Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Rysslands ekonomiska modernisering

Fil dr i nationalekonomi, forskare, FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, Stockholm, susanne.oxenstierna@foi.se

  • Side: 7-30
  • Publisert på Idunn: 2012-05-15
  • Publisert: 2012-05-15

Abstract: Russia’s economic modernization

The purpose of this article is to analyse Russia’s ongoing modernization and assess its potential for reviving the economy. The modernization launched by President Dmitrii Medvedev in 2009 represents an extension of the economic reforms that had been discontinued after 2004. The article identifies the main problems modernization needs to address and investigates proposed measures. Focus is on the economic-institutional aspects of the modernization programme and the structural problems of the economy. The main findings are that the modernization policy is based on a thorough analysis of the structural problems of the economy and contains a long list of reasonable proposals, but that it is based on a top-down approach, that many problems require political reform rather than economic, and that insufficient attention is given to creating good conditions for expansion and innovation among small and medium-sized enterprises (SME). In addition it is argued that the Russian authorities underestimate the crucial role of civil society and political institutions in the modernization of the economy.

Keywords: Russian economy, modernization, rent-addiction, corruption, SME, civil society

Artikeln bygger på forskning inom FOI:s Rysslandsprojekt. Särskilt tack till de två anonyma granskare som lämnat relevanta synpunkter på det slutgiltiga manuskriptet. Författaren tackar även alla som tagit sig tid att läsa och kommentera de olika utkasten, Carolina Vendil Pallin, Lena Molin, Martin Lundmark, Karolina Gasinska, B-G Bergstrand, Fredrik Westerlund, Lars Leijonhielm, Gudrun Persson och Ingmar Oldberg. Kvarvarande fel och brister är mina egna.

Den ekonomiska krisen 2008–09 bröt den starka tillväxttrend som utmärkte den ryska ekonomiska utvecklingen under 2000-talet. Krisen tydliggjorde att trots den starka makroekonomiska utvecklingen led Rysslands ekonomi av allvarliga strukturproblem som orsakats av stor statlig inblandning i ekonomin, bristande konkurrens och svag strukturomvandling under det senaste decenniet. Sedan 2009 har frågan om hur ekonomin kan moderniseras haft hög prioritet. President Dmitrij Medvedev har identifierat en rad problemområden, till exempel att ekonomin och exporten behöver diversifieras och att all infrastruktur är i stort behov av upprustning. Korruptionen utgör dessutom ett mäktigt hinder och för att investeringsklimatet ska förbättras krävs att rättssäkerheten ökar. Moderniseringen lanserades som svar på dessa utmaningar.

Syftet med artikeln är att analysera varför moderniseringen behövs och om de åtgärder som planeras och till viss del genomförs är tillräckliga för att lösa ekonomins problem. Moderniseringen inriktar sig dels på Rysslands teknologiska efterblivenhet och behovet att få fram högteknologisk forskning och industri som kan konkurrera med importen, dels på institutionella brister som hindrar den ekonomiska utvecklingen. I december 2011 tog Medvedev (2011b) även upp behovet av modernisering av det politiska systemet. Artikeln diskuterar också moderniseringens framtid under Putin. Huvudfokus ligger dock på de strukturella ekonomiska problemen och den institutionella moderniseringen av ekonomin.

Artikeln bygger på primära ryska källor som Medvedevs tal, ryska ekonomi- och finansministeriets prognoser och undersökningar gjorda av enskilda organisationer som till exempel OPORA (den ryska intresseorganisationen för små och medelstora företag). Vidare har ryska ekonomiska tidskriftsartiklar och annan litteratur som diskuterar moderniseringen använts. Moderniseringen som lanserades 2009 är ett helt nytt område inom den västliga Rysslandsforskningen så mycket lite finns publicerat i väst. Artikeln anknyter dock till den västliga och ryska forskningen om de ekonomiska reformerna och transitionsekonomins problem.

Första avsnittet presenterar en del av den ryska forskning och diskussion som följt på olika moderniseringsinitiativ sedan 2009 och knyter an till den västliga litteratur som analyserat de ekonomiska reformerna sedan 1990-talet och framåt. I det följande avsnittet analyseras de strukturella hindren i ekonomin. Tre nyckelproblem har valts ut: 1) bristen på strukturomvandling och subventioneringen av förlustbringande industri, 2) korruptionen och 3) hindren för små och medelstora företag att växa. I det tredje avsnittet diskuteras Medvedevs moderninseringspolitik från Ryssland, framåt! (Medvedev 2009) till de senaste förslagen som kommit i budgettal och andra officiella framträdanden. Därefter undersöks moderniseringens möjligheter de närmaste åren mot bakgrund av de ekonomiska förutsättningarna, civilsamhällets ökande roll och möjligheten till politiska reformer. Det avslutande avsnittet resonerar kring moderniseringens framtid.

Tidigare forskning

Den ryska moderniseringen som inleddes 2009 är ett nytt fenomen och i den västliga forskningen finns mycket få bidrag som rör den nya moderniseringspolitiken konkret (Åslund et al. 2010; Oxenstierna 2010a). I hög grad förklaras detta av att moderniseringspolitiken fortfarande till stor del består av förslag, vilket betyder att det inte går att utvärdera några effekter. Inför presidentvalet mars 2012 har det dessutom varit svårt att veta om åtgärderna kommer att fullföljas. Inom den ryska forskningen och ekonomiska debatten har det funnits en livfull diskussion om moderniseringspolitiken (se till exempel INSOR 2009; Mau 2010, 2011; Kudrin & Sergienko 2011; Radygin et al. 2011). Analyserna utgår från olika konstaterade strukturproblem, till exempel ekonomins beroende av olja och gas, svaga institutioner, teknologiska efterblivenhet och låga innovationsbenägenhet.

Moderniseringspolitiken är inriktad på att modernisera den ryska ekonomin och skapa en mer högteknologisk och innovativ industri. Samtidigt är moderniseringen en fortsättning på 1990-talets omskrivna reformer (se till exempel Gajdar et al. 2008), reformer som fullföljdes under Vladimir Putins första presidentperiod (Åslund 2004). Medvedevs problembeskrivning och argument för modernisering följer de analyser som västliga ekonomer och ryska liberala ekonomer gjort under senare delen av 2000-talet. Centralt är det speciella samspel mellan politik och ekonomi som utvecklats under Putin och bristen på fungerande institutioner som lett till att marknaden har försvagats.1 Krisen 2008–09 fick det politiska ledarskapet att börja agera och trots ett avsevärt BNP-fall genomfördes en framgångsrik krispolitik (Ericson 2009; Oxenstierna 2009). En negativ bieffekt var dock att en ännu större del av näringslivet hamnade under statlig kontroll och återprivatiseringen går långsamt.

Artikelns analys av bristen på strukturomvandling tar sin utgångspunkt i Christopher Gaddy och Barry Ickes (2010) som karakteriserar den ryska ekonomin som rent-addicted, det vill säga beroende av räntorna (eng. rent; ungefär »övervinster») från energiexporten. Räntorna används bland annat till att subventionera förlustbringande industri och är ett led i Putins »vertikal» som tillkommit för att balansera olika särintressen och tillförsäkra deras lojalitet mot regimen. Den styrning av räntorna – rent-management – som har utvecklats under Putin ses som en huvudorsak till ekonomins ineffektivitet. Gaddy och Ickes teori är inte verifierad med empiriska resultat. Ansatsen ger dock en rationell förklaring till varför förlustbringande industri inte läggs ner, varför strukturomvandlingen avstannat efter 20 år av marknadsekonomi och varför energijättarna inte kan beskattas hårdare.2 I övrigt är artikelns ansats nära besläktad med Vladimir Maus analys (2010), det vill säga med en uttalad institutionell ansats i studiet av den ryska ekonomins funktionssätt och med fokus på vad som krävs för en modernisering.

