Indra Øverland och Mikkel Berg-Nordlie

Bridging Divides. Ethno-Political Leadership Among the Russian Sámi

New York: Berghahn Books 2012, 149 sidor. ISBN 9780857456670

Föreliggande bok baserar sig på Indra Øverlands doktorsavhandling (2000), som han tillsammans med Mikkel Berg-Nordlie har skrivit om och redigerat. Den senare har gjort fältarbetsresor för boken under åren 2009–2011. Bridging Divides. Ethno-Political Leadership among the Russian Sámi utgör alltså ett resultat av sexton års forskningsarbete under perioden 1990–2011, delvis inom projektet Russia in Pan-Sámi Politics, ett samarbete mellan NIBR och NUPI.

Denna ytterst väldokumenterade bok handlar om hur problem förknippade med Sovjetunionens sönderfall påverkade de ryska samernas existens. Boken innehåller en ingående analys av mänskliga bemödanden att skapa samiska etnopolitiska organisationer och återuppbygga samisk kultur samt integrera detta projekt i grannländernas politiska strukturer. Detta analyserar författarna genom att behandla det post-sovjetiska återupplivandet av det samiska språket och det nära sambandet med uppkomsten av den ryska samiska etnopolitiska eliten; omorienteringen av samisk utbildning till samiska utbildningsinstitutioner i Norden (en stark grogrund för pan-samiskt nationsbyggande) samt grundandet av de tidiga samiska politiska organisationerna i Ryssland. Som en röd tråd genom boken löper en analys av motsättningar mellan olika falanger i processen i fråga om ledarskap.

Tidsmässigt omspänner boken den post-sovjetiska ryska etnopolitiken under dess formativa årtionden. Författarna analyserar emellertid Kolasamernas samhälle och kultur i ett djupt historiskt perspektiv ända från tiden före den ryska revolutionen i 1917. Presentationen av de tidiga territoriella socioekonomiska enheterna (siyt., sing.) och deras innebörd för samesamhället är nämligen nödvändig för att förstå skapandet av familje- och släktbaserade organisationer (obshchina., sing.) i modern tid.

Bokens titel hänvisar till skiljelinjer mellan den samiska urbana eliten och de rurala grupperingarna samt mellan de ryska samerna och deras etniska släktfolk i Sápmi, samernas landområde som sträcker sig över gränserna till fyra nordiska länder. Det var en enorm utmaning för de tidiga postsovjetiska samerörelsernas ledare att bygga broar över klyftorna. Enligt författarna utgör skiljelinjerna även idag en lins genom vilken man kan uttolka politik om ursprungsfolk på Kolahalvön.

Författarna poängterar att rysk politik som rör samer (och andra ursprungsfolk) koncentrerar sig på kultur. Begreppet är centralt för författarnas beskrivning och analys: Samekulturen utgörs av de sociala praktiker och symboler som anses vara samiska av dem som anser sig vara samer. Att befrämja samisk kultur utgör därför en central fråga för det politiska projekt som boken behandlar. Med sin definition av kultur lyckas författarna göra begreppet hanterbart samtidigt som de med hjälp av det empiriska materialet visar hur etnicitet manifesterar sig genom kultur men också hur kulturformer kan politiseras.

Antropologisk forskning betonar kunskap erhållen från flera källor. Författarna följer denna metod: Insamlingen av det empiriska materialet skedde genom deltagande observation samt intervjuer på Kolahalvön. Primärmaterialet kompletteras med sekundärmaterial, främst från historiska källor samt den bild media, närmast lokal tidningspress, förmedlar av de ryska samernas existens. Analysen sker i ett jämförande perspektiv. Författarna begrundar forskningsetiska frågor samt återkommer till metodologiska frågor i flera kapitel. De visar prov på reflexivitet, grunden för etnografisk forskning.

Författarnas retoriska fråga »Vilka är de ryska samerna?» analyseras i flera kontexter, men nordisk samepolitik sedan 1950-talet intar en central plats. Nationella och internationella sameorganisationer och konferenser har gett politiska utlåtanden som utmynnat i en allmän ideologisk princip: Samerna utgör inte endast en etnisk minoritet; de är ett ursprungsfolk med allt vad det innebär politiskt och kulturellt. Även pan-samiskhet betonas. Olika uppskattningar av antalet samer i Sápmi varierar enligt olika kriterier för vem som anses vara en same. Frågan är knepig eftersom ett mera eller mindre behärskande av olika samiska språk ofta är officiellt avgörande för att en person skall gälla som same. I motsats till sina skandinaviska och finländska grannar har de ryska samerna under historiens gång stått utanför all transnationell mobilitet. De utgjorde en grupp bland 26 andra officiella nordliga ursprungsfolk fram till Sovjetunionens sönderfall och var isolerade från nordiskt samiskt samarbete. Grundandet av Assotsiatsiya kolskikh saamov 1989 samt Obshchestvennaya organizatsiya saamov murmanskoy oblasti 1998 ledde till nordiskt samarbete. På grund av den ryska ekonomiska recessionen spelade de nordiska samerna en viktig roll både ekonomiskt (projektunderstöd) och kulturellt (byggandet av samisk självmedvetenhet).

