Morten Jentoft

Radio Moskva. Nordmenn i Sovjet-propagandaens tjeneste

Oslo: Gyldendal 2012 240 sidor. ISBN: 9788205420328

»Det norske folk takker sovjethæren, som var den første som brakte frihet til det nordlige Norge» (Kristian Haldorsens mapp. Referat av sändning från Radio Moskva 5.8.1957. Norska underrättelsetjänstens arkiv, PST). Detta budskap sändes från Radio Moskva den 5 augusti 1957. Hyllningar till Sovjetunionen var stående inslag i den skandinaviska redaktionens program från Radio Moskva som lyfte fram Sovjetunionens och kommunisternas insats för att befria Norge från den nazistiska ockupationen.

I den här populärvetenskapliga boken av den norske journalisten Morten Jentoft berättas den okända, dramatiska historien om den norska redaktionens verksamhet inom Radio Moskva. Jentoft har arbetat många år som utrikeskorrespondent i Moskva och Helsingfors och perspektivet är norskt. Men boken handlar även om de svenska medarbetarna vid radiostationen eftersom svenskar som Sixten von Gregefelt, Märtha Schulz och Bertil Wagner var pionjärer när det gällde sändningar på skandinaviska språk från Moskva. Även unga språkutbildade ryssar engagerades, exempelvis historikern Aleksander Kan som sedan blev professor i Uppsala.

Med hjälp av dokument från Riksarkivet i Oslo och norska säkerhetspolisens arkiv, källmaterial från olika ryska statsarkiv, från finska utrikesdepartementet och norska radions interna digitala arkiv samt intervjuer, tecknar Jentoft en lång rad fängslande personporträtt från 1930-talet och framåt från Radio Moskva. Han belyser de komplicerade riskfyllda förhållandena som de norska kommunisterna levde i under exil i Moskva – en balansgång som förmedlare mellan hemlandet Norge och Sovjetunionen, som ville nå ut med en positiv bild av världens första socialistiska stat. Det rådde starka motsättningar mellan norska ambassaden i Moskva och de norska kommunisterna vid Radio Moskva, vilka anklagades för att sprida kommunistpropaganda för att påverka opinionen i hemlandet.

Radion var ett nytt medium och Sovjetunionen förstod att utnyttja radiosändningar för att nå ut med den kommunistiska internationella propagandan där Radio Moskva blev en central del. Nyhetssändningarna rapporterade om amerikanska styrkor som opererade i norska farvatten och Nato-övningar i Nord-Norge skildrades detaljerat och spred oro. Norska utrikesdepartementet och säkerhetspolisen, Etterretningstjenesten, följde uppmärksamt sändningarna.

Jentoft har analyserat referaten och innehållsanalyserna av 1950–1959 års radiosändningar som bevarats på Riksarkivet i Oslo. Av dessa framgår också att lyssnare i Norge uppmanades att skriva till Radio Moskva. »Ukens postkasse» blev ett populärt inslag. Men många insändare var fejkade, skrivna av redaktionen. Jentoft visar hur Radio Moskva använde sådana insändare som instrument för att få fram den politiskt korrekta sovjetiska synen till utlandet. Tyngdpunkten i Jentofts framställning ligger på Radio Moskvas pionjärtid under andra världskriget och första efterkrigstiden, innan Sovjetunionen flyttade sin uppmärksamhet från Skandinavien till Tredje världen under 1960-talet.

På 1930-talet hade många kommunister från hela världen sökt sig till Moskva för att få utbildning vid den internationella Leninskolan. Breven hem berättar om studier i leninism-marxism och illegalt politiskt arbete för den stora kampen att förändra världen. Kontakterna med den tyska arbetarrörelsen var intensiva och de första radiosändningarna från Radio Moskva var på tyska. Men Stalins hot om att förinta var och en som »genom gärningar och tankar hotade den socialistiska statens enhet» spred skräck. Ett enda oförsiktigt uttalande och människor kunde försvinna i koncentrationsläger. Särskilt utlänningar internerades vid minsta misstanke om spioneri eller sabotage. Även de skandinaviska medarbetarna vid Radio Moskva drabbades av förföljelserna mot icke partitrogna och övervakningen fortsatte under efterkrigstiden. Skandinaverna var mycket medvetna om övervakningen av KGB och att alla deras kontakter synades. Men här har Jentoft inte fått tillgång till ryskt källmaterial utan refererar endast till enstaka aktörers vittnesmål som inte kan bekräftas av skriftliga källor.