Strukturella hinder

Krisen 2008–09 blev en väckarklocka för den ryska regeringen. Det blev uppenbart att den ekonomiska utvecklingen inte skulle motsvara den gällande ekonomiska strategin, Ryssland 2020 (Ministerstvo ekonomitjeskogo… 2008). I Ryssland 2020 var utgångspunkten att BNP-tillväxten skulle fortsätta med 6–7 % per år, men efter krisen säger de flesta prognoser att BNP kommer att växa med runt 4 % per år. En ny ekonomisk strategi för perioden fram till 2020 är under utarbetande (Ekspert 2011), eftersom det står klart att god makroekonomisk politik inte räcker för att garantera en fortsatt dynamisk ekonomisk utveckling. Trots en förbättrad produktivitetsutveckling under 2000-talet (Kuboniwa 2010) finns avsevärda effektivitetsvinster att göra om Ryssland kan avskaffa de strukturella och institutionella hinder som står i vägen för innovationer och modernisering. Några av de mest allvarliga problemen är ränteberoendet, korruptionen och hindren för småföretagens utveckling.

Ränteberoendet

En stor källa till ineffektivitet i den ryska ekonomin ligger i bristen på strukturomvandling i den gamla »sovjetiska» industrisektorn. Under den ekonomiska krisen blev denna oreformerade sektor dyrare än vanligt för ryska staten då regeringen fick öka på subventionerna för att den skulle överleva.

Bristen på strukturomvandling i den gamla industrisektorn beror på mjuka budgetrestriktioner och vad Gaddy och Ickes karakteriserar som rent-addiction, det vill säga beroendet av övervinsterna i handeln med naturresurser eller ränteberoendet i ekonomin (Gaddy & Ickes 2010). Med ränteberoende avses hur improduktiva sektorer tillskansar sig räntorna för att expandera – och därmed skapa ännu bättre argument för att tillskansa sig mer räntor i framtiden. Räntorna från olje- och gassektorn används på detta sätt av olika särintressen för att hålla industrier (bland annat försvarsindustrin) och regioner under armarna.3 Fördelning eller styrningen av räntorna – rent-management – sker helt utan insyn från allmänheten. I Putins »vertikal» utövas makten över ekonomiska aktörer med andra ord genom direkt inblandning i företagen istället för indirekt genom generella institutioner som lagar, regleringar, skattesystem, finansiell kontroll och revision. Att de stora »strategiska» statliga företagen har haft regeringsmedlemmar i sina styrelser underlättar denna hantering.

De stora olönsamma sovjetiska företag som överlevt transitionen är följaktligen inte bara beroende av subventioner från staten utan också direkt från de ränteproducerande företagen, vilka utan att tillfråga finansministeriet kan tillskjuta resurser utan att detta syns. Genom att de ränteberoende sektorerna är producerande har de hela tiden argument för nya subventioner. Gaddy och Ickes menar vidare att hur råvaruräntorna används i Ryssland, det vill säga att de investeras i improduktiv produktion snarare än konsumeras, härrör från de begränsningar som rådde i Sovjetunionen för användningen av överskotten i råvaruhandeln. Sovjetsystemet tillät inte överdådig konsumtion. Det var svårt att ta ut räntorna i reda pengar eller synlig lyx, men prestigefulla produktionsprojekt kunde startas. Räntorna grävdes därför ned i produktion. Detta beteende lever kvar trots att restriktionerna har försvunnit. Beteendet är betydligt sämre ur effektivitetssynpunkt än om ett råvarurikt land under en prisuppgång använder överskottet till att importera konsumtionsvaror. I detta fall upphör bara konsumtionen när konjunkturen vänder nedåt. Inga nya improduktiva enheter som behöver subventioneras i decennier framåt har skapats (Gaddy & Ickes 2010: 295).

Exemplen med monogoroda, hela städer eller regioner som är beroende av ett enda företag är typiska för detta system (Oxenstierna 2011: 8). De subventionerade kan alltid hota med att om inte subventionerna fortsätter kommer stora anläggningar att överges och tusentals arbetare friställas och hela städer ställas utan försörjning. Bristen på mobilitet och inlåsningen av arbetskraft och kapital blir i det ränteberoende systemet något positivt och rationellt. Arbetskraften hålls som gisslan; utan den får företagen inga fler subventioner eller skattelättnader och kan inte expandera vidare i nya improduktiva anläggningar (ibid.).

I den ränteskapande sektorn består således kostnaderna dels av utvinnings- och produktionskostnader och den samhälleliga räntan i form av skatter, dels av diverse direkta utbetalningar till olika delar av samhället och individer i form av informella skatter och avgifter, extra produktionskostnader (till exempel för mycket arbetskraft och onödiga anläggningar) och prissubventioner som gynnar olika producenter och hushåll. På grund av ränteberoendet i ekonomin fördelas en stor del av det överskott som produceras i den ränteskapande sektorn helt utanför marknaden och utanför den statliga finanspolitiken. Gazprom har till exempel visad förlust under många år och visst var företaget ineffektivt, men en starkt bidragande faktor till företagets virtuella olönsamhet har varit att dess huvudfunktion varit att omfördela resurser mellan olika grupper och aktörer, inte att sälja gas till marknadspris och behandla alla kunder lika.

Att ett stort överskott fördelas på basis av olika särintressen utan hänsyn till vad som är ekonomiskt effektivt eller gynnar ekonomin och medborgarna på längre sikt gör ränteberoendet till ett lika stort problem som mer traditionella former av korruption. Ränteberoendet förhindrar att företag läggs ned och strukturomvandlingen stoppas. Ingen transparens finns i denna räntefördelning vilket gör att ingen kan analysera dess ekonomiska eller sociala effekter eller förutse effekterna av den ekonomiska politiken. Det får dock antas att detta system för styrningen av räntorna är det system som Putin eftersträvat med sin »vertikal»: att olika särintressen får sin del och därmed fortsätter att vara lojala mot regimen, vilket varit av högsta prioritet. Moderniseringspolitiken utmanar dock systemet och i presidentens budgettal 2011 ges flera förslag som skulle styrka den centrala kontrollen – förslaget om att öka beskattningen skulle till exempel både föra resurser till budgeten och öka transparensen i hur räntorna används (se box 2 nedan).

Korruptionen

Sedan slutet av 2000-talet har korruptionen och avsaknaden av rättssäkerhet och ett system som utkräver ansvar av politiker och myndigheter framhållits som svåra hinder för utvecklingen i Ryssland. Jan Leijonhielm et al. (2009: 121) karakteriserar korruptionen som »ett växande gissel». Problemet är inte nytt utan diskuterades redan 2000 i SVOP:s (Sovjet po vnesjnej i oboronnoj politike, Rådet för utrikes- och försvarspolitik) strategi för Ryssland (SVOP 2000). Korruptionen har nu blivit ett institutionellt hinder som riskerar att kullkasta eller kraftigt försvaga alla moderniseringsplaner; den är Rysslands akilleshäl. Korruptionen underminerar rättssäkerheten i affärstransaktioner och äganderätten, och följaktligen undergrävs också benägenheten att investera.

