Johanna Dahlin

Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven: Minnesarbete och gemenskap kring andra världskriget i S:t Petersburg med omnejd

Linköping Studies in Arts and Science, Norrköping: Linköpings universitet 2012, 229 sidor. ISBN 9789175197432

Det tycks vara ganska paradoxalt, men efter decennier av medvetna ansträngningar att lägga kriget bakom sig präglar Stora fosterländska kriget (1941–1945) det ryska samhällets självuppfattning med ny intensitet. Delvis stödjer de skendemokratiska postsovjetiska maktstrukturerna högtidlighållande och monumentalisering av kriget, vilket medför en instrumentalisering av den stora segern över Nazi-Tyskland. Något som används både som slagträ i ett geopolitiskt spel mot postsovjetiska grannrepubliker och som exempel på makthavarnas och folkets starka gemenskap gentemot mäktiga externa fiender. Delvis har det offentliga rummet sedan det sena 1980-talet fyllts med betydligt mer mångsidiga populära föreställningar om kriget som inte bara lovprisar hjältemod, uppoffringar och moralisk storhet av det ryska folket, utan också avslöjar den djupa tragedi som krigets generation fick utstå, klämt mellan ett obarmhärtig tyskt krigsmaskineri och de egna makthavarnas chockerande likgiltighet inför det enorma mänskliga lidandet.

Långt efter krigets slut finns det ingen pålitlig statistik angående antalet sovjetiska medborgare som stupade i kriget. Det som gör uppskattningen ännu svårare att göra är att ett stort antal soldaters öde förblir okänt och beskrivs officiellt som »saknad i strid». Den formella rubriceringen betyder inte bara ovisshet men också stigma eftersom om kroppen inte kunde hittas, kunde det tolkas som om personen i fråga deserterat eller tagits till fånga, vilket var straffbart. Som följd uteslöts inte bara dessa saknade i strid från officiell åminnelse utan deras familjer misstänkliggjordes och berövades därmed statligt stöd.

Johanna Dahlins studie handlar i stort sätt om en dynamisk relation mellan åminnelse och glömska i nutida Ryssland där det förflutna är långt ifrån att vara begravet och ännu mindre kritiskt undersökt. Boken ger en unik insikt i en åminnelsepraktik tillika genom praktiken skapad gemenskap vars främsta syfte är att återställa historisk rättvisa och symboliskt återföra åtminstone en liten del av de saknade soldaterna till nationens kollektiva minne. Dahlins studie är en utmärkt etnografi som bygger i stort sett på en deltagande observation av frivilligt arbete, utfört av unga män och kvinnor inom det så kallade sökförbandet Ingrija. Sökförbandets kärnverksamhet omfattar letande efter och identifierande av obegravda sovjetiska soldater som stupade i försök att bryta genom den tyska belägringen av Leningrad.

Även enligt andra världskrigets mått var striderna under Leningrad exceptionellt blodiga, och detta i kombination med enorma förluster bland civilbefolkningen i staden som dog under belägringen av köld och hunger, gav staden en speciell status i den officiella sovjetiska åminnelsekulturen. Den officiella kult som skapades omkring »hjältestaden Leningrad» dissonerade emellertid starkt med det motbjudande och starkt nedtystade faktum att massor av oidentifierade mänskliga kvarlevor lämnades kvar i skog- och träskområden runt Leningrad, och tillsammans med odetonerade miner och rostigt krigsmaterial förvandlades till »krigets bråte».

Dahlin skildrar med stor detaljrikedom och stundtals mycket skarpa insikter hur Ingrija, som får officiellt stöd från S:t Peterburgs statsuniversitet och andra statliga strukturer, organiserar sina minnesvakter (expeditioner som ägnas åt letande efter kvarlevorna), deltar i offentliga begravningsceremonier, engagerar sig i patriotisk fostran av studenter och skolbarn, sprider information genom internet, samverkar med andra sökförband samt förhåller sig till myndigheterna och den officiella minnesretoriken. För dess deltagare, som det betonas upprepade gånger, är kriget inte över förrän den sista soldaten är begraven.

De drivkrafter som leder poiskoviki (dvs. Ingrija’s »sökare») i utförande av sitt mångsidiga minnesarbete bottnar ofta i individuella motiveringar, såsom personlig moralisk omvandling eller engagemang med en familjehistoria präglad av kriget, men delvis också i mer prosaiska faktorer så som nyfikenhet, spänning och möjlighet att testa sig själv i de påfrestande situationer som sökarbetet medför. I detta avseende påminner faktiskt sökbandets pendlande mellan vardag och »dödens zon» i syfte att hitta symboliskt värdefulla objekt om det som berömda stalkery från en av Leningradborna bröderna Strugatskys science fiction-noveller sysslade med.

Sett från ett annat perspektiv, har Ingrijas frivilliga samarbete, som studien övertygande visar, sitt ursprung i traditionella religiöst präglade idéer om skuld och ansvar. Vikt av individuell namngivning, anständig begravning av de döda, och särskild förpliktelse att minnas de som stupade »för dig och för mig, för att vi skulle födas» blir särskilt framträdande i detta sammanhang. De kollektiva föreställningar om patriotism, social rättvisa, fosterland och ryskhet är också av principiell betydelse, även om som Dahlin noterar den officiella minneskulturen är både »en bakgrund och i viss mån kontrast som sökrörelsens verksamhet ställs emot» (s.73).

Jag skulle påstå att med den kollektiv-kulturella dimensionen i åtanke, kan Ingrija beskrivas inte bara som community of practice (Dahlin betonar just denna aspekt), utan också som community of cultural memory. Just denna aspekt fick forskaren själv erfara. I sin studie beskriver hon nämligen situationer som tyder på att hon, som den en enda utlänningen i Ingrija, var definitivt utesluten från den nästan sakrala minnesgemenskap som inte öppnas för dem som bara befinner sig bland »oss», även om dessa i viss mån kan betraktas som »våra» (svoi). Kulturellt minne, till skillnad från kommunikativt minne (här refererar jag till Jan Assmans argument), omfattar snarare »de egna, de kära» (rodnyje) som delar samma kulturella referensramar och har internaliserat samma minnestradition genom lång fostransprocess.

I sin antropologiska studie har Johanna Dahlin lyckats att balansera berättelsen om Ingrijas vardag med en diskussion om symboliska och politiska dimensioner av minneskultur i dagens Ryssland. Bokens främsta styrka ligger dock i en utförlig förstahandsskildring av en ganska ovanlig kollektiv minnespraktik som presenteras med sympati, inlevelse och förståelse av dess omedelbara kontext. Det bör dock påpekas att det högst intressanta materialet skulle gynnas av en ännu djupare och mer teoretiskt fokuserat analys av det slag som t.ex. Serguei Oushakine föreslår i sin högst relevanta monografi Patriotism of Dispair: Nation, War and Loss in Russia (2009). Förhoppningsvis fortsätter Johanna Dahlin att vara verksam inom minnesstudiernas fält för att besvara nya forskningsfrågor som hon ställer i slutet av sin studie. Det kan hända att hennes fortsatta arbete i Ryssland kommer att utmana idén som exponeras i bokens titel, dvs. Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Mycket nämligen tyder på att i Ryssland är kriget inte över även om den sista soldaten är begraven.