man bestämma sig för att leva i Georgien och överge hoppet. Eller så korsar man gränsen på egen hand och bestämmer sig för att bli en del av det där Abkhazien». Beslutet om att överge hoppet om återvändande är på så vis en del i ett hemskapande arbete, det är ett sätt att upprätta ett nytt hem och verka för en framtid i detta hem och ingen annanstans. I samma avseende är beslutet om att anpassa sig efter den abkhaziska de facto-regimen, att skapa ett hem och leva i »det där Abkhazien» ett sätt att bryta med det förflutna och »det georgiska Abkhazien».

Vuxna intervjupersoner har egna erfarenheter från Abkhazien, och flera föräldrar understryker att barnen måste förstå det Abkhazien som en gång fanns för att också själva kunna älska Abkhazien. Genom att understryka det positiva, den relativa rikedom familjen hade på den tiden, förstärks kontrasterna till vardagen i den i många fall svåra internflyktingtillvaron. Abkhazien blir således inte bara ett förlorat geografiskt område, utan det representerar också ett liv i välstånd. En kvinna (IP 11B) som bar sitt första barn i magen under flykten anser att:

(…) det är vår plikt, vår föräldraplikt, att berätta för våra barn hur Abkhazien var, om allt vi hade. Så att de förstår och kan älska det Abkhazien som vi kommer från. Så att de förstår vår kärlek till Abkhazien. Nästan alla i den äldre generationen vill återvända. Ungdomarna de älskar inte Abkhazien och då kanske de inte vill återvända.

Hennes dotter (IP 11A, flicka, 17 år) beaktar det modern säger och berättar sedan: »Ibland vill jag bara gråta när jag lyssnar på min mamma. Jag kan inte riktigt förstå saker på samma sätt som henne. Hennes känslor för sitt hem, och för Abkhazien är starkare än mina». Dotterns bild av Abkhazien är främst baserad på föräldrarnas berättelser, och dessa är inte tillräckliga för att skapa en stark känsla av tillhörighet.

En ung kvinna, som föddes i Sukhumi men bara var några månader gammal när hennes föräldrar flydde, berättar hur det ändå är möjligt att förstå att livet var annorlunda när hon besöker Abkhazien och ser spåren efter det liv som en gång varit: »Abkhazien är vårt hjärta. Och självklart pratar vi om det. Mina föräldrar hade ett bra liv där, men nu har vi ingenting. Så självklart minns vi de bra sakerna. När man åker tillbaka så kan man se spår av det, det goda livet och de fina husen. Och då förstår man verkligen att de hade ett bra liv» (IP 6A, 19 år). Här blir det kollektiva minnesskapandet tydligt, berättelser förs vidare, och generationen utan egna minnen kan prata om ett »vi» som minns. Den unga kvinnans eget liv i en övergiven industrilokal tillsammans med sin man och ettåriga son framstår i klar kontrast till föräldrarnas berättelser om »det goda livet», och upplevelser från det av konflikter härjade Abkhazien där detta »goda liv» ändå kan skönjas.

Men det är inte bara vuxengenerationens berättelser som ser till att barnens motivation att känna tillhörighet till och vilja återvända till Abkhazien upprätthålls. En sistaårselev i den enda segregerade internflyktingskola som finns kvar i Zugdidi berättar: »Vi pratar om det ofta. Det är det enda sättet. Om vi säger en dag att vi inte minns Abkhazien, så har vi ingen rätt att återvända. Våra lärare från skolan hjälper oss att alltid minnas» (IP 5A, 17 år). En mamma (IP 11B) uppmuntrar själv sin son att skriva om Abkhazien i skolan:

Min son skulle skriva om sin högsta dröm i skolan. Och då förklarade jag för min son att »det skulle vara bra om din dröm vore den dröm som din mamma och din familj har – att återvända till Abkhazien». Och i slutet av uppsatsen skrev han: »Om jag hade en magisk blomma och om jag kunde önska mig något, så skulle jag önska mig fred och att vi kunde återvända till Abkhazien».

Denna typ av kollektivt minnesskapande, där Abkhazien kontinuerligt nämns, får ses som vuxengenerationens strävan mot Abkhazien, både i nuet och i framtiden. Att dagligen återskapa Abkhazien är ett sätt att inte ge upp önskan att återvända, och att tillförsäkra sig kommande generationers fortsatta strävan.