Den internationella uppmärksamhet som den ryska korruptionen fått genom Transparency Internationals Corruption Perception Index (CPI) och andra internationella index (se genomgång i Westerlund 2011: 118–26) har bidragit till debatten i Ryssland (se till exempel Klejner 2011). Under början av 2000-talet förbättrades Rysslands CPI-värde men efter 2004 har landet legat på en lätt negativ trend. År 2011 rankade Transparency International Ryssland som nummer 143 bland 183 länder (Transparency International 2012). Rysslands dåliga ranking har gjort att korruptionen blivit alltmer uppmärksammad av president Medvedev eftersom detta påverkar Rysslands internationella rykte och utländska investeringar. Att bekämpa korruptionen blev ett av presidentens credon. Åtgärder som reformeringen av polisväsendet har genomförts och försök har gjorts att lagstiftningsvägen angripa olika korruptionsproblem.

»Av alla moderniseringens utmaningar, är förmodligen ingen så svår som att minska korruptionen och stärka rättssäkerheten», menar Timothy Frye (2010: 79–80). Han tillägger att det inte är speciellt produktivt att hänföra problemet till »mentalitet»: Snarast är det så att det finns en acceptans för mutor i ett samhälle där makteliten är korrumperad och ingen extern instans kan ställa makthavare till svars. Korruptionen är politisk; samtidigt som den skapar stora kostnader och skadar samhället, tjänar makteliten på den (ibid.). Byråkrater trakasserar små och stora affärsidkare genom att inte tillhanda olika tillstånd eller elektricitet och gör otaliga inspektioner för att pressa företagen på pengar. Detta har underminerat förtroendet för staten. Under 1990-talet låg en del av förklaringen till beteendet i de låga lönerna hos tjänstemän, men idag kan detta inte utgöra någon ursäkt. Korruptionen måste angripas på tre fronter om den ska minska: den tekniska, den moraliska och den politiska.

Ryska Fonden för information för demokrati (INDEM) har gjort flera uppskattaningar av den årliga omsättningen på marknaderna för vardagskorruption. Under perioden 2001–10 uppskattades enligt INDEM den årliga vardagskorruptionen ligga på mellan 3 och 6 miljarder USD, vilket motsvarar under 1 % av BNP (INDEM 2005, 2012). INDEM presenterar också beräkningar för korruptionen inom affärssektorn. Denna marknad uppskattades 2005 till 316 miljarder USD (INDEM 2005) vilket motsvarar drygt 40 % av 2005 års BNP. För senare år finns inte siffran för affärssektorn, men 40 % av 2010 års BNP skulle motsvara 586 miljarder USD, vilket om procentsatsen är korrekt skulle vara storleken på korruptionen 2010.

Korruptionen innebär också att den informella ekonomin är utbredd. Om den under sovjettiden fanns för att det var förbjudet att bedriva affärsverksamhet, existerar den idag på grund av alltför krånglig byråkrati, skatteflykt, önskan att komma undan andra avgifter och ren kriminalitet, men också på grund av stor okunskap om lagar och förordningar. Små och medelstora företag har korta strategier och befinner sig ofta delvis i den informella ekonomin. De kan därför inte fullfölja sin innovationspotential.

INDEM (2007: 5) uppskattar att den informella ekonomin motsvarade 80 % av den legala ekonomin 2007. Andra estimat är mer konservativa vilket beror på att olika definitioner används. I 2008 uppskattade till exempel ryska experter oredovisade obeskattade inkomster till över 40 % av BNP (The Other Russia 2008). Enligt den ryska statistikmyndigheten Rosstat uppgick den grå sektorn 2011 till 16 % av BNP och sysselsatte 13 miljoner personer, eller 17–18 % av den förvärvsföra befolkningen (Ria Novosti 1 april 2011). I dessa siffror ingår inte den kriminella sektorn, det vill säga prostitution, droghandel och smuggling är inte medräknade. Även de lägre estimaten pekar på att problemet är enormt och behöver åtgärdas.

Avsevärd korruption och att en stor del av näringslivet ligger utanför den legala ekonomin visar den ryska ekonomins allvarliga brist på väl fungerande institutioner. Grundorsaken till dessa företeelser är att den högsta makten hellre garanterar social stabilitet genom att tillgodose olika särintressen än att inrätta institutioner som gynnar ekonomisk effektivitet med generella regler som gäller för alla. Så länge som den högsta makten inte ändrar sitt beteende kommer vanliga affärsidkare och tjänstemän fortsätta att kringgå regler för egen vinning.4

Hinder för små och medelstora företag

Enligt den ryska intresseorganisationen för små och medelstora företag OPORA består den småskaliga sektorn idag av 18 500 medelstora företag och ca 5 600 småföretag (OPORA 2010). Småföretagarsektorn bidrar med 21 % av BNP och sysselsätter 17 miljoner människor, vilket motsvarar 22 % av arbetskraften. OPORA:s mål till 2020 är att BNP-andelen ska bli över 40 % och att sektorn ska ha 60–70 % av sysselsättningen.

Tabell 1: Hinder för innovationer i småföretag
Hinder för innovationer Andelsvarande% Hinder för innovationer Andelsvarande%
Brist på resurser inom företaget 60 Begränsande normer och regleringar 7
Brist på finansiering 50 Brist på underleverantörer 6
Stora utgifter för innovationer 40 Brist på teknisk information 6
Osäker efterfrågan 24 Ingen efterfrågan 5
Brist på kvalificerad arbetskraft 18 Styrelsen prioriterar inte innovationer 2
Brist på marknadsinformation 8 Ineffektiv management 2
Källa: Opora (2010: 41).      

Enligt en rysk undersökning är bristen på resurser och finansiering de största hindren för småföretagens innovativa aktiviteter (se tabell 1). Efter krisen har kreditmöjligheterna för små och medelstora företag förbättrats något. Under 2009 etablerade ryska myndigheter en ny utvecklingsbank, Rossijskij bank razvitija samt ett system för att ge lånegarantier för små och medelstora företag. Makthavarna verkar dock inte förstå att det är inom den småskaliga sektorn, inte minst på servicesidan, som potentialen till innovationer och ny tillväxt finns. Fortfarande är det de stora projekten inom traditionella tunga branscher som prioriteras.

Moderniseringspolitiken

Moderniseringen startade med att president Medvedev publicerade artikeln »Ryssland framåt!» på presidentens hemsida (Medvedev 2009). Artikeln ger en problemanalys som i mycket är en kritik av utvecklingen under den senare delen av Putins presidentskap: ekonomins struktur är föråldrad, korruptionen är skrämmande och samhället är för paternalistiskt, det vill säga i mångt och mycket de problem som västliga Rysslandskännare och liberala ryska ekonomer brukar peka på. Medvedev ger sin vision av hur Ryssland ska utvecklas och pekar på att åtgärder behövs som stimulerar högteknologisk forskning och innovationer samt skapar institutionella förutsättningar för en innovativ utveckling. Fem områden ska bilda basen i moderniseringen:

  1. Ryssland ska bli en ledare i produktion, transport och användandet av energi,

  2. kärnkraften ska byggas ut och utvecklas,

  3. IT-teknologin ska ytterligare utvecklas,

  4. IT-infrastrukturen ska byggas ut, inklusive satelliter som kan användas över hela världen, och

  5. landet ska bli ledande inom vissa läkemedel och medicinsk teknologi (Medvedev 2009, se också Oxenstierna 2009: 44; Oxenstierna 2010a: 60–62).