Författarna diskuterar etnicitetsfrågor (samer, Komi, ryssar) i ryska Sápmi på ett sensitivt och mångskiftande sätt: Etnicitet synes närmast vara en fråga om perception, något som också illustreras i ett av bokens appendix där en äldre samekvinna lägger fram sin syn på tillhörlighetsfrågor. Fastän beskrivningar av ett numerärt sett litet folk lätt leder till generaliseringar aktar sig författarna här liksom i andra delar av boken att presentera enkla slutledningar. På några få ställen kunde de dock ha uttryckt sig mer specifikt. Analysen av en empiriskt sett väl underbyggd fallstudie om ett norskt-ryskt utbytesprogram på undervisningens område ger intressanta inblickar i skillnaderna i respektive lands verksamhetskultur. Detta kunde ha sagts rent ut som en slutledning.

De så kallade socialistiska principerna hade förödande effekter på samernas form av nomadism. Inte minst utplacerandet av barn i internatskolor innebar existentiella och praktiska följder för familjerna och berövade själva grunden till samernas utkomstkällor.

Trots dekret från högre nivå om samernas rättigheter till sina älvar på Kolahalvön förlorade samerna kontrollen över dessa i och med de utländska turismföretagens framfart och inte minst på grund av ignorans i dessa frågor mellan tvistande auktoriteter. Fastän rennäringen överlevde levde renskötarnas hjordar under ständigt ökande hot av olaglig jakt under laglöshetens ramar. Författarna ställer kritiskt olika källor mot varandra och framhäver komplexa relationer mellan till exempel renskötarna och militären. Den sovjetiska industrins kollaps med medföljande minskad miljöförstöring lyckades inte rädda renskötarnas situation som tedde sig dystrare än någonsin: Cirka 80 procent av dödsfallen bland ryska samer år 1990 berodde på onaturliga orsaker såsom mord och självmord. Alkoholmissbruk samt ofrivilligt celibat bland samiska män i alienationen utgjorde »häxtriangelns» två övriga hörn, enligt en informant. Kvinnorna hörde inte till brigaderna på tundran utan hade flyttat till städer på Kolahalvön.

Återupplivningsprocesser av de samiska språken kännetecknades av problem förknippade med liknande fall rörande minoritetsspråk i Ryssland (men även globalt) dvs. russifiering, demografiska förändringar, interna motsättningar mellan aktivister, lärare och lokal befolkning. Problemen var grava – samerna var få till antalet. Forskarna anlägger ett viktigt generationsperspektiv i sitt resonemang. En detaljerad och fängslande beskrivning av den sovjetiska lingvistiska intelligentsians inbördes kamp rörande samespråkets [Kildin Sámi, Russian Sámi] revitalisering under 70- och 80- talet ger vid handen att den första post-sovjetiska samepolitiken föddes ur samma källa. Författarna hävdar att det nordiska och rysksamiska samarbetet på undervisningens område, som inleddes på 90-talet kommer att ha långtgående följder för etnopolitiken på Kola-halvön.

Den urbana intelligentsians redan klassiska roll i etnisk revitalisering världen över besannades även beträffande de ryska samerna. Som en följd av ukrupneniye fick denna process en viktig könsaspekt. Ett flertal kvinnor sökte sig till urbana centra och skaffade sig högre utbildning. De utgjorde en drivande kraft i den etnopolitiska mobiliseringen.

Boken är i högsta grad läsbar och medryckande trots att referenserna i texten är många. Bokens sju appendix innehåller förutom en ordförteckning, tabeller över beräkningar av samisk population, statistiska uppgifter om samiska språk, samt glimtar från själva fältarbetet om frågor som behandlats i själva brödtexten. Dessa texter ger kärnfull information. Komplex etnisk tillhörlighet i turbulens får ett ansikte och lockar läsaren att i framtiden ta reda på »hur gick det sen»? Bokens bitvis täta text vinner på konklusionerna i kapitel sju där de centrala frågorna om nordiskt och samiskt samarbete utkristalliseras. De tidiga ledarnas insatser bar långt: De ryska samerna lyckades skapa en egen etnopolitisk infrastruktur och utforma sin framtid i egenskap av ett gränsöverskridande folk. Det sistnämnda kanske utgör en bidragande orsak till att inget organ inom rysk samepolitik på 2000-talet anses bland samerna officiellt representera dem alla?