Bjørn Harvig

Kaukasus & Kildevand. Historier fra en rejse til fods

København: Gyldendal, 2012 287 sidor. ISBN 9788702127393

Att gå är det ultimata sättet att resa! I boken Kaukasus & Kildevand. Historier fra en rejse til fods skildrar Bjørn Harvig sin vandring 900 km till fots från Svarta havet längs Kaukasusbergen till Kaspiska havet. Efter tidigare långresor på cykel berättar han här hur han greps av idén att gå till fots, lockad av »glæden ved den langsomme rejse og om at gå ind gennem byer og se omgivelserne med andre øjne» (s. 30). Han tänker sig hur de små detaljerna framstår som stora upplevelser.

Bjørn Harvig är en samtida representant i en tradition av skandinaver som kring förra sekelskiftet skildrade sina resor till Kaukasien som exempelvis danskarna Olof Lange och Hans Kaarsberg, norrmännen Fridtjof Nansen och Knut Hamsun och svenskarna Sven Hedin och Elisabet Anholm. Ur inspirationslitteraturen som Bjørn packade ned i ryggsäcken citerar han en annan tidigare kaukasusresenär, Negley Farson: »Hvis man en Gang har følt Kaukasus Fortryllelse, vil man aldrig glemme det» (s. 19).

Resan börjar med tåg från Moskva, via Volgograd (tidigare Stalingrad) till Svarta havet och OS-staden Sotji. Härifrån går vandringen in i Abchazien fram till Suchumi och upp till Kodoridalen, där han vänder tillbaka och beger sig till Nordkaukasus. Han vandrar österut genom Adygeiska republiken, Karatjai-Tjerkessien och Kabardino-Balkarien. I öster bortom Kaukasusbergen hägrar Kaspiska havet, men Bjørn blir gång på gång varnad för att ta den kortaste vägen dit genom Tjetjenien och Dagestan: »Jeg er urolig for din rejse til Tjetjenien. Der er mange unge mænd uden job, uden penge – med våben og et dødt hjerte» (s. 177). Bjørn väljer att åka buss från Nordossetiens huvudstad Vladikavkaz, förbi Ingusjien och fram till Groznyj i Tjetjenien. Därifrån fortsätter han inte in i Dagestan utan vänder tillbaka över Vladikavkaz, Naltjik och vidare norrut mot Stavropol. Här lämnar han Kaukasusregionen och reser in i Kalmuckien och når till slut fram till Kaspiska havet, som är slutpunkten för hans resa. Den som vill följa hans rutt kan göra detta på två detaljerade kartor på insidan av omslaget.

Kaukasus & Kildevand är i hög grad ett tidsdokument där vanliga människor som Bjørn möter under sin vandring kommer till tals. Han är en skarpsynt iakttagare och trots att mötena är många och ibland korta tecknas miljöer och levnadsöden inträngande och färgstarkt. Både människor och miljöer är skildrade med mycket stor detaljrikedom. Eftersom han ofta blir hembjuden och får övernatta hos lokala familjer kommer han människorna nära inpå livet, får ta del av deras vardagsproblem och syn på livet. Kommunikationen underlättas av att Bjørn kan en del ryska. Ett återkommande tema är den stora gästfrihet han får uppleva i nästan alla sina möten.

Hvordan kunne han spørge om sådan noget? Han havde givet mig nøglerne til sin brors lejlighed dagen inden efter at have været sammen med mig fem minutter, og nu havde han tilbudt mig penge, så han var sikker på, at jeg kunne klare mig. Hvor kom den tillid og gæstfrihed fra? Selvom mødet med Ali var kort, så kom det til at stå som et symbol på min rejse og på den gæstfrihed, jeg mødte undervejs. Ali var i person den stolthed og den ømhed, som er Kaukasus (s. 129).

Stämningen bland människor som Bjørn möter är varm men inte bekymmersfri. Gång på gång får han erfara spänningen och rädslan som människor upplever vid myndigheternas åtgärder mot misstänkta terroristhot med avspärrningar och kontroller. Med bara ett par år kvar till de Olympiska Vinterspelen i Sotji 2014 är stora delar av dalgångarna i centrala Kaukasusmassivet avspärrade längs gränsen mot Georgien och utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien.

Jeg fortæller ham, at jeg har tænkt mig at gå ud i bjergene. »Fiagdondalen?» spørger han. »Du må ikke rejse derud. Det er en grænsezone. Myndighederne kontrollerer det hele. Det kan være, de anholder dig og smider dig ud af landet!» siger han og ser alvorligt på mig (s. 214).

Skildringen av människor och miljöer förstärks av bokens många foton. Något som särskilt dröjer kvar i minnet är graffitiskylten från Abchazien med orden »No Future Forever» (s. 43) och fotot av den vackra 19-åriga Elmira (s. 87) med sina två tvillingpojkar och grusade framtidsdrömmar. Bilderna från gymnastiksalen i skolan i Beslan (s. 167), där många barn dödades i ett gisslandrama några år tidigare, är starka och ogreppbara.

»Kildevandet er til ære for børnene» sagde jeg. (…) »Vi skal stille det i gymnastiksalen til ære for de børn, der døde her.» (…) At det netop var kildevand – Kaukasus stolthed – syntes jeg var en smuk gestus. De manglede vand, i de tre dage aktionen varade (s. 165).

Boken innehåller en del kortare avsnitt om regionens historiska bakgrund och etniska och politiska förhållanden. För läsare som inte har tidigare kunskaper om Kaukasien ger detta en viktig kontext för att kunna förstå berättelser och situationer. Kaukasusregionen är dock oerhört komplex vad gäller historia och etnopolitiska landskap och motsatta sidor i de många konflikterna konkurrerar ofta med olika versioner av de historiska skeendena. Bjørn Harvig har utnyttjat flera vetenskapliga källor, men trots det har det smugit sig in en del mindre fel som till exempel att huvudstaden i Ingusjien är Nazran (det är numera Magas); att regionen Svanetien i Georgien är en republik; att Tjetjenien-Ingusjien förklarade sig självständigt (Ingusjien följde inte Tjetjeniens exempel med självständighetsförklaring).

Styrkan i Kaukasus & Kildevand ligger framför allt i den levande skildringen av människor och miljöer. Kaukasien är de många kontrasternas land. Bjørn Harvigs berättelse om sina möten skapar en väv av levnadsöden, ett tidsdokument om vardagssamhället i dagens Kaukasien. Om man inte har någon tidigare kännedom om regionen är det troligt att de olika namnen, städerna och folkgrupperna flyter samman till ett myller av röster. Om man däremot har varit i Kaukasien och besökt många av de platser som författaren skriver om bidrar skildringen med nya perspektiv. I bägge fallen bjuder läsningen på tänkvärda upplevelser.