Parallella hemskapande processer och sökande efter kontinuitet

Fokus i denna artikel har varit att studera hur internflyktingungdomar och deras föräldrar förstår tillhörighet och vilka strategier de använder för att skapa och upprätthålla tillhörighet. En majoritet av intervjupersonerna anger Abkhazien eller en specifik plats i Abkhazien som sitt hemland. Endast ett fåtal, och då handlar det om ungdomar, menar att de kommer från den plats där de är bosatta idag, och de kan också i högre grad tänka sig en framtid utanför Abkhazien. Det temporära tillståndet och avsaknaden av plats gör att människor återskapar hem på distans; utifrån minnen och familjehistorier gör man anspråk på platser man inte längre bebor fysiskt. I det dagliga livet på den temporära platsen möter man andra internflyktingar och lokalbefolkning och upprätthåller och upprättar nya relationer. En del internflyktingar har kanske möjlighet att besöka sitt hem i Abkhazien och träffar släkt och vänner där. Här handlar det alltså om parallella hemskapande processer, som ser olika ut beroende på om de sker på distans eller i den direkta omgivningen. Hem som aktivitet är alltså något som inte behöver utföras i hemmet som hus eller i anslutning till hemmet som plats. Hemmet som aktivitet kan utföras i ett temporärt hem, på en temporär plats och rikta sig både mot det temporära hemmet och mot det ursprungliga hemmet, dit man strävar efter att återvända.

Om vi går tillbaka till Zetters (1999) modell av kontinuitet kan vi också se skillnader i hur internflyktingar hanterar de brutna kopplingarna mellan det förflutna, nuet och framtiden (se figur 3).

Figur 3.

För den vars koppling mellan det förflutna och nuet har upphört genom flykten, ter sig också framtiden oviss. Drömmen kan vara att återvända och alltså återskapa kopplingen mellan det förflutna och framtiden. Men för en del, framförallt från den yngre generationen, som kanske aldrig haft en obruten koppling mellan det förflutna och nuet i och med att de är födda som internflyktingar, kan strävan vara att den temporära situation som nuet utgör skall avslutas genom att koppla samman nuet med framtiden, att fortsätta sitt liv på den plats där man kanske inte bara är född, utan också har spenderat större delen av sitt liv.

Nedanstående figurer får illustrera två exempel på hur olika grupper av intervjupersoner förstår och strävar efter att återskapa kontinuitet. Föräldragenerationen (samt en inte betydelselös del av ungdomsgenerationen) fokuserar på att återskapa kopplingen mellan det förflutna och framtiden (figur 4). Nuet utspelar sig på »fel plats» och att återvända är att skapa en framtid på »rätt plats». Figur 5 representerar hur några intervjupersoner i ungdomsgenerationen i högre grad är intresserade av att fortsätta sitt liv på den plats där de nu är bosatta och därmed är inriktade på kopplingen mellan nuet och framtiden. Här utgör varken nuet, det förflutna eller framtiden något problem. Ursprunget i Abkhazien kan vara en källa till stolthet, kanske något man också känner tillhörighet till, men därmed inte sagt att det är något man vill »återvända» till.

Figur 4.
Figur 5.

Figur 5 bygger i hög grad på föreställningar om kontinuitet utifrån de platser där människor förväntas anse sig härstamma ifrån, vilja leva på och vilja återvända till. Hemskapande i nuet kan ses som ett hot mot möjligheten att kunna återvända, då det innebär att kopplingarna till den temporära bostaden förstärks, och kopplingarna till det förflutna försvagas.

Internflyktingarna från Abkhazien har tidigare i denna artikel jämförts med grupper av flyktingar från Palestina, på Cypern och på Balkan. Något som emellertid skiljer de georgiska internflyktingarna från dessa grupper är existensen av faktiska hem som flera av intervjupersonerna har möjlighet att återkommande besöka, och i det fall det skulle bli möjligt, faktiskt återvända till. Deras hem har inte tagits över av andra människor, varken etniska georgier eller ditflyttande abkhazer. För dessa människor finns kanske en starkare koppling mellan det förflutna, nuet och framtiden, än för de människor som saknar ett hem i Abkhazien eller som aldrig eller bara enstaka gånger kunnat resa tillbaka. Den fysiska byggnaden gör drömmen om återvändande mer realistisk och det geografiska avståndet blir kanske kortare.