Nyhetssändningarna under andra världskriget från de olika fronterna blev enligt Jentoft viktiga källor för den illegala norska pressen och betydde mycket för det nazistiska motståndet i Norge. Radio Moskva var bland de första som skildrade förhållandena i de tyska koncentrationslägren. Den tyske nobelpristagaren i litteratur Thomas Mann, som lämnat Tyskland 1933 i protest mot den nazistiska diktaturen, bereddes plats i sändningarna trots att han betraktades som en konservativ borgerlig författare men blev ändå en viktig röst i den antifascistiska kampen. Den norska redaktionen sände fem gånger om dygnet mot Norge. I juli 1942 exempelvis startade den första sändningen klockan 8.40 på morgonen, och sista sändningen kom på natten halv två.

Under kalla kriget blev människor brickor i spelet mellan öst och väst. Precis som i Sverige drabbades också kommunister i Norge av yrkesförbud eftersom de betraktades som säkerhetsrisker. Eivind Svendsen exempelvis, norrmannen som under kriget kommit i kontakt med kommunisterna i motståndet mot nazisterna, fick först en eftertraktad tjänst som socialassistent på Svalbard. Men efter att säkerhetspolisen ingripit fråntogs han jobbet. Detta fall av yrkesförbud våren 1955 väckte uppmärksamhet i Norge och resulterade i att han av Norges Kommunistiska Parti sändes som journalist till Radio Moskva. Det var en tid av stora omvälvningar och omprövningar i Sovjetunionen. Uppgörelser med tidigare maktmissbruk och terror pågick. Den aggressiva kalla-krigs-retoriken mattades avsevärt efter Stalins död och norska underrättelsetjänsten noterade en försiktig kursändring i sändningarna bort från konfrontationspolitiken som brännmärkte norska regeringen som amerikanska lakejer. Men det skulle dröja länge innan Nikita Chrusjtjovs angrepp på Stalins politik som inneburit förföljelse och död för miljoner oskyldiga människor, nådde utanför de innersta partikretsarna.

Slutet av 1950-talet var en glanstid för Radio Moskva. Uppskjutningen av Sputnik I, världens första rymdsattelit, blev en medietriumf för Sovjetunionen och likaså nyheten den 12 april 1961 om Jurij Gagarin som den första människan i rymden. Däremot hade radiostationen haft svårigheter att försvara Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956.

Många av radioveteranerna, som exempelvis Mai Wesenberg som arbetade i 20 år vid Radio Moskva och länge hyste en gränslös beundran för den store mäktige Stalin, berättar om svårigheterna att återvända till Norge på 1960-talet, hur de möttes av misstänksamhet inte bara av sina närmaste utan också av norska underrättelsetjänsten och övriga norska myndigheter som anklagade dem för att ha ställt sig i Sovjet-propagandans tjänst.

Många fotografier av de norska medarbetarna och deras familjer samt personregister förhöjer bokens värde, men man hade gärna velat veta ännu mer om deras tankar och åsikter och om, och i så fall hur, de förändrades. Tyvärr saknas en diskussion av källäget och värdering av de källor som Jentoft kunnat ta del av. Hur värderar han exempelvis materialet från de tre ryska statsarkiven som han fått ta del av: brister, luckor, undanhållande av information eller generöst tillmötesgående?

BBC-sändningarna från fronterna under andra världskriget har blivit legendariska, men sändningarna från Moskva har inte ägnats mycket uppmärksamhet trots att de uppenbarligen spelade en minst lika viktig roll. Jentofts bok är därför ett värdefullt pionjärarbete som ger viktiga inblickar i 1900-talshistorien.