De högteknologiska sektorer som Medvedev har valt ut stämmer inte helt överens med vad andra bedömare menar är högteknologiska sektorer med potential. Keith Crane och Artur Usanov (2010: 99) utgår från OECD:s klassificering där det finns nio produktgrupper som innehåller högteknologiska varor: 1) rymd- och flygteknik, 2) datorer och kontorsmaskiner, 3) elektronik och telekommunikation, 4) farmaceutisk industri, 5) vetenskapliga instrument, 6) elektroteknik, 7) kemiprodukter, 8) annan teknik och 9) beväpning.5 De menar att Ryssland har internationellt konkurrenskraftiga produkter inom fem av dessa områden: mjukvaror inom dator- och kontorsmaskinsindustrin och IT; speciella material, inklusive nanoteknologi; kärnteknologi och annan teknik; rymd- och flygindustrin; och beväpning. Crane och Usanov lyfter fram rymd- och flygindustrin, nanoteknologi och vapenindustri, medan Medvedev framhåller IT-infrastruktur, kärnkraft och farmaceutisk industri. Att Ryssland är framgångsrikt inom IT-branschen, framförallt vad gäller tillämpningen av redan existerande teknologi, vittnar det faktum att uppemot 70 000 ryssar arbetar i amerikansk IT-industri (Heickerö 2010: 19). Ryssland har haft en mycket kvalificerad utbildning för naturvetare och ingenjörer som tidigare skulle arbeta med militär teknologi och inom rymdprogrammet. I dag hamnar dessa personer i hög grad inom den civila sektorn där speciellt utvecklingen av programvaror för informationssäkerhet växer (ibid.).

Energisektorn

När det gäller en effektiv energianvändning har Ryssland en lång väg att gå. De ryska inhemska priserna för energi har legat på 20 % av världsmarknadsnivån vilket inte har inspirerat till någon energiekonomi (Oxenstierna 2009: 43). Enligt RAND (2009: 54) använder Ryssland 3,2 gånger mer energi per BNP-enhet än EU. En energiprisreform som skulle höja de inhemska priserna till världsmarknadsnivå fram till 2012 har legat på is på grund av det höga oljepriset. Energisektorn är i sig en stor energibov och behöver stora investeringar för att kunna effektiviseras och utvecklas. Samtidigt utgör energisektorn en nyckel till övrig industris teknologiska upprustning då ny utrustning i den exportfinansierade energisektorn genererar beställningar i verkstadsindustrin och multiplikatoreffekter.

Ryssland har ett ambitiöst kärnkraftsprogram och hade vid ingången av 2012 33 kärnreaktorer. Fram till 2025 planeras 25 nya reaktorer att byggas. År 2020 planeras 23 % av all inhemsk elektricitet att genereras från kärnkraft, och för 2030 är målet 25 % (Oxenstierna 2010b: 11). Ryssland säljer också kärnteknologi och kärnkraftverk bland annat till Iran, Bulgarien, Kina och Turkiet. Kärnbränsleproduktion är en annan gren av rysk kärnkraftsindustri som har stora utvecklingsmöjligheter eftersom Ryssland har världens näst största kapacitet på anrikning av uran (Oxenstierna 2010b). Kärnkraft är dessutom en av de få fungerande högteknologiska branscher som Ryssland har och det faktum att militär och civil användning ligger inom samma koncern, Rosatom, ger möjlighet att utnyttja den avsevärda kompetens som utvecklats inom den militära kärnforskningen.

Skolkovo

Ett projekt som har förknippats starkt med Medvedevs innovationspolitik är det planerade innovationscentret Skolkovo utanför Moskva. Skolkovo är i sig inget stort projekt, men kännetecknas av undantag och exceptionella former. Företag som ingår i innovationscentret betalar till exempel 14 % istället för 34 % i sociala avgifter och är befriade från den obligatoriska medicinska försäkringen i tio år (Ob innovatsionnom … 2010).

Skolkovo liknar de sovjetiska satsningar och prestigeprojekt som lanserades för att nå speciella prioriterade mål. Lagen begränsar Skolkovos verksamhet till områdena energieffektivitet och energibesparing, kärnkraftsteknologi, rymdteknologi, medicinsk teknologi och strategiska datorteknologier och mjukvaror. Medvedev har framhållit att Skolkovo ska ses som en modell som ska reproduceras på många platser i landet. Många bedömare menar emellertid att projektet framförallt har ett symboliskt värde (Oxenstierna 2011: 10).

Innovationsstrategin

Ekonomiministeriet har på uppdrag av Regeringskommissionen för högteknologi och innovationer utarbetat en innovationsstrategi för hur Ryssland ska bli mer innovativt fram till 2020 (Proekt… 2011. Innovationsstrategin är en detaljerad plan för vad som behöver göras inom alla områden som berör innovationer. Strategin skulle kosta ekonomin 16 000 milliarder rubler, eller ca 530 milliarder USD och den har därför inte antagits formellt av regeringen (Vedomosti 31 augusti 2011).

Strategin tar också upp systemfrågor, till exempel att det statliga upphandlingssystemet måste ändras så det blir möjligt att offerera nya produkter. Med nuvarande system avser endast 25 % av de statliga kontrakten högteknologisk eller kunskapsintensiva varor och tjänster. Innovationsstrategin föreslår stimulansåtgärder via det statliga upphandlingssystemet och skattesystemet. Regeringen har påbörjat arbetet med att förbättra upphandlingssystemen på federal och regional nivå, idag en stor källa till korruption. Bland annat har en webbsida med information om upphandlingarna och kontrakten skapats för att öka transparensen.6 Regeringskommissionen har även etablerat speciella fonder för att främja innovationer och verkar för att medel från existerande fonder ska användas mer aktivt.

Åtgärder för att förbättra investeringsklimatet

Det finns även en moderniseringskommission under presidenten (Komissija po modernizatsii i technologitjeskomu razvitiju ekonomiki Rossii) (Medvedev 2011c). På kommissionens sammanträdande i Magnitogorsk i mars 2011 tog Medvedev upp Rysslands dåliga investeringsklimat och presenterade ett tiopunktsprogram för att komma till rätta med svårigheterna (box 1).

Box 1: Medvedevs tiopunktsprogram för ett förbättrat investeringsklimat
1. Sänka socialförsäkringsskatten (34 %) som idag kan vara hindrande för innovativa företag. 2. Inrätta en speciell funktion som ska ta emot klagomål på byråkrater som är korrupta. Klagomålen ska därefter gås igenom av allmänne åklagaren och publiceras.3. Ge ekonomiministeriet möjlighet att föreslå ändringar i lagar och förordningar som motsäger varandra och försvårar ekonomins funktion snarare än underlättar affärsverksamhet. 4. Starta regionala investeringsinstitut som ska ge hjälp vid investeringar. Tiden att få handlingar antagna och godtagna är på många håll alltför lång. Med hjälp av de regionala investeringsinstituten ska investerare få hjälp med administrativa problem och andra frågor så att investeringarna blir av snabbare. 5. Skapa skiljelinje mellan stat och näringsliv genom att a) sätta upp tidtabell för privatiseringen av statliga företag för de närmaste tre åren så marknaden vet vilka investeringar som kommer att bli möjliga, b) publicera alla företagens planerade upphandlingar och pågående kontrakt och c) ta bort alla ministrar och viceministrar och personer som har en tydlig närhet till regeringen ur bolagsstyrelserna. 6. Stärka minoritetsägare i företag.7. Starta en investeringsfond med 2 milliarder USD som inom 10 år ska bli 10 milliarder USD. Denna fond ska gå in med 10–25 % i olika investeringsprojekt och därmed sänka risken. Förhoppningen är att investeringsvolymen ska växa till 50 milliarder USD.8. Se över lagstiftningen om strategiska företag och begränsningen av utländsk inblandning så att fler företag kan få utländska direktinvesteringar och ta emot utländskt tekniskt kunnande.9. Förbättra alla tjänster som berör investeringar: hur tullen arbetar, hur utlänningar kan registrera sig etc.10. Starta en mobil mottagning under presidentadministrationen i alla regioner som ska ta emot klagomål på lokala och regionala organ.
Källa: Medvedev (2011c)

