Hilde Katrine Haug

Creating a Socialist Yugoslavia. Tito, Communist Leadership and the National Question

London: I.B. Tauris 2012 304 sidor. ISBN: 1848850514

Det socialistiska Jugoslavien bestod i 50 år, 1942–1992. Det styrdes av Jugoslaviska kommunisters förbund med Josip Broz Tito som obestridd ledare. Staten upplöstes genom ett blodigt krig mellan de sydslaviska nationer som gett den dess namn. Mellankrigstidens Jugoslavien föll sönder under andra världskriget på grund av nationella motsättningar. De jugoslaviska kommunisterna bekämpade under kriget utländska styrkor och inhemska nationalistiska grupper och vann legitimitet för sitt socialistiska styre bland annat genom att hävda att de kunde lösa den nationella frågan. Hilde Katrine Haug beskriver i sin bok Creating a Socialist Yugoslavia. Tito, Communist Leadership and the National Question den socialistiska ideologins betydelse för partiets olika försök att lösa etniska och nationella konflikter.

Boken är välskriven och fokuserad. Den bygger på såväl arkivmaterial och officiella dokument som jugoslavisk och internationell forskning i ämnet. Syftet är att undersöka hur det jugoslaviska kommunistpartiet uppfattade den nationella frågan och hanterade nationella konflikter i det socialistiska och multinationella Jugoslavien (sid. 3). Jugoslavien var en federation av sex republiker. Varje republik utgjorde en särskild nations hemrepublik: Kroatien var kroaternas republik, Slovenien slovenernas och så vidare. Bosnien-Hercegovina var speciell som hemrepublik för tre nationer: kroater, serber och – från 1968 – den nyskapade nationen bosniska muslimer.

Partiets ledande ideolog, Edvard Kardelj, väntade sig att nationernas betydelse skulle minska genom socialismens utveckling. Det kan noteras att motsvarande uppfattning fanns inom europeisk och amerikansk samhällsvetenskap: Utvecklingen av välfärdsstater under efterkrigstiden skulle göra nationella konflikter irrelevanta. Som vi vet stämde detta inte.

Författaren kartlägger omsorgsfullt diskussionerna kring hur de konflikter som uppstod skulle lösas och hur lösningarna formulerades i enlighet med det jugoslaviska socialistiska programmet. Särskilt visas semantikens betydelse för konfliktlösningen. Att vara »jugoslav» skulle innebära att behålla sin etniska och nationella identitet och samtidigt uppgå i en jugoslavisk identitet, som förenade alla nationaliteter i den multietniska staten. Detta visade sig dock vara ogenomförbart i praktiken. Under vissa tider var jugoslavismen som idé helt omöjlig att hänvisa till.

Centrala nyckelbegrepp inom den jugoslaviska socialismen förblev opreciserade. Det visade sig vara betydelsefullt eftersom detta gav möjlighet till flexibilitet och policyförändringar. Huruvida det var den etniska »nationen» eller republiken som var suverän klarlades aldrig; därför åberopades i konkreta situationer det ena eller andra allt efter lämplighet. Besluten presenterades som grundade i den jugoslaviska socialismen, vare sig de gällde decentralisering eller centralisering av makten. Tidigare forskning har visat detta; det nya med Haugs bok är att fokus sätts på hur den legitimerande argumentationen är förankrad i den jugoslaviska socialistiska grundsyn som formulerades som svar på Stalins kritik av Jugoslaviens politik 1948.

I praktiken formulerades partilinjen av tre personer, varav Edvard Kardelj var den främste och den som formulerade partiets program i flera skrifter. Eftersom det jugoslaviska kommunistpartiet blev mycket splittrat redan i början av 1960-talet kom Tito att bli den som avgjorde vilken av de stridande falangerna inom partiet som segrade och vars linje således blev partiets beslut. För partiets sammanhållning var det avgörande att partimedlemmarna accepterade Tito som den slutliga beslutsfattaren. Man kan undra varför det var så viktigt att besluten visades vara förankrade i partiideologin. Haug ställer inte den frågan – mitt tentativa svar är, att det kanske var mer betydelsefullt för partimedlemmarna än för befolkningen i gemen. Internationellt var det naturligtvis viktigt att visa att det socialistiska Jugoslavien följde sin linje.

Haugs konkreta redogörelse ger en god empirisk grund för vidare forskning, till exempel jämförande studier av hur andra makthavare »styrs» av sina ideologier eller prövning av hypoteser om specifikt vad i en legitimerande argumentation som det är viktigt att kommunicera. En avgörande skillnad är naturligtvis om de jämförda partierna har maktmonopol eller inte.Tito hade en pragmatisk inställning till de konflikter landet genomled. Haug framhåller att det viktiga för honom var att säkra kommunistpartiets ledande roll. Det ska tillfogas att mandatet för detta var partiets lösning av den nationella frågan: den jugoslaviska socialismen.

Författarinnan tycks överraskad över att Tito slog till så hårt mot den så kallade Praxisgruppen. Den var en alljugoslavisk marxistisk oppositionsrörelse som verkade 1968–1975. Gruppen var internationellt känd; dess ledande personligheter var filosofer och sociologer i främst Belgrad och Zagreb. Praxisgruppen kritiserade Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet från vänster – den hävdade inte att något annat parti skulle styra Jugoslavien, men ansåg att partiet förrådde sin egen socialistiska övertygelse genom sin politik. Praxisgruppen ifrågasatte med andra ord det jugoslaviska kommunistpartiets legitimitet utifrån dess egna utgångspunkter. Gruppens kritik innebar därför ett synnerligen allvarligt hot mot Titos och det jugoslaviska kommunistpartiets legitimitet.

Medlemmarna i Jugoslaviens kommunisters förbund hade det gemensamt att partimedlemskapet gav dem tillträde till makten. Därför behövde de partiet. Allt eftersom splittringen i landet fortsatte fann dock politiskt intresserade individer en alternativ maktbas i folkopinionen i den republik där de hörde hemma. Kommunistpartiet blev inte den enda möjligheten att utöva politiskt inflytande. Efter Titos död 1980 fanns inte hans utslagsgivande röst när partibesluten skulle fattas; än mindre hans legitimitet då de skulle genomföras. Partibesluten legitimerades i den jugoslaviska socialismens namn, men de följdes alltmer sällan.

Haug visar hur republiken Serbiens ledare Milosevic slutligen – 1987 – använde de politiska institutionerna och den socialistiska retoriken för att främja serbiska nationalistiska syften. Därmed stod det klart för de flesta partimedlemmar att spelet i fortsättningen gällde Jugoslaviens öde. Den etniska nationalismen ersatte den jugoslaviska socialismen och staten stod inför det krig som skulle innebära dess upplösning. I Jugoslavien fanns diskussioner om att införa politisk pluralism, en slags loyal opposition. En sådan utveckling hade eventuellt fångat upp det all-jugoslaviska intresse som fanns inom vissa grupper trots de svåra nationella motsättningarna. Däremot hade sannolikt inte det jugoslaviska kommunistpartiet överlevt, och detta var otänkbart för Tito. Under 1990-talets krig försvann både Jugoslavien och det jugoslaviska kommunistpartiet.

Haugs bok sammanfattar bra de konkreta politiska, ekonomiska och kulturella faktorer som låg bakom de nationella konflikterna. Författaren följer en fin tradition inom Jugoslavienforskningen – många standardverk i ämnet är goda synteser av den komplicerade dynamik som kännetecknade landet. Boken är värdefull för den som vill fördjupa sin insikt om hur just den jugoslaviska socialismen hanterade den nationella frågan.