Det som å andra sidan gör avståndet till det forna hemmet längre är den tid som passerat sedan flykten. Den ungdomsgeneration som växer upp har färre egna minnen och därmed också en annan typ av koppling till Abkhazien, en koppling som är mer baserad på andras berättelser och politiska diskurser. Samtidigt skapas dagligen band till den nuvarande bostadsorten. I vissa fall växer barn och ungdomar upp i bostäder som familjen får äganderätt till, där de kan återskapa nya fasta punkter och tillräckligt goda livsvillkor. Här uppstår en situation där existensen av eller bristen på materiellt välstånd i nuet samverkar med den tid som passerar i nuets tävlan med det förflutna om framtiden.

Referenser

Ahmed, Sara (1999) Home and Away: Narratives of Migration and Estrangement. International Journal of Cultural Studies 2 (3): 329–347.

Bakke, Kristin. M., Xun Cao, John O'Loughlin & Michael D. Ward (2009) Social Distance in Bosnia-Herzegovina and the North Caucasus Region of Russia: Inter and Intra-Ethnic Attitudes and Identities. Nations and Nationalism 15 (2): 227–253.

Bergadaà, Michelle (2007) Temporal Frameworks and Individual Cultural Activities: Four Typical Profiles. Time & Society 16 (2/3): 387–408.

Black, Richard (2002) Conceptions of »Home» and the Political Geography of Refugee Repatriation: Between Assumption and Contested Reality in Bosnia-Herzegovina. Applied Geography 22 (2): 123–138.

Black, Richard & Saskia Gent (2006) Sustainable Return in Post-Conflict Contexts. International Migration 44 (3): 15–38.

Borell, Klas (2008) Terrorism and Everyday Life in Beirut 2005 – Mental Reconstructions, Precautions and Normalization. Acta Sociologica 51 (1): 55–70.

Broers, Laurence (2004) Containing the Nation, Building the State: Coping with Nationalism, Minorities and Conflict in Post-Soviet Georgia. Doctoral dissertation. London: University of London.

Brun, Cathrine (2003) Local Citizens or Internally Displaced Persons? Dilemmas of Long Term Displacement in Sri Lanka. Journal of Refugee Studies 16 (4): 376–397.

Dahlman, Carl & Gearóid Ó Tuathail (2005) Broken Bosnia: The Localized Geopolitics of Displacement and Return in Two Bosnian Places. Annals of the Association of American Geographers 95 (3): 644–662.

Gasparini, Giovanni (1995) On Waiting. Time & Society 4 (1): 29–45.

Jackson, Paul (2004) Ethnicity, Decentralisation and the Fissile State in Georgia. Public Administration and Development 24 (1): 75–86.

Kabachnik, Peter, Joanna Regulska & Beth Mitchneck (2010) Where and When is Home? The Double Displacement of Georgian IDPs from Abkhazia. Journal of Refugee Studies 23 (3): 315–336.

Khalili, Laleh (2004) Grass-Roots Commemorations: Remembering the Land in the Camps of Lebanon. Journal of Palestine Studies 34 (1): 6–22.

Khamaisi, Rassem (2008) From Imposed Ceasefire Line to International Border: The Issue of the Green Line Between Palestine and Israel. Journal of Borderlands Studies 23 (1): 85–102.

Kolstø, Pål & Helge Blakkisrud (2008) Living with Non-Recognition: State- and Nation-Building in South Caucasian Quasi-States. Europe-Asia Studies 60 (3): 483–509.

Malkki, Liisa (1992) National Geographic: The Rooting of Peoples and the Territorialization of National Identity Among Scholars and Refugees. Cultural Anthropology 7 (1): 24–44.

Mallett, Shelley (2004) Understanding Home: A Critical Review of the Literature. Sociological Review 52 (1): 62–89.

Matsuzato, Kimitaka (2011) Transnational Minorities Challenging the Interstate System: Mingrelians, Armenians, and Muslims in and Around Abkhazia. Nationalities Papers 39 (5): 811–831.

Mitchneck, Beth, Olga V. Mayorova & Joanna Regulska (2009) »Post»-Conflict Displacement: Isolation and Integration in Georgia. Annals of the Association of American Geographers 99(5): 1022–1032.

Morgan, David L. (1996) Focus Groups. Annual Review of Sociology 22 (1): 29–52.

Moshe, Mira (2009) Resarch Note Temporary versus Permanent: Time Framing in the Israeli Political Arena. Time & Society 18 (1): 154–171.

MRA (2007) State Strategy for Internally Displaced Persons Persecuted. Tbilisi: Ministry of Refugees and Accomodation, Republic of Georgia.

