Torsten Ekman

Alexander I. Kejsare och fosterland

Helsingfors: Schildts Förlag 2011 300 sidor. ISBN 9789515020512

Alexander I upplevde under sin tid som tsar stora förändringar. I sin ungdom präglades han av sin farmor, Katarina II, och den schweiziske reformatorn Frédéric-César de La Harpe, som förde med sig influenser från det revolutionära Frankrike. I diskussionsklubbar och i andra fora diskuterade Alexander möjliga nya utveck-lingslinjer. Efter att han i 1801 blev tsar genomgick utbildningssystemet betydande förändringar med större tillgänglighet för fler undersåtar, och under ledning av Michail Speranskij effektiviserades statsapparaten. Radikalare förslag, såsom avskaffandet av liv-egenskapen, förverkligades emellertid aldrig. Efter kriget mot Napoleons Frankrike 1812 blev Alexanders styre allt mindre reformvänligt och kom snarare att påminna om fadern, Paul I:s reaktionära styre. Efter Wienkongressen 1815 blev Alexander känd som en motståndare till varje form av radikalisering.

Journalisten Torsten Ekman, tidigare verksam vid Hufvudstadsbladet, tecknar tsarens levnad i biografin Alexander I. Kejsare och fosterland. Det är en välskriven levnadsteckning i vilken författaren tagit fasta på de många motsägelser som utmärkte tsarens regenttid. Bland Alexanders utrikespolitiska framgångar under hans tidiga regeringsår uppmärksammar Ekman först och främst erövringen av Finland och omvandlingen av landet från den östra rikshalvan i det svenska riket till ryskt storfurstendöme. Faktum är att Ekman tidvis intresserar sig så mycket för denna process att det emellanåt är oklart vilket fosterland det är som åsyftas i undertiteln, eftersom den finska utvecklingen i en del kapitel har en betydligt mer framträdande roll än den ryska. Följaktligen får Borgå lantdag, där Alexander tillkännager Finlands nya status, stor betydelse i boken, men till priset av att huvudpersonen nära nog försvinner ur handlingen i detta kapitel.

Talande nog introduceras tidigt i boken Gustaf Mauritz Armfelt. I likhet med flera andra personer som hade kontakter såväl i det svenska som i det ryska samhället, och som på olika sätt fick en betydande roll i den finska utvecklingen efter 1809, får Armfelt en framträdande roll i berättelsen. Detta är ett perspektiv som Ekman håller fast vid ända till sista sidan, där Alexander Armfelt, son till Gustaf Mauritz, introduceras i egenskap av ministerstats-sekreterare i Sankt Petersburg.

När Ekman gör ett bokslut över Alexander I tar han fasta på att skulden för de många motgångarna mot slutet av tsarens styre huvudsakligen lades på Aleksej Araktjejev, rådgivaren som fick benämningen »Alexanders onda genius»: »I Finland är Alexander I alltjämt i dag den ädle härskaren som lyfte upp Finland bland nationernas antal», skriver Ekman och tillägger: »Historien har frikänt Alexander och dömt Araktjejev.» Det hade varit värdefullt om den finska uppfattningen hade kompletterats med den sovjetiska och efterföljande ryska, vilken inte är lika entydig. I den tidiga sovjetperioden framställdes Alexander I, och då särskilt den med åren alltmer reaktionäre tsaren, i dålig dager, men detta kompletterades efter hand av en delvis annan bild då intresset för 1812 års »fosterländska krig» tilltog.

Det huvudsakligen finska perspektivet bidrar till att ge en delvis ny bild av Alexanders styre. Biografin hade dock vunnit på färre utvikningar kring den finska utvecklingen och anekdotiska berättelser om tsaren till förmån för ett ökat fokus på Alexander i sitt ryska sammanhang.