Aino Saarinen, Kirsti Ekonen & Valentina Uspenskaia (red.)

Women and Transformation in Russia

London: Routledge 2014 240 sidor. ISBN 9780415841313

Den ryska revolutionens roll i kampen mot patriarkatet är känd som ett av de mest betydelsefulla genombrotten för kvinnors rättigheter i hela Europa, och inte bara i den delen av världen som senare blev kallad Sovjetunionen. Med revolutionen kom lagstiftning som ökade jämlikheten mellan könen, bland annat frihet att välja partner, sekularisering och stöd för kvinnornas förvärvsarbete. Göran Therborn hävdade för 10 år sedan, i sin betydelsefulla bok Between Sex and Power, att revolutionens framgångar var ännu mer imponerande med tanke på att de fick bekämpa mycket trögare patriarkala strukturer än reformister i Europa. Men frågorna som plågar oss än idag är vad alla förändringar i sociala, politiska, ekonomiska, kulturella sfärer betydde för män och kvinnor i dåtidens Ryssland (och idag) och vilka strukturella processer som har lett till att många framgångar idag har gått förlorade. Den första frågan står i centrum för Women and Transformation in Russia.

Aino Saarinen med kollegor sammanför flera framstående forskare från olika discipliner – historia, sociologi, statsvetenskap, litteraturvetenskap – som diskuterar förändringar och kontinuitet i kvinnors position i det ryska samhället med en specifikt fokus på identitetsskapande och civilsamhällets organisering. Boken börjar med en omfattande historisk översikt av kvinnors aktörskap genom vad redaktörerna kallar för »the two ‘great transformations’» (s. 1). Kapitlet nyanserar Therborns hyllning till revolutionens antipatriarkala insatser och visar att dramatiska regimskiften i början och i slutet av 1900-talet har medfört förändringar för alla medborgare och har systematiskt marginaliserat kvinnornas intressen som medfört att de haft få möjligheter att påverka sociala, politiska och ekonomiska processer. Snarare än de mekanismer som ligger till grund för marginaliseringen av kvinnor är det främst marginaliseringens uttryck och konsekvenser som presenteras och diskuteras i boken.

I första delen av antologin presenterar flera bidrag den historiska utvecklingen från mitten av 1800-talet till 1930-talet och argumenterar för att emancipationen inte var ett resultat av bolsjevikrevolutionens »maskulinitets»-projekt. Som Irina Iukina visar (kapitel 2), sammanföll första vågen av kvinnors aktivism med en bredare politisk och intellektuell rörelse som dock förespråkade rösträtt för kvinnor även när dåtidens mest liberala män begränsade frigörelsen till rätt till högre utbildning och arbete, och högre status inom familjen. Ännu viktigare hävdar författaren är att kvinnoorganisationer var centrala aktörer som visade vägen för den senare utvidgningen av revolutionens sociala bas. Däremot var det inte alla kvinnor som utmanade konventionella föreställningar kring kön på den politiska arenan och särskilt inte genom en uttalad feministiskt kritik. Kristi Ekonen (kapitel 3) spårar hur alternativa positioner för kvinnor formuleras i skönlitterära verk av kvinnliga modernistiska författare som uttryckligen hade artikulerat anti-feministiska ställningstaganden. Deras idéer var ofta inte avsedda att fungera som verktyg för kollektiv feminitet även om de tog avstånd från essentialiska föreställningar och syftade till att stimulera kreativitet och estetisk självständighet hos kvinnor.

Pragmatiska partiledare från olika sidor av det politiska spektrumet betraktade kvinnor som verktyg för att uppnå och upprätthålla makten istället för att behandla dem som »politiskt mogna» aktörer under perioden mellan revolutionerna 1905 och 1917 (Kulik i kapitel 4). De högutbildade kvinnor som dominerade det politiska och ideologiska landskapet med sitt »borgerliga» perspektiv försvann efter 1917, deras idéer om kollektiv identitet och solidaritet suddades ut från den nya agenda som arbetarkvinnor förde fram under ledning av det kommunistiska partiet. Även bland arbetarnas mest framgångs- och inflytelserika personer, som Aleksandra Kollontaj, var det inte möjligt att driva och förespråka kvinnors rättigheter (Uspenskaia i kapitel 5). Trots att arbetarfeminister såg marxismen som en grund för den nya kvinnorörelsen och kommunismen som den enda sociala ordning som kan utplåna ojämlikhet på alla samhällsarenor inklusive familj och sexualitet, segrade traditionella könsföreställningar och möjligen kristalliserades de i den officiella doktrinen om kvinnors »dubbla arbetsbörda». När bolsjevikerna hade etablerat makten, ansågs den viktigaste institutionen som representerade kvinnors intressen och rekrytering till partiet under 1920–30-talet, zhenotdely, ha uppfyllt sin roll och stängdes ner (Kozlova i kapitel 6).

Den andra delen av antologin nyanserar den forskning som tidigare har demonstrerat att frivilliga organisationer i stort misslyckades med att påverka förändringar i sociala strukturer och praktiker i det nyliberala Ryssland. I sin rekonstruktion av institutionalisering av akademisk feminism under perestrojka visar Elena Zdravomyslova att den beständiga ojämlikheten mellan könen, och de ideologiska påtryckningar som gjorde det omöjligt att problematisera dessa ojämlikheter, vanhedrade feminism. Det blev nästan för radikalt att identifiera sig med den offentligt (kapitel 7, se även Kulmala i kapitel 10). Under de senaste decennierna har det dock skapats förutsättningar, juridiskt och ekonomiskt, som direkt återspeglas i ett ökat antal organisationer och intensifierat samarbete dem emellan, samtidigt har kvinnor pressats ut från de nya etablerade demokratiska institutionerna och den privata marknaden.

Sedan 1990-talet blev frivilliga (och inte bara kvinno- eller feministiska) organisationer en viktig informations- och kunskapskälla kring mänskliga rättigheter, offentlig förvaltning, transnationellt samarbete, och välfärdsorganisering. Men professionalisering av det civila samhället har lett till att kvinnoorganisationer inte kunnat göra anspråk på att representera intressen av och identifiera sig med »alla» kvinnor. Istället för att stärka kvinnors aktörskap har det byggts in nya makthierarkier mellan aktivister och »vanliga» kvinnor och inom kvinnorörelsen (Hemment i kapitel 8). Kvinnliga aktivister i civilsamhället i stort tendererar också att slussas till typiska »kvinnliga» (underordnade) positioner och (omsorgsorienterade) verksamheter (Kukarenko i kapitel 9, Kulmala i kapitel 10). Två avslutande kapitel av Aino Saarinen (kapitel 11) och Janet Johnson (kapitel 12) demonstrerar hur organisationer som försöker driva feministiska och/eller centrala sociala frågor, som våld i nära relationer eller sextrafficking, bemöts med misstro av statliga institutioner som försöker styra och disciplinera frivilliga organisationer genom resursfördelning och agendaformulering, speciellt när internationella biståndsorganisationer är involverade.

Antologins övergripande bidrag till civilsamhällsforskningen är relativt måttligt först och främst vad gäller dess teoretiska insats då den röda tråd som förenar bokens olika kapitel bygger på tidsperiodiseringen snarare än på en gemensam förklaringsmodell. Jag saknar särskilt en mer utvecklad diskussion om klass, då det tydligt framgår från flera studier att det inte är bara genus som påverkar om och på vilket sätt kvinnor blir aktivister och hur väl de lyckas med att mobilisera resurser och upprätthålla verksamheter. Medan flera bidrag diskuterar hur det ryska civila samhället är integrerat i internationella nätverk placeras inte deras erfarenheter i en större internationell kontext på ett systematiskt sätt. Med tanke på att de flesta författare själva är aktivister skulle också en mer utvecklad metodologisk reflektion vara välkommen.

Med detta sagt, vill jag varmt rekommendera denna bok då den är ett originellt bidrag. Det är ett första försök att problematisera kvinnorörelsens framgångar och misslyckanden i Ryssland, både ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kapitlen som ingår i antologin bygger på originella och nyanserade empiriska studier som dokumenterar olika aspekter av kvinnors aktivism: från kamp för en gemensam identitet till opinionskapande, från personliga vägar till aktivism till mobilisering av symboliska och materiella resurser på samhällsnivå. Trots alla utmaningar är den övergripande slutsatsen att bara kvinnor kan ändra sina liv, men det kan läggas till att globala och lokala hierarkier av kön i termer av klass, etnicitet, nationalitet och så vidare måste artikuleras vidare både i akademiska och aktivistiska sammanhang.