Medvedevs problembeskrivning är klar. Han pekar på roten till ineffektivitetsproblemen – att politisk makt och näringslivet varit alltför tätt sammanfogade (punkt 5) – och vill stärka minoritets-ägarna (punkt 6) och öppna för utländskt ägande och tekniköverföring i strategiska bolag. Att få igång återprivatiseringen prioriteras (år 2010 skulle 1000 företag ha privatiserats men reellt privatiserade man bara 120). År 2017 är satt som slutpunkt men det är för sent – enligt det privata näringslivets företrädare måste privatiseringen snabbas på (Vedomosti 11 juli 2011). Flera punkter rör hur investeringsklimatet kan förbättras, bland annat genom en investeringsfond för att sprida risker (punkterna 7, 8 och 9).

Frågan är dock om det finns politisk vilja att genomdriva dessa förändringar. Det faktum att det i samtliga stora strategiska företag sitter regeringsmedlemmar i styrelserna och att dessa kan företräda starka särintressen leder inte till att ekonomiska beslut fattas på basis av vinstmaximering eller samhällsnyttan. Däremot underlättar det räntestyrningen och säkerhetsställer att särintressen förblir lojala mot regimen: även om personer byts ut kan ersättarna fortsätta gå maktens ärenden, inte företagets. Det ter sig också lite märkligt att presidentadministrationen ska ta på sig rollen av åklagare i kommuner och regioner där medborgarna är missnöjda (punkt 10), men det visar samtidigt att dessa institutioner inte finns utan måste skapas.

Moderniseringen de närmaste åren

Ekonomiministeriets prognos från maj 2011 visar en moderat tillväxttakt på drygt 4 % för BNP i huvudscenariot och endast 1,8 % i det lägre scenariot (se tabell 2). Under perioden 2012–14 tillåts budgetunderskottet växa. En starkt bidragande orsak är det ökande underskottet i pensionsfonden och att en del av pensionerna måste betalas över den federala budgeten. I och med att pensionerna höjdes 2011 ökade underskottet i pensionssystemet från 1,5 % 2008 till drygt 5 % av BNP 2011. Totalt, inklusive utbetalningarna från pensionsfonden, kostar idag pensionssystemet närmare 10 % av BNP (Gurvitj 2011: 5, 8). Tidigare finansminister Aleksej Kudrin, som förordade ett lägre budgetunderskott, föreslog bland annat en hårdare beskattning av Gazprom och andra energimonopol för att minska effekterna av pensionsökningarna och andra beslut som ökat budgetens utgifter (Prime-Tass 1 juni 2011).

Tabell 2: Ekonomisk utveckling 2011–14
  2011 2012–14
huvudvariant variant A huvudvariant B variant C
Oljepris (USD/fat) 105 72 97 117
BNP, årlig tillväxt (%) 4,2 1,8 4,1 4,2
Realinkomster, årlig tillväxt (%) 1,5 2,0 4,5 5,4
Investeringar, årlig tillväxt (%) 6,0 2,1 8,7 9,7
Export (mrd USD) 504 402 514 578
Import (mrd USD) 309 324 398 426
Budgetunderskott (% av BNP) –1,4 –3,5 –2,4 –1,6
Källa: Ministerstvo ekonomitjeskogo razvitija (2011).

Tabell 3 visar den federala budgeten för 2011 och prognosen för 2012–14. Budgetunderskottet ligger på över 2,7 % 2012 och 2013. Bland annat har försvarsanslagen och kostnaden för socialpolitiken ökat i jämförelse med budgeten 2010–13, vilket motiveras i presidentens budgettal (se nedan). Subventionerna till det olönsamma näringslivet låg 2011 kvar på höga 3,4 % av BNP men ska minska till 2,4 % 2014. I orginalbudgeten 2009 uppgick detta anslag till 2 % av BNP men det fördubblades under krisen (Oxenstierna 2009: 32).

Tabell 3: Federal budget för Ryssland 2011–14

  2011 2012 2013 2014
Federal budget (mrd RUR) 11 022,5 12 198,3 13 431,9 14 293,9
BNP (mrd RUR) 53 385,5 57 447,6 63 519,6 70 252,8
Federal budget som andel av BNP (%) 20,65 21,23 21,15 20,35
Utgiftslag som procent av BNP        
Preliminära utlägg 0,00 0,00 0,53 1,02
Total utan preliminära 20,65 21,23 20,62 19,33
Allmänt statlig administration 1,63 1,38 1,26 1,12
Försvaret 2,87 3,22 3,67 3,92
Säkerhet och rättsväsende 2,30 2,94 3,00 2,84
Subventioner till näringslivet 3,44 3,07 2,65 2,35
Bostadsbyggande och underhåll 0,44 0,17 0,14 0,09
Miljö 0,03 0,03 0,03 0,03
Utbildning 1,03 0,97 0,82 0,67
Kultur 0,16 0,14 0,12 0,11
Hälsa 0,87 0,87 0,71 0,63
Socialpolitik 5,91 6,61 6,46 5,88
Idrott och sport 0,08 0,07 0,05 0,03
Massmedia 0,12 0,11 0,09 0,07
Skuldtjänst 0,66 0,76 0,85 0,91
Mellanregionala bidrag 1,11 0,89 0,77 0,67
Underskott –1,35 –2,73 2,75 –2,35
Källa: Ministerstvo finansov 2011: 13, tabell 2.2 (underskottet); 28, tabell 4.3 (beräkning av BNP); 30–31, tabell 5.1 (fördelning över utgiftsslag).

Ny tillväxtmodell

I budgettalet inför budgeten 2012–14 slog president Medvedev fast att den ekonomiska politikens syfte var att medverka till ekonomins mångsidiga modernisering, effektivisering och konkurrenskraft, uthållig tillväxt och förbättring av investeringsklimatet (Medvedev 2011a). Han påpekade att Ryssland behöver en ny tillväxtmodell under de närmaste åren. Den nya modellen ska utmärkas av privata initiativ, effektiva offentliga tjänster och finansiell och real infrastruktur av hög kvalitet.

En viktig förutsättning för denna tillväxtmodell är långsiktig hållbarhet i budgetsystemet. Medvedev pekade på brister i den statliga styrningen som måste åtgärdas. Det finns lagar men det brister i tillämpningen och ofta saknas utarbetad praxis med följd att det krävs »handpåläggning» i alla frågor för att de ska genomföras på rätt sätt. När genomförandet uteblir eller är bristfälligt blir den statliga styrningen ineffektiv. Enligt Medvedev fungerade inte skattelättnader för innovativ utveckling som det var tänkt och det är fortfarande svårt att bilda företag eller ekonomiska enheter vid forskningsinstitut som vill kommersialisera sina resultat. Svårigheterna att få finansiering för innovativa projekt och hantera frågorna kring intellektuell egendom utgör andra problemområden (ibid).