Pelkmans, Mathijs (2006) Defending the Border: Identity, Religion, and Modernity in the Republic of Georgia. New York, NY: Cornell University Press.

Powers, Jullian L. (2011) Reimaging the Imagined Community: Homeland Tourism and the Role of Place. American Behavioral Scientist 55 (10): 1362–1378.

Saunders, Peter & Peter Williams (1988) The Constitution of the Home: Towards a Research Agenda. Housing Studies 3 (2): 81–93.

Stefansson, Anders H. (2006) Homes in the Making: Property Restitution, Refugee Return, and Senses of Belonging in a Post-War Bosnian Town. International Migration 44 (3): 115–139.

Svendsen, Inger Christine (2005) Prospects for Return of Internally Displaced Persons (IDPs) to Abkhazia in Georgia. Tbilisi: Norwegian Refugee Council.

Tarkhan-Mouravi, George & Nana Sumbadze (2006) The Abkhazian-Georgian Conflict and the Issue of Internally Displaced Persons. Innovation: The European Journal of Social Science Research 19 (3): 283–302.

Temple, Bogusia & Rosalind Edwards (2002) Interpreters/Translators and Cross-Language Research: Reflexivity and Border Crossings. International Journal of Qualitative Methods 1 (2): 1–12.

Toft, Monica Duffy (2007) The Myth of the Borderless World: Refugees and Repatriation Policy. Conflict Management and Peace Science 24 (2): 139–157.

Trier, Tom, Hedvig Lohm & David Szakonyi (2010) Under Siege: Inter-Ethnic Relations in Abkhazia. New York, NY: Columbia University Press.

UNHCR (2004) Handbook for Repatriation and Reintegration Activities. Geneva: UNHCR.

Weiss, Andrea (2012) »Crossing Conflicting State Boundaries: The Georgian-Abkhazian Ceasefire Line» i Bettina Bruns & Judith Miggelbrink (red.) Subverting Borders: Doing Research on Smuggling and Small-Scale Trade. Wiesbaden: VS Verlag für Sozialwissenschaften (213–232).

Wheatley, Jonathan (2010) »Managing ethnic diversity in Georgia: One Step Forward, Two Steps Back» i Stephen. F. Jones (red.) War and Revolution in the Caucasus: Georgia Ablaze. London & New York, NY: Routledge.

Zetter, Roger (1994) The Greek-Cypriot Refugees: Perceptions of Return under Conditions of Protracted Exile. International Migration Review 28 (2): 307–322.

Zetter, Roger (1999) Reconceptualizing the Myth of Return: Continiuty and Transition amongst the Greek-Cypriot Refugees of 1974. Journal of Refugee Studies 12 (1): 1–22.

1Megrelerna anses etniskt nära besläktade med georgierna. I den första sovjetiska folkräkningen i Abkhazien 1926 räknades megrelerna in i gruppen georgier. Megreler kategoriserades också som georgier i de sovjetiska passen, där passinnehavarens nationalitet angavs. Det megreliska språket är nära besläktat med det georgiska, även om språken inte är ömsesidigt begripliga, och talas framförallt i Samegreloregionen i Georgien samt i Galidistriktet i Abkhazien (Broers 2004; Trier et al. 2010).
2Enligt den sovjetiska folkräkning som genomfördes 1989, uppgavs 525 000 människor leva i Abkhazien. Av dessa var 43 procent georgier, och 19 procent abkhazer. Abkhaziska källor anger att Abkhazien idag har runt 240 000 invånare, varav 46 000 etniska georgier (megreler inräknade). Närmare 30 000 i Galidistriktet (där de utgör 98 procent av befolkningen), att jämföra med 79 000 invånare (varav 75 000 georgier) i Gali 1989 (Apsny Press 28 december 2011; Trier et al. 2010).
3En diskussion om studiens empiriska material i relation till denna modell kommer framförallt att föras i artikelns avslutande del.
4Samtliga intervjupersoner (hädanefter IP) har erhållit en kod som består av intervjunummer (1–31) och bokstav (A, B eller C). Som regel har den yngsta deltagaren i varje intervju kodats som person A, nästa person i ålder som B och så vidare. I vissa fall redovisas respondentens ålder vid intervjutillfället. Om den exakta åldern vid intervjutillfället inte var känd redovisas personer över 30 år som kvinna/man och personer under 30 år som ung kvinna/ung man. Begreppet ung kvinna/ung man används också för yngre personer som passerat myndighetsåldern, det vill säga 18 år.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon