Kari Aga Myklebost & Stian Bones (red.)

Caution & Compliance. Norwegian–Russian Diplomatic Relations 1814–2014

Stamsund: Orkana Akademisk 2012 202 sidor. ISBN 9788281041585

Det är länge sedan diplomatisk historia var på modet. Under de decennier då sociala konflikter och kulturella föreställningar har dominerat det historievetenskapliga fältet, har forskning om vad som lite nedsättande har beskrivits som vad »one damn clerk wrote to another» värderats lågt. En förändring kan vara på väg i takt med att det diplomatiska fältet vidgas och intresset också riktas mot idéer om »public diplomacy».

I sin inledande artikel i denna konferensantologi, som omspänner tvåhundra års norsk-ryska och norsk-sovjetiska diplomatiska relationer, skiljer britten Patrick Salmon, chefshistoriker på Foreign and Commonwealth Office, mellan en gammal och en ny diplomati. Den senare utvecklades i och för en modern stat där externa och interna angelägenheter inte längre hölls isär, och där diplomatin ofta var underkastad överstatliga institutioners makt. Denna moderna diplomati var emellertid inte bara förbehållen de demokratiska staterna, utan hade också ett totalitärt ansikte. En annan form av underkastelse kan enligt Salmon utläsas ur de nazistiska och kommunistiska staternas diplomati, präglad av cynism, hållningslöshet och en ambition att vinna så många fördelar som möjligt på andra, svagare staters bekostnad. Salmon urskiljer till sist också en »ny-ny» diplomati för den postkommunistiska världen, kännetecknad av orientering mot nya frågor som miljöförstöring och terrorism, av nya icke-statliga aktörer såsom popstjärnor, av ny teknik och av ökat regionalt och internationellt samarbete mellan länder och utrikesadministrationer.

Man kan beklaga att bokens övriga norska och ryska författare inte alls tar upp de trådar som Salmon så elegant lägger ut i bokens inledningskapitel. Det hade framför allt varit intressant att i bokens avslutande del läsa ett kapitel som systematiskt hade analyserat skillnaderna mellan tsarrysk och sovjetiska diplomati gentemot Norge, och omvänt hade granskat norsk diplomati gentemot de olika ryska staterna. I stället har flera kapitel en påtagligt »gammal» diplomatisk-historisk utgångspunkt i så måtto att de skildrar de stora gestalterna, konsulerna och ambassadörerna, både på den norska och den rysk-sovjetiska sidan, och deras korrespondens med det land de representerat eller den främmande makten. Dessa gestalter får stundtals verka i ett historiskt och samhälleligt tomrum som inte alltid tjänar till att öka läsarens intresse. Några texter är synnerligen enkla biografier, kompletterade med okommenterade diplomatiska rapporter som knappast fyller någon meningsskapande funktion.

Lyckligtvis rymmer antologin också mer substantiella och intresseväckande bidrag, och även några guldkorn. Redaktören Kari Aga Myklebost ger utifrån Norges förste diplomat i Ryssland Nikolai Prebensen en inträngande skildring av hur den nya, från unionen med Sverige skilda norska staten från 1905 söker skapa sig en självständig plats i det internationella samfundet, inte bara genom arbete för territoriellt erkännande och neutralitet i det europeiska stormaktsspelet, utan också genom satsning på att främja norsk handel och skeppsfart, inte minst i de nordligaste territorierna.

Den norske diplomaten, som förestod den norska legationen i Sankt Petersburg under de oroliga åren från 1906 till 1918, var en hårt arbetande man som starkt bidrog till att utveckla de ekonomiska relationerna mellan länderna under de dynamiska åren före första världskriget. Det var emellertid också Prebensen som fick lägga ned den normala diplomatiska verksamheten i Petrograd sedan bolsjevikerna tagit makten där i november 1917, allt för att undvika aktiviteter som kunde tolkas som ett norskt erkännande av kommunistregimen. Prebensen beskrivs i hela sin diplomatiska gärning som en modest och balanserad man, och hans hållning till grannstaten, byggd på en gedigen erfarenhet att man inte bör provocera den ryska stormakten eftersom »Ryssland aldrig glömmer» (s. 83), har också fått ge boken dess titelord: försiktighet och undfallenhet.

Ett annat högintressant kapitel, skrivet av de erfarna sovjetforskarna Åsmund Egge och Sven G. Holtsmark, tar fasta på relationen mellan den sovjetiska diplomatin i Norge och den norska vänstern under mellankrigstiden. Det norske Arbeiderparti var ett kommunistiskt parti, vilket framträdde ännu tydligare sedan en partisplittring 1923 lett till att Norges Kommunistiske Parti bildats, anslutet till och närstående det sovjetdominerade Komintern. Författarna drar den komparativa slutsatsen att »den norska arbetarrörelsen i många år stod långt närmare de sovjetiska kommunisterna än vad som var fallet i de andra skandinaviska länderna» (s. 101). Deras följdsats är att det radikala, revolutionära tänkandet i den norska arbetarrörelsen på olika sätt kom att göra de sovjetiska diplomaternas arbete i Norge lättare i jämförelse med i Sverige och Danmark.

Kapitlet belyser åskådligt de olika formerna av kontakt och samarbete mellan sovjetiska diplomater och norska kommunistpolitiker och fackföreningsrepresentanter. De förra fick via de norska »kamraterna» tillgång till hemligstämplad information från den norska regeringen och riksdagen. Det norska arbetarpartiets parlamentsgrupp gav direkt politiskt stöd åt sovjetdiplomaters ansträngningar att påverka Norge i frågor om politiskt erkännande av och etablering av handelsförbindelser med sovjetstaten. Norge erkände de jure Sovjetunionen i februari 1924. Även på andra sätt kunde Sovjetunionen via de norska kommunisterna påverka det politiska livet i Norge, men det var ingen enkelriktad process, visar Egge och Holtsmark, utan också den norska vänstern drog kommersiella och politiska fördelar av förbindelsen. Denna påverkan var starkast på 1920-talet, eftersom det norska kommunistpartiet fick allt svagare politiskt stöd och 1930 miste alla sina platser i stortinget.

Föga förvånande får övergången från sovjetisk till postsovjetisk tid litet utrymme, trots att boken gör anspråk på att spänna över hela perioden fram till 2014. En aspekt med både historisk och framtida inriktning tydliggörs dock och ligger som ett slags underström i hela boken. Även om huvudstäderna Oslo och Moskva ligger långt från varandra, finns i Barentsregionen en närhet mellan människor och samhällen på ömse sidor gränsen som har funnits i åtminstone två sekler. Med sin grund i sociala och ekonomiska relationer har denna närhet förutsättningar att överleva länge än och ytterligare utvecklas, eftersom den bygger på vad som beskrivs som »a popular desire for increased contacts across borders» (s. 195). Perspektivet blir här ett slags folklig diplomati som definitivt tillhör den »ny-nya» tiden.