Box 2: Inriktningen av den ekonomiska politiken 2012–14

1. Den kortsiktiga finanspolitiken ska integreras med de långsiktiga strategierna för ekonomins utveckling. Under 2012 kommer en ny prognos för landets utveckling antas tillsammans med en budgetstrategi. Från och med 2012 ska program/målbudgetering införas på alla nivåer.2. Från och med 2015 ska reglerna kring utnyttjandet av olje- och gasinkomster samt budgetunderskottets storlek vara satta. Budgeterna 2013 och 2014 ska utarbetas som om dessa regler redan fanns.3. Under 2012–13 kommer skattesatserna till socialförsäkringssystemet minskas från 34 till 30 % och för småföretag och organisationer till 20 %. Samtidigt ska förslag för pensionssystemets utveckling och övriga socialförsäkringar utarbetas.4. Skattesystemet ska moderniseras. Olje- och gassektorn ska beskattas hårdare och tobaks- och alkoholskatter höjas. Införandet av en lokal fastighetsskatt ska påskyndas.5. Budgeten ska inriktas på att förbättra befolkningens sociala situation. Finansiering av höjning av militärens och motsvarande tjänsters löner och förmåner ska prioriteras. En viktig källa till finansieringen är försäljningen av statlig egendom. 6. De statliga utgifterna måste effektiviseras bland annat genom att rationalisera de statliga strukturerna. Sociala tjänster ska konkurrensutsättas genom att tillåta andra organisationer att erbjuda dessa.7. Statens roll i näringslivet ska minska. Regeringen ska förbereda försäljning av aktier i nyckelföretag (undantagna är företag av infrastrukturell och säkerhetspolitisk betydelse) för att attrahera investeringar och skapa konkurrens. 8. Det statliga upphandlingssystemet ska ändras i grunden. Det ska finnas ett enhetligt federalt kontrakteringssystem. Processen ska vara transparent och det måste vara möjligt att sluta kontrakt som löper över budgetåren.9. Nya former för samarbete mellan staten och entreprenörerna ska utvecklas så att entreprenörerna kan få ett långsiktigt stöd för utvecklingen och kommersialiseringen av produkterna. En ny myndighet för exportkrediter ska bildas. Den nya fonden för stöd till direktinvesteringar ska påbörja sitt arbete.10. Förändringar av budgetkodexen som föreslogs 2008 ska genomföras.11. Maktfördelningen mellan den federala, regionala och loka nivån måste effektiviseras (presidenten har tillsatt arbetsgrupper som arbetar med dessa frågor). Detta kommer att kräva förändringar i budgetkodexen och skattelagstiftningen.12. Regeringen ska genomföra Konceptet för ett integrerat informationsbehandlingssystem för hanteringen av de offentliga finanserna (elektronisk budget) för att skapa de bästa förutsättningarna för transparens och kontroll.
Källa: Medvedev (2011a).

Till skillnad från länder med en mer diversifierad ekonomi kan, enligt Medvedev, inte Ryssland tillåta sig att ha ett kroniskt budgetunderskott och hög statsskuld. Ekonomin får inte vara så beroende av omvärlden som nu – Ryssland ska även fortsättningsvis vara försiktig med att låna pengar i utlandet. Inkomsterna från överpriser på olja ska sparas i en buffertfond, den så kallade reservfonden. Stabil makroekonomi, låg inflation och rimlig skatte- och skuldnivå ska vara Rysslands konkurrensmedel i kampen om investeringsresurser (Medvedev 2011b). Budgeten 2012 ska bli ett avstamp för den nya politiken som ska genomföras 2013 och 2014. Medvedev beskriver 12 viktiga inriktningar för den ekonomiska politiken (se box 2).

Intressanta punkter i inriktningen är de normer som ska införas för att öka transparensen i hur olje- och gasinkomster används (jämför punkt 2 i box), att gas och olja ska beskattas hårdare (punkt 4), samt en strävan efter att förtydliga ansvarsfördelning, skapa förutsättningar för transparens och införa uppföljnings- och kontrollsystem för vad som faktiskt görs. En ökning av transparensen och förslagen till hårdare beskattning av olja och gasinkomster är också förändringar i rätt riktning om ränteberoendet som beskrivits ovan ska minska. Fortsatt privatisering av näringslivet (punkterna 5 och 7) är en förutsättning för mindre statlig inblandning och ökad konkurrens. Regeringen har dock dragit ut på annonseringen av vilka större företag som kommer säljas under de närmaste åren.

Ökad konkurrenskraft genom externt ankare

I december 2011, efter 18 års förhandlingar, godkändes slutligen Ryssland som medlem i WTO (World Trade Organisation). Ryssland ska fram till hösten 2012 ratificera avtalet. Studier som Världsbanken har gjort visar att Ryssland skulle vinna på ett WTO-medlemskap och att det skulle innebära att BNP ökar med ca 3,3 % per år de första åren (Tarr & Voltjova 2010: 202–03). Vinsten skulle i första hand genereras av de interna förändringar som den ryska ekonomin skulle genomgå och leda till förbättrad konkurrenskraft och investeringsklimat.

Från den 1 januari 2012 träder den ekonomiska unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan i kraft (Medvedev 2011b). Effekten av detta är att tullar tas bort. Ryssland kan härefter till exempel importera olja från Kazakstan och transferera gas genom Vitryssland till lägre kostnad.

Även ett OECD-medlemskap diskuteras. OECD:s generalsekreterare Angel Gurría understryker dock att när fler marknader öppnas hårdnar konkurrensen. Ryssland måste följaktligen betydligt mer aktivt arbeta med att utveckla sin konkurrenskraft (Vedomosti 21 juni 2011).

Politiska reformer

Presidentens tal till Federala församlingen (Statsduman och Federationsrådet) den 22 december 2011 innehöll flera förslag till förändring av det politiska systemet (Medvedev 2011b). Medvedev fastslog att rätten att ge uttryck för sin mening med alla lagliga medel är garanterad, men att manipulera medborgarna och skapa social oro inte tillåts. »Ryssland behöver demokrati, inte kaos»; »Landet behöver framtidstro och rättvisa», var några av presidentens paroller (ibid.).

Medvedev vill närma politiken till medborgarna och föreslog att de regionala guvernörerna ska väljas direkt. Samtidigt ska registreringen av ny partier underlättas: Det ska endast krävas 500 underskrifter som representerar 50 % av regionerna. Antalet underskrifter för att kandidera i presidentvalet ska minska till 300 000; för kandidater för partier som inte sitter i Statsduman till 100 000. Valet till Statsduman ska också ändras så fler territorier blir representerade (ibid.).

På flera ställen i talet återkom Medvedev till det civila samhället som han menade har stärkts under hans presidentperiod och är en nyckelfaktor i den fortsatta utvecklingen. Bättre kommunikation med medborgarna med hjälp av IT är ett annat återkommande tema. Medborgarna behövs enligt Medvedev i kampen mot korruption och för att effektivisera byråkratin (ibid.).

Fortsatt modernisering under Putin?

Moderniseringen är ett långsiktigt program som inspirerats av en akademisk diskussion om den ryska ekonomins brister som pågått trots att Ryssland har haft en god ekonomisk tillväxt över många år. Att modernisering propageras just nu (2009–12) beror på att den ekonomiska krisen 2008–09 tydliggjorde svagheter i ekonomin och stora effektivitetsförluster som hindrar den fortsatta utvecklingen. Moderniseringspolitiken bygger på en gedigen problemanalys och goda förslag. Den största svagheten hittills är att den fortfarande befinner sig på förslagsstadiet och att den har initierats uppifrån. Makten räknar inte med initiativ underifrån och förslagen har dessutom varit begränsade till tekniska och ekonomiska aspekter.

Efter presidentvalet den 4 mars 2012 är det många som frågar sig om den ekonomiska politiken kommer att förändras: Kommer moderniseringsprojektet att begravas? Av allt att döma har Dmitrij Medvedev som president inte haft någon »egen» politik, utan den politik som har framlagts har varit förankrad med Vladimir Putin. Skillnaden är möjligen att Medvedev har haft en bättre genklang hos medelklassen eftersom hans framtoning har upplevts som modernare. Det finns emellertid all anledning att tro att president Putin med Medvedev som premiärminister kommer att gå vidare med det ekonomiska reformarbetet vare sig det kallas modernisering eller något annat – det är avgörande för att Rysslands ekonomi ska kunna hålla jämna steg med andra tillväxtekonomier.

De lagförslag som sedan december 2011 lagts till Statsduman, bland annat om direktval av guvernörer och enklare procedurer för att registrera politiska partier, tyder på att det kan ske en förändring även i politiska institutioner. Vanliga ryssar är idag redo att gå ut på gatan för att kräva elementära demokratiska rättigheter och det är troligt att regeringen kommer att inkorporera en del av de förslag som framlagts från tribunerna för att inte alienera dessa befolkningsgrupper. Det sociala kontraktet med Putin under denna mandatperiod kommer att skilja sig från det man hade under 2000-talet. Nu räcker det inte med ökad levnadsstandard; medelklassen vill ha hederliga val och grundläggande politiska rättigheter. Detta kommer att ge det civila samhället en större roll i moderniseringen och därmed göra den institutionella och ekonomiska förnyelsen mer dynamisk. Inträdet i WTO kan också driva på reformerna.

Det största hindret för moderniseringsprogrammet är korruptionen och den nya »nomenklatura» som tjänar på nuvarande system. Vanliga ekonomiska aktörer ser korruption och informella ekonomiska aktiviteter som en del av vardagen och det är svårt för små och medelstora företag att överleva och växa med enbart legala metoder. Av den anledningen kan de heller inte bli ledande i en ny innovativ ekonomi, trots att potentialen till stor del ligger just i denna sektor. Till detta kommer att regeringen fortsätter att hysa en hög tilltro till storskaliga satsningar uppifrån snarare än till att skapa goda förutsättningar för individer att utveckla egna initiativ. Myndigheterna satsar hellre på ett skrytprojekt som Skolkovo eller en utbyggnad av kärnkraften än att se till att regelverk, finansieringsmöjligheter och skattesatser gynnar små och medelstora företag.

Den politiska ledningen har fram till nu inte fullt ut insett det civila samhällets centrala roll i moderniseringsprocessen. Medvedev har velat stärka det civila samhället, men förslagen som lagts reflekterar en stark tro på reform uppifrån och ned och att det är presidentämbetets, inte medborgarnas, uppgift att följa upp och ställa politiker till svars. Organisering på gräsrotsnivå är dock en avgörande faktor eftersom det inte räcker med agerande från staten för att vare sig demokratin eller investerings- och affärsklimatet ska förbättras. Det måste finnas en uttalad efterfrågan från andra aktörer på rättvisa regler och bättre institutioner. Ska investeringsklimatet och konkurrenskraften stärkas måste alla grupper aktivt arbeta för att lagar följs och att institutioner skapas som bejakar konkurrens och behandlar alla lika.

De initiativ till politiska reformer som har lagts fram som svar på demonstrationerna som har genomförts i större städer över hela Ryssland sedan dumavalet i december 2011 innebär förhoppningsvis en ny fas i den ryska moderniseringen. De politiska institutionerna sätter ramarna för ekonomin och endast genom att ändra dessa kan de grundläggande orsakerna till bristen på transparens, korruptionen, främjandet av vissa särintressen och otillsträcklig kontroll av den statliga sektorn angripas. Om Putin kommer att rätta till denna obalans återstår att se. Han är arkitekten bakom den räntefördelning som idag sker mellan ränteproducerande och ränteberoende sektorer för att tillfredsställa olika särintressen och bibehålla stabiliteten.

I den ekonomiska moderniseringen har diskussionen hittills endast kretsat kring ekonomiska institutioner. Först vid ingången av 2012 har det politiska systemet hamnat i fokus. Det verkar finnas en begynnande förståelse hos makthavarna för att det politiska systemet och ekonomins funktion hänger ihop. Ryssland behöver starkare ekonomisk tillväxt. Om den politiska ledningen uppfattar att politiska reformer krävs för att stärka ekonomin kan demokratin i Ryssland tillåtas att utvecklas och det civila samhället få en större roll. Att medborgarna börjar ge röst åt sina krav ökar chansen för att marknadsekonomins och rättsystemets institutioner kan förbättras och fördjupas.

Litteratur

Crane, Keith & Artur Usanov (2010) »Role of High Technology Industries» i Anders Åslund, Sergei Guriev & Andrew Kuchins (red) Russia after the Global Economic Crisis. Washington, DC: CSIS (95–124).

Ekspert (2011) Ne chvataet klassa. 29 augusti. Tillgänglig på http://expert.ru/expert/2011/34/ne-hvataet-klassa. Hämtad 6 september 2011.

Ericson, Richard (2009) The Russian Economy in 2008: Testing the »Market Economy». Post-Soviet Affairs 25 (3): 209–31.

Frye, Timothy (2010) »Corruption and Rule of Law» i Anders Åslund, Sergei Guriev & Andrew Kuchins (red) Russia after the Global Economic Crisis. Washington, DC: CSIS (79–94).

Gaddy, Christopher & Barry Ickes (2010) Russia after the Global Financial Crisis. Eurasian Geography and Economics 51 (3): 281–311.

Gajdar, Jegor et al. (2008) Ekonomika perechodnogo perioda. Moskkva: Delo.

Gurvitj, Jevsej (2010) Neftegazovaja renta v rossijskoj ekonomike. Voprosy ekonomiki 11: 4–24.

Gurvitj, Jevsej (2011) Printsipy novoj pensionnoj reformy. Voprosy ekonomiki 4: 32–46.

Heickerö, Roland (2010) Emerging Cyber Threats and the Russian Views on Information Warfare and Information Operations. Stockholm: FOI.

INDEM (2005) Vo skolko raz uvelitjilas korruptsija za 4 goda: rezultaty novogo issledovanija Fonda INDEM. Moskva: INDEM.

INDEM (2007) Biznes vne korruptsii: Rukovodstvo k dejstviju. Moskva: INDEM, OPORA, USAID.

INDEM (2012) Everyday Corruption in Russia. Press Release. Tillgänglig på www.indem.ru/en/Projects/EverydayCorru2010.htm. Hämtad 9 mars 2012.

INSOR (2009) Rossijskaja ekonomika iz krizisa k modernizatsii. Ekspertnyj vzgljad. Moskva: Institut sovremennogo razvitija.

Klejner, V. (2011) Antikorruptsionnaja strategija biznesa v Rossii. Voprosy ekonomiki 4: 32–46.

Kuboniwa, Masaaki (2010) »Russian Growth Path in Light of Production Function Estimating Using Quarterly Data» i Iikka Korhonen & Laura Solanko (red) From Soviet Plans to Russian Reality. Helsingfors: WSOYpro OY (39–70).

Kudrin, Aleksej & Oksana Sergienko (2011) Posledstvija i perspektivy. Voprosy ekonomiki 3: 4–19.

Leijonhielm, Jan, Jakob Hedenskog, Jan T Knoph, Robert L Larsson, Ingmar Oldberg, Roger Roffey, Maria Tisell & Fredrik Westerlund (2009) Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – ambitioner och utmaningar 2008. Stockholm: FOI.

Lennhag, Mi (2011) Informell ekonomi som rationell vana och statskritik. En intervjustudie kring post-sovjetisk vardagskorruption. Nordisk Østforum 25 (4): 345–68.

Mau, Vladimir (2010) »The State and Creation of a Market Economy in Russia» i Iika Korhonen & Laura Solanko (red) From Soviet Plans to Russian Reality. Helsingfors: WSOYpro OY (93–108).

Mau, Vladimir (2011) Ekonomitjeskaja politika 2010 goda: v poiskach innovatsij. Voprosy Ekonomiki 2: 4–22.

Medvedev, Dmitrij (2009) Rossija vpered! Tillgänglig på www.kremlin.ru. Hämtad 10 september 2009.

Medvedev, Dmitrij (2011a) Bjudzjetnoe poslanie na 2012–2014 gody. Tillgänglig på www.kremlin.ru. Hämtad 29 juni 2011.

Medvedev, Dmitrij (2011b) Poslanie Prezidenta Federalnomu Sobraniju. Tillgänglig på http://kremlin.ru/news/14088. Hämtad 19 januari 2012.

Medvedev, Dmitrij (2011c) Zasedanie Komissii po modernizatsii i technologi-tjeskomu razvitiju ekonomiki Rossii. Tillgänglig på http://news.kremlin.ru/news/10777/print. Hämtad 11 mars 2011.

Ministerstvo ekonomitjeskogo razvitija (2008) Kontseptsija dolgosrotjnogo sotsialno-ekonomitjeskogo razvitija Rossijskoj Federatsii. Tillgänglig på www.economy.gov.ru/minec/activity/sections/strategicPlanning/concept. Hämtad 14 januari 2012.

Ministerstvo ekonomitjeskogo razvitija (2011) O prognoze sotsialno-ekonomitjeskogo razvitija RF na 2011 god i na planovyj period 2012 i 2013 godov. Presentation 31 maj.

Ministerstvo finansov (2011) Osnovnye napravlenija bjudzjetnoj politiki na 2012 god i planovyj period 2013 i 2014 godov. Tillgänglig på www.minfin.ru/ru/index.php?pg56=4. Hämtad 17 januari 2012.

Ob innovatsionnom tsentre »Skolkovo» (2010) Federalnyj zakon RF ot 28 sentjabrja 2010 N 244-FZ. Tillgänglig på www.rg.ru/2010/09/30/skolkovo-dok.html. Hämtad 30 november 2010.

OPORA (2010) Competing for the Future Today: A New Innovation Policy for Russia. Moskva: OPORA.

Oxenstierna, Susanne (2009) The Russian Economy 2009: Steep Decline despite Crisis Management. Stockholm: FOI.

Oxenstierna, Susanne (2010a) Modernisering eller fortsatt oljeberoende? Den ryska ekonomin efter krisen. Ekonomisk debatt 7: 52–64. Tillgänglig på http://www2.ne.su.se/ed/pdf/38-7-so.pdf.

Oxenstierna, Susanne (2010b) Nuclear Energy Expansion. Stockholm: FOI.

Oxenstierna, Susanne (2011) Rysk ekonomi och försvarsekonomi 2010: Ökande försvarsutgifter och ambitiösa beväpningsmål, FOI Memo 3500. Tillgänglig på www.foi.se/upload/projekt/RUFS/memo_3500.pdf.

Prime-Tass (2011) Kudrin: Russia Got to Raise Natural Gas Royalty Tax for Gazprom. 1 juni. Tillgänglig på http://www.1prime.biz/news/0/%7B14954C2D-38E2-4729-A3B8-E8914A9BA59E%7D.uif?layout=print. Hämtad 31 oktober 2011.

Proekt Strategii innovatsionnogo razvitija Rossijskoj Federatsii na period do 2020 goda (2011) Tillgänglig på www.economy.gov.ru/minec/activity/sections/innovations/development/doc20111020_1. Hämtad 27 januari 2012.

Radygin, Aleksandr, Jurij Simatjev & Revold Entov (2011) Gosudarstvo i razgosudarstvlenie: riski i ogranitjenija »novoj privatizatsionnoj politikoj». Voprosy ekonomiki 9: 4–26.

RAND (2009) Russian Foreign Policy. Sources and Implications. Santa Monica, CA: Rand Corporation.

Ria Novosti (2011) Russia’s Shadow Economy 16% of GDP – Head of Statistics Service. 1 april. Tillgänglig på http://en.rian.ru/business/20110401/163321504.html. Hämtad 17 januari 2012.

SVOP (2000) Stategija Rossii: Povestka dnja dlja prezidenta – 2000. Moskva: SVOP.

Tarr, David & Natalja Voltjova (2010) »Foreign Economic Policy at Crossroads» i Anders Åslund, Sergei Guriev & Andrew Kuchins (red) Russia after the Global Economic Crisis. Washington, DC: CSIS (201–22).

The Other Russia (2008) 44 Percent of Russian Economy is »Off the Books» – Experts. 17 april. Tillgänglig på http://www.theotherrussia.org/2008/04/17/44-percent-of-russian-economy-is-%E2%80%9Coff-the-books%E2%80%9D-experts. Hämtad 12 januari 2012.

Transparency International (2012) Corruption Perception Index. Tillgänglig på http://cpi.transparency.org/cpi2011/results. Hämtad 19 januari 2012.

Westerlund, Fredrik (2011) Russian Nanotechnology R&D: Thinking Big about Small Scale Science. Stockholm: FOI.

Åslund, Anders (2004) Russia’s Economic Transformation under Putin. Eurasian Geography and Economics 45 (6): 397–420.

Åslund, Anders & Andrew Kuchins (2009) The Russia Balance Sheet. Washington, DC: CSIS.

Åslund, Anders, Sergei Guriev & Andrew C. Kuchins (red) (2010) Russia after the Global Economic Crisis. Washington, DC: CSIS.

1Anders Åslund och Andrew Kuchins (2009) har analyserat putinismens negativa konsekvenser för ekonomin. Givet att statens roll minskas är deras slutsatser ändå övervägande positiva vad gäller framtida möjligheter.
2Jevsej Gurvitj (2010) presenterar en empirisk analys av räntorna i olje- och gassektorn som visar att dessa är avsevärda i exporthandeln.
3Gurvitj (2010: 7) uppger att medelräntan som ryska energileverantörer får ut i sin försäljning till länder utanför OSS är 69 % av priset för olja och 74 % av priset för gas. På den inhemska marknaden varierar räntan mycket mer på grund av den statliga inblandningen i prisbildningen. Historiskt har räntans andel varierat mellan 2,9 % och 64 % av priset (ibid.).
4Jämför Mi Lennhags undersökning av vardagskorruption i Ukraina och Vitryssland (Lennhag 2011).
5Skillnaden är bland annat att med OECD-klassificeringen anses den för Ryssland viktiga energiindustrin (förutom kärnteknologi) inte som högteknologisk (Crane & Usanov 2010: 118–22).
6Se http://zakupki.gov.ru/wps/portal/base/topmain/home.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon